Frisenheims sista år: Malarian sprider sig
"Jag nödgas med svaga krafter ge Eders Kungliga Majestät vid handen att en allmän sjukdom sedan en månad sprider sig så mycket här i staden och i kringliggande socknar på landsbygden att det i trakten inte finns ett hus där inte någon är sjuk. I många hus är alla sängliggande så att det inte finns någon som kan hjälpa de andra."
(Frisenheim den 9 april 1737)
I början av 1737 spred sig "frossan" i Sverige och Finland. I april rapporterade Frisenheim till rådet att sjukdomen härjade i både Villmanstrand och kringliggande socknar sedan början av månaden. Han hade själv insjuknat och skrev "med svaga krafter". Han visste det inte, men han skulle aldrig återhämta sig – han hade bara sex månader kvar att leva.
I början av 1728 blev tjänsten som Johan Henrik Frisenheims närmaste man i residenset i Vilmanstrand ledigt. George Malm hade varit landssekreterare ända sedan Frisenheim utnämndes till landshövding på hösten 1721. Men nu var det dags för honom att flytta – han hade befordrats till advokatfiskal vid hovrätten i Åbo.
Landssekreteraren hade en mycket viktigt funktion, med många och kvalificerade uppgifter. Han var ansvarig för landskansliet, han assisterade landshövdingen i allt, utformade hans skrivelser, följde med på resor och skulle alltid vara tillgänglig.
För att landskansliet skulle fungera måste en ny landssekreterare tillsättas utan dröjsmål, så Frisenheim skrev omedelbart till rådet och namngav tre kandidater. Men som han formulerade sina omdömen om dem var det egentligen bara en som kunde komma i fråga.
Auditören Johan Burtz hade inte tillräckligt med tålamod för, ansåg Frisenheim. Hans kunskaper var bristfälliga och dessutom var hans hälsa vacklande. Tummen ner, alltså.
Johan Brockman, före detta auditör, visste Frisenheim inte så mycket om. Hans uppträdande var bra, men hans ambitionsnivå och kunskaper räckte nog inte.
Återstod en: stadssekreteraren Carl Printz i Fredrikshamn. "Flitig, nykter och trogen", skrev Frisenheim om honom. Han hade dessutom vikarierat för Malm när denne varit frånvarande. Om hans familj vet vi inget mer än att han var gift. Det fanns inget att tveka om. Den 28 mars 1728 fick Printz fullmakten för tjänsten som landssekreterare.
Han gjorde utmärkta insatser i sex år, "visade en besynnerlig flit" i sina arbetsuppgifter och förestod landskansliet med "oförtruten möda". Han var en av de många som utstått mycket under det norska fälttåget, och efter sex år som landssekreterare var han helt utsliten. "Hans hälsa är nu så dålig att han måste hålla sig i sängen, och orkar inte arbeta", konstaterade Frisenheim.
Efter den påfrestande tiden i Norge hade Printz arbetat hårt i Frisenheims län, först som stadssekreterare i Fredrikshamn och sedan som landssekreterare. Den tjänsten var mycket krävande, skrev Frisenheim. I uppgifterna ingick att ta hand om den ankommande posten varje dag och se till så att den avgående kom iväg – och det innebar arbete sju dagar i veckan; inte ens söndagarna var lediga.
I juli 1734 orkade inte Printz längre. Förutom att han säkert talade om saken med Frisenheim skrev han också ett brev som denne kunde bifoga när han förde saken vidare till rådet.
Printz skrev att hans "enda traktan och åtrå" var att fullgöra sina plikter. Landssekreterarens arbete var i gränsorten Villmanstrand säkert mer krävande än i andra hövdingedömen. Det hade gått bra så länge som han varit frisk, men nu hade både hans syn och allmänna hälsa försämrats i förtid av det hårda arbetet. Om han fortsatte att arbeta skulle hans krafter försvinna helt och han skulle inte kunna återhämta sig, skrev Printz.
Han orkade helt enkelt inte längre, och bad nu om tillstånd att få ta ledigt från tjänsten och sätta in en ersättare, "så att jag kan få tillfälle att sköta min hälsa, som bland annat genom konsekvenserna av den förfrysning jag ådrog mig i de norska fjällen blivit så försvagad att den bara kan återställas genom att jag vårdar den." Varken Frisenheim eller någon annan som kände Printz var ju okunnig om hans vacklande hälsa och de krämpor som han med jämna mellanrum drabbades av.
Printz bad att få bli befriad från sin tjänst så lång tid som det tog för honom att bli frisk. Han hade också en lösning på hur hans tjänst skulle skötas under hans frånvaro. Auditören vid Kymmenegård läns bataljon Jacob Printz, född 1696, (en bror?) kunde ta över tjänsten mot halva lönen, som han själv var villig att avstå från.
En månad senare, i augusti 1734, hade Printzs hälsa försämrats ytterligare. Han hade varit akut sjuk i tre veckor, var mycket svag, och vädjade igen till Frisenheim om att få bli befriad från tjänsten.
Printz framhöll åter vilken tung arbetsbelastning som hans tjänst innebar. Den räckte för att trötta ut en person som var frisk också, skrev han. I synnerhet som det fanns mycket att göra även på söndagar, så att "man inte kan använda någon dag till sinnenas rekreation."
I september skrev Frisenheim till rådet med en redogörelse om Printz sjukdom och förslaget till lösning på problemet med hans tjänst. Frisenheim tyckte det var rimligt att Printz fick behålla hälften av sin lön med tanke på att han förstört sin hälsa i kronans tjänst och för att han skulle klara "de sinas nödtorft och nödvändiga livsuppehälle." Och kronan skulle ju inte förlora något på uppgörelsen eftersom den vikarierande landssekreteraren bara kostade en halv lön. Frisenheim framhöll också Jacob Printzs stora kompetens. Han hade juridiska kunskaper tack vare tjänsten som auditör och erfarenheter från hovrätten i Åbo, han hade goda vitsord och han kände till länet och gränstrakterna.
Så fick det bli. Förslaget godkändes och Jacob Printz tillträdde tjänsten som landssekreterare. Hans namne blev aldrig tillräckligt återställd för att komma tillbaka till sitt arbete.
Var finns kronomagasinen?
Frisenheim skulle, eftersom han var ansvarig för kronomagasinen i Tavastehus, Nyslott och Villmanstrand, ha kontroll över dels vad magasinen innehöll och dels i vilket skick magasinsbyggnaderna befann sig. I oktober 1728 lämnade han en detaljerad rapport om läget till rådet i Stockholm.
Efter raden av år med missväxt hade nu följt två år med bra skördar och spannmålsläget såg bra ut. I magasinet i Fredrikshamn fanns 1 851 tunnor råg och 746 tunnor korn, i Villmanstrand och Nyslott fanns tillsammans 7 253 tunnor råg och 3 259 tunnor korn, och i Tavastehus 2 883 tunnor råg och 1 053 tunnor korn; tillsammans drygt 17 000 tunnor. Vad som fanns i magasinen i Åbo och Helsingfors hade Frisenheim inte någon uppgift på.
