"Fienden har nu i två månader hållit denna ort så gott som blockerad, så att all tillförsel av förnödenheter till den här samlade armén har stoppats"
(Frisenheim om situationen i Stockholm den 13 augusti 1719)

På våren 1719 var Sverige förött och ruinerat – både de ekonomiska och militära resurserna var uttömda. Tsar Peter hade krafter kvar, men han ville också ha fred. Som påtryckning lät han under sommaren sina galärer härja längs den svenska östkusten, där städer, gods och gårdar brann. Härjningarna höll på en dryg månad innan ryssarna drog sig tillbaka i slutet av augusti.

Samtidigt opererade den danska flottan längs västkusten, och en stor armé marscherade in i Sverige från Norge. Anfallet kunde stoppas bara tack vare Englands diplomatiska tryck mot danskarna.

I slutet av oktober kom Sverige och Danmark överens om ett halvårslångt stillestånd, och i november slöt Sverige fred med Hannover som fick Bremen och Verden mot en miljon riksdaler.

Frisenheim hade som vi minns lämnat Duved i mitten av mars 1719 med destination Stockholm. I april kom han fram till huvudstaden, fortfarande trött och medtagen efter katastroferna i Jämtland. Han skulle bli kvar i Stockholm i mer än två år, fram till hösten 1721. Situationen i huvudstaden och längs hela östkusten var katastrofal. Tsar Peters galärflotta som bestod av 130 galärer och ett 100-tal mindre fartyg med 26 000 infanterister och kavallerister härjade och brände från Norrköping i söder till Gävle i norr utan att den svenska armén eller flottan kunde bjuda något motstånd. Det blev en skräckens sommar för folket längs kusten.

Efter fem veckors ryska härjningar återstod bara brandruiner av Öregrund, Östhammar, Norrtälje, Södertälje, Trosa, Nyköping och Norrköping. Många byar, tio bruk, ett 50-tal slott och herrgårdar samt 500 gårdar brändes också ner. Skogar brann, grödan var förstörd, husdjuren bortförda och slaktade. 20 000 människor var hemlösa. De som kunde flydde inåt landet. Värdet av det som ryssarna förstörde har uppskattats till sex miljoner riksdaler – mer än Sveriges statsbudget vid den tiden. Försörjningsläget var sämre än någonsin – Sverige var utmattat efter snart 20 års krig.

I augusti utsattes Stockholm för ett dödligt hot – den 13 augusti gjorde ryssarna ett försök att inta huvudstaden. 6 000 man landsattes vid södra Stäket. Huvudstaden räddades av Södermanlands regemente som slog tillbaka den ryska styrkan.

Under de perioder som Frisenheim vistades i Stockholm var Slottet en byggarbetsplats. På den här samtida teckningen ser vi byggnadsarbetare och i förgrunden två män som studerar en ritning. Enligt traditionen är det byggherren Carl Gustaf Tessin och arkitekten Carl Hårleman.

Det kungliga slottet hade totalförstörts av branden i april 1697. Det hade bara dröjt några veckor innan arkitekten Nicodemus Tessin presenterat sina planer för det nya slottsbygget. Men det stora nordiska kriget kom emellan, och när Frisenheim bodde i Stockholm åren 1719-1721 var det nya slottet fortfarande en byggarbetsplats.

Arbetena hade avstannat helt efter katastrofen vid Poltava 1709, och sedan blev det halvfärdiga slottet stående med nödtorftigt täckta tak och igensatta fönsteröppningar, som en ständig påminnelse om stormakten Sveriges förfall. Så såg det ut i 18 år. Först 1727 beslöt regeringen att bygget skulle fullbordas – sedan skulle det ta ytterligare 27 år innan kungafamiljen 1754 kunde flytta in i det nya barockslottet. Då var bara 158 av de totalt 600 rummen färdiga och möblerade.

Vid slutet av 1600-talet hade många adelspalats byggts kring Drottningsgatans södra del, och de som hade det sämre ställt hade tvingats flytta bort från de centrala delarna av staden – mot Hötorget och ännu längre norrut. På Blasieholmen byggdes också adelspalats, och holmen blev snabbt huvudstadens gräddhylla. Fiskare, hantverkare, soldater och båtsmän flyttade ut i kåkar på Ladugårdslandet. På Söder avvek Adolf Fredriks torg – det nuvarande Mariatorget – från de omgivande fattigkvarteren som ett område för ekonomiskt och socialt framstående familjer. På Kungsholmen fanns småindustrier och hantverkare, och på Stadsholmen (Gamla stan) hade Skeppsbroadeln sin storhetstid.

År 1700 hade Stockholm ungefär 60 000 invånare, men under Frisenheims dryga två år i staden 1719-1721 då apokalypsens fyra ryttare hade härjat där med krig, pest, svält och död hade antalet invånare sjunkit till cirka 45 000. Av dem var en stor del – runt 12 000 – flyktingar. Var fjärde människa på Stockholms gator var alltså en flykting.

