Prolog – en märklig man
"Det jag har lovat har jag hållit"
Johan Henrik Frisenheim
Ett nytt anfall sliter upp honom ur sömnen. Han fryser så att han skakar, trots de dubbla täckena. Han ligger på rygg i den stora sängen, bara huvudet är synligt över täckets kant. En gammal man: gråa toviga tunna hårtestar, ansiktet urgröpt, huden gråblek och rynkig, den gulgrå skäggstubben flera dagar gammal, läpparna spruckna och blåbleka.
När frossan släpper sitt grepp för en stund öppnar han mödosamt ögonen. Ögonvitorna är rödsprängda, blicken töcknig och febrig.
Den gamle låter blicken vandra över sitt sjukrum. Han är ensam. Det är halvmörkt i rummet. Han vet inte om det dagas eller skymmer. Allt är dimmigt och undanglidande för honom. Han vet inte riktigt var han befinner sig. Han anstränger sig för att komma ihåg. Varför ligger han här? Han försöker erinra sig sitt eget namn, men det glider undan i den feberheta hjärnans vindlingar. Han grips av panik inför oredan i sina tankar, att han inte längre har något grepp om tillvaron. Han som alltid haft "boken i ordning" som det heter i instruktionen för hans ämbete. Han suckar rosslande, och sluter ögonen. Sömnen kommer som en befriare när frossan släpper igen.
Den gamle mannen heter Johan Henrik Frisenheim. Nu på äldre dagar händer det ibland att han både i tal och skrift nämner sig själv vid fel efternamn. Han hette ju något annat – Frisius – ända tills för drygt 20 år sedan. Han är i 70-årsåldern och sedan 16 år tillbaka landshövding i Nyslotts och Kymmenegårds län, det svenska rikets östligaste län, gränsande mot Ryssland. Det är tisdagen 11 oktober i nådens år 1737 och han befinner sig i sitt residens i Villmanstrand, bara ett par mil från den ryska gränsen. Det är en gråtrist, regnig och blåsig dag, och han ska snart dö.
En ung man och en ung kvinna kommer tyst in i rummet samtidigt som den gamle sluter ögonen. Han hör dem inte. Den unge mannen är klädd i arméns uniform. Han heter Christian Didrik Frisenheim och är den gamles sonson. Kvinnan bär en husjungfrus enkla dräkt, trots att hon också är adlig. Hon heter Christina von Wullf-Aminoff och tillhör den gamles hushåll. De står vid hans säng och tittar sorgset på honom. De fattar varandras händer, söker varandras stöd. De ska så småningom få ett barn tillsammans, men det kommer den gamle inte att få uppleva.
De står tysta vid sjuksängen en stund, lyssnar på hans rosslande tunga andhämtning innan de lämnar honom, lika tyst som de kommit.
Det har gått ett halvår sedan friherren och landshövdingen Johan Henrik Frisenheim insjuknade i frossan första gången. Då tog han sig igenom sjukdomens första attack, även om han inte helt återfick krafterna. Men han var tacksam, och hade framfört det till den allsmäktige guden många gånger under sommaren och hösten. Den epidemi av frossa som dragit över landet under våren hade tagit tusentals liv, men skonat hans. Han är inte rädd för döden, hans pietistiska tro har gjort honom övertygad om att han inte har något att frukta. Men han tycker fortfarande att han har mycket kvar att uträtta. Inte minst allt det som blivit liggande under sommaren då han inte haft kraft nog att ta itu med allt. "Det jag har lovat skall jag hålla" har varit hans rättesnöre ända sedan ungdomen.
Den gamle mannens vakna stunder har blivit allt kortare under den gångna veckan. Han sover mest, eller befinner sig i ett febrigt tillstånd mellan sömn och vakenhet. Verkligheten och tankarna blir allt töcknigare under de vakna stunderna. Men det det finns en nivå precis mellan sömn och vakenhet där den ångande febern skärper hans sinne. Hans tankar och minnen i det tillståndet är tidvis glasklara, som om de ersatt verkligheten, som om hans hjärna med hjälp av febern ger honom möjlighet att leva om valda delar av sitt liv, ända från barndomen, i korta intensiva sekvenser och i en kaotisk tidsföljd. Han har sysslat med bokslut i hela sitt vuxna liv. I sitt företag, i armén och som landshövding och nu känns det som om den rapsodi av händelser som han återupplever är en förberedelse inför det stora slutgiltiga bokslutet.
