Jagad av ryssarna
"Han tog sig inte utan största faror rakt igenom det fientliga lägret"
(Om Frisius insatser i Viborg)
Det var ingen trygg stad som Johan Henrik Frisius, nu några och 30 år, kom till efter flykten från Nyen på våren 1703. Med sig hade han sina två styvbarn Didrik och Catharina. Krigsläget var mörkt. På hösten 1703 gick hela Karelska näset förlorat. Fienden fanns plötsligt bara några mil från familjens nya hem i Viborg, plundrande och härjande. Men Frisius kunde trots allt fortsätta sin framgångsrika verksamhet som affärsman. Mycket av hans fasta egendom hade gått förlorad vid flykten från Nyen, men hans förmögenhet var intakt, placerad i andra länder.
Viborg hade efter Nyens fall blivit det viktigaste gränsfästet i östra Finland, och hade vid den här tiden ett par tusen invånare. Alla andra finska städer var trästäder, men Viborg var en "stad i sten". Det var en brand 1652 som skapat förutsättningarna för det nya vackra Viborg som Frisius kom till drygt 50 år senare. Dels var det lättare att genomföra en ny stadsplan när en stor del av den gamla bebyggelsen brunnit ned, och dels var det lättare att få folk att bygga stenhus när de i gengäld erbjöds skattefrihet.
Stadsplanen hade formen av ett rutnät och huvudgatorna var kantade med stenhus. När Erik Dahlbergh besökte staden 1681 konstaterade han att den "är bebyggd med en god del vackra stenhus".
Det första familjen Frisius såg av Viborg när de närmade sig staden var slottets kraftfulla torn, som fortfarande dominerar stadsbilden. Slottet började byggas redan 1293 efter Torgils Knutssons korståg i Karelen.
Viborg var under flera hundra år Sveriges gränsfäste mot öster. Men efter freden i Stolbova 1617, då den svenska gränsen flyttades österut, togs den rollen över av Nyen, medan Kexholm och Viborg istället utvecklades till handelscentra.
Framtiden såg ljus ut, så ljus att viborgsborna glömde hotet från öster och lät både slottet och stadens försvarsmur förfalla. Landshövding Anders Lindhjelm klagade 1694 över att det på flera ställen i muren fanns så stora hål att man kunde köra in med häst och vagn genom den. Men fortifikationsexperten Erik Dahlbergh var lugnare. Han ansåg att gränsfästena längre österut skyddade Viborg. Det fanns ingen anledning att vara orolig.
Men Lindhjelm fortsatte att bekymra sig och efter de första svenska nederlagen i stora nordiska kriget blev han ännu mer orolig. 1703 rapporterade han till Stockholm om stadsmurens usla skick. "Vi lär få mer att göra än jag någonsin kan säga", skrev han. Det var samtidigt som Frisius kom till Viborg.
Det var en internationell stad han kom till: här fanns förutom finnarna stora grupper av svenskar, tyskar och holländare. Det dominerande språket var finska, men förvaltningsspråket var svenska, ett språk som alla tjänstemän, präster och militärer måste kunna.
Viborg hade tack vare sitt läge vid Finska viken utvecklats till en betydande handelsstad, och fungerade dessutom som utskeppningshamn för den omfattande tjärexporten till kontinenten och Storbritannien. Bland de viktigaste importvarorna fanns tyger, salt och kryddor. Exporten dominerades av tjära, päls, torkad fisk, sälspäck och smör.
Med sin erfarenhet som internationell köpman i Nyen kände sig Frisius säkert snabbt hemmastadd bland de svenska, tyska och holländska handelsmän som dominerade handeln i Viborg.
I slutet av 1703 höll det finska folkets hopp om att kung Karl skulle komma tillbaka och rädda Finland på att slockna. Han kom inte, och vad han hade för sig långt där borta i Polen orkade inte de krigströtta undersåtarna intressera sig för. Det var inte med någon större entusiasm som Frisius och de andra Viborgsborna den 12 februari 1704 firade den tacksägelsedag som påbjudits med anledning av segrarna på slagfälten i Polen.
Det första som Johan Henrik Frisius och hans barn såg av Viborg när de närmade sig staden var Sankt Olofs torn, som är en del av slottet. Det började byggas redan på 1200-talet och finns kvar än idag. Staden ligger numera i Ryssland.
Försvaret förbättras
Först under 1703 hade myndigheterna börjat bättra på Viborgs förfallna befästningar. Det var på tiden. Arbetet bedrevs med stor kraft under de två följande åren: murar och vallar sattes i stånd, den förfallna strandmuren reparerades. Skansar, stormhinder, bastioner och palissader byggdes. Sydväst om staden konstruerades ett försvarsverk som var klätt med timmer, och i nordost tillkom ravelinen Carolus. Tyngdpunkten i stadens försvar var givetvis Viborgs slott, den gamla karelska centralfästningen.
