Nybliven adelsman
"Han understödde under kriget mot Ryssland med både livsmedel och penningar och gjorde kronan stora tjänster"
(Ur motiveringen till att Frisenheim adlades)
Den adliga ätten Frisenheims vapen finns uppsatt i Riddarhusets riddarsal. Vapenskölden är delad. Det övre fältet är blått, med tre uppstigande fågelhuvuden med treklöver i näbben. Det nedre fältet är guldfärgat, med en röd krenelerad mur med tre silverkulor. Möjligen syftande på Frisenheims födelsestad Nyen. Ovanpå skölden finns en öppen tornerhjälm, en mercuristav omgiven av ett svärd och en lagerkvist. Enligt Riddarhusets beskrivning "Köpmannattribut, krigarattribut och fredligt attribut".
I december 1716 fick Johan Henrik Frisius två handfasta erkännanden som tack för att han under sju år arbetat sig till utmattningens gräns och dessutom ruinerat sig i den finska arméns tjänst: den 4 december utnämndes han till krigsråd och den 6 december adlades han. Han bytte ut sitt gamla namn Frisius mot det nya adliga Frisenheim. (I fortsättningen kallar vi honom Frisenheim, även i sammanhang som ligger före hans adlande.) Men eftersom tiderna var som de var och Frisenheim ständigt följde den finska armén skulle dröja till 1719 innan han introducerades på Riddarhuset.
Krigsråd var en civil ämbetsmannatitel och utnämningen innebar att Frisenheims gjorde ett rejält avancemang i den officiella rangordningen från sin tidigare post som överkrigskommissarie. Krigsråden befann sig på samma nivå som överstelöjtnanter på den militära sidan och som bl a hovrättsråd, ceremonimästare, kammarråd och underståthållare på den civila sidan.
Skälet till att Frisenheim adlades var som vi ser hans insatser under kriget i Finland: "Han understödde under kriget mot Ryssland med både livsmedel och penningar och gjorde kronan stora tjänster", står det i Riddarhusets handlingar om honom.
Frisenheim tilldelades, liksom alla andra ofrälse män som adlades, en vapensköld vars innehåll kunde ge uttryck för den nye adelsmannens egenskaper, ideal och karaktär.
Vapenskölden kunde också spegla den händelse som lett till adlandet, eller personens livsgärning. Det beskrevs noggrant i det sköldebrev som adelsmannen fick. Riddarhusets handlingar konstaterar att namnet Frisenheim är "heraldiskt klingande bildat efter namnet Frisius".
Om hur symbolerna på vapnet ska tolkas finns tveksamheter i Riddarhusets handlingar. Vapenskölden är delad. Det övre fältet är blått, med tre uppstigande fågelhuvuden med treklöver i näbben. Det nedre fältet är guldfärgat, med en röd krenelerad mur med tre silverkulor. Möjligen syftande på Frisenheims födelsestad Nyen. Ovanpå skölden finns en öppen tornerhjälm, en mercuristav omgiven av ett svärd och en lagerkvist.
Enligt Riddarhusets beskrivning "Köpmannattribut, krigarattribut och fredligt attribut, möjligen ett för vardera av de tre adlade" (sönerna Daniel och Didrik adlades också).
Frisenheim adlades under den period i den svenska historien som upplevde en verklig boom i nyadlande. Karl XI nyadlade 634 personer, Karl XII 298 personer, och hans syster Ulrika Eleonora 236 under sitt enda år som regent. Ett av skälen till att nyadlande behövdes under stora nordiska kriget var de tunga förluster som den svenska adeln hade lidit i kriget – en mycket stor del av officerskåren var adelsmän. Ett annat skäl att adla var att kunna tillsätta statliga ämbeten med kompetent folk, de skulle av hävd vara besatta med adelsmän. Ett tredje skäl var att hedra män som gjort stora insatser för kungen och riket – ett sådant exempel är Frisenheim. Något mer än ett kvitto på kungens välvilja var inte adelskapet – det medförde inga fler privilegier. Det som kungen förväntade sig som gentjänst för adelskapet var obrottslig lojalitet mot honom personligen och enväldet.
De som skrev till Frisenheim började snart använda hans adliga namn. Men han själv höll fast vid det gamla. Det skulle dröja ett och ett halvt år, till maj 1718 innan han började underteckna sina brev med Frisenheim. Orsaken är gåtfull, för att inte säga oförklarlig. Kanske skrev han Frisius istället för Frisenheim av gamla vana, helt enkelt. Enligt Riddarhuset fanns det inga som helst formella skäl för att han inte skulle kunna använda sitt adliga namn redan från den dag han adlades, även om han inte introducerades förrän långt senare. Den som adlats av kungen sökte introduktion på Riddarhuset, vilket innebar att ätten godkändes och registrerades, och fick politisk representationsrätt i riksdagen.
Samtidigt som sin styvfar Johan Henrik adlades också två av hans tre barn, nämligen sönerna Daniel och Didrik. De hade behållit sin biologiske fars namn, Blom, men nu bytte de alltså till det adliga Frisenheim.
Johan Henriks dotter Catharina Blom adlades inte, eftersom hon var gift. De tre barnens biologiske far var handelsmannen Didrik Blom, som dött redan 1692. Deras mor Katarina gifte sig sedan med Frisenheim, som bara var ett 10-tal år äldre än sina styvbarn. Daniel var född 1679, han blev student i Uppsala 1701, läste juridik, tjänstgjorde i Åbo hovrätt, och blev fältauditör vid finska armén 1711. 1718 utsågs han till överauditör vid den jämtländska armén, och upplevde det jämtländska fälttåget tillsammans med sin styvfar.
Daniel gifte sig 1721 med rådmansdottern Beata Christina Hiolman från Stockholm. Paret fick inga barn. Daniel dog i Stockholm 1725, tolv år före sin styvfar.
Didrik föddes i Nyen 1680. Han gick i sin styvfars spår och blev fältkommissarie vid den finska armén 1711, och krigskommissarie 1716. Didrik gifte sig första gången 1712, med rådmansdottern Anna Christina Hueck. Hans andra fru hette Johanna Bagge, vinhandlardotter från Stockholm, de gifte sig 1744. Didrik fick nio barn, och ett av dem, en pojke född 1717, uppkallades efter farfar Johan Henrik. Didrik dog 1761. Han var det enda av Frisenheims tre styvbarn som överlevde honom.
Frisenheims styvdotter Catharina, död 1723, var gift med köpmannen Johan Hueck, och paret bodde i Stockholm. De hade två barn, ett av dem dog i späd ålder. Det andra barnet, Catharina Elisabet, föddes 1717 och dog 1753. När Frisenheim upphöjdes till friherre 1727 adlades också den då 10-åriga föräldralösa Catharina Elisabet.
Karl XII som han såg ut när han
och Frisenheims träffades i Lund.