Strömmen av flyktingar hade börjat redan 1696, då svår missväxt hade drabbat Finland och Estland, och än värre blev det när ryssarna ockuperade Finland 1714. En del av Frisenheims familj bodde ju som nämnts redan i Stockholm, liksom många släktingar, vänner och kolleger från både Ingermanland och Finland. En stor del av flyktingarna bodde i Katarina och Maria Magdalena församlingar på Södermalm, där det fanns gott om tomma bostäder efter pestepidemin 1710.

Frisenheim var väl hemmastadd i huvudstaden – han hade vistats där fyra gånger tidigare, både 1714, 1715, 1716 och 1717. Vid två av de tillfällena så länge som åtta månader i sträck.

När Frisenheim kom till huvudstaden 1719 hyrde han en bostad i centrala staden som hans svärson – handlaren Johan Hueck innehade. Johan Hueck dog i november 1719, och hans änka – Frisenheims styvdotter Catharina – bodde kvar med sina två små barn och sin piga som hette Lischen Forsström från Helsingfors. I huset bodde också Johan Henriks styvson, överauditören vid jämtländska armén, Daniel Frisenheim och dennes dräng Johan Johansson.

Frisenheim hade fem personer i sin tjänst. Dessa bodde också i samma hus. Två drängar från Nyland, Staffan Staffansson och Lars Larsson och betjänten Anders Viebe tjänstgjorde för mat och kläder. De hade alltså ingen lön, men Frisenheim betalade 1 daler silvermynt i contribution – en sorts arbetsgivaravgift – för dem. Kontorsskrivaren Anders Bücker arbetade åt Frisenheim men hade också tjänst i det nyinrättade Kungliga Växelkontoret, som Frisenheim anförtrotts ledningen av.

Frisenheims piga hette Catharina Ekholm och var född i Nyland. Hon hade 30 daler i årslön. Det samma hade Catharinas piga och Daniels dräng. Utöver lönerna betalade familjen Frisenheim också skatt för tjänstefolket.

Frisenheim betalade 500 daler i hyra för bostaden som låg på nuvarande Stora Nygatan 38 i kvarteret Pyramus 2. Stora Nygatan kallades på 1600-talet KongsGaten och var ett huvudstråk i staden. Huset var byggt vid mitten av 1600-talet med gaveln ut mot gatan. Det var ett smalt hus, fyra fönster brett, i fyra våningar med en vindsvåning och många ankarslut i fasaden. Det är numera ersatt av ett hus som byggdes 1762.

Huset låg i korsningen Stora Nygatan – Tyska brinken, som leder upp till Tyska kyrkan S:ta Gertrud. I den församlingen var de flesta av flyktingarna från Nyen skrivna. I kyrkböckerna från S:ta Gertrud framgår det att Frisenheim var närvarande när stydottern Catharinas dotter, Catharina Elisabeth Hueck, döptes den 12 augusti 1717. Det var den flickan som sedermera skulle bli friherinnan Frisenheim i samband med att Johan Henrik Frisenheim blev friherre 1727. Han var också med som fadder när Didriks dotter, Christina Sofia döptes den 9 juni 1720.

Svärsonen Johan Hueck hade kommit till Stockholm flera år tidigare. Han gifte sig med Catharina Blom 1716 i S:ta Gertruds tyska församling. Men redan 1711 hade rådmannen Christian Hueck och familjen Luhr köpt gravkoret nr 22 på Maria kyrkogård. Där begravdes både Johan Hueck den 8 november 1719 och hans lille son den 9 augusti 1720. Många av de andra flyktingarna från Nyen begravdes också i det gravkoret.

Som vi ser behövde Frisenheim inte känna sig ensam i Stockholm. Han hade sina styvbarn, Daniel, Didrik och Catharina med familjer i närheten. Dessutom fanns en hel rad släktingar och vänner från Nyen i huvudstaden.

En del av de framgångsrika Nyen-familjerna var släkt med varandra och hade dessutom gemensamma affärer. Framför allt gällde det släkterna Frisenheim, Luhr och Hueck. De hade känt varandra sedan 1690-talet. Familjerna Luhr och Hueck flydde från Nyen när ryssarna kom, först till Helsingfors och därifrån vidare till Stockholm. Bägge familjerna lyckades rädda sina tillgångar och fortsatte med sin affärsverksamhet i Stockholm. De hade sina förmögenheter placerade i Holland, och sysslade bland annat med leveranser till kronan.

Henrik Luhr var gift med Frisenheims avlidna frus syster, de var alltså svågrar. Dessutom var ju två av Frisenheims styvbarn, Didrik och Catharina, gifta med två av syskonen Hueck, nämligen Anna Kristina och Johan.

Styvsonen Didrik med hustru Anna Christina Hueck och parets två barn Christian Didrik, 5 år, och lille Johan Henrik, 1½ år, bodde också i Stockholm vid den här tiden.

Efter det brev som Frisenheim skrev till landssekreterare Palmborg från Sundsvall den 31 mars 1719 är han osynlig i källorna i en dryg månad. Den 6 maj dyker han upp igen, och nu hade han kommit fram till Stockholm.

