Livet i stormakten
"Sverige har en nästan fyrkantig skapnad, det endast föga skiljer sig till sin längd och bredd"
(Drottning Kristina)
Stormakten Sverige. Det låter ståtligt. Vittnar om vår makt på de militära och politiska arenorna i Europa. Men stormakten var också ett ödsligt land, ett tyst och fattigt land. Ett land där naturen härskade, där civilisationens märken fortfarande var mycket små. Stormakten bestod faktiskt mest av skogar, sjöar och ödemark. Det mesta av de ändlöst djupa skogarna var ohotade av människorna, där härskade de stora rovdjuren – varg, björn, lodjur, järv och örn. Stormakt, visst. Men det mesta av dess territorium behärskades av andra än höga överheten och medborgarna. Det var farligt för stormaktens svensk att ge sig ut utanför byn eller staden där han eller hon bodde.
I hela det svenska riket bodde i början av 1700-talet bara ungefär 1,8 miljoner invånare. Och då ska vi minnas att riket till ytan nästan var dubbelt så stort som idag. I Finland fanns i genomsnitt bara ett par invånare per kvadratkilometer.
"Ett fyrkantigt land"
"Sverige har en nästan fyrkantig skapnad, det endast föga skiljer sig i avseende till sin längd och bredd". Orden är drottning Kristinas och de sammanfattar tydligt hur olikt det svenska stormaktsväldet var dagens Sverige. Huvudstaden Stockholm hade ett centralt läge – den låg nästan mitt i imperiet.
Den lille gossen Johan Henrik Frisius föddes och växte upp i stormakten Sverige. Den bestod av det egentliga Sverige – det vill säga Sverige och Finland – och ett antal provinser: Ingermanland, Estland, Livland, Pommern, Wismar, Bremen-Verden, och de nyerövrade områdena Skåne, Blekinge och Halland. Men det pris Sverige fått betala för sin nyvunna ställning som stormakt hade varit högt – både i människoliv och pengar.
Det var ett glest befolkat och resursfattigt land. Det var ett bondeland: nio tiondelar av befolkningen i det svenska imperiet arbetade i jordbruket. De få städer som fanns var små. Stockholm hade runt 35 000 invånare, Göteborg 2 600, Malmö 2 500, Västerås 1 300 och Frisius födelsestad runt 2 000. Nyen var alltså en av de större städerna i riket.
Exporten av järn och koppar var hörnstenar i Sveriges ekonomi. I slutet av 1600-talet fanns mer än 300 järnbruk. Men huvuddelen av kronans inkomster kom från skatter och arrenden som bönderna betalade.
Språkförbistringen var av babyloniska proportioner. Här talades upp emot 20 olika språk, bland annat svenska, danska, tyska, ingriska, estniska, finska, lettiska, livländska, ryska, samiska, tyska och votiska. Och fanns det något språk som man skulle kunna kalla gemensamt så var det knappast svenska, utan tyska. Men svenskan var det statsbärande språket och förvaltningsspråket.
När Johan Henrik Frisius föddes omkring 1670 hette stormakten Sveriges konung Karl XI. Han var född 1655, och hade blivit kung redan 1660 då hans far Karl X Gustav dog. Karl XI blev myndig 1672 och tills dess sköttes rikets angelägenheter av en ineffektiv förmyndarrregering med änkedrottning Hedvig Eleonora som ordförande. Statens finanser var urusla – positionen som stormakt kostade pengar.
Stormakts-Sverige var en militärstat: de militära behoven gick före allt annat. Till det krävdes en effektiv kontrollapparat: staten måste ha ett bra grepp om befolkningen, annars skulle skatteindrivningen och utskrivningarna till krigsmakten inte fungera.
Sverige var dessutom en maktstat, en stat som själv bestämde sina behov och som hade de resurser som behövdes för att tillfredsställa dem utan samtycke från andra stater.
Både Karl XI och Karl XII var enväldiga. De var inte ansvariga inför någon världslig makt, utan bara inför Gud.
Karl XI koncentrerade makten till sig själv och en grupp utvalda experter, och så förblev det under sonens regeringstid också. På 1680-talet krossades först riksrådet. Det ersattes av ett antal kungliga råd, som bara hade rätt att yttra sig när kungen frågade dem om något. Sedan var det riksdagens tur. Under Karl XII regeringstid sammankallades bara två riksdagar; dels kröningsriksdagen 1697 och dels 1713-1714 års riksdag som rådet sammankallade, men som upplöstes av kungen.
Den tid som den lille Johan Henrik föddes i – den karolinska – var för Sverige och hela Europa en tid av krig. Sverige befann sig i krig under 80 år av 1600-talet och de två första decennierna av 1700-talet.
Johan Henrik var bara några år gammal när det första svenska kriget under hans livstid började: då marscherade en svensk armé in i Brandenburg för att leva upp till den pakt Sverige slutit med Frankrike. Svenskarna besegrades 1675 i slaget vid Fehrbellin.
1676 anföll den danske kungen Kristian V Skåne. Hela landskapet utom Malmö föll i danskarnas händer, men det återerövrades snart.
Men expansionspolitiken från Gustav II Adolfs och Karl X Gustavs tid var slut. Karl XI:s målsättning var att försvara det som vunnits.
Tyvärr finns det bara ytterst få uppgifter om Frisius i källorna från de första decennierna av hans liv. Vi kan bara rekonstruera hans liv i mycket stora drag. Det ska dröja till en bit in på 1700-talet innan han börjar lämna tydliga spår efter sig i arkiven.
Kyrkan kontrollerade allas liv i detalj. Folket skulle leva enligt de tio budorden. Äktenskapsbrott kunde bestraffas med döden, och en svordom kunde leda till fängelse. Sockenprästen delade på många sätt sin församlings liv. Han var bonde liksom de, men samtidigt övervakade han dem. Teckningen med de tre prästerna är gjord av den italienske resenären Lorenzo Magalotti.