Men stadens försvar var ändå inte bra. Kommendanten Georg Johan Maijdell konstaterade dystert att armén led en obeskrivlig brist på pengar och förnödenheter. Förråden med bröd och spannmål var i stort sett tömda.
Kungen i Polen och rådet i Stockholm var inte särskilt intresserade av vad som hände i skogarna och städerna längs rikets östgräns. Efter segern vid Narva begick de dessutom ett ödesdigert misstag: de underskattade den ryska armén.
Överbefälhavaren i Ingermanland, Abraham Cronhiort, blev utsedd till syndabock för motgångar som i själva verket till stor del berodde på dålig planering och misstag som pågått i många år.
På sommaren 1703 samlade sig Cronhiort till ett sista försök att stabilisera läget i Ingermanland. Han slog ut ett anfall mot Neva, genomförde ett tappert slag mot en överlägsen rysk armé, och var till slut tvungen att retirera till trakten av Viborg. Sedan lämnade han in sin avskedsansökan.
Det svenska försvarets enda riktigt bra stödjepunkter i gränsområdet i södra Finland var Viborg vid Finska viken och Kexholm vid Ladoga: det var de enda reella hoten mot den nya ryska huvudstaden. Och det visste tsar Peter. En av hans amiraler, Cornelus Cruys, gick så långt att han ville utplåna de bägge städerna och bara lämna ödemark kvar.
Tsaren belägrar Viborg
Det som Frisius och alla andra Viborgbor fruktat inträffade torsdagen den 11 oktober 1706. Då visade sig en rysk belägringsarmé på uppåt 20 000 man på höjderna utanför staden. Tsar Peter själv förde befälet. Och det värsta av allt för stadens försvarare: det var inte de odisciplinerade skaror som man vant sig vid som anföll den här gången – det här var tsarens nya väldrillade trupper. Han hade lärt sig sin läxa efter de förnedrande nederlagen mot den svenske tonårskungen.
Viborg försvarades av bara 1 000 man ur armén, under befäl av general Georg Johan Maijdell. En del av det indelta manskapet hade skickats hem eftersom det inte fanns mat till dem.
Den ryska anmarschen utlöste panik och kaos både i och runt staden. Utanför befästningarna brann husen: de hade stuckits i brand för att ryssarna inte skulle kunna använda dem.
Flyktingar från landsbygden strömmade till österifrån.
Stadsborna flydde västerut. "...mästadels alle våre Qvinfolck med flere andre personer" flydde, skrev landshövdingen och generalmajoren Georg Lybecker den 12 oktober 1706. Han hade tillträtt befattningen som landshövding i december året innan, och 1707 blev han chef för den finska armén. Många av stadens borgare befann sig i Villmanstrand ungefär fem mil nordvästut, där den stora höstmarknaden pågick. När de nåddes av budet om belägringen skyndade de hemåt, men vände när de mötte flyktingskarorna som var på väg från staden.
"Nu på minuten mellan klockan 11 och 12 kommer fiendens armé utanför staden. Vad som nu skall bli av lär tiden utvisa", avslutade Lybecker sitt brev den 12 oktober.
Samma dag rapporterade general Maijdell till kanslikollegium i Stockholm att de ryska förbanden utanför staden var skickliga och väl exercerade – de hade redan med blotta värjan forcerat ansenliga hinder, skrev han. Det hade uppenbarligen hänt någonting med den ryska armén.
Dröm om räddning
Viborgborna var beredda att pröva allt för att rädda sin stad. I ett brev daterat Viborg den 22 oktober 1706 berättas historien om en kvinna som kom till staden och sade sig veta hur den skulle kunna räddas.
Det var en timmermanshustru från Nyen, som med hjälp av sina böner sluppit undan med livet i behåll ur fiendens händer. Hon var illa misshandlad på ryggen och armarna, och berättade om en dröm som hon haft natten mot den 13 oktober:
En gammal gråhårig gubbe hade kommit till henne i drömmen och befallt henne att meddela prästerskapet i Viborg att den gamla kyrkan som sedan en tid fått göra tjänst som kvarnhus måste göras ren, och att man sedan måste fira gudstjänst där:
"skulle det icke skee, så skall fienden förgiöra altsammans i staden, efter som uti det Gudzhuset är bedrefvet grofve synder... hvarmed dhe Herrenas vrede förgrymmat; Men skulle det och fullbordas, och rumet hållas heeligt genom bööner och lofsånger, så skall han hafva sagt, att fienden skall blifva till ryggia slagen... ty han skall väl hielpa dem, äfven som han henne hulpit, då hon i fiendens händer till honom roopade".
Två nätter senare kom samma gubbe tillbaka till henne i drömmen och befallde henne att säga att två bestämda psalmer skulle sjungas under gudstjänsten: "Till dig ur hjärtegrunden" och "Min själ skall lova Herran".