Kungen var 34 år. Lång och smal,
tunnhårig, allvarlig. Som alltid i
uniform: blå vapenrock, stora gula
kraghandskar, värjan vid sidan,
långa stövlar. Kung av Guds nåde,
men också en sliten man, av allt att
döma drabbad av en svår depression
i Turkiet, plågad av skottskadan som
gjort hans ena ben flera centimeter
kortare än det andra. Tavlan målades
av David von Krafft.
Möte med kung Karl XII i Lund
Vid årsskiftet 1716-1717 reste Frisenheim och general Armfeldt till Lund, där kung Karl vistades. Armfeldt var inkallad till generalkrigsrätten för att vittna i processen mot den avsatte överbefälhavaren i Finland, general Georg Lybecker. Men det fanns också ett annat och viktigare skäl. Kungen vill träffa dem. Planläggningen av det nya fälttåget i Norge hade börjat och kungen hade beslutat att både Armfeldt och Frisenheim skulle spela viktiga roller i operationen. Frisenheim stannade länge i Lund – han var fortfarande kvar där i april 1717. Sedan reste han tillbaka till Stockholm.
Karl XII hade kommit tillbaka till Sverige ett år tidigare, i december 1715, efter 15 år utomlands. I september 1716 slog han sig efter det misslyckade första norska fälttåget ned i Lund, där han skulle bli kvar i nästan två år. Att han valde Lund hade rent militära skäl: Skåne var vid den här tiden hotat av en rysk-dansk invasion, och Lund var en knutpunkt i det sydsvenska vägnätet.
Staden hade vid den här tiden cirka 1 200 invånare. De flesta husen var envånings korsvirkeshus med halmtak. Många Lundabor hade husdjur: får, hästar, grisar eller höns, och till gårdarna hörde öppna ytor där man odlade grönsaker och frukt. De lite finare husen var lätt räknade, bland andra universitetets byggnader och det hus som numera kallas Karl XII-huset.
Teologiprofessorn Martin Hegardt och hans familj som ägde huset fick flytta när kungen utsåg deras hus till högkvarter. Han blev kvar där under hela sin tid i Lund. Hovstaten bestod av ett 60-tal personer, alltifrån svärdfejare till taffeltäckare.
När Frisenheim anlände till Lund blev han, liksom alla som kom för att träffa kungen, inkvarterad hos någon borgare i staden. Han fick betala för logi och sängkläder, det hade kungen gett order om att alla besökare skulle göra.
Vi vet ingenting om mötena mellan kungen och undersåten, mellan den enväldige monarken Karl XII och den nyblivne adelsmannen Johan Henrik Frisenheim. Men hur kungen såg ut vet vi tack vare hovkonterfejaren David Kraffts realistiska helfigursporträtt av honom, målat vid den här tiden.
Den 34-årige kungen tittar på oss med stadig blick. Han är lång och smal, tunnhårig, kanske lite orakad, allvarsam, med den kraftiga underläppen putande. Som alltid klädd i uniform: blå vapenrock, stora gula kraghandskar av skinn, den väldiga värjan vid sidan, långa svarta stövlar.
En kung av Guds nåde, men också en sliten och bekymrad man, av allt att döma drabbad av en svår depression under tiden i Turkiet, haltande och plågad av skottskadan som gjort hans ena ben flera centimeter kortare än det andra.
Han hade anledning att vara bekymrad. Av den stolta stormakt som han fått ärva av sin far fanns det inte mycket kvar: han stod ensam mot många fiender, stora delar av riket hade gått förlorade. Ett problem hade kungen och Frisenheim gemensamt, om än på olika nivåer: den usla ekonomin. Sverige var bankrutt och Frisenheim hade ställt sin förmögenhet till det bankrutta rikets förfogande. Han jagades av fordringsägare, liksom kungen. När Karl kommit till Lund dök fordringsägarna upp där också. Det var en färgstark skara där vi hittar araber, turkar och polacker. En del av dem stannade flera år i Sverige för att försöka få tillbaka pengar som de lånat ut till den svenske kungen.
Om Frisenheims utseende vet vi tyvärr ingenting. Det finns inga som helst vittnesmål bevarade om hur han såg ut. Vi får föreställa oss en man som började närma sig de 50, märkt av ett stormigt liv, kantat av tragedier. Barnen som dog, fruns död, flykten undan ryssarna, hans envisa kamp för att hålla den finska armén vid liv, och som kostat honom hela hans förmögenhet.
Både hans brev och handlingar vittnar om hans totala hängivenhet mot kungen och riket. Men han var liksom kungen en sliten man. Vi erinrar oss att han ett par år tidigare hade velat dra sig tillbaka. Då verkar han ha lidit av det som idag kallas utbrändhet. Men han kom tillbaka, och nu stod han alltså för första gången inför den man som han kämpat för i alla år och som bara några veckor innan hade adlat honom och gjort honom till krigsråd.
Vi kan se Frisenheim på väg in i kungens hus i Lund, i sällskap med Armfeldt. Men så stängs dörren om dem och vi får inte vara med. Var Frisenheim nervös när han stod inför den av Gud smorde? Hur löd deras hälsningsfraser? Stämde personkemin? Det finns mycket att fundera på.
Hugo Hamilton, general och landshövding.
Dödsdömd efter en duell, men benådad av
Karl XII.
Samarbete med Hamilton
På nyåret 1717 inledde Frisenheim ett för den finska armén livsviktigt, långvarigt, givande och emellanåt stormigt samarbete med generallöjtnanten Hugo Hamilton, som var landshövding i Västernorrlands län.
Hamilton var en märklig man. Han var född på Irland, och gick tidigt i engelsk krigstjänst. År 1681, när han var 26 år, kom han till Sverige, sannolikt med hjälp av sin bror Malcolm som var chef för Älvsborgs regemente.
Hugo började sin militära karriär i Sverige vid broderns regemente. 1690 fick han tillstånd att återvända till England, där han deltog i fälttåg mot Irland och Flandern innan han reste tillbaka till Sverige.
I början av stora nordiska kriget fick han i uppdrag att sätta upp ett reservregemente i Småland. Han hade garnisonstjänst i Stockholm och utsågs 1709 till kommendant i Malmö. I slaget vid Hälsingborg 1710 förde Hamilton framgångsrikt befäl över tre bataljoner, och nämndes som en av dem som bidragit mest till segern.
Sedan inträffade en händelse som höll på att kosta honom livet – utanför slagfältet. Den nyutnämnde generalmajoren Hamilton råkade i slagsmål med officerskollegan Erik Gyllengrip och dömdes till döden för brott mot duellplakatet. Affären underställdes till slut regeringen, som fann att bägge herrarna var lika skyldiga, och benådade dem. Hamiltons dödsdom förvandlades till dryga böter. Men han klarade sig till slut undan dem också, sedan han förklarat att han under de senaste åtta åren bara fått ut halva sin lön. Efter lång tids arrest utsågs han till överkommendant i Göteborg. 1716 deltog han i det första fälttåget mot Norge och utsågs därefter till landshövding i Västernorrland, med slottet i Gävle som residens.