Kyrkan kontrollerade allas liv
Människorna på Frisenheims tid levde i en religiös kultur – för oss som lever i ett sekulariserat samhälle kan det vara svårt att förstå hur viktig religionen var för människorna i stormaktstidens Sverige.
Världen blev begriplig och livet fick mening genom religionen. Den enskilde hade inget val när det gällde tron – alla var troende – några ateister fanns inte. Det fanns heller inga gränser mellan religion och politik: kungen var Guds ställföreträdare på jorden – det var Gud som tillsatte honom och bestämde rikets gränser. Kungens främsta uppgift var att försvara den kristna tron – det vill säga protestantismen.
Gud var en hämnare som inte lämnade några oförrätter ostraffade. Missväxt, pest och krig – allt var Guds straff för människornas synder. När det gick bra i kriget var det ett bevis för att Gud stod på svenskarnas sida – när krigslyckan vände var det ett Guds straff.
Kyrkan kontrollerade människornas liv i detalj genom den kyrkliga rättsskipningen, den så kallade kyrkotukten. Avsikten var att få folket att leva i enlighet med de tio budorden.
Det handlade om allt från deras sexualmoral till deras språkbruk. Sex skulle man ha inom äktenskapet, allt annat var ett brott. Det var förbjudet att svära, och upprepade brott mot förbudet kunde leda till svåra straff, i värsta fall fängelse eller förvisning. Den som inte kunde betala sina böter riskerade att hamna i skamstocken utanför kyrkporten för att hånas och begabbas.
Alla var skyldiga att delta i gudstjänsterna och det var förbjudet att arbeta på söndagarna. Ingen fick vistas ute under gudstjänsttiden. Den som uteblev från gudstjänsten fick tre varningar, och drogs sedan inför rätta.
Sockenprästen delade på många sätt sina församlingsbors tillvaro – han var ju inte bara präst, han var ju också bonde liksom de. Han var ordförande i sockenstämman och fungerade som socknens ledarfigur.
Prästen var också en statlig ämbetsman och som sådan var han inte bara själasörjare, han hade också hand om folkbokföringen och skulle övervaka sockenbornas sociala liv.
Till religionen hörde också vidskepelse och olika slags folktro. Tillvaron vimlade av övernaturliga väsen som grep in i folks tillvaro. De var en lika naturlig del av svenska folkets religiösa föreställningsvärld som Fadern, Sonen och Den Helige Ande.
Menigheten bad särskilda böner mot trolldom. Åren kring Johan Henriks födelse utmärktes av häxprocesser.
Över 300 människor – mest kvinnor – dömdes till döden och avrättades, de flesta under åren 1668-1676 då den värsta häxhysterin ägde rum. Många misstänkta dog av den tortyr de utsatts för.
Kyrkorna var det svenska rikets enda massmedium. Det var där som medborgarna fick ta del av information, nya förordningar och bestämmelser från statsmakten. Det var prästens skyldighet att läsa Kunglig Majestäts kungörelser från predikstolen.
Detta fungerade som rena nyhetssammanfattningen eftersom kungörelserna innehöll uppgifter om till exempel hur pågående krig gick och hur enskilda slag avlöpt. Ingen fick lämna kyrkan innan välsignelsen lästs – därför lästes kungörelserna före välsignelsen, så att alla tvingades lyssna på vad statsmakten bestämt sedan sist.
Vid de speciella böndagar som utlystes var ritualen den att hela befolkningen i riket gemensamt bekände sina synder och bad till Gud att skona dem från sina mest skrämmande straff: krig, pest och svält.
Kungen var en del av den allomfattande religiösa kulturen. Han var annorlunda än sina undersåtar och överlägsen dem på alla sätt. Eftersom han var Guds ställföreträdare i riket hade han fått del av Guds gudomlighet. Gud hade sett till att kungen i alla lägen visste vad som var bäst för undersåtarna och riket. Eftersom kungens makt utgick från Gud innebar det att man satte sig upp mot Gud om man satte sig upp mot kungen.
Guds och kungens makt fungerade sedan nedåt i rikets hierarki. Officerare, adelsmän, präster och ämbetsmän måste åtlydas av de vanliga medborgarna eftersom deras makt utgick från kungen och denne i sin tur fått sin makt av Gud.
På besök i en 1700-talsby
Den överväldigande majoriteten av svenskarna – ungefär 1,6 miljoner – bodde på landsbygden, resten i de fortfarande små och relativt små städerna. Huvuddelen av folket på landsbygden var förstås sysselsatta i jordbruket och dess binäringar, och de bodde i byar.
Låt oss förflytta oss i tanken och se vad som möter oss när vi efter en mödosam resa närmar oss en by i Sörmland. Vi är på väg rakt norrut från Julita till Stora Sundby. En resa på ett par mil som har tagit hela dagen i anspråk med vår tvåhjuliga kärra, dragen av en av hästarma på gården som vi bor på.
Det börjar kvällas efter en vacker, solig försommardag och vi är dammiga, trötta och mörbultade. De två milen har tagit musten ur oss, vägen har bitvis varit en stenig, gropig, smal och dammig grusväg och bitvis ett par knaggliga hjulspår med en sträng mellan, bevuxen med gräs och sly som frodas eftersom det hela tiden gödslas av hästar och boskap.
Landskapet är annorlunda än idag. Nästan bara skog, öppna landskap bara i anslutning till byarna, där skogen fått ge vika för åkrar och betesmarker. En annan sak slår oss också. Landskapet är mycket våtare än idag. Det är fortfarande ett sekel kvar innan de stora utdikningarna börjar, och vi har passerat oräkneliga kärr och vattensamlingar.