Vad gällde säkerheten – det var framförallt eldsvådor man var rädd för – så hade läget förbättrats avsevärt. I Villmanstrand hade till en början kronan inga egna magasinsbyggnader, utan Frisenheim fick hyra bodar av borgerskapet. Det fanns många nackdelar med det. Dels var säden utspridd på många olika ställen, och dels var säkerheten dålig. En del av bodarna låg tätt intill bostadshus och därmed "underkastad farligt äventyr genom eldsvåda".
Problemet löstes genom att nya magasinsbyggnader byggdes, alla samlade på ett ställe. För att minska brandfaran tvingades de som bodde inom det nya magasinsområdet flytta; Frisenheim såg till att deras hus helt enkelt flyttades. När allt var klart byggdes en palissad runt området och all spannmål flyttades dit. Nu var Frisenheim övertygad om att spannmålen var säker för vådeld. Men så var det inte – det skulle visa sig redan inom ett år.
I Nyslott var säkerheten hög, försäkrade Frisenheim. Där fanns magasinet sedan gammalt i slottet. Spannmålen i Fredrikshamn förvarades också i en särskild magasinsbyggnad, som dessutom bevakades av manskap ur garnisonen.
Läget i Tavastehus hade förbättrats avsevärt sedan den förfallna del av slottet som var avsedd för magasinering av säd hade rustats upp. Det enda säkerhetsproblemet som nu möjligen fanns kvar, menade Frisenheim, var att magasinen i Villmanstrand, Fredrikshamn och Nyslott låg så nära den ryska gränsen. Dessutom fanns ju stora förråd av ammunition på samma orter. Ett sätt att lösa det problemet var enligt Frisenheim att flytta spannmålsförrådet i Fredrikshamn till Stockholm, och en del av säden i Villmanstrand till Fredrikshamn. Transportkostnaden behövde inte bli så hög, menade han. Den kunde betalas genom att allmogen utförde transporterna och istället slapp betala en del av sina skulder till kronan, som uppkommit under nödåren.
Men någon flytt till Stockholm blev inte av. Rådet beslutade att 5 000 respektive 4 000 tunnor skulle finnas i Fredrikshamn och Villmanstrand, resten skulle flyttas till Tavastehus. Förråden i Fredrikshamn och Villmanstrand var avsedda både för garnisonerna och de trupper som kunde komma att dras samman vid ett fientligt anfall.
Transporten skulle ha skett redan under vintern 1729, men hade måst skjutas upp på grund av dåligt väder. "Ett långvarigt oväder" varade hela februari och så länge det var slädföre, och med tanke på att det var 24 mil mellan Villmanstrand och Tavastehus vågade inte Frisenheim släppa iväg några foror med spannmål.
Transporten var extra komplicerad eftersom den passerade en länsgräns. Allmogen i Frisenheims län skulle sköta skjutsen fram till gränsen, och där skulle spannmålen lastas om till foror från Nylands och Tavastehus län. Mycket av lasten skulle säkert bli "skingrad och förspilld", trodde Frisenheim. Det var osäkert om bönderna från Frisenheims län verkligen i oväder och på usla vägar skulle kunna ta sig fram till gränsen där fororna från Tavastehus väntade på avtalade dagar.
Sedan målade Frisenheim upp rena skräckscenariot över vad som kunde hända med den säd som han köpt för dyra pengar. Om fororna från Fredrikshamn och Villmanstrand inte kom till gränsen på avtalad tid kunde det mycket väl hända att de bönder från Tavastehus som skulle avlösa dem tröttnade på att vänta och helt enkelt gav sig iväg hem igen. Och vad skulle hända då? Jo, när bönderna från Fredrikshamn och Villmanstrand väl kom fram och det inte fanns någon som tog emot säden så skulle de helt enkelt lasta av säden och åka därifrån.
På våren 1729 var alltså all spannmål fortfarande kvar i Fredrikshamn och Villmanstrand, och nu föreslog Frisenheim återigen att två-tre tusen tunnor under sommaren skulle flyttas till Stockholm.
Staden brann ned på fyra timmar
De förråd som Frisenheim hade ansvaret för innehöll på våren 1729 cirka 20 800 tunnor spannmål. Men någon transport av säd västerut under sommaren blev inte av. En katastrof kom emellan. En stor del av Villmanstrand brann ned. Ett magasin bestående av elva bodar blev lågornas rov. Frisenheim var skakad – precis det som han hade lagt ner så mycket arbete på att förhindra hade inträffat.
Vid den här tiden levde människorna i ständig rädsla för att elden skulle komma lös – och den skräcken var befogad. Brandkatastrofer inträffade ideligen i städer, byar och gårdar. Många svenska städer totalförstördes av bränder under 1700-talet – frågan för människorna på den tiden var inte om det skulle brinna, utan när. Och när en brand väl hade brutit ut så var det mycket svårt att släcka den.
Det fanns öppen eld överallt – den var lika nödvändig för 1700-talets människor som elektriciteten är för oss. Bostäderna värmdes upp med öppna eldar, maten lagades på öppen eld, kläderna byktes på öppen eld, hästskorna smiddes över öppen eld, all belysning ordnades med öppen eld – listan kan göras lång.
Vi minns att Frisenheim nyligen låtit bygga nya magasin. Han hade skapat ett område där det bara fanns magasin: och för att göra dem ännu säkrare byggt en palissad runt området. Sedan var Frisenheim övertygad om att spannmålen var skyddad för bränder. Men så var det inte.
Det var vid middagstiden onsdagen den 16 juli det hände. Branden började i ett av borgarnas hus och spred sig sedan mycket hastigt – alla släckningsförsök var förgäves i den starka sydvästliga vinden.
Inom fyra timmar hade en stor del av Villmanstrand brunnit ned: "hela den trakt som låg under vädret ända ned till sjön", skrev Frisenheim i sin rapport till Stockholm.
Inte mindre än 53 gårdar förstördes – det var en tredjedel av Villmanstrands alla hus. En stor del av de drabbade familjernas lösa egendom gick förstås förlorad. Det hus som borgerskapet låtit bygga åt garnisonens manskap lades också i aska.
Men det värsta ur kronans synpunkt var att det magasin som fanns i det brandhärjade området brann ned. Det var en bitter upplevelse för Frisenheim som lagt ned så mycket möda på att skydda spannmålen från bränder.
Det brunna magasinet bestod av elva stycken bodar där det fanns sammanlagt 7 725 tunnor säd, både råg och korn. Huvuddelen var ett beredskapslager som skulle användas i händelse av krig. En liten del var avsedd för garnisonens löpande behov.