Kvinnan uppvaktade då prästen i svenska församlingen, Augustus Håppenstång, som tillsammans med ett par fältpräster vidarebefordrade hennes berättelse till landshövdingen Georg Lybecker. Eftersom det gällde stadens väl eller ve vågade inte landshövdingen annat än att följa kvinnans och den gamle drömgubbens råd. Vi ska minnas att människorna på Frisius tid inte bara var djupt religiösa, de var också starkt vidskepliga. Kyrkan gjordes ren och den 17 oktober hölls en bönestund där landshövdingen och hans fru generalskan Susanna Christina, fältpräster, en del militärer och de borgare som inte flytt staden deltog. De var noga med att sjunga de psalmer som kvinnan nämnt. Troligen var Frisius och hans familj med vid bönestunden: hans djupa religiositet är omvittnad. Hans far var ju präst och Johan Henrik själv hade varit föreståndare för den tyska församlingen i Nyen.
Ryssarna var klara med belägringsarbetena tisdagen den 23 oktober. Då öppnade de eld med sina kanoner, och sedan pågick beskjutningen utan uppehåll i fyra dygn. Maijdell skrev till kanslikollegium den 27 oktober om läget:
"Fienden har nu på tredje dygnet beskjutit staden med bomber och fyrkulor, förstört hus och skadat några personer, och på tre ställen åstadkommit allvarliga bränder." Men invånarna har klarat påfrestningarna bra, och Maijdell hoppades att fienden sköt förgäves på staden. Men hur det hela skulle sluta måste man "framdeles avbida".
Situationen var kaotisk. Soldater och flyktingar från landsbygden ägnade sig åt plundring. Det var lätt eftersom de flesta borgarna hade flytt. Borgmästaren och rådet hade också lämnat staden.
Maijdell skötte försvaret av Viborg så kraftfullt som resurserna medgav. Han störde de ryska belägringsarbetena med flera utfall. Och plötsligt – natten mot den 28 oktober – hände det som inte ens de mest optimistiska i staden vågat hoppas på: den ryska belägringsstyrkan bröt upp och marscherade iväg. Orsaken till det snabba återtåget är inte känd. Överskattade tsaren Viborgs försvarskraft? Hade belägringsstyrkan redan drabbats av underhållsproblem, eller var man rädda för att bli avskurna?
Fienden gav sig av så hastigt att "han sig efterlämnat ett partie pickor, hackor och förbrände Lavetter", konstaterade Maijdell förvånat.
Hur som helst – människorna i Viborg kunde andas ut – för den här gången.
Staden fick nu en nådatid tack vare att kung Karl slöt fred med August av Sachsen på hösten 1706. Tsar Peter vågade sig inte på ett nytt försök mot Viborg – han fruktade att Karl efter fredsuppgörelsen i Polen skulle låta sin armé marschera till Finland för en avgörande drabbning.
Men Karl kom inte, han marscherade söderut med armén. Mot Poltava.
Bitter och trött lämnade general Maijdell in sin avskedsansökan i november. Han var en duglig general, men han hade kört arméns ekonomi i botten. Han erkände också att han inte förstod sig på räkenskaper. Hans efterträdare hette Georg Lybecker.
Viborg hade fått en frist, och den utnyttjades till att ytterligare förbättra befästningarna. År 1708 ägnades 100 000 dagsverken åt befästningsarbete, och 1709 inte mindre än 130 000.
Viborg före ödeläggelsen. Staden var känd för att vara byggd i sten. Den här bilden från Svecia Antiqva visar slottet med Sankt Olofs torn till vänster. Till höger på andra sidan om havsviken syns själva staden. I förgrunden förstaden Siikaniemi.
Frisius skaffar pengar till armén
Att Ryssland och Sverige låg i krig hindrade inte att det förekom informella handelsförbindelser mellan de två länderna. 1708 fick Frisius ett uppdrag av general Georg Lybecker: han skulle skaffa fram ett parti av ett speciellt vin åt den ryske viceamiralen Cornelius Cruyf. Men affären gick i stöpet – amiralen ville inte betala det pris som Frisius begärde.
År 1709 blev ett betydelsefullt år för Frisius – och för den finska armén – det var nu som han för första gången genom sina internationella förbindelser, sitt goda renommé och inte minst sin pliktkänsla och oräddhet att ta risker lyckades skaffa fram pengar till den finska armén och det bankrutta fosterlandet. Han skulle fortsätta med att låna – och riskera sin egen förmögenhet – för kronans skull under hela stora nordiska kriget. 1709 var också det år som Frisius fick sin första formella befattning i krigsmakten då han utnämndes till krigskommissarie.