Vi fick vänta länge på färjan över Hjälmaresund, inte för att trafiken är tät – vi har överhuvudtaget inte sett någon annan resande på hela dagen – nej, färjan låg helt enkelt länge stilla vid den motsatta stranden, oklart varför. Färjkarlen rycker bara på axlarna och ger oss ett tandlöst leende när vi frågar. Han ser ut att vara i 50-årsåldern, men är förmodligen betydligt yngre.
Som nästan alla är han mager och med våra mått kortvuxen – gissningsvis runt 1,60. Han är klädd i en vidbrättad, rundkullig svart tovad hatt, en naturfärgad linneskjorta och ett par linnebyxor som slutar vid anklarna. Han är barfota och både kläderna och mannen själv är täckt av ingrodd smuts. När han passerar oss på nära håll känner vi att han luktar fruktansvärt illa.
Överfarten på den rangliga träkonstruktionen kostar 6 öre kopparmynt. Men nu närmar vi oss i alla fall målet, byn bara några kilometer norr om sundet. Som så många byar vid den här tiden består den av tre-fyra gårdar.
Husen är svåra att se först, de smälter samman med den omgivande naturen: låga, timrade av grovhugget omålat virke, med små fönster, inte med glas utan tunna hinnor av skrapad djurhud. Bostadshusen har skorstenar och torvtäckta tak, uthusen och fähusens tak är täckta med halm.
Gårdarna ligger på ömse sidor om vägen, omgivna av gärdesgårdar. I byns bortre ände ser vi några kor och får i inhägnade beteshagar. Över gårdsplanen på den närmaste gården kommer en kvinna på väg från brunnen till boningshuset bärande på två ämbar med vatten i ett ok över axlarna. Hon är klädd i en fotsid vid kjol av grovt ofärgat linnetyg och på huvudet ett huckle.
En ung pojke med en liten flock kor är på väg in i det inhägnade området runt en av de bortre gårdarna. Det gäller att få hem djuren från betet varje kväll, i god tid innan rovdjuren börjar med sina nattliga räder.
Det är en vanlig kväll i en vanlig by i stormakten Sverige, i den miljö och på det sätt som huvuddelen av medborgarna levde sina liv.
Nu ska vi försöka ge en några inblickar i hur livet såg ut för vanligt folk i det svenska riket i början av 1700-talet. Hur bodde de, vad åt de, hur var de klädda, hur skötte de sin hygien? Låt oss börja med bostäderna.
De flesta småbönder och soldater bodde tillsammans med sina familjer i timrade enkelstugor. Innanför ytterdörren fanns en farstu och ett förrådsrum och sedan kom man in i stugan – ett kombinerat kök, vardagsrum och sovrum. Det var allt.
Bostaden – lyx eller misär
Från värsta misär till yttersta lyx. Skillnaderna i hur olika samhällsklasser bodde i stormaktens Sverige var avgrundsdjupa. Alltifrån adelsfamiljen som mådde gott i sin rymliga och eleganta herrgård till den hårt arbetande småbonden i sin lilla stuga, eller den fattiga familjen i staden som led i sitt trånga och smutsiga kyffe.
De flesta småbönderna bodde i så kallade enkelstugor. Just sådana små låga timrade gråa hus som vi såg i byn vid Hjälmaresund. Innanför ytterdörren fanns en farstu och ett förrådsrum och sedan kom man in i stugan – ett kombinerat kök, vardagsrum och sovrum.
I stugan fanns eldstaden, en stor murad öppen spis som också innehöll en ugn att baka i. Eldstaden var husets centralpunkt: den värmde upp huset och den gav ljus. Där lagades maten, endera på kärl med ben som ställdes ovanpå den öppna elden eller hängdes upp över lågorna.
Rummet med eldstaden fungerade också som sovrum. Bondfamiljen och gårdens drängar och pigor sov i de bänkar som fanns längs väggarna i stugan och som bäddades med halm och primitiva sängkläder, t ex ett varg- eller fårskinn som täcke på vintern. Ofta låg man två i varje säng för att hålla värmen. Det var lågt i tak och fönstren var små, allt för värmens skull. Man sov naken eller i de vanliga smutsiga och svettiga arbetskläderna, pyjamasar eller nattlinnen fanns inte.
I stugans enda rum levde alla som bodde på gården: bonden och hans fru, barnen, ibland några gamla föräldrar, och eventuella drängar och pigor. Här hände mycket av det som hörde livet till: här lagades maten, här åt man sina måltider, här slöjdade man och handarbetade, här sov man, här avlades och föddes barnen, och här dog man. Och vi ska minnas att hushållet på en gård ofta bestod av tio personer eller fler, och att dessutom en del av gårdens djur fick bo inne under vintern: hundar och katter, och kanske en och annan gris, en kalv, eller ett lamm.
Det behövs inte mycket fantasi för att tänka sig hur det luktade där inne och hur smutsigt det var, allra helst som man inte städade särskilt ofta. Golvet skurades kanske bara till de stora helgerna.
Det var sparsamt med möbler i stugorna. De som fanns var endera tillverkade av någon av gårdens eget folk eller av en möbelsnickare i trakten. I många stugor fanns bara en stol. Den var en statussymbol, och på den satt husbonden själv. Resten av gårdens folk satt på pallar, väggfasta bänkar, på golvet eller på huk vid bordet.
Ljuset i stugan kom från eldstaden, och utöver den fanns några ytterligare ljuskällor. Det vanligaste var torrvedsstickor. Inför den mörka årstiden lade man på gården upp ett förråd av stickor, som skulle räcka hela vintern. De behövdes både i stugan, i förrådshus och i fähus när man skulle dit och sköta om djuren under mörka vinterkvällar. Stickorna kunde fästas i springor i timmerväggarna eller i särskilda hållare – och sedan gällde det att ha dem under uppsikt medan de brann. Eldsvådor var vanliga.