När Frisenheim inledde sitt samarbete med honom handlade det om underhållet av de delar av den finska armén som var förlagda i Hamiltons hövdingadöme. Men snart skulle det gälla Armfeldts fälttåg mot Norge. Frisenheim och Hamilton hade delat ansvar för underhållet av den jämtländska armén under fälttåget, och det var den 63-årige Hamilton som organiserade transporterna av förnödenheter fram till Frisenheim vid arméns bas i Duved.
När Frisenheim i början av januari 1717 från Lund skrev till Hamilton handlade det om hur de finska regementen som var förlagda i Västernorrland skulle klara sig. Regementscheferna hade fått pengar till förnödenheter utanordnade av Upphandlingsdeputationen i Stockholm. Så långt var allt gott och väl. Men Frisenheim visste av erfarenhet hur sakta de byråkratiska kvarnarna malde – det skulle ta tid innan regementscheferna verkligen hade pengarna i handen.
Därför bad han nu Hamilton att bevilja dem förskott för att "Kunglig Majestäts där i länet förlagda manskap från de finska regementena inte måtte lida någon nöd".
Vädjade igen om sina pengar
Svenska staten var som vi har sett inte lätt att ha att göra med när det gällde att få tillbaka pengar som man lånat ut. Frisenheim visste det av bister erfarenhet när han den 12 april 1717 skrev två brev till kungen och vädjade om att ett antal gamla lån skulle regleras.
Ett gällde de pengar som han lagt ut för förnödenheter till amiral Erik Johan Lillies flotteskader 1713. I augusti 1715 hade sluträkningen godkänts av Amiralitetet och Statskontoret. Det var en ansenlig summa: 19 976 daler silvermynt – exempelvis skulle det ha räckt till mer än 20 årslöner för en assessor. Visserligen hade Frisenheim fått tillbaka den största delen av pengarna, men nu på våren 1717 var kronan fortfarande skyldig honom 3 623 daler silvermynt – fyra årslöner för en assessor.
Amiral Lillie hade stupat i slaget vid Rügen 1715, men Frisenheim bifogade i sin skrivelse till kungen en attest som Lillie skrev några månader före sin död, där han lovordade Frisenheims insatser för eskadern.
Nu vädjade Frisenheim till kungen att denne skulle beordra Amiralitetet, Statskontoret och Kammarkollegiet att betala ut pengarna.
Men det var inte allt. Det fanns ytterligare tre oreglerade lån som tillsammans uppgick till över 70 000 daler silvermynt. En oerhörd summa – över 40 årslöner för en landshövding. En post handlade om leveranser av förnödenheter till viceamiralen Werenfelts eskader år 1712, då den befann sig i finska farvatten. Med ränta uppgick kronans skuld till Frisenheim till 15 093 daler silvermynt.
Samma år hade Frisenheim ställt ett mindre lastfartyg, han egen kräjare Håppet, till kronans förfogande. Håppet seglade från Helsingfors till Rügen där lasten lossades. Därefter stötte Håppet på fientliga fartyg som stack henne i brand. Frisenheims krav på ersättning från staten för det förlorade fartyget var 2 000 daler silvermynt.
Dessutom var kronan skyldig honom 55 577 daler silvermynt för upphandlingar och förskott till den finska armén. Men det var inte slut med det. Frisenheim hade övertalat en av sina goda vänner från Nyen, handelsmannen Jobst Hueck, att ställa både kontanter och spannmål till kronans förfogande, som totalt var skyldig honom 6 531 daler silvermynt.
Frisenheim påpekade i sitt brev till kungen att Hueck hade tvingats fly till Stockholm, och att han genom det och andra "olyckor råkat uti ett torftigt och nödlidande tillstånd". Han måste helt enkelt få tillbaka sina pengar. Med Huecks krav inräknat vädjade Frisenheim till kungen att förmå Statskontoret att betala ut totalt 79 202 daler silvermynt.
Visserligen var det Frisenheim som var fordringsägare och visserligen hade han väntat fyra-fem år på att få sina pengar – men ändå framgår det av formuleringarna i brevet till kungen att han var rädd för att denne skulle ta illa upp. Han vill inte framstå som besvärlig, skriver han, genom att upprepa orsakerna till att han ställt sin förmögenhet till kronans förfogande. Men han påminde ändå om vilken nytta flotteskadern som han försörjt gjort i försvaret av Finland. Han påpekade också ironiskt att eskadern tagit så stora priser från fienden att det hade räckt till att reglera skulden till honom. Och när breven var skrivna var det bara att vänta – och det var ju Frisenheim van med.
Både hästar och sadlar saknas
Hela det andra halvåret 1717 bombarderade Frisenheim ombudsrådet Casten Feif i krigsexpeditionen med krav och önskemål för de finska regementenas räkning inför det jämtländska fälttåget.
Feif var som vi vet en av Karl XII:s närmaste män. Han var med kungen under hela den långa utlandsvistelsen och utnämndes vid hemkonsten till ombudsråd vid krigsexpeditionen. Frisenheim hade träffat honom i Stockholm på sommaren 1716 och på nytt i Lund vintern 1716-1717.
Frisenheims skrivelser till Feif 1717 handlade uteslutande om den finska armén – vars regementen nu var förlagda i Stockholmstrakten, Sörmland, Uppland, Roslagen, Västmanland och Gästrikland – och de svenska regementen som skulle delta i det jämtländska fälttåget. Ämnena omfattade allt från halvsulning av stövlar till inköp av hästar:
• Ingermanländska dragonregementet hade dåliga stövlar, och hade begärt att få köpa 54 nya par. Frisenheim hade då föreslagit att man skulle låta halvsula de gamla, och så blev det. Problemet nu i slutet av juni 1717 var vem som skulle betala räkningen på 194 daler silvermynt: skulle pengarna tas ur regementets kassa eller skulle Feifs krigsexpedition rycka in? Frisenheim menade att regementet kunde betala, men för säkerhets skull skrev han från Stockholm till Feif i Lund för att låta honom fatta beslutet. Svaret lät inte vänta på sig: "Detta kan tagas av besparingen" – det vill säga ur regementets kassa. Regementschefen, överstelöjtnant Ganschou, passade också på att från regementets förläggning i Västmanland redogöra för bristerna när det gällde hästar. Regementet saknade 60 ryttarhästar, 28 trosshästar, 11 trumslagarhästar, 2 hästar för fältkistan och 1 för kassavagnen. Det var bråttom, förklarade Ganschou, eftersom de andra finska regementena annars kunde köpa upp de hästar som fanns till salu. Frisenheim vidarebefordrade Ganschous önskemål till Casten Feif, och denne utanordnade 2 000 daler silvermynt till inköp av hästar. Men trosshästarna och hästarna till kassavagnen och fältkistan fick man vänta med.
• Även Karelska kavalleriregementets chef överstelöjtnant Peter Jung hade uppvaktat Frisenheim i samma ärende: regementet behövde pengar till inköp av hästar. Han hade visserligen redan kvitterat ut 1 575 daler silvermynt som han köpt hästar för, men han behövde ytterligare 40-50 stycken. Frisenheim bollade ärendet vidare till Casten Feif i slutet av juni 1717. Feif hade inga invändningar. Hans svar var kortfattat: "Skickas anordning på 3 000 Dr Smt till flera hästars oppkiöpande".