Hans första uppdrag handlade om Sachsiska regementet som vid den här tiden var stationerat i Viborg. Regementet bestod av 700 värvade sachsiska krigsfångar från fälttåget i Sachsen 1706. År 1709 behövdes regementet i Sverige, men det visade sig vara en order som var svåra att genomföra. Problemen var de vanliga i den vacklande svenska stormakten: pengar, underhåll och i det här fallet även fartyg.
Hela projektet såg ut att falla, med det resultatet att Sachsiska regementet skulle tvingas bli kvar i Viborg över vintern. Ända tills saken kom i Frisius händer. Han ordnade fram både de erforderliga ekonomiska medlen, fartygen och förnödenheterna.
"...och därmed gick det så bra, att detta regemente som annars hade måst bli kvar över vintern i Viborg, med hans hjälp och noggrannhet i så god tid kom över till den svenska sidan att det med nytta kunde användas i slaget vid Helsingborg", stod det 18 år senare i det sköldebrev som kungjorde hans utnämning till friherre.
Insatsen för Sachsiska regementet är det första exemplet på Frisius märkliga förmåga att lösa svåra problem och att skaffa fram de pengar som behövdes till krigsmakten. Det är också nu som han oförskräckt börjar ta av sin egen förmögenhet för att klara armén genom kriser. Redan ett år senare var hans egna tillgångar slut. Kronan var då skyldig honom över 80 000 daler silvermynt – en oerhörd summa.
I början av 1710 hade Viborgs frist gått ut. Efter den förkrossande segern vid Poltava kände sig Peter trygg – det var dags att erövra Viborg. Den svenska militärledningen hade säker information om att en belägring var på gång, och Frisius konstaterade senare att han "haft tillfälle att bärga sin egendom" innan belägringen började.
Lybecker hade gett sig av från Viborg i mars för att möta ett väntat fientligt anfall i Åboområdet. Han överlämnade befälet i Viborg till överste Stiernstråle att med två tomma händer och utan "ett halvt öre" till stadens försvar försöka stå emot ryssarna. Stiernstråle fick order att "tala med den bekante handelsmannen Frisius" och be denne ordna fram pengar för att förse garnisonen med förnödenheter – det var bråttom och därför inte möjligt att vänta på hjälp från Sverige.
Frisius bestämde sig för att stanna och "vidta åtgärder för att nödiga medel skulle vara i beredskap." Med hjälp av sina vidsträckta kontakter och sin goda kreditvärdighet satte han omedelbart igång med att låna upp pengar "dels av stadens invånare, men också en stor del utlänningar, som holländare, hamburgare och tyskar." Resultatet blev 26 800 daler silvermynt. Det var en stor summa. Den motsvarade cirka 100 årslöner för en styrman eller 5 000 tunnor vete.
Med dessa pengar förbättrades garnisonens liv på ett avgörande sätt. Både officerare och gemena blev så upplivade att de gärna underställde sig alla slags faror och arbete, skrev Lybecker. Det var deras nyvunna frimodighet, menade han, som näst Gud hindrat fienden från att nå framgång.
Lybecker vädjade i ett brev till Statskontoret redan innan Viborg fallit att man inte skulle lämna Frisius i "olägenhet eller olycka" efter allt vad han gjort för kronan.
Det är uppenbart att arméledningen vid det har laget hade insett vilken nytta man skulle kunna ha av Frisius även i framtiden: han utnämndes till krigskommissarie 1709 och överkrigskommissarie 1710.
Viborg ödeläggs
I mitten av mars 1710 marscherade en rysk armé med 15 000 man iväg över isen från Kronstadt i Finska viken mot Viborg. I gryningen tisdagen den 22 mars började belägringsarmén skära av stadens förbindelser. Skräckslagna Viborgsbor kunde se långa fiendekolonner som marscherade mot vikens västra del. Befälhavaren, generalamiral Feodor Apraxin, tog sitt högkvarter i förstaden Siikaniemi. Hans plan var att först skära av de svenska förbindelserna åt väster. Försvararna försökte bränna ner förstaden innan de drog sig tillbaka in i staden, men lyckades bara delvis. Ryssarna kunde slå sig ned i de hus som fanns kvar. Men de tjärbodar som fanns i Siikaniemi brann upp, och den svarta tjärröken lade sig mellan fästningen och förstaden så att de svenska försvararna inte kunde se vad fienden hade för sig. Sex ryska infanteriregementen med artilleri besatte Pantsarlax på stadens sydöstra sida. Därmed var Viborg omringat.
"Allmogen är förmanad att hålla sig stilla", konstaterade Lybecker. "Men de som velat har skaffat sig undan, hårt medfarna och bestulna på allt."
Garnisonen i Viborg var nu mycket starkare än vid Peters första försök att erövra staden fyra år tidigare. Där fanns ungefär 150 artilleripjäser och 4 000 soldater från regementena i Tavastehus, Björneborg, Nyland, Savolax och Viborg, dessutom drygt 200 man i borgargardet och en del uppbådsfolk från bygden.