Något rinnande vatten fanns givetvis inte. Folk fick hämta sitt dricks- och bruksvatten i brunnar, pumpar och sjöar. Avloppsvattnet samlades i ett ämbar som sedan tömdes i ett dike, eller på marken i närheten av stugan. I en del stugor fanns ett hål i golvet där man kunde hälla ut vattnet och som sedan stängdes till med en träplugg.
I de större städerna fanns allt från stora stenhus med många våningar och stora lägenheter till små timrade stugor som liknade dem som fanns i byarna ute på landsbygden. I de små städerna var det de små trähusen som dominerade. Många städer såg faktiskt mer ut som bondbyar än som städer, eftersom det var vanligt att även stadsborna hade kreatur och odlingar. Vattenledningarna fanns inte i husen i staden heller. Avlopp saknades också, slaskvattnet hällde man helt enkelt ut i rännstenen, om det fanns någon sådan. Om inte fick gatan fungera som avlopp.
Ett borgarhem i en av de svenska städerna, det må vara Nyen, Helsingfors eller Norrtälje, var ett envånings trähus som hade ett par kamrar, en stuga och ett rum som användes som ekonomiutrymme; förråd, bagarstuga eller liknande. Handlarna hade ofta ett affärsrum med ingång från gatan. På gården som omgavs med ett högt plank fanns utrymmen för djuren, dasset, och olika bodar.
En av kamrarna var sovrum för herrn och frun i huset. I den andra kammaren sov husets barn och familjens gäster på fasta bänkar längs väggarna. Tjänarna höll till i stugan. I den förmögna familjen hade husbonden och hans fru en bred säng som på dagen täcktes med ett överkast. Bolstrar fyllda med fjäder och dun gjorde sängen bekväm.
I enklare hem sov man på väggfasta bänkar som kunde fällas upp på dagen. Som täcken användes varg- eller fårskinn.
Bord och stolar fanns förstås, och dessutom förvaringsmöbler. Enklare hem hade kistor, medan skåpen fanns i bostäder där det var gott om plats. Skåpen var av ek och mycket stora – det måste de vara för att rymma den tidens voluminösa kläder i stela tyger. Mindre saker förvarades i schatull med många små fack.
I de stora borgarhemmen fanns ett nyckelskåp med alla de nycklar som gick till förrådsbyggnader, butiker, kistor och skåp.
Det viktigaste – och ofta det enda – bordet i borgarhemmet var matbordet. Det var stort – alla medlemmar i hushållet, både familjemedlemmarna och tjänarna, skulle få plats vid det.
På väggarna i borgarfamiljens hem fanns förutom speglar också inramade bilder och tenntallrikar. De vanligaste bilderna var kopparstick som ofta föreställde en kunglig person eller en scen ur bibeln. I enklare hem pryddes väggarna med färggranna mattor. Förmögna familjer markerade sin status genom att placera ut silversaker på bord och skåp i bostaden.
Tallrikar och fat på matbordet var av tenn. I de enklare familjerna drack man ur träbägare, medan de rikare höll sig med tennstop eller i bästa fall glas. Knivar och gafflar hade ännu inte börjat användas, ens i familjer som hade det bra ställt.
I köket fanns – förutom den stora vedspisen – alla husgeråd, av koppar, järn och mässing: grytor, stekpannor, grytor, brännvinspannor, kopparkittlar, våffeljärn, bakformar och mycket annat.
Familjens enda ljus- och värmekälla var den levande elden. I fattiga hem flammade elden i spisen och torrvedsstickorna lyste upp de olika rummen. De som hade de lite bättre ställt stöpte talggljus eller vaxljus som ställdes i ljusstakar.
Om man gick ut när det var mörkt måste man ha en lykta med sig, annars blev promenaden livsfarlig i det kolsvarta mörker som rådde, eftersom det inte fanns någon gatubelysning.
De familjer som hade det bra ställt hade glas i sina fönster, och de som inte hade råd med det fick hålla till godo med djurhudar. Ljuset som sådana fönster släppte igenom var så svagt att man inte behövde några gardiner. Till natten stängde man fönsterluckorna av säkerhetsskäl.
I den mån som familjen hade böcker så handlade det om några få exemplar, för det mesta religiösa skrifter. Men i det flesta hushåll fanns inga böcker alls.
Maten – sill, välling och bröd
Huvuddelen av det svenska folket – hela bondebefolkningen – producerade själv sin mat. Hela deras tillvaro gick egentligen ut på en enda sak: att genom brukandet av jorden i första hand skaffa mat till den egna familjen. I städerna var det annorlunda – där köpte man sin mat – även om det fanns många stadsbor som födde upp djur och odlade till husbehov.
Vad folket ute i byarna åt till vardags varierade mellan olika delar av landet. Längs kusterna var fisk en viktig del av kosthållet. Sill och strömming var daglig mat. Folket i slättbygderna åt mycket mjölmat eftersom det var sädesodling som dominerade. Bröd, gröt och välling tillhörde basmaten.
I skogbygder där kreatursskötseln var utbredd var mjölkrätter vanligare. Av mjölken lagades soppor och surmjölk. Däremot var det inte vanligt att dricka mjölk till måltiderna, mjölken användes till att göra ost, smör och surmjölk av. Istället drack man vatten eller svagdricka, en mörk maltdryck med låg alkoholhalt. Öl var en festdryck.
Fisk och kött åts torkat, rökt eller saltat. Färskvaror var sällsynta. Maten lagrades i särskilda delar av bostadshuset eller i speciella uthus: visthusbodar, källare och mjölkkammare som alla var byggda så att de skulle vara så svala som möjligt på sommaren.