Frisenheim hade en fråga till i den här skrivelsen från Stockholm den 29 juni. En del av de finska regementen som låg grupperade i Stockholmstrakten och Norrtälje fick sina brödportioner ur kronans magasin. Frisenheim undrade om regementena skulle betala för brödet, och i så fall hur mycket och till vem. Visst skulle brödet betalas, svarade Feif. Priset var ett öre silvermynt per portion och betalningen skulle gå till magasinet som kunde köpa råg för pengarna "när denna årsväxt är bärgad och och det är bäst att köpa". Feif gav också order om att man skulle baka mörkt bröd istället för succariebröd, eftersom det gick snabbare och blev billigare.
Succariebrödet, skorporna, hade lanserats av kungen själv. Och frågan är om denne visste om att Feif gav order om att det inte skulle bakas. Det var inga små mängder som gick åt för att mätta soldaterna. En redovisning som Frisenheim skickade till Feif visar att de finska regementena år 1717 hade konsumerat nära 18 ton bröd från magasinen.
• Det var inte bara hästar som fattades för Peter Jung och hans kavalleriregemente. Sadlar var en bristvara, och de var i princip lika viktiga som hästarna. Redan 1713 hade den dåvarande regementschefen skrivit ett kontrakt med Sadelmakare Embetet om leveranser. Men nu på sommaren 1717 vägrade sadelmakarna att leverera återstoden av beställningen innan man fått betalt. Det fattades 1 208 daler silvermynt.
Den 17 juli 1717 skrev Frisenheim till Feif med ett förslag till lösning på problemet. Regementet hade ju nyligen tilldelats medel för inköp av munderingar. Varför inte ta de pengarna till sadlarna? Feif hade inga invändningar, "detta bifalles alldeles", skrev han till svar.
Därmed kunde Karelska kavalleriregementet äntligen få den utrustning som var helt nödvändig för att förbandet skulle fungera. Den återstående leveransen från sadelmakarämbetet bestod av bland annat 96 sadlar, 167 hölster, 204 sadeltäcken, 167 betsel, 191 sadelgjordar och 174 stigremmar.
• Den svenska armén var på sommaren 1717 efter 17 års krig hårt sliten, både när det gällde soldater och utrustning. Frisenheim fick ständiga vädjanden om hjälp med att skaffa fram utrustning som var nödvändig – som vi har sett gällde det allt från hästar till stövlar.
I slutet av juli vidarebefordrade han ett önskemål till Casten Feif från chefen för Tavastehus infanteriregemente, Otto Johan Maidel. Det var inga lyxartiklar soldaterna behövde: det handlade om strumpor, skor och kappor. Översten behövde 10 507 daler silvermynt för att kunna förse regementet med det som fattades, bland annat 449 par skor, och lika många par strumpor. Soldaterna behövde nya kappor också, men problemet var bara att det inte gick att få tag på kläde att sy dem av. Men Maidel ville ändå ha pengar till ändamålet, så att han snabbt skulle kunna köpa tyg när det fanns på marknaden igen.
Spaning för anfallet mot Norge
På sommaren 1717 hade både Frisenheim och Armfeldt redan länge varit sysselsatta med att förbereda det norska fälttåget. Men först den 22 juli fick de officiellt sina uppdrag av kungen: Armfeldt utnämndes till befälhavare för den jämtländska armén och Frisenheim fick ansvaret för underhållet – att skaffa fram allt det som 10 000 man behövde av förnödenheter i sex månader.
Samma dag fick de order om att resa runt i Dalarna, Härjedalen och Jämtland för att studera terrängen, utse lämpliga vägar för anfallet och se var man kunde anlägga magasin för förnödenheterna. Dessutom skulle de mönstra en del av anfallsstyrkan, nämligen Jämtlands och Hälsinge regementen, och Hälsinge tremänningsbataljon som var förlagda till Gävle.
På kvällen den 31 juli begav sig Frisenheim norrut från Stockholm tillsammans med general Armfeldt, först till Gävle och sedan vidare till Jämtland – nu handlade det om anfallet mot Norge. Det var över ett år kvar tills offensiven skulle börja, men förberedelserna var i full gång.
Hur de reste vet vi inte med säkerhet. Men det vanligaste sättet för folk som var ute i tjänsteärenden var att rida. Att använda vagn eller kaross var ett alternativ – om det var möjligt. Ett kraftigt regn kunde snabbt förvandla även en relativt bra väg till en oframkomlig sörja. Många vägar var sådana att vi skulle kalla dem stigar. Nej, det pålitligaste sättet var att rida, och på vintern var det förstås häst och släde som gällde.
Frisenheim träffade landshövding Hamilton i Gävle och dryftade logistiska problem med honom. Sedan fortsatte han norrut tillsammans med Armfeldt. Den 16 augusti tog de in på gästgivaregården Skog någon mil söder om Söderhamn i Hälsingland, och några dagar senare var de framme i "Dufwe skantz i Jemptland wed Norska gräntzen", som var den blivande basen för anfallet mot Norge.
Den 6 september rapporterade Frisenheim till Casten Feif i Lund att han ämnade sig söderut igen. Han räknade inte med att vara framme i Gävle förrän om tre-fyra veckor eftersom det redan fallit mycket snö i fjälltrakterna i Jämtland. "Vägarna är nästan oframkomliga", skrev han inför den förestående resan, som skulle gå över Långå skans i Härjedalen där Armfeldt och han skulle mönstra garnisonen och skaffa sig en uppfattning om situationen.
Den 23 september var Armfeldt och Frisenheim tillbaka i Gävle. Dagen därpå ägde mönstringen av Hälsinge tremänningsbataljon rum, liksom en del av Hälsinge regemente. Resten av regementet mönstrades i Mo, några mil nordväst om Gävle.
Ett av de ärenden Frisenheim fick ta hand om i samband med mönstringen var årspenningen till regementets soldater. Enligt bokföringen hade 2 917 daler kopparmynt inte betalats ut till soldaterna. Den som satt på pengarna var en inspektör Hällbom. Frisenheim bad landshövding Hamilton se till att inspektören ofördröjligen "ställer tillfreds de fattiga som genom hans förvållande hittills måst lida". Frisenheims vanliga empati med de som hade det svårt lyser igenom, liksom hans oförsonliga inställning till folk som inte skötte sina uppgifter. Inspektören måste ställa saker och ting tillrätta för att "undgå de besvärligheter" som han annars skulle råka ut för. Budskapet var tydligt: silkesvantarna var avtagna.
När mönstringen i Mo var klar fortsatte Frisenheim norrut till Västerbotten och en överläggning med landshövding Magnus Cronberg om inrättande av magasin i länet. Från mönstringen av Jämtlands regemente kunde Frisenheim rapportera till Feif att de av regementets soldater som varit kommenderade till skansarna i Jämtland klagade över att de inte fått ut sina sovelpenningar eller de 3 öre silvermynt som de var berättigade till. Regementschefen förklarade att det helt enkelt berodde på att det inte fanns några pengar i regementets kassa.