Men försvararnas utrustning var dålig, liksom utbildningen. Huvuddelen av manskapet hade inga uniformer, utan gick omkring i sina egna slitna vadmalskläder. En stor del av dem var outbildade rekryter, de flesta var unga pojkar eller gamla gubbar. Tio års utskrivningar hade tärt hårt på den vapenföra generationen. Kommendant i staden var överste Magnus Stiernstråle, som också var chef för Viborgs dubbleringsregemente.
Den sista mars var ryssarna klara med sina belägringsverk runt staden, och den 1 april öppnade artilleriet eld. Både befästningarna och själva staden besköts. Viborgsbornas tillvaro förvandlades till ett inferno igen. Efter en månad, i början av maj, led både garnisonen i Viborg, och de ryska styrkorna brist på förnödenheter. Både Apraxin och Stiernstråhle väntade spänt på undsättning från sina örlogsflottor.
Den 18 april hade staden enligt Lybecker träffats av 1 370 bomber som ställt till svåra skador på bebyggelsen. Men Lybecker tillägger att "folcket blefvit genom Gudz nåd tämmeligen bevarat. Dhe våre hafva däremot genom uthfall och starckt skiutande lagt till 700 Man för fienden neder, som dhe inbrackte Fångar tillstått."
Förödelsen i Viborg blev värre och värre. Den 24 april hade sammanlagt 1 612 bomber träffat staden: "På slottet är kansliet sönderskjutet och vapenförrådet har antänts av en bomb, men lyckligtvis hade ammunitionen dagen innan till största delen fördelats till andra ställen i staden", rapporterade Lybecker.
Tsar Peter själv avgjorde kampen. Han utrustade 270 fartyg, mest galärer, med proviant, ammunition och 5 000 soldater, och tog personligen befälet över flottan, som så snart isen gått upp i Finska viken tog sig fram genom drivisen och trängde in i Viborgsviken. Den 9 maj kom förenades flottan och belägringsarmén. Peter hade lyckats. Han kom fram till Viborg två dagar före den svenska örlogsflotta som var på väg.
Kommendanten Magnus Stiernstråle, rapporterade att en fientlig flotta med 22 fartyg "och en stor hop lodjor och andra fartyg" kommit in på redden, inom synhåll från staden, och börjat skjuta en bräsch i Håkansporten.
Genom sina kunskapare hade svenskarna fått veta att tsaren blivit krasslig. Han var "besvärad av huvudvärk och hade sjöledes begett sig av till Björkö". Han hade i stridens hetta drabbats av ett av sina många migränanfall.
Belägringsartilleriet hade förstärkts med 80 tunga kanoner, 50 mörsare och 300 handmörsare, och nu tilltog beskjutningen av staden från dag till dag. Ryssarna förvandlade livet till ett helvete för Frisius, Didrik och Catharina, och alla andra Viborgsbor som ännu inte flytt från staden.
Så här såg det ryska anfallet mot Viborg ut enligt ett kopparstick från 1715. Både befästningarna och själva staden besköts med artilleri. På ett par veckor hade staden enligt uppgift fått 1 370 träffar. Viborgbornas liv hade blivit ett inferno.
Frisius igenom fiendens linjer
Mitt i detta kaos, med fara för livet i den ständiga elden från de ryska kanonerna var "een Nyensk Handelsman Johan Hinric Frisius", som Lybecker kallar honom, sysselsatt med att skaffa fram pengar till den utblottade arméns omedelbara behov. Han hade börjat med det som han skulle komma att syssla med under de elva år som återstod av stora nordiska kriget: att på alla upptänkliga sätt och med uppbjudande av alla sina krafter, kreativitet och tålamod skaffa fram allt det som armén behövde: pengar, mat, kläder, brännvin, hästskor – allt som de tusentals soldaterna måste ha för att kunna fungera som en armé.
Lybecker skrev till kanslirådet och överpostdirektören Schmedeman i Stockholm den 27 maj att han äntligen lyckats övertala Frisius att genom sina krediter förhandla till sig pengar. Han hade tidigare genom ett flertal kreditorer ordnat pengar till garnisonen, och nu även till fortifikationsstaten.
Frisius riskerade livet när han med några mans eskort begav sig ut ur den belägrade staden för att skaffa fram pengar. Han kom med "största besvärlighet" genom fiendens linjer. Han tog sig "inte utan största faror ... rakt igenom det fientliga lägret, som stängde in och låste staden på alla sidor", hette det långt senare i hans utnämning till friherre.
Frisius farliga utbrytning var helt nödvändig. Garnisonens framtid hängde på att han lyckades ta sig igenom, att han kom tillbaka helskinnad – och att han hade kontanter med sig.