Många stadsbor födde upp kreatur och hade odlingslotter för att på sätt klara en del av sin matkonsumtion. Resten av maten fick de köpa hos hökaren eller slaktaren. Dessa köpte sina varor – kött, ägg, fjäderfä och annat – från bönderna i trakten och sålde dem sedan från bodar eller stånd på torget.
Hygienen var usel både i stugorna där maten lagades, och i stånden eller hökarbodarna där råvarorna såldes, så under somrarna ökade alltid magsjukdomarna dramatiskt – ofta med dödlig utgång.
Hur mycket folket på landsbygden åt, och hur ofta, berodde på årstiden. På sommarhalvåret, när arbetet på gården var mer intensivt och alltså mer kalorikrävande, åt man mer.
Dagens första måltid åts mycket tidigt på morgonen, när arbetet började. Det var ofta smör och bröd, och på det fick man stå sig ett par timmar tills det var dags att ta paus i arbetet och äta igen: kanske sill, bröd eller gröt den har gången. På förmiddagen var det dags igen, och nu åt man bröd och ost, och kanske en bit korv eller kött. Dagens viktigaste mål åts mitt på dagen: kött, fisk eller soppa, som man skulle stå sig på till mellanmålet på eftermiddagen. Dagens sista måltid var kvällsmaten, då det vankades gröt, eller kanske bröd.
Folket på gården åt ofta ur ett gemensamt fat. Husfadern skulle ta först – rangordningen var viktig i alla sammanhang. Om det fanns tallrikar så var de oftast av trä, och det är inte säkert att de togs fram i vardagslag. Efter måltiden slickade man av sina bestick, en sked och en kniv, och tallriken eller det gemensamma fatet. Att diska är en senare uppfinning.
Hygienen – en snuskig tid
Visst vore det en upplevelse att få träffa vår huvudperson Johan Henrik Frisenheim: tänk att kunna be honom att i lugn och ro berätta om allt det som rör hans liv och gärning som vi inte vet någonting om; att få se hur han såg ut, hans kroppskonstitution, hans ansikte, hans hår; att höra hans röst; hans dialekt; att lära känna honom.
Detta är nu en gång för alla en fåfäng tanke. Men om den hade kunnat bli verklighet hade mötet helt säkert blivit en chock av ett speciellt skäl och av samma skäl hade det lika säkert krävts en kraftansträngning av oss för att övervinna vår omedelbara motvilja mot honom så pass mycket att vi ville stanna kvar i hans närhet. Han luktade nämligen med säkerhet illa – av svett, smutsiga kläder och dålig andedräkt. Det gjorde alla.
Frisenheims tid var en snuskig tid. Orsakerna var flera: det fanns inget rinnande vatten – allt vatten måste bäras från brunnen eller källan, och sedan gällde det att värma det. En annan förklaring var okunnighet – smitta och bakterier var okända företeelser. Dessutom trodde folk att det rent av kunde vara farligt att tvätta sig. Man kunde bli sjuk av vattnet. Och i folks hår och sovplatser kryllade ohyran.
Men lördagen då – det var ju lögardagen – tvättade sig inte folk då? Jo, för all del. Men oftast inskränkte sig proceduren till att man tvättade av ansiktet, halsen och öronen. Bara vid jul och midsommar var det dags för ett riktigt bad. Gårdsfolket fick ta det stora träkaret i besittning i rangordning – först husbondsparet, sedan barnen och sist drängar och pigor. Alla i samma vatten.
Lika illa var det med munhygienen. Tandborsten och tandkrämen är moderna uppfinningar, och tandvård fanns ingen. Folk började tappa sina tänder i redan i unga år, och sedan fick de klara sig utan.
Gårdarna saknade ofta avträden. Man gjorde sina behov i skogen eller gödselstacken. Inomhus fanns i bästa fall en potta. I städerna var det enklaste sättet att bli av med sitt avfall att helt enkelt kasta ut det på gatan. Och både i städerna och byarna fortsatte svin, kor, oxar och hästar att förorena överallt.
Det var mycket som samverkade till den usla hygienen i byarna – det var många som bodde i de trånga stugorna, ofta hölls smådjur – t ex höns och getter – inomhus. Fönstren gick inte att öppna, golvet i stugan skurades kanske ett par gånger om året, sängkläderna byttes sällan eller aldrig. När någon blev sjuk kunde han eller hon inte isoleras.
Den tid som Frisenheim levde i luktade illa. Den stank. Lukten från djurens spillning fanns överallt, människorna luktade svett, otvättade kläder, och i värsta fall urin och avföring, och när de öppnade munnen kändes lukten av ruttnande tänder. En besökare från vår antiseptiska värld skulle ha gått omkring med ständiga kväljningar.
Bonden Mårten Nilsson i Västergötland dog ungefär samtidigt som Frisenheim. Bouppteckningen efter honom redogör för vilka kläder han lämnade efter sig: en mössa, ett par hattar, två vadmalsrockar, en skinntröja, en tröja av kläde och en av linne, tre par skinnbyxor, ett par av vadmal. Många av plaggen var gamla och slitna.
Det var allt, och det säger en hel del om den svenska allmogens villkor. Det var kärvt och knapert och det fanns inget utrymme för lyx eller slöseri. Mårten Nilsson och hans familj måste liksom huvuddelen av befolkningen i det svenska riket spara och gneta, tänka på allt, vara uppfinningsrika, tillverka sina kläder själva, lappa, laga och vända, sy om de vuxnas kläder till barnkläder.