Betjänterna vid jämtländska fältstaten var också missnöjda: de hade inte fått ut någon lön, vare sig för 1716 eller 1717. Frisenheim hade en radikal lösning på problemet: han ansåg att betjänternas tjänster var onödiga och att man helt enkelt kunde dra in dem. Det enda som behövdes var en proviantmästare och en proviantskrivare.
Rapport om anfallsvägarna
Den 16 oktober tog Frisenheim och Armfeldt in på gästgiveriet i Söderala några kilometer från Söderhamn. Här blev de kvar några dagar och skrev sin underrättelserapport till kungen om de geografiska förutsättningarna för det jämtländska fälttåget – "Description öfver de Ordinarie vägar ifrån Jämpteland öfver Fiällen till Norska gräntzen".
De skrev att de besett gränsorter och vägar så långt de hade hunnit – transportsättet var givet: det enda sättet att ta sig fram i fjälltrakterna den här snörika och kalla hösten var med häst och släde. De hade faktiskt också varit inne i Norge och spionerat: från Duved hade de farit västerut över gränsen nästan ända fram till den första byn på den norska sidan, Sul, som låg ungefär en mil från gränsen. Rapporten fortsätter:
"Vi har förnummit att många vägar går från Jämtland och Härjedalen in i Norge, som bifogade beskrivning i underdånighet visar. Men från Duveds skans är två vägar de närmaste och förnämligaste till Trondheim, den på höger hand förbi Medstugan och Skalstugan till den tidigare nämnda byn Sul, den till vänster åt gränspassagen Skurdalsporten, vilken går något omkring och är längre till Trondheim."
Den "högra" eller norra vägen är den som idag heter länsväg 322, och den "vänstra", dvs södra vägen är idag E 14. Vägen delar sig vid Staa några kilometer väster om Duved. Frisenheim-Armfeldts uppgift om avståndet till Trondheim är helt felaktigt. De skrev att det var längre till Trondheim på den södra vägen. Men i själva verket är det 15 mil mellan Duved och Trondheim om man väljer den södra vägen och fem mil längre om man tar den norra.
De här två vägarna var bäst på sommaren, konstaterade Frisenheim och Armfeldt. Men de måste förbättras och röjas upp, eftersom de fördärvats och fått växa igen under kriget. I början av hösten, när frosten kommit, gick det bra att ta sig fram på vägarna, förutsatt att det inte snöade för mycket. Början av mars var också bra, då dagarna blev längre och skaren bar.
"Men den övriga tiden av året skall det vara mycket besvärligt", skrev de två resenärerna. "Framförallt på vintern är det osäkert och farligt för oväder, när det faller djup snö skall ingen kunna komma fram eller tillbaka." "Duveds skans ligger 4 ½ mil från gränsen på den vägen som går till Sul, där det inte finns några hus eller hemman mer än en liten by, varför magasinet har måst placeras inne i skansen."
Avståndet från Duved till gränsen är lite optimistiskt beräknat, det är i själv verket ungefär 55 kilometer. Frisenheim-Armfeldt fortsatte sin beskrivning: "På den andra vägen, till vänster, mot Skurdalsporten finns två små byar 3 mil från Duveds skans, men inga hus där något kan lagras eller med säkerhet utan särdeles stor möda förvaras. Ifrån Långå skans i Härjedalen är det 9 ½ mil till gränsen. Vägen skall vara framkomlig fram till Röros, som är en liten stad med koppargruva i Norge. Men vidare in i Norge till Trondheim eller andra orter skall man högst besvärligen eller nästan omöjligen kunna färdas. När det gäller artilleri så kan sommartid inte annat än 3-pundskanoner föras med, och då måste bårar användas. Men på hösten när frosten kommit och innan djup snö fallit, kan tyngre tas med. Skansarna har vi funnit i mycket slätt skick, särskilt Duveds och Järpe skans, och fördenskull har vi måst vidta åtgärder så att omedelbart och före vår avresa reparation av dem påbörjas. Vid gränsen har inte hunnit bärgas mer än 50 skrindor hö, som är samlat vid Medstugan 1 ½ mil från Duveds skans."
(Rapportens uppgift om avståndet mellan Medstugan och Duved är felaktig, det är i själva verket cirka 3 mil. En svensk mil var vid den här tiden 10 688 meter)
Hela rapporten
Citaten ovan är hämtade från det följebrev som Frisenheim och Armfeldt skickade med sin beskrivning över vägarna och geografin i det blivande anfallsområdet. Här följer nu själva rapporten, översatt till modern svenska:
Beskrivning av de befintliga vägarna från Jämtland över fjällen till norska gränsen.
Ifrån Frösön går vägen till Järpe skans, där två vägar skiljs, den ena till Kalls socken, och den andra till Undersåker och Åre socknar. Den förra i Kalls socken delar sig vid Kolåssundet i två vägar, den på höger hand förbi Kolåsen längs Torrön, till Snåsa socken och dess skans samt Grongs kyrka och Namdalens socken, liksom till Ranems kyrka, västerut i Norge: den andra på vänster hand går från Kolåssundet och följer sjön Anjan, till Elnaes skans, Vuku och Stiklestads kyrkor. [Elnaes skans i Vuku socken anlades på Kristian V:s tid vid gården Elnaes på Verdalsälvens norra strand för att spärra vägen över Stiklestad till Levanger. Skansen förföll under 1600-talet, men reparerades och besattes igen 1718. Numera finns inga spår av den.]
Den andra vägen som går från Järpe skans till Undersåker och Åre socknar, delar sig också direkt från Edsåsen till Ottsjö, och så vidare över fjällen förbi Ljungdalens byar, och sedan över gränsen vid Skardöra, där västerut vid Skardörsfjället vid en norsk liten träskans 2 vägar delar sig, den ena på höger hand till Tydal socken, den andra på höger hand till Röros stad samt Ålen och Holtålen socknar, den andra vägen från Edsåsen i Undersåker socken går till Duveds skans, där åter 2 nya vägar delar sig, den på höger hand till Medstugan, Skalstugan och över gränsen till byn Sul och Stene skans och Stiklestad socken, där denna förenar sig med den förra vägen ifrån Elnaes skans och Vuku socken. Den andra vägen ifrån byn Duved går till byarna Tångböle och Vallrun, där 2 vägar delar sig, den ena på höger hand igenom Rensjön och gränspassagen vid Skurdalsporten till Meråker socken, Enåns skans och Hegra kyrka; den senare på vänster hand till Handöls by över gränsen vid Enaälven till Tydal socken. Ifrån Oviken och byn Älva löper också en väg till Norge, som går över myrar eller moras, våt men inte sumpig utan hård av sten och sand under. Den sträcker sig först till Storsjöbyn in över Härjedalsgränsen, där också 2 vägar skiljer sig åt, den på höger hand går mot Ljungdalsbyn, och förenar sig med den förra från Undersåker och Ottsjö, sedan över gränsen vid Skarvdörren, som tidigare berörts och beskrivits. Den andra på vänster hand går till Messlingen, sedan till Kopparhyttan och Funäsdalen, och så vidare över gränsen vid Rutfjället till Bräcke, Röros stad, Ålen och Holtålens socknar. Ifrån Föllinge socken i Jämtland till Söderli i Norge, som är granne till Snåsa är väl endast 6 ½ mil, men det finns ingen väg att färdas på under sommartiden, utan bara med små båtar, som man vid några strömmar drar över land. Vägen från Hammerdal och Ström socknar till Norli socken i Norge som också är grannar till Snåsa är av liknande beskaffenhet, endast med små båtar som dras över land, särskilt som Hammerdals och Ströms sockenmän far till Kvarnberget vid Kvali för att hugga ut kvarnstenar, som de för hem med dessa båtar.