Garnisonen var nämligen skyldig stadens handelsmän pengar, och tsaren hade gett order om att garnisonen inte skulle släppas vid den kommande oundvikliga kapitulationen om inte de skulderna var reglerade. Frisius hade för säkerhets skull avtalat med borgerskapet att ingen av dem skulle uppge några fordringar från kronan, utan säga att alla leveranser skett till honom, så att det var han och ingen annan som hade pengar att kräva från kronan.
Lybecker bad Schmedeman se till att Frisius gottgjordes för affären "eftersom han är en man som inte aktar på sin välfärd i Kunglig Majestäts tjänst, utan vid behov gärna kommer till undsättning, och nu således utsatt sig för en betänklig risk." Lybecker hade också kontakt med att par andra affärsmän, Pyhls och Elmsahl, som liksom Frisius ordnade krediter till kronans behov. Det var en märklig situation för den svenska ärorika stormakten – att vara beroende av att enskilda affärsmän skaffade fram pengar för att armén och flottan inte skulle svälta ihjäl.
Från början av juni dundrade det ryska artilleriet dygnet runt. Inne i Viborg förvandlades husen till ruiner, slottet var svårt skadat, trähusen brann och de hårt prövade stadsborna sökte skydd nere i husens källare. Stadsmuren var så raserad att man kunde rida över den.
För andra gången på sju år fick Frisius sin tillvaro sönderslagen av kriget. Efter flykten från Nyen hade han byggt upp sin verksamhet som köpman på nytt – och nu var allt förstört igen.
Viborgs öde var beseglat. De sanitära förhållandena blev sämre och sämre. Det fanns visserligen fortfarande 2 000 tunnor spannmål kvar, men Viborgsborna var helt utmattade av sjukdomar och alla slags prövningar.
Stiernstråle inledde förhandlingar med ryssarna, och kapitulerade onsdagen den 13 juni. Då hade de ryska kanonerna beskjutit Viborg i 74 dygn. I villkoren ingick att garnisonen skulle få lämna staden med sina vapen i behåll, och att stadens invånare skulle få behålla sin egendom. Nästa dag tågade tsar Peter in i staden i spetsen för sin armé. Den stad som hade varit Sveriges gränsfäste mot öster i 400 år hade fallit.
Att Viborg nu var i ryssarnas händer var allvarligt nog. Men förlusten av staden hade också allvarliga psykologiska följder i både Finland och Sverige: man började helt enkelt tvivla på om Finland verkligen kunde räddas.
Den nu 40-årige Johan Henrik Frisius och styvbarnen Didrik Blom, 30 år, och Catharina Blom, 27 år, flydde västerut och var hemlösa igen, fördrivna av ryssarna för andra gången. Frisius lyckades rädda sin förmögenhet, som delvis fanns placerad i Holland, men det mesta av allt som fanns i bostaden gick förlorat, det lade ryssarna beslag på, och hans fordringsägare skulle snart stå i kö för att få tillbaka de pengar han lånat ihop till armén.
Frisius var medveten om vilka viktiga insatser han gjort i Viborg. Han konstaterade senare att det han uträttat hade fört med sig att garnisonen blev uppmuntrad till tappert motstånd. Fienden blev uppehållen en längre tid och led kännbara förluster. Han skrev fyra år senare i ett brev till kungen att genom de pengar han hade skaffat fram så hade garnisonen kunnat uppehålla fienden i tre månader, trots häftiga anfall. Men priset hade varit högt: Den vackra stenstaden Viborg låg i ruiner och Frisius själv hade dragit på sig stora skulder.
Kronan visade emellertid ingen större tacksamhet över Frisius insatser. Redan medan belägringen pågick skrev kommendanten Stiernstråle ett brev till Statskontoret där han vädrade sitt missnöje över att man inte ville ge Frisius tre procent i ränta på lånen. Frisius anhållan om att få tre procents ränta var i själv verket mycket generös, eftersom han själv betalat fyra procent. En ren förlustaffär alltså. Men staten var en notorisk besvärlig gäldenär – fem år senare hade Frisius fortfarande inte sett röken av sina pengar. Varken lånet eller räntan.
Fienden förundrade sig enligt Lybecker över de belägrades tapperhet och "det otroliga motstånd, vars like han inte sett någon annanstans." Men hyllningen till garnisonen hindrade inte att de gav sig på Viborgsborna så snart garnisonen försvunnit från staden. Lybecker berättade i en rapport att flera hundra stadsbor "blivit utplundrade och ihjälslagna". Många hade blivit "jämmerligen pinade och brända", för att de skulle berätta var de gömt undan sina tillhörigheter.
Vid freden i Nystad 1721 avträdde Sverige Viborg och sydöstra delen av Finland till Ryssland.