Dyrbara modekläder var det naturligtvis bara de välbärgade medborgarna som hade råd med. Men lyxkläderna var ändå ett problem för myndigheterna. Importen av tyger till dem var inte bra för rikets ekonomi, så därför skapades redan på 1660-talet överflödsförordningar med noggranna regler – som föreskrev enkelhet och sparsamhet – bland annat vad det gällde kläder.
1720 års förordning förbjöd kläder med galoner, fransar, broderier, spetsar och knappar med guld eller silver. Dessutom skulle man klä sig i enlighet med den klass man tillhörde: tjänstefolk fick t ex inte ha sidenkläder.
Några år senare kom en ny förordning med strikta regler om vad kvinnorna fick ha på sig. Det blev förbjudet för soldaternas fruar att bära andra tröjor än sådana som var tillverkade inom riket. Det var viktigt att klädernas funktion som klassmärke fungerade – man skulle kunna skilja på folk av de högre stånden från de gemenare redan genom hur de var klädda.
Den som bröt mot reglerna kunde bötfällas eller rent av hamna i fängelse.
Bonden Mårten Nilsson riskerade knappast att fällas för brott mot någon klädesförordning. Hans garderob innehöll inga lyxplagg, bara slitna paltor som han använde dag ut och dag in. Likadant var det naturligtvis för en mycket stor del av folket, och det är dem vi ska titta lite närmare på nu: allmogen i de tusentals byarna i det svenska stormaktsriket, hur var de klädda i sitt dagliga slit på åkrarna, i skogen, fähuset och stugan?
Männens kläder var sydda av grått ylle, vadmal eller linne. Byxor, skjorta, väst och tröja var de nödvändigaste plaggen. Ytterkläderna kom fram bara till vintern: en vadmalskappa och kanske en skinnpäls och skinnhandskar om man hade råd.
Kvinnornas kläder var av samma material som männens: skjorta, kanske ett livstycke, tröja, och kjol. Underkläder hade varken männen eller kvinnorna.
Pigor och drängar fick sin lön i form av kost, logi, kläder, och kanske en mindre summa pengar. Ungdomarna i byn hade likadana kläder som de äldre, något särskilt ungdomsmode fanns inte. Några särskilda barnkläder fanns inte heller. De små barnen fick nöja sig med omsydda kläder som större barn vuxit ur, eller mer eller mindre nötta vuxenkläder som också sytts om.
Att köpa sina kläder var inte att tänka på för folket i byarna. Allt tillverkades på gården och det var kvinnorna som hade ansvaret för allt som hade med kläderna att göra: de sådde linet, klippte fåren, spann, vävde, tovade, stickade och sydde. Det var mycket och tidsödande arbete som låg bakom varje plagg.
De långa vinterkvällarna ägnades åt arbete i stugorna. Familjen samlades kring den öppna elden som gav värme och ljus för att syssla med saker som var helt nödvändiga för att allt på gården skulle fungera.
Männen tillverkade och reparerade seltyg till hästarna, slöjdade skedar och skålar, sydde skor och lagade fiskenäten.
Skorna var av enkelt slag, endera tillverkade av gårdens eget folk eller en ambulerande skomakare. De gjordes av skinn, i norra Sverige ofta av näver, och söderut var träskor vanliga. Det fanns också näversulade skinnskor, som hade en näversula över lädersulan för att de skulle bli varmare. På vintern fyllde man skorna med hö eller torkat gräs för att hålla fötterna varma. Det var också vanligt att folk tog av sig skorna och gick barfota så fort som kylan släppt på våren.
Huvudbonaden var viktig, särskilt för kvinnorna. Unga flickor fick visa sig med håret blottat, men när de gifte sig var det slut med det. Det var otänkbart för en gift kvinna att gå barhuvad annat än hemma i stugan. De flesta allmogekvinnorna bar ett huvudkläde, ett fyrkantigt tygstycke som de knöt till en klut eller huckle, endera i nacken eller under hakan.
Männen bar hatt eller mössa. Det fanns mjuka toppluvor och toppmössor, och för dem som föredrog hatt var det rundkulliga hattar med breda brätten som gällde. Vintertid hade man mössor som var gjorda av skinn av räv, hund, varg eller björn, och hade nedfällbara öronlappar.
Skolan – bara för ett fåtal
Ett par decennier in på 1700-talet var det bara ungefär 4 000 barn i hela det svenska riket som gick i de statliga skolorna. Ungefär 1 000 av dem var barn till allmogefamiljer. Det fanns ingen skolplikt och det fanns bara ett fåtal skolor för barn. Den allra största delen av folket i Sverige på Frisenheims tid satte aldrig sin fot i en skola.
Men det innebar inte att de var helt okunniga. Läskunnigheten var nämligen mycket hög, och det berodde på att kyrkan krävde att alla skulle kunna läsa: enligt Luther måste varje människa själv kunna ta till sig det kristna budskapet direkt ur Bibeln. Tre av fyra svenska barn kunde läsa i slutet av 1600-talet!
Till en början var föräldrarna ansvariga för att deras barn lärde sig läsa. Men i 1686 års kyrkolag lades uppgiften över på prästerna: "kyrkoherden ska låta sig angeläget wara att Ungdom i hans Sockn lärer läsa i bok; och förstår sina Christendoms stycken; jemväl besöka sina åhörare, thet ena huset efter thet andra", – "och då efterfråga, huruledes the, samt theras barn och tjenstehjon, sins emellan förhålla, förmanandes them föregå ungdomen med goda exempel". Klockaren skulle vara ärlig, trogen och flitig, boklärd och kunna sjunga och skriva, så att han kunde undervisa församlingens ungdomar.
I kyrkolagen föreskrevs bland annat att "ingen skulle trolofvas som inte kunde Luthers Katekes." Ett skäl så gott som något att lära sig att komma till rätta med bokstäverna.