Om de stigar och lönnvägar varigenom norrmännen i gamla tider infallit i Jämtland förbi skansarna. Ifrån byarna Krok och Bratteggen, längst ned eller söderut i Kallsjön och Kall socken berättas att norrmännen gått över till Gärde i Offerdal, och således kommit förbi skansarna och svenskarna på halsen, dock bara till fots och icke till häst, eftersom marken och mon i hela trakten är myrländig. När sommaren varit torr skall norrmännen längst upp, så väl som flerstädes över Järpströmmen ha kommit och gjort infall i landet.
Också när vattenflödet varit så högt att överfarten inte kunnat ske över Järpströmmen, skall de ha kommit förbi försvarsverken längst upp i nämnda åmynning i Kallsjön med flottar in på Bonäset. Den befintliga vägen genom Härjedalen till norska gränsen över Rutfjället är allom bekant. Stigar och lönnvägar från Norge till Härjedalen som man kan ta sig fram till fots eller häst på finns på många ställen, särskilt över Skardörafjället och Gröndalen, eftersom hela landet där består av hård mark, grus och sten, trots att det ibland är myrländigt är gyttjan likväl inte djup eftersom botten är hård.
Här avslutade Frisenheim och Armfeldt sin gemensamma beskrivning av vägarna i Jämtland och Norge. Frisenheim reste norrut till Umeå, och Armfeldt for till Ovansjö i Gästrikland. Där skrev han tre veckor senare, den 9 november, den avslutande delen av rapporten om vägarna i anfallsområdet, den som handlade om Dalarna. Det var den del som Frisenheim och han inte hunnit skriva innan de måste ta hand om annat – Frisenheim var tvungen att resa till Umeå och Armfeldt for för att mönstra Hälsinge regemente.
Här följer Armfeldts avslutande del av rapporten:
Ifrån Falun löper 2 vägar in mot norska gränsen, den ena genom österdalarna och socknarna Rättvik, Mora, Älvdalen och Särna. Det är 21 mil till gränsen, och mellan byarna Åsarna i Älvdalen och Särna 6 mil, där det inte finns några hus eller hemman. I Särna socken delar denna väg sig, en går västerut mot Rendalen i Norge, och avståndet från sista byn Idre i Särna socken till den första i Norge är 16 fjällmil, som skall utgöra ungefär 8 svenska. På den vägen finns vid älven Hölen under Sölnfjället ett vaktställe som kalls Hölen, där de håller vakt i Rendalen.
Den andra vägen går nordväst ut till koppargruvan Röros, dit det från Särna är 20 fjällmil, eller 10 svenska, och där inga hemman eller hus finns. Båda dessa vägar skall sommartid bara kunna passeras med små klövjelaster på hästen, och det med mycket besvär på grund av de svåra fjällen, vilka mot Dalarna skall vara långt fler och större än de som finns längre norrut.
Ifrån Älvdalen går en väg mot Härjedalen på 6 á 7 mil, som på sommaren bara kan passeras med klövjade laster. Den andra vägen från Falun till Norge går genom Västerdalarna och socknarna Tuna och Gagnef, Floda, Järna, Malung och Lima. Det är 18 ½ mil till gränsen, och ifrån den sista byn, Sälen i Lima socken 3 mil till Ljördal som är den första i Norge, men den kan på sommaren bara passeras tills fots på grund av de höga fjällen.
Vintertid finns inga andra vägar till Norge från Dalarna än antingen genom Värmland, eller från Lima socken åt torpet Galåsen i Norge och sedan vidare mot Elverums socken. Mellan Lima och Elverum är det 10 mil, och där finns bara enkla torp som mest bebos av finnar.
En mil från första byn Hernes i Elverums socken ligger fästningen Christians fjäll med tredubbla murar och ett torn mitt i på ett högt berg vid älven Glåma, men den kan förbigås på bägge sidor. Bägge dessa vägar går att köra med foror på vintern. På bägge de omnämnda vägarna genom Dalarna har nu varit en stor brist på hö, och i de yttersta socknarna en svår hungersnöd för folket på grund av att all säd frusit bort, så att de redan äter halm- och barkbröd, och i Lima socken har många hushåll begett sig från sina hemman till andra orter.
Dessa underrättelser om vägarna inne i Norge har jag inhämtat av sådant folk som i fredstid nästan varje år rest dit för sin handel, som de till största delen driver där. De har ofta farit den ena eller andra vägen till Trondhem eller de andra orterna och marknaderna där i landet.
Möte med gerillakaptenen
Under sin vistelse i Umeå i november 1717 träffade Frisenheim den redan legendariske partigängaren (ordet har här sin ursprungliga betydelse: chef för en militär friskara) kapten Peter Långström, som är en av de märkligaste gestalterna som skymtar i historien om det stora nordiska kriget.
Långström var uppvuxen på en bondgård i Savolax. Han började sin officersbana som fänrik i Björneborgs regemente 1710, och blev 1711 chef för ett gerillaförband – kapten Långströms frikompani. Han utnämndes till kapten sedan han kapat två ryska fartyg. Enligt traditionen var han vid ett tillfälle nära att ta tsar Peter till fånga. När Armfeldt utrymde Finland blev Långström kvar med sitt frikompani och fortsatte gerillakriget – anföll posteringar, kapade proviantforor och störde ryssarna på olika sätt.
Nu på hösten 1717 hade Långström dragit sig tillbaka till Sverige och dök upp i Umeå med 90 man när Frisenheim var där. Långström hade problem. Hans manskap hade så utslitna uniformer att han var rädd för att inte långre skulle "kunna brukas i Hans Majestäts tjänst". Det fanns inte heller några förnödenheter till kompaniet. Frisenheim lovade att hjälpa till. Han ordnade uniformer genom kronobefallningsmannen och underhåll åt dem i Ångermanlands norra kontrakt. Frisenheim och Långström skulle ses igen: under fälttåget som skulle kosta så många liv utan att ett enda slag utkämpades, och som skulle bli Långströms död.