Familjens öden i kriget
När Johan Henrik Frisius tillsammans med Didrik och Catharina, tog sig till Viborg fanns redan Johan Henriks morbror Hans Berend Soldan i staden. Han hade varit källarmästare i Viborg redan 1691, men arrenderade sedermera Lilla Ladugården i Viborgs socken. Han hade flera barn och två av dem figurerar senare i samband med Johan Henriks verksamhet. Kusinen Hans Henrik Soldan var född 1686. Han var skrivare i Viborg 1705 och blev 1710 som kammarskrivare utnämnd till proviantmästare vid Lybeckers armé. Han råkade i rysk fångenskap, men när han kommit hem blev han krigskomissarie och bodde sedan i Villmanstrand. Han dog 1758 i St Michel. Hans syster Ursula Soldan dök upp i hans hushåll i Villmanstrand i början av 1720-talet och arbetade senare som husjungfru hos landshövdingen Johan Henrik Frisenheim i Villmanstrand.
Johan Henriks syster Hedvig Dorotea Frisius, hennes man Andreas Ahlgren och deras tre barn hade också flytt till Viborg, och de blev kvar där även när staden föll i ryssarnas händer. Andreas Ahlgren hade varit prost i Narva men flydde 1703 på grund av kriget. Han blev domkyrkosyssloman i Viborg 1704 och sedan prost och kyrkoherde vid slottsförsamlingen 1705. Han tillfångatogs och torterades av ryssarna 1710. Han begravdes i Viborg 1714 och uppges ha blivit 58 år gammal. Hustrun Hedvig Dorotea dog 1715 i Viborg. Sonen – sedermera kaptenen Johan Henrik Ahlgren – kom att delta i fälttåget mot Norge. De två systrarna gifte sig också med militärer och lät höra talas om sig senare i Villmanstrand.
Daniel Blom – Johan Henriks styvson som studerat juridik i Uppsala – fick tjänst som fältauditör vid finska armén i december 1711. Johan Henrik och han deltog sedan tillsammans i det norska fälttåget 1718-1719. Den yngre styvsonen Didrik, tjänstgjorde som fältkommissarie i finska armén från 1711.
Familjerna Luhr och Hueck tog sig till Helsingfors via Åbo och så småningom till Stockholm. Troligen följde Catharina Blom med till Stockholm 1711.
Svårt få tillbaka pengarna
På hösten 1710 var kronan skyldig Frisius en mycket stor summa pengar: 82 800 daler silvermynt. Det motsvarade 100 årslöner för en hovrättsassessor eller tillverkningskostnaden för 16 000 musköter. 26 800 daler hade Frisius ordnat fram under belägringen av Viborg, och 56 000 efter belägringen – allt i kontanter.
Den 4 oktober påminde general Lybecker kungen om att det var dags att betala tillbaka pengarna till "den Nyenske Köpmannen". Utan de pengar som Frisius ordnat fram hade kriget inte kunnat fortsättas, konstaterade Lybecker. Men att få tillbaka pengarna var inte lätt. Lybecker hade skrivit till Statskontoret, som till svar på hans "ödmjuka" skrivelse hade lovat att betala Frisius. Men inget hade hänt.
Nu låg Frisius över Lybecker om pengarna så "att jag inte vet vad jag skall ta mig till med honom", skrev Lybecker bekymrat. Uppenbarligen var Frisius mycket intensiv i sina propåer – med all rätt.
Hela sommaren och hösten 1710 vistades Frisius i Lybeckers högkvarter, först i Kuppis och sedan i Heinlahti, strax väster om Kotka. Orsaken till att han blev kvar där var enkel: han vågade inte gå utanför högkvarteret av rädsla för alla fordringsägare som jagade honom.
Lybecker berättade i skrivelsen till kungen om de brev från fordringsägare med häftiga beskyllningar om att han förskingrat deras pengar som kom till Frisius med varje post.
Frisius var förtvivlad: han var ruinerad om han inte fick de pengar som kronan var skyldig honom, hans rykte skulle vara förstört och han skulle inte kunna bedriva några affärer någonstans i framtiden. Det mesta av sin egendom, förutom banktillgångarna, hade han förlorat i Nyen och Viborg.
Lybecker underströk i brevet de stora tjänster som Frisius hade gjort kronan. Genom de pengar han ordnat hade trupperna blivit hjälpta och försörjda, när alla andra möjligheter var uttömda. Garnisonen i Viborg hade tack vare hans insatser blivit satt i så gott skick att den kunde uthärda en lång tid, och officerarna skulle ha gått under eller tvingats gå i rysk tjänst utan de lånade pengarna.
Lybecker avslutade sitt brev med att ännu en gång framhålla Frisius osjälviska insatser och de stora risker han tagit. Han vädjade om att Frisius skulle få tillbaka sina pengar för att han skulle undgå att bli helt ruinerad. Det var också troligt, skrev Lybecker, att de utländska fordringsägarna skulle klaga hos tsar Peter och att borgarna i Viborg därmed skulle råka illa ut.