Staden Nyen med hamnen i Neva och gatorna och bostadshusen på andra sidan floden.
Hemstaden Nyen. Han minns vartenda hus och varenda gata i sin barndomsstad. Nevas vattenspegel, fästningen Nyenskans på andra sidan av den smala ån Ochta. Sorgen efter far och mor som biter sig fast i honom, trots att bilden av dem hade börjat blekna bort i hans minne redan när han var sju-åtta år gammal. Mosters och morbrors kärva blickar när de kom på honom med att gråta.
Hustrun Catharina. Han vrider sig oroligt i sängen när hon uppenbarar sig i hans dröm, frisk och stark, så som hon var innan barnsängsfebern tog henne. Hon ler och sträcker ut handen mot honom. Catharina, det var så länge sen! Men sedan är hon borta, och den svarta sorgen fyller honom igen. Hans tre fosterbarn, hans tröst i sorgen. Den välsignade skaran av barnbarn, som alltid finns i hans tankar.
Framgångarna. Det fredliga decenniet fram till sekelskiftet, lugnet före den storm som bröt ut år 1700, och som skulle vara i 20 år. Hans lyckosamma karriär som affärsman med omfattande internationell verksamhet. Den snabbt växande förmögenheten.
Kriget. Det förbannade kriget. De ryska horderna som närmade sig hemstaden Nyen. Flykten västerut. Malströmmen av flyende människor. Åren i Viborg och sedan den nya flykten, vidare västerut. Hans engagemang för den finska armén, som han så småningom skulle komma att betrakta som sin armé. Kampen för att skaffa fram allt som soldater och hästar behövde: mat, dryck, foder, uniformer, skor.
Lånen. Det inleddes med en mindre försträckning till kronan när rikets finanser började vackla under krigskostnaderna. Han skrockar när han tänker på hur hans lån till armén bara blev större och större: 1 000 daler silvermynt, 5 000, 10 000. Allt för att armén inte skulle svälta och frysa ihjäl. Tills pengarna helt enkelt var slut, hans förmögenhet försvunnen i krigskaoset. De ständiga svårigheterna att få tillbaka pengarna. Löftena från officerare och ämbetsmän, och till slut från kungen själv. Han minns fortfarande summan som kronan till slut var skyldig honom: 80 000 daler silvermynt, en svindlande summa.
Slagfältet. Den där snöiga, vindpinade, iskalla februarimorgonen då han red runt på slagfältet vid Storkyro och lovade officerare och soldater en månads lön till alla som överlevde. Soldaterna jublade, och de stred och stupade hjältemodigt, men till ingen nytta. Ryssarna krossade den finska armén och lämnade 1 000 döda efter sig på slagfältet. Han minns det blodiga fältet i skymningen, då rävar och andra djur redan börjat härja bland de döda. Men han hade skrapat ihop pengar och hållit sitt löfte.
Karriären. Krigskommissarie, överkrigskommissarie, krigsråd, adelsman. De vackra titlarna i skärande kontrast till arbetet, det ständiga slitet för att hålla den finska armén vid liv. Livet som inte blev alls så som han hade tänkt sig. Han skulle ju ha ägnat sig åt familjen, och att bygga upp sin affärsverksamhet och förmögenhet. Men det förbannade kriget hade raserat allt.
Katastroferna. Först Ingermanland, sedan Finland förlorat.
Pesten. Arméns långa reträtt runt Bottenviken, sedan söderut genom Sverige. Fienderna som ständigt förföljde honom: ryssarna, svälten, kölden, bristen på pengar. Varför, hade han frågat Gud. Var det ett straff för hans egna synder, eller Hans Majestäts, eller folkets? Han hade aldrig fått något svar.
Undergången. Katastrofen på fjället, då Armfeldts armé marscherade rakt in i snöstormen. Han hör de förtvivlade skriken, jämmerropen, förbannelserna, han känner stanken från ben med kallbrand, han hör det outhärdliga ljudet av fältskärens såg som tar sig igenom ännu en benpipa. Det är den värsta drömmen, det värsta minnet. Det är länge sedan nu, men minnena från de iskalla dagarna när spillrorna av armén kom vacklande och krypande tillbaka till Handöl och Duved är glasklara och plågsamma.