Han skrev till Kungl. Maj:t om situationen i Västernorrland och Västerbotten där allmogen for illa, och konstaterade med tillfredsställelse att rådet beslutat hjälpa till genom att låna ut spannmål. Lånen skulle betalas tillbaka med kontanter, järn eller spannmål. Det vore bäst om lånen återbetalades i kontanter, menade Frisenheim. Då var det mindre risk för att kronobetjänterna skulle dra indrivningen i långbänk.

Frisenheim hade knappast hunnit slå sig ner i Stockholm innan han fick nya och tunga uppdrag. I mitten av maj fick han order av Hans Kunglig Höghet – det vill säga prins Fredrik som inom ett år skulle vara kung Fredrik I – att upprätta ett magasin för de regementen som skulle dras ihop för att försvara huvudstaden.

Frisenheim låter lite trött i sitt svar till prinsen den 15 maj. Han konstaterade att han givetvis skulle fullgöra den nådiga befallningen med all kraft. Men han tillade också kritiskt att det "under nuvarande omständigheter synes vara nästan för sent att påbörja ett så angeläget arbete, i synnerhet för mig som i underdånigaste påföljd av de befallningar Hans Högst Salige Kungliga Majestät gett mig om de magasin som inrättats i Västerbotten, Hälsingland, Medelpad och Jämtland. Men oaktat allt sådant skall jag med all flit vinnlägga mig om att organisera arbetet här så att de hitkallade regementena inte skall lida brist på underhåll."

Frisenheims uppdrag som ansvarig för de norrländska magasinen skulle föra med sig en omfattande korrespondens med landshövdingar, magasinsbetjänster och befallningsmän. Han visste av erfarenhet att portokostnaderna skulle bli höga.

Under sin tid som ansvarig för magasinen i Jämtland, Västerbotten och Härjedalen under det Armfeldtska fälttåget hade han från april 1718 till nu på våren 1719 lagt ut postpenningarna, men någon ersättning hade han fortfarande inte sett till. Nu var han uppenbarligen trött på att ligga ute med pengar som kronan var skyldig honom. Den 30 maj skrev han till rådet och anhöll om att bli tilldelad en fribrevsbok, det vill säga tjänstebrev som utan frankering kunde skickas till statliga myndigheter och tjänstemän. Vi känner inte hur rådet ställde sig till Frisenheims krav, men vi hoppas att han fick sin fribrevsbok.

Den 1 juni skrev Frisenheim till chefen för Jämtlands regemente, generalmajor Reinhold Henrik Horn, som befann sig på Frösön. Det handlade om utbetalningar av pengar till regementet som Horn väntade på. Orsaken till att det dröjde var att generalmajor Erik Göran Fitinghof – vars inkompetens, lättja och dåliga hälsa Frisenheim skurit tänder över redan under det jämtländska fälttåget – inte hade skött sin del av transaktionen. Frisenheim kunde nu trösta Horn med att Armfeldt gett Fitinghof, som vistades i Nyköping, order om att denne skulle infinna sig i Stockholm och ordna upp saken.

Horn hade vid den här tiden fått order om att med sitt regemente avlösa de finska besättningarna i skansarna i Västernorrland. Han hade anmält sina betänkligheter med tanke på det skick i vilket regementet befann sig i efter fälttåget – bara 267 av 1 200 man hade överlevt. Men nu meddelade Frisenheim honom att "höga överheten" hade beslutat att alla de finska regementena skulle omgrupperas till Stockholm med tanke på de fientliga hoten mot huvudstaden.

Därmed var diskussionen avslutad: Horn och Jämtlands regemente skulle till skansarna tillsammans med en del andra förband. Vilka skulle Horn få veta senare.

För Frisenheim var det alltid resultatet som gällde. Formalia fick komma i andra hand, speciellt när det gällde människors liv. Under det kaos som rådde månaderna efter katastrofen på fjället då den Armfeldtska armén dukat under vidtog Frisenheim en rad åtgärder som inte var sanktionerade av "höga överheten". Det handlade framför allt om att han lät redan hårt prövade regementen få proviant ur olika kronomagasin – helt enkelt för att soldaterna inte skulle svälta ihjäl.
Till exempel fick Änterkarlsregementet – som hade bildats av båtmanskompanierna i Norrland 1717 – sina förnödenheter ur kronomagasinen under hela den långa marschen till Stockholm, när regementet omgrupperades dit för att ingå i huvudstadens försvar.
Frisenheim framhöll i en promemoria till Kungl, Maj:t den 11 juni 1719 att alla de åtgärder han vidtagit utan sanktion var gjorda med tanke på det allmänna bästa, och att situationerna varit så akuta att det inte funnits utrymme för att inhämta tillstånd från Stockholm – det var ju en process som tog flera veckor.

Han hänvisade också till en order han hade fått av Högst Salig Kunglig Majestät – Karl XII. Det var kungens nådigaste befallning och förklarade vilja, skrev Frisenheim, "att där jag såg att något kunde och borde uträttas till Hans Majestäts tjänst, som inte tålde något uppskov, så skulle jag förfara som sakens beskaffenhet fordrade och sedan avvakta Hans Majestäts nådigaste skriftliga order."