I början av december 1717 var det ett år sedan Johan Henrik Frisius bivit Johan Henrik Frisenheim. Alla han var i kontakt med använde givetvis hans nya adliga namn. Det var bara han själv som envist fortsatte att underteckna sina brev med sitt gamla namn Frisius.
Frisenheim fick order av Karl XII att ordna
postvägen på sträckan mellan Eda och Duved
– 65 mil genom rena obygder. Postvägen utgick
från kungens högkvarter i Strömstad. Hela
sträckan var 8o mil.
Postvägen - 80 mil i obygden
Vid årsskiftet 1717–1718 var Frisenheim tillbaka hos kungen i Lund. Den 11 januari fick han order att"utan dröjsmåhl inrätta och bringa i gång Correspondencer mellan Eda skantz i Wermeland och Dufve skantz i Jempteland". Uppdraget gick ut på att ordna postgången på en sträcka av ungefär 65 mil, varav det mesta gick genom rena obygder.
Planläggningen för det jämtländska fälttåget var igång sedan länge, och ett av problemen var att ordna snabba och säkra kommunikationer mellan kungens högkvarter i Strömstad och den norra operationsbasen i Duved, varifrån posten skulle vidarebefordras till arméledningen i Norge. Det var helt nödvändigt för att ordergivningen och rapporteringen mellan kungen och Armfeldts armé skulle fungera.
Den gamla postvägen gick via Gävle till Jämtland, med en tur var fjortonde dag. Bara sträckan Gävle – Duved tog sex dagar. Karl XII insåg att det var en mycket svag länk när det gällde att leda kriget i Tröndelag från Strömstad.
Postväsendet i det svenska riket var en produkt av Sveriges ställning som stormakt och Axel Oxenstiernas kraftfulla ledarskap. Under hans tid hade statsapparaten växt och behovet av att kunna få fram information snabbt och säkert till rikets alla delar hade ökat. 1636 utfärdades den förordning som bestämde hur postväsendet skulle fungera. Edsvurna bönder som skulle transportera posten utsågs i hela riket. De bodde ett par-tre mil från varandra och de skulle befordra posten med en fart av minst en mil på två timmar.
Ytterst ansvarig för projektet med den nya postvägen var postens högste chef, postöverdirektören Hindrich Bunge. Frisenheim ordnade fram folk för att rekognoscera så att "den genaste vägen kunde hittas från Värmland och Dalarna till Härjedalen, samt lämpliga posthemman eller gårdar utses till postgången, på de dagar som därtill kan förordnas".
Frisenheim bad i ett brev den 19 februari landshövding Hamilton se till att befallningsmännen i Härjedalen och Jämtland utsåg "bekväma" postgårdar. Han skrev också att på "sådana gårdar skall två hästar vara färdiga och i beredskap för posten och för expresser...befallningsmannen i Härjedalen lär veta bäst från vilken plats i Härjedalen detta kan påbörjas eller posten från Dalarna stanna."
En dryg vecka senare, den 28 februari, befann sig Frisenheim själv i Eda. Han beklagade att han hade så mycket att göra med inrättandet av magasinen med förnödenheter att han inte hann resa från Eda upp till Duved själv för att ta ställning den nya postvägens bästa sträckning. Istället skickade han fänriken Karl Adolf Wolfelt från Närkes och Värmlands regemente, med en noggrann instruktion att rätta sig efter.
Frisenheim bad Hamilton ge berörda befallningsmän i Jämtland och Härjedalen order om att inte bara underlätta Wolfelts resa, utan också se till att hästar skulle finnas i beredskap vid varje posthåll för att postföringen skulle fungera. Fänrik Wolfelt hade en mycket detaljerad instruktion om sina uppgifter med sig på tur-och-retur-ritten Eda-Duved. Kungen var mycket angelägen om att posttransporterna mellan hans högkvarter och Duved skulle fungera på ett bra sätt:
• När fänriken kom fram till Ambjörby, fyra mil norr om Torsby, kunde han endera ta sommarvägen till Jäder eller vintervägen till Fors i Dalarna. Men om han tog vintervägen på resan till Duved måste han ta sommarvägen på resan tillbaka till Eda. I Fors skulle han lämna ett brev till landshövdingen Gustaf Gabriel Appelman eller befallningsmannen där.
• Enligt den vaga information som Frisenheim hade "lär vägen ifrån Dalarna komma fram i Sveg", skrev han i sin instruktion. Därifrån skulle Wolfelt ta vägen över Klövsjö till Jämtland och Duved. Där skulle han överräcka ett brev från Frisenheim till kommendanten Carl Gustav Hammarskiöld.
• Om fänriken på resan norrut skulle finna att postgårdarna inte var utrustade på bästa sätt för ändamålet så skulle han påminna de kronobetjänter han träffade om vad som gällde, så att allt var i perfekt skick när han gjorde återresan. I första hand skulle två hästar med sadlar finnas i beredskap vid varje posthåll.
• Wolfelt skulle också ta reda på och anteckna hur många hästar som fanns i vart och ett av de hemman som blivit utsedda till postgårdar, och hur långt det var mellan varje ombyte, liksom hur vägarna var beskaffade, och om man kunde ta sig fram med häst och vagn.
• Frisenheim ville också ha en förteckning över alla postgårdar mellan Eda och Duved. Han påpekade särskilt att postgårdarna måste fungera både vinter och sommar.
• När Wolfelt kom tillbaka till Eda skulle han rapportera till Frisenheim personligen.
Den nya postvägens hela sträckning var från Strömstad via Eda, vidare till Malung, Sveg, Vemdalen, Klövsjö, Berg, Mattmar och fram till Duved.
Sträckan var cirka 80 mil, och en posttur genomfördes på 8-10 dagar – i bästa fall. Bestämmelsen om att posten skulle befordras med en mil på två timmar höll alltså inte i praktiken. Sedan den jämtländska armén inlett sitt anfall gick två turer i veckan, dels med ordinarie post och dels med expresser; militära ilmeddelanden. Och kanske det viktigaste: generaladjutanterna red ofta de 80 milen med order – muntliga eller skriftliga – och lägesrapporter som kungen och general Armfeldt utväxlade.
Att det inte var fråga om någon nöjestripp att rida sträckan framgår av sekreteraren i Kungliga Kansliet Otto Klinkowströms rapport till kungen efter att ha gjort en inspektionstur i februari. Han skrev bland annat att man måste vara försedd "med en god quantitet defensionsplåster och captain Henrys läderbåtar".
Det var inte lätt att få den nya postlinjen att fungera. Det hela byggde ju på att de bönder som bodde längs vägen skulle frakta posten en sträcka på två-tre mil och sedan överlämna den till nästa postförare. En mil fick ta högst två timmar. På en del sträckor tog sig postbönderna eller deras drängar fram ridande, och på andra gick man – eller sprang. På våren 1718, då den nya linjen skulle komma igång, var bönderna längs vägen dessutom upptagna med annat; dels hade de vårbruket att tänka på, och dels var de beordrade att utföra alla de transporter som var ett led i den stora uppladdningen inför det norska fälttåget.
