Det är över tjugo år sen Johan Henrik Frisenheim stormade in i våra liv. Oinbjuden. Sedan dess har det inte gått många dagar utan vi haft med honom att göra. För det mesta är han till glädje, men det händer också att han skapar bekymmer. Numera betraktar vi honom som en medlem av familjen. Och det är ju lite märkligt, med tanke på två saker. Den ena är att vi inte alls är släkt med honom. Den andra är att han faktiskt dog för snart 300 år sedan.

Vi stötte på Frisenheim i mitten av 1980-talet då vi forskade kring en annan märklig man, den legendariske gerillakaptenen Peter Långström. Både Långström och Frisenheim tillhörde den finska armén och träffades under det jämtländska fälttåget.
I jakten på fakta kring Långströms sista tid – han stupade i Norge i november 1718 – hittade vi i arkiven brev som Frisenheim skrivit. Breven var ställda till Karl XII, general Carl Armfeldt och landshövdingen Hugo Hamilton.

Det var en sak som direkt slog oss med Frisenheims brev – hans handstil. Den skiljer sig radikalt från hur folk skrev på den tiden: den är mycket speciell och personlig, modernare och mer lättläst än de flesta samtida handskrifter.
Sen började vi läsa och fascinerades av Frisenheims framtoning, hans oförskräckta svengelska som lockat oss till skratt många gånger, hans utfall mot folk som inte skötte sig, hans omsorg om de som hade det svårt, hans aldrig sinande optimism och glöd.

Det finns inga privata brev av Frisenheims hand bevarade, bara tusentals skrivelser som han författade på sina olika poster i den svenska stormaktens och frihetstidens administration. Men det märkliga är att till och med i dessa officiella skrivelser framträder människan Frisenheim så bra att tycker vi att vi lyckats skapa en bra bild av honom.

Men ändå fattas många bitar i det Frisenheimska pusslet. Han visar generöst upp sin karaktär till och med i de officiella skrivelserna, men han är också ett motvilligt biografiobjekt. Han viker undan från uppmärksamheten när det gäller den privata sfären och blir hemlighetsfull och undanglidande. Skrockande över våra ansträngningar att skapa en heltäckande bild av honom.

Ändå tycker vi att vi lyckats bra med att rädda en märklig och fascinerande man undan glömskan. Men en sak beklagar vi: trots alla ansträngningar har vi inte lyckats hitta ett porträtt av Frisenheim. Men det kanske lyckas så småningom.

Däremot finns en nutida teckning föreställande Frisenheim. Den är Anna Guttorps tanke om hur Frisenheim kan ha sett ut. Ett försök att fånga hans karaktär, efter att under arbetet med den här boken sysslat med Frisenheim i ett par decennier.

Det är många som har hjälpt oss i jakten på Johan Henrik Frisenheim – medarbetare i arkiv, bibliotek och andra institutioner, såväl som privatpersoner.
Här kommer ett stort tack till:
Riksarkivet i Marieberg och Arninge

Krigsarkivet i Stockholm

Riksarkivet i Helsingfors

Riksarkivet i Köpenhamn

Landsarkivet i Härnösand
Landsarkivet i Östersund
Stockholms Stadsmuseum

Riddarhuset i Stockholm

Riddarhuset i Helsingfors

Kungliga Biblioteket i Stockholm

Stadsbiblioteket i Norrtälje

Stadsarkivet i Stockholm

Stadsarkivet i Norrtälje

Finska församlingen i Stockholm
South Karelia Museum i Lappeenranta

Mer om svensk historia:

Nättidningen Svensk historia

Historiesajten

Hans Högmans släktforskning

Bengans historiasidor