Frisenheim bad nu om Kunglig Majestäts godkännande i efterhand, och därmed också ett klartecken att handla på liknande sätt i framtiden. Kunglig Majestät remitterade ärendet till Krigskollegium för ett betänkande. Något besked därifrån har vi inte kunnat hitta, men vi vet ju att Frisenheim fortsatte att agera mycket självständigt under alla de 18 år som han hade kvar som ämbetsman.

Den 23 juli lämnade han ett vittnesmål om det trängda läge i vilket huvudstaden befann sig i ett brev till generalmajor Horn:

"Hans Kunglig Höghet [prins Fredrik] är mestadels vid armén, som står på norra och södra sidan om denna staden. Fienden fortsätter ännu med sitt härjande och brännande, och uppehåller sig inte längre på land, utan så snart han möter motstånd beger han sig till sjöss igen. I förrgår var han i Södertälje och satte eld på halva staden, men kunde inte fullfölja sitt onda uppsåt, eftersom major Hamilton med fyra kompanier av Bielkes tremänningsregemente hindrade honom."

I början av augusti cirkulerade ett rykte i Stockholm om att fienden lämnat den svenska kusten. Men det visade sig vara önsketänkande. Frisenheim rapporterade den 10 augusti: "Här gick för några dagar sedan ett rykte att fienden med sin galärflotta lämnat den svenska kusten och farit tillbaka till Åland; vilket likväl befinns vara utan grund, ty igår kom nyheten att fienden setts mycket stark på Dalarösidan och gjort min av landstigning, men än har vi inte hört om det verkligen skett, eller vad fiendens planer må vara sedan han en tid gruvligen härjat och bränt längs kusten."

I mitten av augusti var den ryska blockaden av Stockholm inne på sin andra månad, och underhållsläget började bli kritiskt. All tillförsel av förråd till "den Stockholmska armeen" sjövägen var avskuren. Frisenheim hade bara "med stor möda och svårighet" lyckats skaffa fram allt det som krävdes till truppernas uppehälle. Men nu började förråden bli tomma.

Den 13 augusti bedömde Frisenheim att det som fanns i magasinen skulle vara slut vid månadsskiftet. Det var inte första gången han upplevde detta – att det bara fanns ett par veckors proviant kvar. Han hade varit med om det åtskilliga gånger, både i Finland och Sverige. Men på något sätt hade han alltid genom hårt arbete, improvisationer och järnvilja rett upp situationen.

Frisenheim visste precis hur viktigt det var att han lyckades få fram nya förråd. Det som stod på spel var Sveriges överlevnad. "Hela Rikets välfärd synes bero på att trupperna kan hållas tillsammans", skrev han till Hamilton den 13 augusti – samma dag som slaget vid Stäket utkämpades och huvudstadens öde hängde på en skör tråd.

Förstärkningar var på väg till Stockholmsområdet: general Armfeldt och hans finska regementen hade brutit upp från Gävle där de bara lämnat ett par hundra man till stadens skydd, samt en del av fältmarskalk Carl Gustaf Rehnskiölds armé "på det man så mycket bättre ska kunna bjuda fienden motstånd". Och det var ju gott och väl att försvaret av huvudstaden stärktes. Men det gjorde Frisenheims ansträngningar att skaffa fram förnödenheter ännu svårare.

Frisenheim såg bara en möjlig lösning på krisen – han skrev till Hugo Hamilton i Gävle och bad om hjälp. Efter noggrant övervägande hade han kommit fram till att Hamilton var den ende som kunde få fram de förnödenheter som behövdes.

Han bad landshövdingen upphandla 400 tunnor salt strömming och 800-900 lispund (cirka sju ton) smör. Eftersom fienden blockerade sjöfarten i Stockholms skärgård så bad Frisenheim Hamilton se till att varorna fraktades sjöledes från de norrländska kuststäderna till Älvkarleby. Därifrån skulle Frisenheim ordna med vägskjuts till Uppsala, och därifrån båttransport på Mälaren till Stockholm.

Det var bråttom, påpekade Frisenheim. Han bad landshövdingen ordna upphandlingen så snabbt att varorna kunde vara framme i Stockholm i början av september. Den här leveransen var så viktig för försvaret av Stockholm att Frisenheim återkom till den i ett nytt brev bara fyra dagar senare, den 17 augusti.

Om inte Hamilton lyckades leverera de 400 tunnorna strömming och de sju tonnen smör "måste trupperna i brist på underhåll skingras och följden kan bli en obotlig skada för hela riket." Frisenheim avslöjade nu också att det inte bara handlade om att se till att arméförbanden fick mat: flottan var på väg från Karlskrona och väntades till Stockholm vilken dag som helst. Och det var Frisenheims jobb att se till att besättningarna fick mat. Han konstaterade att om underhållet inte fungerade skulle flottan tvingas att segla tillbaka till Karlskrona. Så nu hängde det på Hamilton om Stockholm skulle kunna försvaras, och om han kunde få tag på mer smör och strömming än det som Frisenheim bett om så skulle han höra av sig.