Men oftast var det varken prästen eller klockaren som skötte om själva undervisningen. Den uppgiften lades över på någon av sockenborna, kanske en läskunnig gumma eller en avdankad soldat. Den lärobok som fanns till hans var förstås katekesen eller postillan. Sedan var det klockarens jobb att förhöra barnen. Slutprovet skötte prästen vid husförhöret med familjen. Det var förstås en primitiv form av undervisning, men den hade det goda med sig att läskunnigheten i det för övrigt efterblivna svenska riket var förvånansvärt hög.
Kvinnorna – trofasta, gudfruktiga och lydiga
Två kvinnor med en tung börda, ett vattenkar. Det var bondhustrurna, bonddöttrarna och pigorna som utgjorde majoriteten av kvinnorna i stormaktsväldet. Kvinnans roll var entydig: trofast hustru, lydig och ärbar. Hon skulle dessutom föda barn och – naturligtvis – vara gudfruktig. Teckningen är gjord av den italienske resenären Lorenzo Magalotti.
Den adlige officerens fru skötte hela godset med underlydande gårdar och många anställda medan hennes make var utomlands i kriget år efter år. Det är den ena bilden. Den andra visar kvinnan som med hjälp av barnen försöker sköta jordbruket som hör till soldattorpet medan hennes man har marscherat iväg med samma armé som godsägaren. Det finns likheter i deras tillvaro, men skillnaderna är så stora att de två kvinnorna lika gärna kunnat leva på olika planeter.
Det vi ska titta på är hur allmogekvinnorna ute byarna i det svenska riket hade det under stormaktstiden. Det var ju de – bondhustrurna, bonddöttrarna och pigorna – som utgjorde majoriteten av kvinnorna.
Kyrkan, vars makt och inflytande var så gott som obegränsat när det gällde det mesta i människornas liv, hade sin uppfattning klar om kvinnornas roll i samhället och familjen. Den var enkel och entydig: hon skulle vara en trofast och lojal hustru, undergiven, lydig och ärbar, hon skulle dessutom föda barn och – naturligtvis – vara gudfruktig.
Det var kyrkan som genom drakoniska bestämmelser rådde över kvinnornas sexliv – och männens också för den delen. För de kvinnor som avslöjades med dubbelt hor, d v s att både hon själv och den man hon legat med var gifta, väntade i värsta fall dödsstraff. Massor av pigor som inte var gifta och som legat med ogifta drängar fick betala dryga böter.
En grupp som råkade illa ut var soldathustrur som i åratal troget väntade på att maken skulle komma tillbaka från kriget. Till slut var hon övertygad om att han skulle blir borta för alltid, och inledde ett förhållande med en annan man. Om hennes make då återvände hade hon begått hor och dömdes utan att rätten tog hänsyn till några förmildrande omständigheter.
Män som hade sex med varandra riskerade dödsstraff, men lesbiska förhållanden fanns överhuvudtaget inte nämnda i stormaktstidens lagar. Kanske berodde det på att lagstiftarna helt enkelt var så fantasilösa att de inte kunde föreställa sig kärleksförhållanden mellan kvinnor – mycket mindre försöka passa in dem i juridiska termer.
Trots all ojämlikhet, trots kyrkans alla hotfulla ovillkorliga regler, och trots alla begränsande sociala regler fanns det naturligtvis också utrymme för kärlek och vänskap mellan kvinnor och män. Kyrkan krävde faktiskt att båda parter skulle samtycka till äktenskapet. Även om det fanns många andra parametrar att ta hänsyn till inför ett äktenskap – klass, ekonomi, föräldrar – så hade också kärleken en plats.
På gårdarna levde människorna tätt tillsammans. Mannen och hustrun tillbringade långa arbetspass tillsammans, de sov, åt, handarbetade, slöjdade, lagade mat, firade högtider i samma rum, omgivna av barn, åldringar och gårdsfolket. Det är klart att det var lättare att klara av det livet om man tyckte om varandra. Det var viktigt också för staten att familjejordbruket – den främsta produktionsenheten – fungerade gnisselfritt. Familjegården hade ju dessutom andra viktiga funktioner i samhället: den skötte både barnuppfostran, åldringsvård och sjukvård.
I hela det svenska imperiet fanns i slutet av 1600-talet bara cirka 2,5 miljoner människor. Nittio procent av dem arbetade i jordbruket. En av de krigsperioder som vållade de största problemen för jordbruksnäringen var stora nordiska kriget. Gårdarna brandskattades på män i sin mest produktiva ålder – de försvann bort till slagfälten i främmande länder – och en stor del av dem kom aldrig tillbaka. Så många som var tredje eller var fjärde man dog under sin tjänstgöring i krigsmakten. De totala förlusterna under åren krigsåren 1700-1721 uppgick till runt 200 000 man, varav 50 000 var finländare.
Detta påverkade naturligtvis jordbruket och de hemmavarande kvinnorna: plötsligt fattades en eller fler drängar på gården, och i värsta fall var det husbonden själv som förblev borta. Och vad hände då? Ofta var det frun i huset som fick överta rollen som husbonde, och ta på sig det otacksamma jobbet att hålla jordbruket igång under en tid som var krisartad på mer än ett sätt. Det är givetvis omöjligt att få fram några exakta siffror, men beroende på tidpunkt och landsända fick så många som hälften av gårdarna kvinnor som ansvariga husbönder under längre eller kortare perioder.
Självklart, tycker vi som lever i det 21:a århundradet, men vi ska minnas att under stormaktstiden var mannen den givna centralgestalten i samhället. Kvinnorna skulle lyda och vörda mannen i allt, först som dotter och så småningom som hustru. Det krävdes att männen blev borta i kriget för att kvinnorna skulle kunna flytta fram sina positioner – även om det var tillfälligt.