Ortsborna, garnisonens manskap och Frisenheims folk kämpade hårt mot lågorna. Flera gånger uppstod småbränder i magasinsbyggnaderna som brandbekämparna lyckades släcka. Men bränderna runt omkring magasinsområdet blev allt mer omfattande, mycket på grund av den starka blåsten. Kampen för att rädda spannmålen var förgäves. Lågorna fick fäste och elva av sädesbodarna brann ned.
Frisenheim hämtade sig snabbt
När katastrofen var ett faktum reagerade Frisenheim på samma sätt som han gjort i svåra situationer under kriget. "Händelsen gick mig till sinnes och är mig ännu om hjärtat", skrev han. Han var skakad, men han hämtade sig snabbt och kom igång med sina uppgifter. Nu gällde det att rädda det som räddas kunde.
Redan medan branden fortfarande pågick gav han order om att spannmålshögar som ännu inte slocknat skulle släckas. Arbetet pågick hela kvällen och natten, och dagen efter branden, på morgonen torsdagen den 17 juli, kunde den oskadade säden skiljas ut från den som var bränd och oduglig.
Tre dagar senare hade räddningsmanskapet räddat ungefär 1 000 tunnor spannmål som fortfarande var användbar, och då hoppades Frisenheim att ytterligare ansenliga mängder skulle kunna samlas ihop.
Det största problemet var att få tag på bodar där säden kunde förvaras. Frisenheim hade genom att använda "alla upptänkliga medel och utvägar" lyckats skaffa de nödvändiga utrymmena. "Men det hade inte kunnat ske utan obeskrivliga svårigheter", rapporterade han. Han lovade att också i fortsättningen "genom natt och dag undanröja allt det som vore till hinders". Ingen möda skulle lämnas ospard, försäkrade han.
Branden gav Frisenheim tillfälle till en krafturladdning av det slag som han ofta utlöst under kriget för att klara kritiska situationer. Han hade inte behövt använda sig av hela sina förmåga att organisera, improvisera och snabbt få igång en stor operation på några år, men här fick han bekräftat att han hade den förmågan i behåll.
Det är lätt att föreställa sig den energiske 60-åringen mellan de brinnande byggnaderna, hostande, smutsig och sotig, omgiven av rök och lågor, delande ut instruktioner, uppmuntrande släckningsmanskapet, tröstande ortsbor som just blivit av med allt de ägde. Upprörd och medkännande, men samtidigt klartänkt och analyserande.
Fyra bodar klarade sig helt undan branden. De stod vid kyrkan och innehöll 1 620 tunnor spannmål. Tillsammans med den säd som fanns i magasinet i Nyslott bestod spannmålslagret i Frisenheims län efter branden av 2 662 tunnor plus det som hade räddats ur brandruinerna i Villmanstrand. Säd som var skadad planerade Frisenheim att sälja till högstbjudande.
Av de offentliga byggnaderna brann också en smedja och ett vakthus för garnisonens soldater ned. Branden gick också hårt åt de palissader som byggts efter kriget. 280 stockar måste bytas ut i palissaderingen vid stranden, och 840 stycken i "den övre palissaden". Över 500 stockar i den palissad som Frisenheim nyligen låtit bygga runt magasinsområdet just för att skydda det mot bränder hade också förstörts. En del av Villmanstrand befästningsverk hade också fått mindre brandskador.
3 300 tunnor med säd räddade
Frisenheim bedömde det som mycket angeläget att de hål som branden orsakat i "den nedre" palissaden reparerades så snabbt som möjligt. Han hade redan ett par dagar efter branden sett till att arbetet var i gång.
Tio dagar efter branden kunde han rapportera att han och hans folk trots stora svårigheter bärgat sammanlagt 3 000 tunnor "ren och duglig" spannmål. Och mer skulle det bli – arbetet pågick fortfarande. I början av augusti hade antalet räddade tunnor stigit till 3 311 tunnor. Det fanns fortfarande säd kvar som var blandad med bränd säd, och arbetet med att rensa den pågick.
I slutet av september, drygt två månader efter branden lämnade Frisenheim sin slutrapport till rådet i Stockholm. När hans stab kollat alla siffror visade det sig att magasinet när branden bröt ut innehållit 4 194 tunnor råg och 2 776 tunnor korn, tillsammans alltså 6 970 tunnor. Av dessa hade Frisenheim lyckats rädda inte mindre än 3 321 tunnor med säd, som var oskadd och i kvalitet inte kunde skiljas från annan spannmål.
Dessutom hade man bärgat 547 tunnor med säd som skadats av elden, men som var i sådant skick att den kunde användas. Frisenheim hade först tänkt sälja den till högstbjudande, men han kunde inte få ut ett pris som han var nöjd med. Så istället lät han lagra den i särskilda förråd för att kunna använda den vid en eventuell missväxt.
Slutligen fanns en kvantitet som var så fördärvad av branden att den inte gick att förvara, och som Frisenheim lyckades sälja till högstbjudande. Försäljningen inbringade 336 daler silvermynt, och de pengarna tänkte han använda till att inköp av spannmål kommande vinter. Han trodde att summan skulle räcka till 150 tunnor. Det var den gamle handelsmannen Frisenheim som var igång igen och gjorde affärer. Allt som allt hade 4 018 tunnor räddats undan branden, och förlusten blev enligt Frisenheims beräkningar 2 941 tunnor.
Palissaderna var nu i slutet av september redan reparerade, och Frisenheim konstaterade nöjd att kostnaden hade stannat på 35 daler silvermynt, material och löner inräknade. De nedbrunna bodarna var också ersatta av tolv nybyggda bodar "vilka är mycket bättre än de nedbrunna". Metalldetaljerna – bland annat lås och gångjärn – i de gamla bodarna hade tagits tillvara och återanvänts i de nya. Kostnaden för de nya bodarna stannade på 472 daler silvermynt. Att det inte blev dyrare berodde till stor del på att Frisenheim hade mobiliserat borgerskapet i Villmanstrand och allmogen från kringliggande socknar till att frivilligt bidra med ett par hästdagsverken per gård.
Över 50 gårdar brann ned
Källan till vår kunskap om branden i Villmanstrand 1729 är Frisenheims tre rapporter till Stockholm i juli, augusti och september. Som vi sett informerade han i detalj om skadorna på kronans egendom; säden, magasinsbyggnaderna, palissaderna och garnisonens hus.
Men han säger ingenting om den katastrof som drabbade Villmanstrandborna. Allt vi får veta är att 53 gårdar brann ned – en tredjedel av hushållen i hans residensort. Flera hundra människor stod på bar backe. Orsaken till Frisenheims tystnad står sannolikt att finna i det faktum att det som kunde tänkas intressera makthavarna i Stockholm var vad som hade hänt med kronans egendom, hur förlusten av spannmål påverkade beredskapsläget, och hur Frisenheim ordnade uppbyggnadsarbetet. Hur enskilda medborgare drabbats var inte intressant i Stockholm.
Däremot kan vi förutsätta att Frisenheim medan han arbetade med att ta hand om skadorna på kronans egendom också hjälpte de Villmanstrandsbor som mistat allt. Vi vet ju att han var en empatisk person som alltid försökte hjälpa människor i svåra situationer.