Frisenheim hade vid det här laget så stor erfarenhet av militära ting och en sådan ställning – han hade varit krigskommissarie i tio år och krigsråd i snart tre år – att han till och med kunde ge den mycket erfarne general Hamilton råd om hur denne kunde disponera sina styrkor. I mitten av augusti delgav han Hamilton sin uppfattning att fyra kompanier ur Björneborgs kavalleriregemente som stod vid Sundsvall med fördel kunde omgrupperas till Gävle. Det var bara viktigt att magasinet i Sundsvall inte lämnades försvarslöst.

Onsdagen den 19 augusti var Frisenheim kallad till rådet för att redogöra för läget på underhållsfronten, och vad som måste anskaffas "till arméns vidare underhåll." Han informerade drottning Ulrika Eleonora om att han gett Hamilton i uppdrag att upphandla livsmedel och se till att varorna snabbt kom till Stockholm. Sedan berättade han för Hamilton att han informerat drottningen om uppdraget – ett säkert sätt att sätta press på landshövdingen.

Drottningen godkände planen, men ville öka mängden varor som skulle upphandlas. Dagen efter rådsmötet informerade Frisenheim Hamilton om vad som hänt där, och bad honom samtidigt reda ut hur mycket han kunde upphandla utöver det som redan begärts.

Frisenheim berättade också för landshövdingen att alla landshövdingar i riket skulle få order om att anskaffa en viss mängd spannmål och boskap från varje hemman. Men Hamilton slapp denna nya pålaga. Det hade Frisenheim ordnat eftersom Västernorrland till fälttåget i Norge året innan levererat en ansenlig mängd boskap, och nu alltså skulle leverera strömming och smör. Det skulle göra allmogen så mycket villigare att anskaffa det som begärdes av dem.

Frisenheim var som vanligt angelägen om att leverantörerna skulle få snabb och ordentlig betalning för sina varor. Han ordnade så att en befallningsman tog emot förnödenheterna vid Älvkarleby, kvitterade dem och såg till att betalningen ordnades direkt.

I tsar Peters flotta ingick bland annat 130 galärer – lätta att manövrera och med litet djupgående, som både kunde seglas och ros – idealiska att ta sig fram i den svenska skärgården med. Med hjälp av galärerna härjade tsaren från Öregrund i norr till Norrköping i söder. När de drog sig tillbaka var allt längs kusten nerbränt och 20 000 människor hemlösa.

Den 24 augusti informerade Frisenheim Hamilton om att man nu väntade på att den svenska flottan skulle komma till Stockholms skärgård tillsammans med en engelsk eskader. Då fick man se vart fienden skulle vända sig, skrev Frisenheim. Underrättelseläget var oklart. Det gick rykten om att de fientliga fartyg "som legat häromkring" hade dragit sig tillbaka till Åland. Men eftersom detta inte gick att få bekräftat så kunde man inte ta risken att låta transporterna av förnödenheter från Hamilton gå sjövägen till Stockholm.

Det var bäst att ta det säkra före det osäkra: sjötransport till Älvkarleby, därifrån landsväg till Uppsala, och till sist sjötransport över Mälaren till huvudstaden. Vad varken Frisenheim eller någon annan i krigsledningen visste var att den ryska flottan lämnat svenskt vatten redan den 20 augusti.

Galärerna rodde och seglade österut till vinterkvarter i Åbo och högsjöflottan seglade till Reval och sedan vidare till vinterkvarter i Kronstadt. Tsar Peter hade hållit sig noga underrättad om de svensk-engelska förhandlingar som pågick om en gemensam flottoperation, och så snart han misstänkte att den var på gång gav han kort tid efter slaget vid Stäket order om att flottan skulle dra sig tillbaka från den svenska skärgården. Innan de försvann för gott österut hann ryssarna med en sak till – den 19 augusti brände de ner Norrtälje.

Den 3 september satte sig Frisenheim ned och skrev brev till "Min ärade herr general". Det är osäkert vem som är adressaten. Frisenheim var skakad av ryssarnas härjningar, "ockupationen" som han sade. "Jag är helt utom mig", skrev han. Han menade att den svenska och den brittiska flottan – som nu kommit till Sveriges hjälp – måste engagera fienden. Frisenheim berättade också att den svenska armén fanns kvar i Stockholmstrakten, utom Livregementet som marscherat till Uppsala.

Det fanns en ljuspunkt i den eländiga krigssituationen. Sverige och England hade slutit ett förbund och den efterlängtade engelska flottstyrkan under amiralen Sir John "Foul Weather Jack" Norris anlände till Dalarö den 26 augusti.

Drottning Ulrika Eleonora var nu optimistisk – hon trodde på underverk. Med hjälp av den engelska flottan skulle situationen kunna räddas. Frisenheim berättade i sitt brev att drottningen just den här dagen – torsdagen den 3 september – tillsammans med Hans Kunglig Höghet, hennes man prins Fredrik – begett sig iväg från Stockholm för att besöka den brittiska flottenheten:

"Drottningen och Hans Kunglig Höghet reste idag på morgonen klockan 6 imorse med stort följe till Dalarö och kommer att bli trakterade på ett magnifikt sätt av amiral Norris".