Och kvinnornas inflytande var ändå hårt beskuret. De hustrur som tog över ansvaret för familjens gård för att den skulle fungera fick behålla det bara under den tid som hennes make var borta, och när hon blivit änka bara fram tills en av hennes söner kunde ta över, eller tills dess att hon gifte om sig – då tog hennes nye man över befälet. Ogifta kvinnor bestämde inte ens över sin egen ekonomi. Allt hon ägde förvaltades av hennes förmyndare tills hon gifte sig. Varken de gifta eller ogifta kvinnorna hade något som helst politiskt inflytande.
Vi får heller inte glömma de tragedier, den oro och den sorg som naturligtvis är en viktigare aspekt på kriget än de produktionstörningar som förekom i jordbruket. Berättelserna om kvinnorna som fick ta över ansvaret på gårdarna är i själv verket historien om de kvinnor, män och barn som fick betala det högsta priset för den svenska stormaktens ambitioner: männen fick betala den i blod och död på slagfälten och kvinnorna med ångest över hur maken hade det, med krossade framtidsdrömmar, med förtvivlad sorg när dödsbudet kommit, med oro för barnen som hon nu ensam ansvarade för.
Hälsan – ständiga dödliga epidemier
Dålig hygien, farsoter, okunnighet, undermålig sjukvård, hög barnadödlighet, undernäring, krig. Människorna på Frisenheims tid utsattes för förhållanden som vi knappast ens kan göra oss en föreställning om. Döden var ständigt närvarande.
Allt det här ledde till att medellivslängden i det svenska riket var ungefär hälften så hög som idag: idag ligger den på cirka 80 år medan den på Frisenheims tid var ungefär 40 år. Det betydde nu inte att det inte fanns gott om folk som blev betydligt äldre än så.
Frisenheim själv är ju ett gott exempel – han blev ju trots ett hårt och äventyrligt liv runt 70 år. Ett av skälen till att siffran för medellivslängden blir så låg var att så många barn dog. Vart femte barn avled innan det hade fyllt fem år. Men de småttingar som lyckades överleva så länge hade sedan en god chans att överleva fram till sin 50-årsdag.
De nyfödda barnens mödrar löpte också stora risker – en procent av de nyblivna mödrarna dog av barnsängsfeber eller komplikationer under förlossningen. Både Frisenheims mor och hans hustru Catharina dog sannolikt i samband med förlossningar.
Trångboddheten och den usla hygienen var perfekta förutsättningar för smittspridning – genom luften, vattnet, råttor och löss. De fruktade epidemierna återkom ständigt: smittkoppor, tyfus, rödsot, malaria och pest.
Det var inte döden på slagfältet som skördade flest liv under stora nordiska kriget – det krig som Frisenheim var en lite kugge i. Det var de epidemier som drabbade krigsmakten och som sammanfattades i en diagnos: fältsjukan.
Under missväxtåren ökade dödligheten ytterligare. Men de flesta offren svalt inte ihjäl, utan dukade under för smittsamma sjukdomar: deras motståndskraft var nedsatt på grund av undernäring.
Ytterligare en sak som gjorde livet på 1700-talet riskfyllt var bristen på sjukvård. Den byggde till stor del på huskurer, kvacksalveri och vidskepelse. Det fanns inte mer än några 10-tal läkare i hela Sverige, och deras förmåga att bota sjuka var inte mycket att skryta med. Den som blev sjuk eller skadade sig var illa ute. Det mesta av vården bedrevs av fältskärer, barberare och självlärda kirurger. De ägnade sig mest åt utvärtes åkommor: sår, bölder, benbrott.
När man väl blev sjuk var det lätt att uppfatta det som ett Guds straff, eftersom det inte fanns några vetenskapliga förklaringar till sjukdomen. De enda som folk kunde göra för att slippa sjukdomar var att följa Guds lagar, och sköta sina böner och sin botgöring. Då hade man gjort vad man kunde, resten låg i Guds händer.
Ett kort farofyllt liv
Krig, farsoter, missväxt, en hämndlysten Gud och en straffande överhet. Svenskens liv under stormaktstiden var kort och fyllt av faror. Dödligheten svängde våldsamt beroende på krig, hungersnöd och farsoter. Frisenheim fick uppleva många missväxtår, flera pestepidemier och 20 år av krig.
Bondesamhället var helt beroende av klimatet. Sena vårar, tidig höstfrost, torka eller för mycket regn – allt kunde leda till katastrof för befolkningen. Slutet av 1600-talet var en extremt kall period; den har till och med kallats den lilla istiden.
Missväxt var en återkommande plåga. Befolkningen i det svenska riket drabbades av dåliga skördar vart tredje år. När kriget bröt ut år 1700 hade Sverige just börjat hämta sig efter flera svåra missväxtår på 1690-talet.
Från 1693 blev skördarna mindre än vanligt. 1695 var ett katastrofalt dåligt år, liksom 1696. Svälten kulminerade 1697, då folket redan var försvagat av undernäring och epidemier.
I Finland ledde katastrofåren enligt en del beräkningar till att 20 procent av invånarna dog. År 1700 hade befolkningen minskat med 100 000 människor jämfört med fem år tidigare.
Folk levde sina liv i otrygghet och utan stabilitet i tillvaron.
Den 18 december 1672 firades Karl XI:s trontillträde med mycket ståt och stora festligheter i rikets huvudstad. Och i imperiets östra utkant, i det gudsförgätna Ingermanland, på gränsen till det väldiga Ryssland, fanns en treårig gosse som just hade blivit föräldralös. Han skulle så småningom ägna sitt liv åt att tjäna riket och kungamakten. När han dog 1737 var Sveriges stormaktstid slut sedan länge. Sverige var åter ett litet fattigt land i Europas utkant. Hans hemstad Nyen hade jämnats med marken.