Från brandkatastrofer i andra svenska städer vid den här tiden vet vi också att folk var mycket duktiga när det gällde att hjälpa varandra i nödsituationer. De drabbade familjerna fick säkert mat och logi hos släktingar, grannar och kolleger under den svåra tiden. På en del ställen ordnades insamlingar för att blottställda familjer skulle komma igång igen. Det var ju viktigt för alla att de som drabbats snabbt kunde komma gång med sina yrken igen, annars slutade samhället att fungera.
På dagen ett år efter branden i Villmanstrand kunde Frisenheim rapportera att spannmålsläget var helt tillfredsställande. I de magasin som han hade ansvaret för – Fredrikshamn, Villmanstrand och Tavastehus – fanns sammanlagt 20 320 tunnor råg och korn.
En konsekvens av brandkatastrofen blev att Frisenheim lät bygga en helt ny lokal för lantränteriet, där ansenliga penningsummor förvarades – bland annat alla skattepengar som betalats in till kronan.
Tidigare hade Frisenheim höjt säkerheten för ränteriet mot hot i form av attacker från till exempel ryska strövpartier. Men efter den stora eldsvådan var det brandsäkerheten han oroade sig för.
"Den ansenliga kassan" förvarades i en kammare i landskansliet, som låg bland de tätt byggda trähusen. Brandfaran var stor i området och det hade flera gånger förekommit incidenter som gjort Frisenheim bekymrad.
På sommaren 1730, ett år efter branden, beslöt han göra något åt saken. Lösningen blev en helt ny lokal på en plats långt ifrån andra hus. I en sandbacke grävdes en djup källare ut som skyddades av stabila murar och en stark dörr av järn. Någon eldstad fanns för säkerhets skull inte.
Frisenheim tyckte att säkerheten för ränteriet var så viktig att han ville ha problemet löst utan några dröjsmål. Därför satte han utan att tveka igång bygget utan att inhämta något godkännande från Stockholm.
Alltihop kostade 270 daler silvermynt (ungefär en halv årslön för landskamreren) – pengar som Frisenheim tog ur egen ficka. Först när bygget var klart informerade han rådet i Stockholm, och bad då att få ersättning för sina utlägg, vilket han också fick.
Hela historien om säkerhetslokalen som Frisenheim lät bygga för egna pengar är ännu ett bra exempel på hans handlingskraft, förmåga att röja hinder ur vägen och snabbt få saker uträttade när han väl hade bestämt sig för något.
Esterna tjuvfiskar strömming
Till skärgården i Frisenheims hövdingadöme kom estländska fiskare ständigt och tog upp stora fångster av strömming, som de sedan seglade tillbaka hem till Estland med.
Det som irriterade de svenska myndigheterna var att esterna aldrig betalade någon tull för den fisk de förde bort från finskt vatten. Men det var inte så enkelt att esterna smet från tullen av ren girighet. Deras fiskevatten låg mellan fyra och sju mil från tullen i Fredrikshamn. Det var orimligt att begära att de skulle ägna värdefull arbetstid till sådana resor, som ju skulle bli extra tidsödande när det blåste motvind. Dessutom klagade esterna över att de skulle vara tvungna att betala broavgifter, hamnavgifter och stadstull vid sina besök för att betala tullen i Fredrikshamn.
Däremot betalade de avgifter till de rusthållare som hade de aktuella holmarna och småöarna som augument, och om esternas fiske skulle stoppas skulle dessa gå miste om pengarna. Någon konkurrens mellan estniska och finska fiskare fanns inte – esterna fiskade med nät långt ute till havs och finnarna fiskade med not nära land.
Esternas inställning var klar – om de svenska myndigheterna gjorde det omöjligt för dem att fiska i svenska vatten så skulle de flytta sin verksamhet en bit österut, till ryska vatten. Men de skulle samtidigt fortsätta att fiska på den svenska sidan – i smyg på nätterna.
Frisenheim insåg att det inte var praktiskt genomförbart att skärpa kontrollen av esterna. Att tillsätta en tullbetjänt med uppgift att samla in tullavgifterna ute till havs var inte att tänka på. Tullpengarna skulle inte bli mer än 110-120 daler silvermynt om året, och det skulle inte ens räcka till tullbetjäntens lön.
Lösningen blev att strandlöjtnanten Buure som låg ute i skärgården med tulljakten hela sommaren fick till uppgift att ta en pant av varje estniskt båtlag, och sedan ge tillbaka panten när de betalt tullen för sin fångst.
Det fanns ju en utgående gränstull också – den avgift som betalades när man förde ut en vara ur riket, till exempel från Villmanstrand till Ryssland. Det var en grannlaga uppgift att bestämma taxan – sattes den för lågt gav den inga inkomster och om den sattes för högt påverkade den handeln negativt.
Efter en höjning av gränstulltaxorna för utgående varor i början av 1732 märkte Frisenheim att handeln blev lidande: allmogen i hans län fick svårare att sälja sin boskap till ryska köpare. Han skrev till rådet och lyckades få en omedelbar sänkning av tulltaxan för "större och mindre boskap" till stånd för Villmanstrand, Kajana och Kides (Kitee). Den nya utgående taxan blev 29 öre silvermynt för ko eller kviga, 8 öre för en bock, 6 öre för en get, 8 öre för ett får och 6 öre för en killing.
Resultatet uteblev inte. Sänkningen av taxan ledde till att kronan fick in 225 daler silvermynt mer i tullavgifter från höstmarknaden i Villmanstrand 1733 än året innan. Och det bästa var, rapporterade Frisenheim nöjt, att bönderna fick sin boskap såld för skäliga priser. "Så att ingen var nödsakad att driva sin boskap hem igen, som de i brist på köpare hade tvingats göra förra året".
Anna Ivanovna efter Peter II
I januari 1725 hade Frisenheim rapporterat till Stockholm att tsar Peter var död. Två och ett halvt år senare, i maj 1727, var det dags igen: Peters efterträdare Katarina var död, bara drygt 40 år gammal. Hon efterträddes av Peters sonson Peter, som bara var 12 år gammal.
Nu skulle det väl dröja tills nästa dödsbud från det ryska hovet kom? Men nej, Peter II dog hastigt i smittkoppor i den 18 januari 1730, inte 15 år fyllda. Det var dags för Frisenheim att för tredje gången på fem år vidarebefordra budet om en rysk självhärskares död till rådet.
Frisenheim fick nyheten med en kurir från diplomaten Johan Christopher von Morian vid svenska beskickningen i Sankt Petersburg den 24 januari. Redan vid 23-tiden samma kväll skickade han iväg en kurir norrut – det vill säga den långa landvägen runt Bottenviken till Stockholm – med nyheten. Han hade en sträcka på 170 mil att avverka; i snö, kyla, och på smala, slingriga, igensnöade vägar, och bitvis på isen där vägen gick över sjöar och myrar. En slädtur som kunde ta tre veckor eller mer.