Drottningen tog tillfället i akt att roa sig med de brittiska sjöofficerarna ombord på flaggskeppet Cumberland – trots att sorgeåret efter hennes bror Karl XII ännu inte var slut. Hon åt, drack och dansade, och kom inte tillbaka till Stockholm förrän klockan ett på natten. Rådet fick nästa morgon hålla sitt sammanträde utan henne.

Frisenheim berättade att många stockholmare också begett sig ut för att få se de brittiska fartygen: "det finns inte en båt ledig längs stränderna", skrev han.

Frisenheim var pessimistisk i sin analys av krigsläget. Han redogjorde för fyra tänkbara alternativ när det gäller grupperingen av de ryska sjöstridskrafterna, och konstaterade att de svenska och brittiska flottorna i inget av de fallen kunde göra något åt ryssarna:

1. om fienden ligger vid Åland med sin flotta så kan vi inte göra något åt honom.
2. om han ligger i Helsingfors så kan vi heller inget göra
3. om han ligger i Petersburg så kan vi heller inget göra
4. om han ligger i Reval så känner jag inte till de arbeten som fienden där gjort med bålverk etc, men det är nog så att vi överhuvudtaget inte kan uträtta något, och således blir inte något mer uträttat i år än att vi visar oss till sjöss och håller rent för sjöfarten en kort tid, tiden kommer att lära oss detta.

Frisenheim hade vid den här tiden stöttat den svenska armén med sina privata pengar i många år, och i brevet den 3 september lugnade han "Mein Herr General" med att han inte just nu hade för avsikt att kräva tillbaka de pengar som staten lånat av honom: "beträffande den fordring som herr generalen skriver om så är det lämpligt att det anstår tills det fälttåget är avslutat och riksdagen sammanträder... då kan betalningen göras ." I en god valuta, tillade han.

Efter slaget vid Stäket var faran var över – för stunden. Men Stockholmsarmén och flotteskadern skulle vara kvar i området. I slutet av september fick Frisenheim veta av fältmarskalk Dücker att "de trupper som ligger runt Stockholm skall stanna kvar oktober månad ut, dessutom måste Kungliga örlogsflottan förses med underhåll härifrån."

Därmed måste Frisenheim fortsätta sin desperata kamp för att få fram livsmedel till de ungefär 10 000 man som det handlade om. Det blev svårare och svårare, skrev han till Hamilton den 21 september – orsaken var "Fiendens Ryssens Kreutsande uti siön". Några fartyg med proviant ombord hade blivit kapade, och den nödvändiga tillförseln från utlandet hade hämmats.

Nu ville Frisenheim veta hur det gick med leveranserna av livsmedel från Hamiltons hövdingadöme: hur mycket fanns insamlat, hur mycket var lastat och på väg? Han fick svar en vecka senare, den 28 september. Då var sammanlagt 300 tunnor strömming på väg från Sundsvall, liksom 250 lispund (cirka två ton) smör. Om detta var den leverans som Frisenheim ville skulle vara framme i Stockholm i månadsskiftet augusti-september kan vi konstatera att den var mer än en månad försenad.

Frisenheim var som vi sett en mästare på att organisera till synes omöjliga projekt. Och i de lägen där förutsättningarna var så svåra att hans organisationsförmåga inte räckte så improviserade han. När situationen var riktigt allvarlig hade han dessutom sin kraftfulla ledarstil att ta till. Han visste hur man skulle få folk att genomföra saker, även om oddsen var svåra och hindren stora.

Men mitt i svåra lägen kunde han också ge sig i kast med små ärenden, som egentligen låg långt under hans nivå. Särskilt när det handlade om enskilda medborgare som kommit i kläm på ett eller annat sätt, eller behandlats illa. Hans rättskänsla och medkänsla med vanligt folk är dominerande karaktärsdrag. Historien om vågen är ett bra exempel:

På hösten 1718 behövdes balansvågar till magasinen i Sundsvall och Stene. Det var bråttom och Frisenheim bad en krigskommissarie ordna så att man fick köpa vågarna med tillhörande vikter av någon eller några i Västernorrland.

En av dem som ställde upp med en våg var hovslagaren Johan Winö i Gävle. Så långt var allt gott och väl, men ett år senare, i slutet av november 1719 fick Frisenheim veta att hovslagare Winö aldrig fått den överenskomna betalningen – åtta daler silvermynt – för sin våg.

Nu bad Frisenheim landshövdingen att med hjälp av fältkamrer Iggström se till så att Winö endera fick tillbaka sin våg eller fick betalt för den. Vi vet inte hur det gick för hovslagare Winö. Men när Frisenheim tagit tag i ett problem brukade det bli resultat.