Frisenheim berättade om problemet i ett brev till landshövding Hamilton den 22 maj. Kungen ville att Frisenheim och Hamilton skulle diskutera och komma överens om "hur annat folk än bönder ska kunna förordnas för den nyinrättade postgången mellan Eda och Duveds skansar, eftersom bönderna har att sköta om sitt åkerbruk och tidvis körslor i Kunglig Majestäts tjänst." Men till syvende och sist blev det ändå de redan hårt ansträngda bönderna längs vägen som beordrades att sköta postgången.
Lösningen gällde tills vidare med förhoppningen att den nya uppgiften inte skulle hindra dem från att sköta sina andra förpliktelser i Hans Majestäts tjänst. Trots alla problem – den långa sträckan, de delvis närmast oframkomliga vägarna, de redan överansträngda bönderna – kom den nya postleden igång som planerat på våren 1718 och den fungerade bra under hela det norska fälttåget.
Bilden här ovan är den version av den adliga ätten Frisenheims vapen som finns i sköldebrevet.
Här nedan följer texten i det sköldebrev eller adelsbrev, undertecknat av Karl XII, som är bekräftelsen på Frisenheims adelskap. Det innehåller information om ättens heraldiska vapen, vilka som omfattas av adelskapet och hur det ska ärvas. Texten är bearbetad till modern svenska.
Vi Karl, med Guds nåde Sveriges, Götes och Vendes konung, Storfurste till Finland, Hertig uti Skåne, Estland, Livland, Karelen, Bremen, Verden, Stettin, Pommern, Kassuben och Venden, Furste till Rügen, Herre över Ingermanland och Wismar, så och Pfalzgreve vid Rhen och Bayern, Hertig till Jülich, Kleve och Bergen gör veterligt att Vi, liksom forna svenska konungar, alltid belönat dem som beflita sig om ära, dygd och vackra vetenskaper samt genom trogna tjänster söker övertyga var och en om sin sanna kärlek och nit för överheten, med varjehanda förmåner och hederstecken, men i synnerhet med adlig sköld och friheter, som välförtjänt lön och andra till uppmuntran att följa deras föredöme. Alltså kommer nu hos Oss välvilligt i nådig åtanke Vår trotjänare och förträffliga krigsråd Johan Henrik Frisius, som inte endast alltid varit högst angelägen om att göra överheten och sitt fädernesland nyttiga tjänster, utan också haft all sin egen egendom ospard när han märkt att han kunnat uträtta något som befrämjat det allmänna bästa. I synnerhet har han vid den finska armén gjort Oss många nyttiga tjänster, då han tid efter annan när torftigheten varit som störst, inte endast själv försträckt både underhåll och pengar, utan också medelst den kredit han haft hos andra upphandlat ansenliga mängder förnödenheter till manskapet. År 1709 då det Sachiska regementet fick order om att föras över till Sverige, men detta i brist på fartyg och underhåll inte kunde verkställas tog han sig an saken. Därmed gick det så väl att medan regementet utan hans hjälp hade tvingats att bli kvar i Viborg över vintern, så kom det istället över till Sverige i så god tid att det med stor nytta kunde sättas in i slaget vid Helsingborg. När ryssarna år 1710 belägrade staden Viborg skaffade han underhåll till besättningen med de medel som han upphandlade genom sin kredit. Sedermera begav han sig till den finska krigsmakten i landet, och gjorde Oss därvid samma tjänst, så att han hade omsorgen att anskaffa allt som erfordrades för krigsmaktens överlevnad; och ehuruväl han år 1711 av Oss belönades med en assessorstjänst i Vårt kommerskollegium så fann han det inte för betungande att på dess begäran fortsätta i sina omsorger för den finska krigsmakten. Han lät det heller inte bero därvid, utan hans medfödda nit för överheten och dess tjänsts befrämjande ledde också till att han åren 1712 och 1713 även anskaffade förråd för de till de finska farvattnen beordrade eskadrar så att de som annars inte hade kunnat gå till sjöss i brist på underhåll, tack vare hans omsorg sattes i stånd att hålla ut hela fälttåget, och således inte endast hindrade fiendens framryckning utan också handeln på de av ryssen i Östersjön erövrade orterna. Vi har med hänsyn till allt sådant nyligen förordnat honom till krigsråd; icke desto mindre, för att han vidare ska kunna glädja sig åt sina nämnda insatser, liksom allt mer stärkas i det som är dygdigt och lovvärt, har Vi i nåder funnit det för gott att förbättra både hans och för hans skull hans bägge styvsöners Daniel och Didrik nuvarande stånd och att byta det till ett förnämare; därför tillkännages det med detta öppna brevs kraft av kunglig makt och myndighet att vi skänker, giver och förlänar Johan Henrik Frisius samt Daniel och Didrik Blohm, deras hustrur och äkta livsarvingar, så födda som ofödda, så av manligt som kvinnligt kön, arvinge efter arvinge, adligt namn, förmåner och friheter jämväl bifogade sköldemärke, nämligen en sköld av guld varpå står en röd mur med tre silverkulor. Överst på skölden är en blå chef varpå tre duvhuvuden av silver, med varsin olivkvist i munnen. Ovanpå skölden står en öppen tornerhjälm, ur vilken stiger upp en blå merkuristav med gyllene flyglar mellan en värja av guld och en grön lagerkvist. Kransen och lövverket är av guld, silver, blått och rött alldeles som det vapen med dess egentliga färger som är avmålat här intill. [Här finns i sköldebrevets original sköldemärket avmålat]. Eftersom Vi nådigast tillåter att han och de till åtskillnad från andra adliga släkter i Vårt rike må skriva och kalla sig Frisenheim, samt få bruka detta namn och nämnda sköldemärke i alla adliga och ridderliga saker, handlingar och händelser såsom fältslag, skärmytslingar, torneringar, ringränningar, avmålningar och andra tillfällen i både skämt och allvar, efter sin egen nytta, vilja och behag. De skall njuta alla de förmåner, fri- och rättigheter som har givits och hädanefter kan givas och förunnas ridderskapet och adeln. Vi begär för den skull av alla Makter, Kejsare, Konungar, Furstar, herrar, fria ständer samt andra efter vars och ens höghet och värde, vän- och gunstligen, liksom Vi härmed bjuder och befaller alla i gemen samt var och en i synnerhet som är förbundna med Oss i hörsamhet och lydnad, att de erkänner nämnde Johan Henrik Frisenheim, samt Daniel och Didrik Frisenheim, deras hustrur och äkta livs- och bröstarvingar som sanna adelsmän, och bevisar dem den ära som det ståndet fordrar, inte gör dem hinder, men eller förfång på något sätt nu eller i kommande tider. Till yttermera visso har Vi skrivit under detta med egen hand, och låtit bekräfta det med Vårt stora sigill härunder hängande. Som skedde i Lund den sjätte dagen i december månad, ett tusen och sjuhundra och på det sextonde året efter Kristi födelse.