Nu var det liksom vid tidigare kejserliga dödsfall Frisenheims uppgift att försöka hålla ett öga på vad som hände i Ryssland och vid gränsen och sedan rapportera till Stockholm.
Den unge tsarens död tillkännagavs inte i gränsstaden Viborg förrän den 27 januari. Då stängdes stadsportarna där, rapporterade Frisenheim. Ingen släpptes in i staden, och ingen fick lämna den.
Den 4 februari hade ryssarna förstärkt sina gränsposteringar och alla vägar hade besatts för att hindra någon från att korsa gränsen, det rapporterade Frisenheim om den 7 februari. Men skälet till de åtgärderna kunde han inte berätta om – i synnerhet som den kunskapare som han skickat till Sankt Petersburg inte hade kommit tillbaka; han hade liksom alla andra resenärer blivit stoppad vid gränsen. Men Frisenheim försäkrade att han inte skulle ge upp i sitt sökande efter underrättelser. Han skulle skicka iväg flera kunskapare till Ryssland.
Vad nu än ryssarna kan ha haft för skäl att stänga gränsen så fick Frisenheim lugnande besked österifrån innan han ens skrivit färdigt den rapport till Stockholm som han höll på med. En dragon som kom från gränsstationen Taskula hade med sig en rapport om att den ryska gränspostering som fanns där hade fått order att låta alla resenärer få passera fritt.
Frisenheim fick också veta att stadsportarna i Viborg hade öppnats så att svenskar på hemväg som suttit fast där i några dagar nu kunde resa vidare.
Peter II efterträddes av Anna Ivanovna som var 37 år när hon tillträdde som kejsarinna. Hon var dotter till den både fysiskt och psykiskt handikappade Ivan V, som var bror till Peter den store och som formellt samregerade med denne till sin död 1696. Kejsarinnan Anna avled 1740.
Extraskatt till slottsbygget
År 1697 hade slottet Tre Kronor i Stockholm brunnit ned. Bara sex veckor senare fattade Karl XII:s förmyndarregering beslut om att ett nytt slott skulle byggas. Arkitekten Nicodemus Tessin trodde att det nya slottet skulle kunna stå klart efter sex år, men det stora nordiska kriget – och Sveriges fall som stormakt – kom emellan.
Det som fattades var pengar. Slottsbygget gick allt mer på sparlåga och 1709 – Poltava-året – stannade det upp helt. Där stod det sedan som ett monument över en krossad stormakt till 1727 – sex år efter krigsslutet – då ständerna beslöt att arbetet skulle återupptas.
Sveriges ekonomi var fortfarande lika usel, så slottsbygget skulle finansieras genom en särskild skatt – den så kallade slottsbyggnadshjälpen. Den var inkomstbaserad och togs ut av medborgarna i hela riket – alltså även invånarna i Frisenheims hövdingadöme, även om det knappast var någon av dem som skulle få tillfälle att se det slott som de hjälpte till att betala.
Frisenheim var den i Villmanstrand som fick betala mest till slottsbygget: 7 daler silvermynt och 16 öre för år 1732. I hans stab bidrog landskamrer Quensell och landssekreterare Printz med 1 dsm 8 öre vardera, skrivarna betalade 12 öre var, räntemästaren Printz 24 öre, liksom krigskommissarien Soldan, och vaktmästaren Ennart. Tillsammans betalade medarbetarna i landsstaten runt 15 dsm om året till slottsbygget. Resten av Villmanstrandsborna bidrog med sammanlagt ungefär 20 dsm.
Men inte ens den nya skatten kunde få riktig fart på slottsbygget. På hösten 1731 fick Frisenheim propåer från rådet i Stockholm om att det gick långsamt med skatteinbetalningarna, och att detta var "ett stort hinder och skada vid slottsbyggnaden". Han fick order om att med "högsta flit" se till att slottshjälppengarna från länet blev indrivna och levererade till räntekammaren i Stockholm.
Frisenheim svarade att han så sent som i juli skickat in 2 271 daler silvermynt, och att han sedan dess krävt in 2 016 daler som han omedelbart skulle sända till Stockholm. Han försäkrade också att han även i fortsättningen skulle driva in vad som kunde krävas "i denna svåra tid". Vi anar på formuleringarna att Frisenheim inte var helt lycklig över att behöva kräva sina hårt prövade länsbor på extraskatten till slottsbygget.
Slottsbyggnadshjälpen skulle vara tillfällig. Den skulle tas ut i fyra år, tills bygget kommit igång ordentligt igen. Men så blev det inte. Slottet blev inflyttningsklart 1754, men helt färdigt var det inte förrän 1795 – 100 år efter byggstarten. Och den tillfälliga extraskatten? Ja, den blev kvar ända till 1809 – i drygt 80 år.
Förbjudet med gärdsgård av trä
Det fanns många sätt att försöka förbättra den före detta stormaktens usla ekonomi. Extraskatterna var ett, att hushålla med rikets naturtillgångar var ett annat.
I december 1730 utfärdades från Stockholm ett förbud mot att bygga gärdsgårdar av trä. Avsikten var att spara skogen. Riksdagens ekonomikommission hade insett vilken påfrestning byggandet av gärdsgårdar av trä innebar på skogen – "en av Rikets dyrbaraste tillgångar". En otrolig massa unga träd fälldes ju varje år, men det fick det bli slut på nu. I fortsättningen var det stengärdsgårdar som gällde.
Ekonomikommissionen bestämde till och med hur mycket stengärdsgårdar eller jordvallar som krono-, frälse-, och skattehemman skulle sätta upp årligen. Åtta famnar (ca 15 meter) stengärdsgård, eller 12 famnar (ca 21 meter) jordvall med dike på ena sidan.
Frisenheims uppgift var att se till att informationen om förbudet spreds till allmogen, och att alla sedan rättade sig efter det. I februari 1731 rapporterade Frisenheim till rådet att han sett till att allmänna publikationer skickats ut till kyrkorna med order till allmogen att rätta sig efter den nya bestämmelsen.
Det framgår av hans rapport att han egentligen tyckte att den nya bestämmelsen var onödig, åtminstone när det gällde hans eget hövdingadöme. Han försäkrade att han skulle "hålla en allvarsam hand" över saken, och att han skulle se till att förbudet mot trägärdsgårdar efterlevdes "i de trakter där så ske kan". Men han skrev också att han "inte ville förtiga att det här i länet, i synnerhet i Savolax och Karelen finns ymniga skogar som på grund av sin avlägsenhet inte kan användas till annat än svedjande och tjärbränning, och där det inte uppstår någon brist genom att man fäller trän som finns i kärr och moras och andra obrukbara marker till stör och gärdsle". Någon nyttig skog hade aldrig använts till gärdsgårdarna.