Frisius fick så småningom tillbaka sina 80 000 silvermynt, i små portioner. Någon ränta fick han inte, vilket var en kännbar förlust.
Men att ge upp hade Frisius inte en tanke på. Han skulle fortsätta tjäna staten i 26 år till.
Krigslyckan vänder – läs mer och krigsutvecklingen på alla fronter.
Tyst om Frisius
Som vi sett såg det mörkt ur för den en gång så segerrika svenska stormakten i början av 1700-talets andra decennium. Rikets ekonomi var körd i botten av tio års krig, och i krigsmakten rådde det brist på pengar, förnödenheter – allt. Befolkningen for illa.
Åren 1711 och 1712 är källorna mycket tystlåtna om Frisius. Vi har inte hittat några brev eller skrivelser av hans hand från de här åren. Det betyder naturligtvis inte att han inte uträttade något, tystnaden beror helt enkelt på de luckor som finns i arkiven, på grund av bränder, eller att handlingar förstörts av vatten, mögel eller när det gäller de finska arkiven: krig.
År 1711 var Johan Henrik Frisius 41 eller kanske 42 eller 43 år. Vi vet ju inte exakt, bara att han var född senast 1670, sannolikt ett eller två år tidigare.
Han var överkrigskommissarie i den finska armén, och utnämndes dessutom på hösten 1711 till assessor i Kommerskollegium i Stockholm, en tjänst som han i praktiken aldrig tillträdde. Han fick avsked från den 1 april 1713.
Just år 1711 fick Frisius sällskap i den finska armén av sina två styvsöner: Daniel Blom, som studerat juridik i Uppsala, fick tjänst som fältauditör i december 1711. Didrik som var yngst fick en tjänst som fältkommissarie. Styvdottern Catharina befann sig troligen i Stockholm, dit hon flytt tillsammans med Nyen-famijerna Luhr och Hueck. Som vi minns var det inte stor åldersskillnad mellan Johan Henrik och hans tre styvbarn, de var bara runt 10 år yngre än han. År 1711 var Daniel 32, Didrik 31 och Catharina 28 år.
I augusti 1711 får vi i alla fall en glimt av Frisius. Han befann sig då i Helsingfors. Det framgår av ett brev från överbefälhavaren i Finland, Carl Nieroth, till viceamiral Olof Wernfelt. Nieroth nämner att han skrivit till Frisius och gett honom i uppdrag att handla upp ett parti spannmål som kapten Otto Siöstierna med fregatten Wolgast lagt beslag på när han uppbringade ett ryskt fartyg. Wernfelt var chef för en flotteskader som var stationerad i Helsingfors.
Situationen i Baltikum och Finland var svart, sedd med svenska ögon. Samtliga svenska fästen i Baltikum hade fallit: Riga, Dünamünde, Pernau och Reval. Och i Finland hade Viborg och Kexholm gått förlorade.
Svenskarna väntade på ett ryskt anfall under hela 1712. Georg Lybecker, som efter Nieroths död återfått befälet över Finland, anhöll av rådet i Stockholm att man skulle skicka förstärkningar av infanteri från Sverige, men framställningen avslogs. I augusti 1712 kom den väntade ryska offensiven.
En av tsar Peters grundtankar var att den galärflotta som han skapat skulle användas både för strid och transporter.
Galärerna var grundgående och kunde röra sig i kusttrakterna, och utan problem följa armén som sjöburna rörliga magasin med förnödenheter.
Enligt Lybeckes bedömning bestod den ryska armén av 16 000 man infanteri och 4 000 kavallerister. Flottan bestod enligt den information Lybecker fått av 56 fartyg. Det fanns inget annat att göra än att slå till reträtt, ansåg han.
Men anfallet gick inte som tsaren hade tänkt sig. Dels var den anfallande styrkan för liten, och dels fungerade samarbetet mellan galärflottan och armén dåligt. Det uppstod stora problem med underhållet, och redan i början av september avbröt Peter anfallet och drog tillbaka sina styrkor. Men de skulle komma igen redan påföljande vår. Och nu var de fler: 20 000 soldater och en invasionsflotta med över 400 fartyg.
Det fanns inte mycket att glädjas åt för medborgarna i den vacklande svenska stormakten i början av 1710-talet. Kriget gick allt sämre, rikets resurser var förödda, pesten härjade.
För Johan Henrik Frisius, som redan drabbats av så många hårda slag, väntade mycket hårt arbete och många nya svårigheter. Men också framgångar, belöningar och uppskattning. Att ge upp hade han inte en tanke på. Det skulle krävas ytterligare fyra år av hårt slit och motgångar för den finska armén innan han överhuvud taget tänkte den tanken. Men inte ens då gjorde han verklighet av den.