Konungen. Mötena med Hans Majestät, Karl XII. Klädd som en soldat, oansenlig och samtidigt jättelik, allvarlig, alltid vänlig. Tacken för åren av slit: adelskapet. Vapenskölden som han vet i detalj vad den innehåller – han har ju själv komponerat den. Chocken när han i vintermörkret i Duved nåddes av underrättelsen om Konungens död. Han minns förvirringen som kom över honom, hur händerna darrade, hur han skakade i hela kroppen. Hur han tvingat sig att börja arbeta igen, för arméns skull.
Utnämningen. Förvåningen när han fick meddelandet om att han blivit landshövding. Flytten tillbaka till Finland, hans nyskapade län, bara några mil från hemstaden Nyen. Bitterheten som fyller honom varje gång han tänker på sitt gamla hem, där tsar Peter nu byggt upp Sankt Petersburg. Åren som konungens ställföreträdare i länet, och de oräkneliga problem som ämbetet förde med sig i en del av riket som var lika utarmad som resten av den krossade stormakten Sverige.
Johan Henrik Frisenheim öppnar mödosamt ögonen igen. Var är han någonstans? Han vet inte längre. Och det spelar ingen roll, tycker han. Han har ju det bra där han ligger, frossan har släppt för stunden och han känner sig märkligt tillfreds. Hans liv har varit fyllt av sorger och katastrofer, både personliga och för det rike och den konung som han offrat allt för, ett rike som på 20 år förvandlats från en respektingivande stormakt till ett litet fattigt land i Europas utkant. Men det har också rymt framgångar och tider och stunder av glädje. Ett märkligt rikt liv, och han vet att han alltid gjort sitt yttersta för att uppfylla sina plikter. Det jag har lovat har jag hållit, tänker han nöjt. Nu ska jag sova.
En liten stund senare kommer den unge mannen och den unga kvinnan in i rummet igen. De känner omedelbart att något förändrats därinne. En ny sorts tystnad och stillhet omger den gamle säng. Han ligger med händerna knäppta på täcket, ögonen slutna, och rynkorna och fårorna i hans ansikte har slätats ut. Det ser ut som om han ler. Johan Henrik Frisenheims långa strävsamma liv är slut.
♦♦♦♦♦♦♦
Historien om Johan Henrik Frisenheim är historien om en man vars liv inte alls blev så som han hade tänkt sig. Ett liv som trots tragedier, krig och elände formar sig till en ljus och hoppfull berättelse om en man som aldrig gav upp. Han kämpade alltid oförtrutet vidare, alltid obrottsligt lojal, alltid optimistisk, bitsk och hotfull mot folk som inte fullgjorde sina plikter, samtidigt alltid fylld av medkänsla för de vanliga människor som råkat illa ut.
Historien om Johan Henrik Frisenheim är också historien om en sann entreprenör, som klippt och skuren för uppdraget att skaffa fram allt det som armén behövde, allt från skorpor och brännvin till hästskor: entusiastisk och outtröttlig, bra organisatör och en mästare på att improvisera. Och dessutom: han var en generös man som år efter år skaffade fram de stora summor med pengar – både sina egna och andras – som behövdes för att hålla armén vid liv. Hans generositet sträckte sig så långt att han bara tog 3 procent i ränta på lånen, trots att han själv hade betalat 4 procent till sina långivare.
I det större perspektivet är historien om Johan Henrik Frisenheim historien om slutet på den svenska stormaktstiden, om enväldets vanvett och ett förödande krig som kostade hundratusentals människor livet. Och till slut om hur det går till att bygga upp samhället igen efter krigets härjningar. Det är en historia som inte innehåller mycket av fanfarer eller rätlinjiga slagfältsuppställningar, men desto mer av krigets verklighet och framför allt det som sällan får något utrymme i militärhistorien: hur underhållet – allt från transporter till brödbak – fungerade och vad som blev konsekvenserna för soldaterna när det inte fungerade.
Och till slut är som vi ska se historien om Johan Henrik Frisenheim historien om en man som alltid höll vad han lovade.