En annan sparåtgärd gällde papper, som var en bristvara. Frisenheim drog sitt strå till stacken genom att skicka "gammalt och oanvändbart" papper som fanns i landskansliet till regementena i länet, där det användes som förladdningar och karduser i vapnen.
Säden och artilleriet flyttas
År 1732 beslutade riksdagen att en stor del av spannmålslagren, ammunitionsförråden och artilleriet skulle flyttas från Villmanstrand och Fredrikshamn till Tavastehus.
Det var säkerhetsskäl som låg bakom flytten: Villmanstrand och Fredrikshamn låg nära den ryska gränsen och befästningarna på bägge ställena var fortfarande dåligt utbyggda.
Rådets uppfattning var att försvarsanläggningarna i de två orterna inte var avsedda att stoppa en rysk invasion; de skulle endast skydda invånarna och deras egendom mot rövare. Fördelen med Tavastehus var att staden låg över 20 mil längre västerut, och därmed var mycket säkrare för ryska angrepp.
Överbefälhavaren för Finland, Berndt Otto Stackelberg, hade i en rapport till rådet och krigskollegium räknat ut att det skulle kosta 3 000 daler silvermynt att utföra de byggnadsarbeten som krävdes, bland annat på Tavastehus slott. Förråden skulle rymma 16 500 tunnor spannmål, och dessutom måste man bygga valv för krutförvaring och förråd för artilleripjäser, vagnar och annan utrustning som hörde till artilleriet. Kaserner för officerare, underofficerare och gemena måste också uppföras. I Fredrikshamn skulle bara sådant bli kvar som var nödvändigt för att befästningarna skulle fungera.
I maj 1732 kunde Frisenheim rapportera till rådet att Stackelberg trots att han varit sjuk i flera månader sett till att fortifikationskaptenen Johan Gustav Ammondt gett sig av till Tavastehus för att leda byggnadsarbetena.
Transporterna av spannmål från Fredrikshamn till Tavastehus hade inletts redan under vintern. Drygt 1 000 tunnor hade kommit iväg innan "ett starkt oväder" hindrade fortsatta transporter. Det dåliga vädret höll i sig hela vintern, vägarna blev oframkomliga. Dessutom var inte de nya magasinen klara att ta emot mer spannmål. Resten av de 16 500 tunnorna skulle forslas iväg nästkommande vinter.
Frisenheim varnade rådet för att en så stor transport som det handlade om var komplicerad och riskabel. Av de 1 000 tunnor som forslats iväg den gångna vintern hade 30 gått förlorade. Det hade inte hjälpt att länsmännen i varje socken hade hållit uppsikt över fororna. På många ställen där skjutsarna avlöste varandra hade det uppstått svårigheter. När det var dåligt väder var fororna försenade, och då hände det att avlösningen helt enkelt tröttnade på att vänta och vände tillbaka hem. Resultatet blev att tunnorna måste lastas av och blev stående vid vägen tills en ny skjuts hade ordnats. Det var exakt det som Frisenheim varnat för redan 1729, då flyttningen av stora mängder spannmål planerades första gången.
Hela projektet med flyttning av militära resurser västerut drog ut på tiden, mycket beroende på att överbefälhavare Stackelberg var sjuk. Det var han och Frisenheim som skulle göra bedömningen av hur mycket som skulle flyttas och hur mycket som var nödvändigt att ha kvar med tanke på framförallt handlarnas säkerhet.
Rysk uppladdning vid gränsen
På hösten 1732 väntade Frisenheim fortfarande på att Berndt Otto Stackelberg skulle komma till Villmanstrand så att de tillsammans kunde gå igenom läget. I slutet av oktober tyckte inte Frisenheim att han kunde vänta längre med att redogöra för sin syn på läget för rådet.
Han började med att gå igenom de geografiska förutsättningarna för befästningarna i Villmanstrand och Fredrikshamn och hur de skulle kunna stå emot ett fientligt anfall.
Från Villmanstrand till den ryska gränsen var det knappt två mil, och därifrån vidare till Viborg tre mil, och där – på knappt fem mils avstånd – fanns sex regementen och en del artilleri, sammanlagt 7 000 man. Dessutom var dragoner utspridda längs gränsen som gränsvakt. Deras beredskap var alltid hög, skrev Frisenheim. De var färdiga att marschera med kanoner och all annan utrustning med kort varsel.
Sankt Petersburg låg mellan 13 och 15 mil från gränsen, beroende på var vid gränsen man befann sig. I och runt staden fanns en ansenlig krigsmakt, skrev Frisenheim. I Kexholms fästning ungefär fem mil från gränsen fanns två regementen, och i Kronstadt ett par mil från Petersburg fanns också några regementen. Manskapet i både Kronstadt och Petersburg kunde snabbt omgrupperas till vilken ort som helst vid kusten, framhöll Frisenheim.
Han skrev det inte, men det var naturligtvis omöjligt att stoppa ett överraskande anfall från dessa överlägsna ryska förband med vad som fanns i området på den finska sidan. Det var två regementen – Kymmenegårds läns regemente med dragonskvadronen, Nyslotts regemente till fot och garnisonspersonal.
De första åren efter fredsslutet hade Frisenheims län utsatts för överfall från rövare, som också hade härjat i Ryssland. Men problemet hade i stort sett upphört tack vare att den ryska gränsbevakningen förstärkts. Varken i Fredrikshamn eller Villmanstrand hade det förekommit några rövarattacker på sistone, konstaterade Frisenheim. Längre norrut, i Karelen, hade visserligen någon enstaka gård blivit plundrad under den gångna vintern, men det hade nog med den svåra missväxten och hungersnöden att göra, trodde Frisenheim. Plundringarna hade upphört sedan gränsvakten på den svenska sidan förstärkts med folk ur Nyslotts garnison.
Garnisonerna för dyra
När det gällde skyddet av handlarnas egendom så var det ju en fråga om att väga varornas värde mot kostnaderna för att ha garnisoner och utrustning på plats. Handeln hade ökat betydligt både i Villmanstrand och Fredrikshamn, och där fanns lager av framför allt spannmål, tjära, sågbräder, tobak, viner, styckegods och livsmedel som smör och salt.
Enligt Frisenheims uträkningar uppgick kronans inkomster av handeln i Villmanstrand och Fredrikshamn år 1730 i form av sjötullar, gränstullar, och inrikestull till 29 339 daler silvermynt. Omkostnaden för garnisonerna i de två orterna var betydligt högre samma år, nämligen 81 065 daler. Till det kunde man lägga kostnader för underhållet av byggnader, och inköp av ammunition och annan militär utrustning som skickats från Stockholm.
Frisenheims uträkning visade tydligt att "inkomsterna inte på långt när svarar emot de kostnader som underhållet av gränsfästningarna fordrar". Den gamle handelsmannen Frisius hade snabbt och oförskräckt räknat ut att försvaret mot rövare inte lönade sig!