Vid den här tiden – november 1719 – överlät Frisenheim "de Jämtländska kommissariatsaffärerna" och de magasin som fanns i Västernorrland till överkrigskommissarie Niels Hulthén. Orsaken var tidsbrist: "höga överheten" hade i enlighet med Frisenheims egna önskemål beslutat att han måste prioritera sina andra många "ockupationer och beställningar." På så vis skulle magasinen inte behöva förfalla i brist på nödvändig uppsikt, menade Frisenheim. Att han led av tidsbrist var ingen överdrift. Saken var nämligen den att han i början av november utöver sina andra arbetsuppgifter tillträdde en helt ny tjänst: han utsågs till chef för det helt nyinrättade Riksens ständers växelkontor, vars uppgift bland annat var att hantera subsidier och ersättning för markavträdelser från andra länder.

Det förefaller som om Frisenheim hade fått överta "de Jämtländska kommissariatsaffärerna" efter det att överkrigskommissarien Sven Werling fick sätta livet till i snöstormen på fjället. Frisenheim hade redan på våren 1719 skrivit till drottningen och föreslagit att Hulthén skulle få tjänsten, och nu sex månader senare blev det alltså verklighet.

På hösten 1719 avgick också Frisenheims vapendragare från det norska fälttåget, Hugo Hamilton, som landshövding i Västernorrlands län. Under de ryska härjningarna längs ostkusten 1719 hade han utöver tjänsten som landshövding också fungerat som överbefälhavare i Norrland. Nu utsågs han till generalfälttygmästare. Hans efterträdare som landshövding blev generallöjtnanten och friherren Magnus Palmqvist.

Frisenheim informerade den nye landshövdingen om Hulthéns utnämning i ett brev den 27 november 1719. Han bad Palmqvist hjälpa till med sådant som Hulthén kunde behöva bistånd med.

2 daler silvermynt från 1719 med Ulrika Eleonoras bild.

Den 6 november 1719 skapades en helt ny institution: Riksens ständers växelkontor, som under Statskontorets kontroll skulle sköta en stor del av statens utländska affärer. Det handlade bland annat om subsidier från andra länder och ersättning för de territoriella avträdelser som Sverige gjort i samband med fredssluten vid stora nordiska krigets slut.

Statskommissionen hade slagit fast att kontoret skulle ledas av "några i handelsärenden förfarna män", vars uppgift det var att sköta överföringen till Sverige av dessa penningsummor. Fyra personer utsågs att leda det nya kontoret: krigsrådet Johan Henrik Frisenheim och kommerserådet Erland Cameen (senare adlad von Cameen) samt handelsmännen Abraham Grill och Johan P Heublein.

Erland Cameen var jämngammal med Frisenheim, född 1670, och med en karriär i kommerskollegium som senare ledde till att han adlades.

Abraham Grill var en framstående och förmögen köpman i Stockholm. Han påminner i mycket om Frisenheim: liksom denne hade han under hela stora nordiska kriget lånat ut stora summor pengar till staten. Han gjorde det utan tanke på någon vinst – hans motiv var patriotiska.

Johan P Heublein var också framgångsrik köpman. Han hade under kriget lånat ut stora summor till Frisenheim, pengar som denne givetvis omedelbart i sin tur ställt till kungens förfogande.

Två av Frisenheims kolleger i ledningen för växelkontoret hade som vi ser mycket gemensamt med honom själv: erfarna handelsmän, förmögna, generösa och uppoffrande när det gällde att låna ut pengar till kungen.

Bakgrunden till att växelkontoret skapades var att en betydande del av den svenska statens inkomster från 1719 och nästan 100 år framåt var subsidier och ersättningar från andra länder. Subsdiesystemet var vanligt vid denna tid av växlande konstellationer mellan länderna. Man fick helt enkelt betalt för sin lojalitet, löften eller för militära insatser. Ersättningarna var penningsummor som Sverige fick som kompensation för de landavträdelser som gjorts i samband med fredsslut och andra fördrag, framför allt i stora nordiska krigets slutskede 1719–1721.

De fredstraktater som innebar att ersättningar skulle betalas ut till Sverige var tre olika uppgörelser med England och Hannover 1719 (kungen av England var också kurfurste av Hannover), fredsfördraget med Preussen 1720 och fredsfördraget med Ryssland i Nystad 1721.

Det rörde sig sammantaget om mycket stora summor. Från Hannover/England 2 miljoner riksdaler plus årliga subsidier, från Preussen 2 miljoner riksdaler, från Ryssland 2 miljoner riksdaler, och från Frankrike "vängåvor" på 600 000 riksdaler. Men vi ska veta att det bankrutta Sveriges statsskuld vid Karl XII:s död anses ha uppgått till 600 tunnor guld, vilket motsvarade 60 miljoner daler silvermynt.

År 1720 skulle Sverige få in cirka 7 miljoner daler silvermynt i subsidier och ersättningar. En ansenlig summa, men ändå inte alls tillräcklig eftersom utgifterna för samma år beräknades till ungefär 13 miljoner daler silvermynt, och Sveriges egna medel var runt 5 miljoner. Bristen för året var alltså mer än en miljon daler silvermynt. För att komma tillrätta med det krävdes nerdragningar och de drabbade särskilt ämbetsmännen eftersom en stor del av deras löner inte kunde betalas ut.