Och nu var det alltså frågan om huruvida artilleriet som kostade 20 000 daler silvermynt per år tillsammans med garnisonerna skulle hållas i det skick som det var, eller om de skulle minskas för att spara pengar. Frisenheim menade att om man beslöt sig för neddragningar så kunde man i händelse av attacker från rövare kalla in folk från regementena. Överbefälhavare Stackelberg hade redan förberett regementscheferna i länet för sådana händelser, skrev Frisenheim till rådet.
Det tog nästan ett år till innan rådet och krigskollegiet fattade sitt beslut. På sommaren 1733 var det äntligen klart. Rådet och riksdagens tidigare beslutade huvudplan för försvaret av Finland låg fast: en god armé, välskötta magasin och säkra förråd med krigsmateriel.
Men inom ramen för planen så blev det klartecken för förflyttningen av militära resurser västerut, till Tavastehus. I Villmanstrand och Fredrikshamn skulle bara så mycket av befästningarnas bestyckning bli kvar som lagts fast i 1727 års plan. När det gällde övrig krigsmateriel – bland annat det som tillkommit enligt 1728 års försvarsplan – så skulle bara så mycket bli kvar som var nödvändigt för befästningarnas dåvarande beskaffenhet. Det innebar att fältartilleriet, bland annat ett antal mörsare, med all utrustning, samt hela fältkompaniet och tygkompaniet skulle flyttas till Tavastehus.
Sådan utrustning och personal som överbefälhavaren bedömde helt nödvändig för det kvarvarande artilleriets skötsel skulle lämnas kvar. All annan krigsmateriel, som kulor och krut och annat som fanns i tygförrådet, skulle transporteras bort.
Transporterna kom igång i januari 1734. Att det dröjde så länge berodde på att vädret och vägarnas skick gjorde det omöjligt att komma igång tidigare. Den 8 januari blev det äntligen "åkeföre", och då inleddes transporten av fältartilleriet från Fredrikshamn till Tavastehus.
Men sedan var det stopp igen. Det gångna årets uppbörd i form av spannmål som allmogen skulle leverera in till magasinen fick företräde. De transporterna måste bli klara medan det fortfarande var slädföre. Risken var att allmogen annars skulle förbruka säden själva, eller att den skulle komma till skada på annat sätt. Spannmålstransporterna var klara den 10 februari, men sedan tillkom ytterligare högprioriterade durchmarcher som var betungande för både allmogen och kronobetjänterna, och som hindrade de fortsatta transporterna av krigsmateriel västerut.
Det handlade om avlösningarna av de soldater som tjänstgjorde i garnisonerna i Villmanstrand och Fredrikshamn. Soldaterna skulle skjutsas genom Frisenheims län och dessutom få kost och logi, något som "förorsakade både allmogen och kronobetjänterna mycket arbete".
Men när det var genomfört kunde äntligen den största delen av transporten av krigsmateriel klaras av. Foror med 332 skjutshästar från Fredrikshamn och 196 från Villmanstrand transporterade iväg artilleripjäser och ammunition till Tavastehus. Det enda som återstod vid vinterns slut var två stycken 18-pundiga kanoner. De var för tunga för att transporteras iväg under vintern – isen över vattendragen skulle inte ha hållit för dem.
Det som fanns kvar nu – på våren 1734 – var huvuddelen av den spannmål som skulle flyttas västerut. Frisenheim framhöll för rådet att han verkligen varit angelägen om att få iväg spannmålen. Men vinterns körslor hade varit för påfrestande för allmogen; böndernas hästar var helt enkelt utmattade och måste vila.
I slutet av mars 1734 hade bara 400 tunnor säd transporterats iväg från magasinet i Fredrikshamn. Frisenheim övervägde om han skulle kalla samman allmogen från de avlägsnaste häraderna, som inte hade gjort så många skjutsningar åt kronan under året. Men så fick han veta av kronobetjänterna att det var så ont om hästfoder att bönderna inte skulle kunna få ihop tillräckligt för de 30-40 mils resa som det handlade om. Kontakterna med landshövding Per Stierncrantz i Nylands och Tavastehus län visade att situationen var likadan där – det var bara att skjuta upp vidare transporter.
Frisenheim skrev i sin rapport till Stockholm i slutet av mars 1734 att han hoppades att rådet skulle förstå att det hade varit omöjligt att genomföra ytterligare transporter under den gångna vintern. Men han framhöll att den största delen av det gångna årets skattespannmål och en stor det till av det resterande från året innan hade blivit transporterade till magasinet. Den spannmål från magasinen som lånats ut till allmogen hade betalats tillbaka till 100 procent, så utlåningen hade inte medfört några förluster för kronan.
I slutet av mars fick Frisenheim veta att rådet efter en framställning från fältmarskalk Stackelberg beslutat att den krigsmateriel som fortfarande fanns kvar i Villmanstrand och Fredrikshamn skulle få bli kvar där tills vidare – spannmålen undantagen. Stackelberg hade framhållit "hur högst angeläget det är att dessa gränsfästningar Fredrikshamn och Villmanstrand på det yttersta understödjas och bevaras".
Skolan byggs upp igen
Det fanns obegränsat med stora och svåra projekt att ta itu med sedan den "Gyldene Freden" slutits på hösten 1721. Följden blev att många år gick innan skolväsendet kom i blickpunkten.
Först måste bostäder byggas, näringslivet komma igång och samhällsekonomin byggas upp. Under de första fredsåren inskränkte sig undervisningen i de två huvudorterna i Frisenheims län, Villmanstrand och Fredrikshamn, till läsning, skrivning och kristendom. Magistraten i Fredrikshamn visade sig mycket ovillig att ställa mer pengar till förfogande för skolans utveckling. I Villmanstrand var det mycket svårt att få fram medel till trivialskolan. 1733 klagade skolans rektor över att det regnade in i den bostad som han hade rätt till.
Det krävdes att Frisenheim grep in för att lokalfrågan skulle ordnas. 1734 krävde de förmögna handelsmännen att trivialskolan i Villmanstrand skulle flytta till Fredrikshamn. Argumentet var att det fanns 150 skolbarn i Fredrikshamn, men bara 50 i Villmanstrand.
Domkapitlet å sin sida menade att det vore bäst om skolan flyttade till Borgå, men att den ändå, bland annat med omsorg om ungdomarna från Karelen och Savolax, skulle få stanna i Villmanstrand. Deras resväg varje terminsstart skulle bli för lång om skolan låg i Fredrikshamn eller Borgå.
Frågan fördes ända upp till Kungl. Maj:t som av Frisenheim fick veta att skolan borde få stanna i Villmanstrand. Han påpekade dessutom att det faktiskt fanns 70 skolbarn i hans residensort. Inte 50 som handelsmännen påstått. Rätt ska vara rätt. Kungl. Maj:t gick på Frisenheims linje, men beslutet kom inte förrän 1740. Då hade Frisenheim varit död i tre år.