De utländska medlen utbetalades på olika sätt och hanteringen var mycket komplicerad – därav beslutet att låta de fyra "förfarna" männen ta hand om saken.

Helt enligt instruktionen för det nya växelkontoret engagerade Frisenheim och hans tre kolleger i de länder där transaktionerna genomfördes, redliga och förmögna män, som skulle ta emot de utländska medlen och förvalta dem för växelkontorets räkning tills de fick order om hur de skulle användas. Betoningen låg på säkerhet och undvikande av risker.

Instruktionen slog också fast att kontoret skulle ombesörja växling av sådana medel som man inte kunde dra växlar på, tills man kunde omsätta dem i andra myntslag. I kontorets ingick också att hålla sig à jour med växelkursernas fluktuationer på olika börser för att man skulle kunna placera pengar på ett fördelaktigt sätt.

Frisenheim och hans kolleger fick 1 procent i provision på "de igenom dess direktion löpande växlar och kapitaler, och dessutom fick de mäklararvoden på trasserade summor. Men sin personal och alla kontorets utgifter fick de betala själva.

Frisenheims och hans kollegers uppgifter i ledningen för växelkontoret var i mycket de samma som de sysslat med tidigare: att med alla upptänkliga metoder skaffa fram pengar till statens mest nödvändiga behov.

År 1720 saknade statsverket medel att betala ut löner till ämbetsmän, flottans officerare och arméns personal. Riksdagens sekreta utskott, som handlade saken, vände sig till växelkontoret med en begäran om hjälp.

Frisenheim och hans kolleger lovade att på sina egna krediter låna ihop en tunna guld och "inte lämna någon möda eller flit ospard för att dessutom förhandla fram en ansenlig summa". Vi anar Frisenheims penna bakom den formuleringen. Och som så ofta i hans arbete under de senaste tio åren: det var inte staten som tog risken i låneaffärerna. Det var som Frisenheim, och nu hans tre kolleger Cameen, Grill och Heublein som var personligt ansvariga för att pengarna betalades tillbaka till långivarna.

För år 1722 saknade staten 250 000 daler silvermynt till utbetalningar som måste ske under årets första kvartal – statens inkomster kom inte in förrän senare på året. För att klara situationen fick växelkontoret till uppgift att av Riksbanken låna den kvarts miljon daler som behövdes Formaliteterna ordnades och pengarna betalades ut mot villkoret att de betalades tillbaka av den ersättning som skulle komma från Ryssland efter fredsslutet. Hela transaktionen fungerade som det var tänkt och växelkontoret betalade tillbaka pengarna i tid.

Däremot hade Frisenheim och hans kolleger problem med ett lån på 150 000 daler silvermynt som Riksbanken beviljat 1721. Det skulle betalas tillbaka med hjälp av subsidierna från Frankrike och England efter två månader. Fortfarande mot slutet av 1723 kvarstod en del av skulden. Riksbanken skickade ett kravbrev till Frisenheim och hans tre kolleger – utan effekt. I mars 1724 fick de en påminnelse med en ny deadline, januari 1725. Men inte heller det hjälpte.

Eftersom Frisenheim och hans meddirektörer gått i privat borgen för lånet hotade banken i november 1725 med att driva in pengarna från dem personligen. Det tog skruv, och lånet reglerades.

I maj 1722 fick Frisenheim, som då hade flyttat in i sitt landshövdingeresidens i Villmanstrand, order om att ta ansvaret för transporten av en av de stora utbetalningarna av ersättningsmedel från Ryssland. Det handlade om 500 000 riksdaler som skulle fraktas från Viborg till Stockholm. Det blev Frisenheims uppgift att kontrollräkna pengarna, övervaka packningen av dem – 31 vagnslaster! – och se till att alltihop kom säkert fram till Åbo, allt under stark militäreskort. Ett nervpirrande uppdrag som vi återkommer till.

Frisenheim behöll sina uppgifter i växelkontoret i sju och ett halvt år – till våren 1727. Och vi ska minnas att han gjorde det parallellt med sitt arbete som landshövding och i ett och ett halvt år också som informell generalguvernör för Finland.
Att växelkontoret lyckats bra med sina uppgifter framgår av en skrivelse från sekreta utskottet i april 1727. Utskottet konstaterade att växelkontoret "icke allenast haft all säkerhet vid indragande av de engelska preussiska och ryska medlen utan ock att detsamma varit i stånd att under tiden ... gå K.M:ts och riksens kassa med förskotter tillhanda, haft in- och utrikes anseende, varmedelst dess växlar tillbörlig heder och begärlighet vunnit, samt mycket förmått bidraga att växelkursen varken för vid deklinerat till avbräck av desse publike medel eller kommit så högt att resas, som den nuvarande ansenliga undervikten i handeln eljest givit nogsam anledning till".

Frisenheim hade som vanligt gjort ett bra jobb, och belöningen för insatsen med återtagandet av Finland, i växelkontoret och för arbetet som landshövding kom i augusti 1727, då han upphöjdes till friherre.