Frun som fick nog av sin man
Något hade gått snett hemma hos ryttmästare Anders Kihlström och hans fru Barbro Lyding. Det slutade med att Barbro gav sig iväg – hon flyttade hem till sin familj i Viborg som under tiden blivit ryskt. Ryttmästaren försökte få henne att komma hem igen, men Barbro vägrade. Så till slut ansökte ryttmästaren 1732 om äktenskapsskillnad.
Skilsmässor var mycket ovanliga på den här tiden. I hela Sverige handlade det om kanske 100 fall per år. Målen om äktenskapsskillnad dömdes av domkapitlen, och dessutom kunde man få kunglig dispens, vilket hade blivit vanligare från början av 1700-talet.
Fallet med Anders och Barbros havererade äktenskap hamnade hos Kungl. Maj:t och därmed också hos Frisenheim som ju var konungens företrädare i länet.
På hösten 1732 var läget att Barbro "på intet sätt kunnat förmås till vidare sammanlevnad" med sin man. I september fick Frisenheim order från Stockholm att en sista gång genom överkommendanten i Viborg, generallöjtnant de Coulon, som ersatt Schuvaloff ett år tidigare, meddela Barbro att hon måste komma hem inom två månader. I annat fall skulle det oundvikligen bli skilsmässa.
Barbros svar lämnade inget utrymme för vidare förhandlingar. Hon kunde inte tänka sig att "vidare sammanleva" med ryttmästaren, och hon tänkte heller inte komma tillbaka från Viborg. Hösten gick och Barbro dök förstås inte upp i Villmanstrand för att försöka sig på en "vänlig sammanlevnad" med sin man.
I början av 1733 fick ryttmästaren sin skilsmässa. Fallet var avslutat för Frisenheims del, och vi kan bara hoppas att Anders och Barbro fick det bra i sina nya liv på varsin sida om gränsen.
Skräck för ryska fartyg
I maj 1734 spred sig ryss-skräcken längs kusten i Frisenheims län igen. Den här gången var det allmogen i Säkkijärvi socken vid ryska gränsen som panikslaget berättade om en del av den ryska flottan, både stora och små fartyg, seglat fram och tillbaka i skärgården, ankrat vid öarna och släppt iland sina hästar på bete.
Frisenheim skickade iväg en kurir, kornetten Pontus Cedersparre vid Karelska Dragonregementet, till en officer som bodde i Säkkijärvi, med order om att ta reda på vad som hände. Cedersparre kunde rapportera att den ryska flottenheten som bestod av 27 större örlogsfartyg lämnat den svenska kusten och seglat vidare mot Reval och Riga.
Därmed trodde Frisenheim att "den otidiga räddhåga" som allmogen drabbats av skulle försvinna. Det gjorde den också, men det kom snart ett nytt larm, den här gången om att 300 ryska galärer var på väg in bland de finska skären.
Kornetten Cedersparre undersökte saken och kom fram till att galärflottan låg i Kronstadt och att den med allra största sannolikhet skulle följa efter de 27 rangskeppen, som förmodligen vid det här laget seglat vidare till Danzig. Några veckor senare meddelades det att en del av galärerna seglat mot Livland och att en del kommit till Viborg, lastade med mjöl.
Frisenheim framhöll också i sin rapport att han "på alla sätt sökt befria invånarna från all onödig fruktan och räddhåga".
Han rapporterade till Stockholm om saken eftersom det ingick i hans uppgifter att hålla höga överheten informerad om vad som hände längs gränsen. Under de första åren av hans 16 år som landshövding hade gränsområdet varit en orolig trakt och Frisenheim hade haft mycket att rapportera om. Men nu på 1730-talet var det lugnare. Förhållandet mellan Ryssland och Sverige var för tillfället stabilt. De ryska rövarbanden hade likviderats. Strömmen av svenska krigsfångar på hemväg hade sinat. Handelskontakterna mellan ryssar och finnar fungerade bra.
"Här i grannskapet är allt så stilla att vid landgränsen inte förekommer den minsta rörelse", skrev Frisenheim. Men det räckte att ryska örlogsfartyg visade sig i skärgården för att oron skulle sprida sig i de finska bygderna.
Nya kontrakt för rusthållarna
I Frisenheims arbete som landshövding ingick flera uppgifter av militär natur. Han och hans kolleger var visserligen uttryckligen förbjudna genom landshövdingeinstruktionen att föra befälet över militära förband, men däremot hade de viktiga uppgifter när det gällde arméns försörjning och rekrytering.
På våren 1736 kunde Frisenheim rapportera till rådet att han medverkat till att upprätta ett nytt kontrakt för rusthållarna i länet, och att han genom att kalla samman representanter för rotebönderna vid Savolax och Nyslotts läns regemente lyckats lösa den konflikt som fanns mellan soldaterna och rotebönderna om soldaternas släpekläder. (Den karolinska uniformen bar soldaterna bara i strid och parad. Hemma vid soldattorpet och i fältlägren använde de släpekläderna som var gjorda av enkel grå vadmal.)
Rusthållaren hade genom kontrakt åtagit sig att förse kronan med en ryttare, häst, uniform, sadel och en del annan utrustning. Det kontrakt som kronan och rusthållarna hade i Nyslotts och Kymmenegårds län hade upprättats 1732 och gällde då Karelska dragonskvadronen. År 1735 byggdes dragonskvadronen ut och blev Karelska dragonregementet, och det var bakgrunden till att kontraktet med rusthållarna behövde revideras. Rådet gav Frisenheim order att sammankalla rusthållarnas fullmäktige och förhandla fram ett nytt kontrakt. Det arbetet var klart i mitten av mars 1736, då Frisenheim kunde skicka iväg det nya kontraktet till Stockholm.
Rusthållarna lovade "på det kraftigaste" att vidmakthålla ett regemente med 730 gemena och att alltid hålla rustningen i gott stånd med "giltig karl, häst och mundering." De förband sig att förse ryttaren med en häst som var minst "nio kvarter bakom sadeln". (Dåtidens kavallerihästar var små – nio kvarter är ungefär 134 centimeter.) Men om den var så liten skulle "hästens styrka och undersätsighet ersätta brister i höjden."
Rusthållaren ville ha tre månader på sig att skaffa fram en ny ryttare och häst om de genom "någon olycklig händelse skulle avgå eller förkomma. Om någon rusthållare "genom tillstött olycka eller fattigdom" inte helt skulle kunna fullgöra rusttjänsten så hoppades rusthållarna på nåd och rådrum för att lösa problemet.
Rusthållarna förband sig att förse sina dragoner med sex öre silvermynt om dagen och foder till hästen vid besiktningar, möten och mönstringar. Regements- och kompanimötena hölls årligen. Eftersom ryttarna arbetade på rusthållarens gård när han inte var kallad till tjänst vid regementet var rusthållarna angelägna om att regements- och kompanimötena skulle förläggas så att de inte kolliderade med högsäsongerna i jordbruket.
Det var helt ogörligt att hålla mötena i juni, skrev rusthållarna. Det var den tyngsta arbetsperioden på gårdarna eftersom allt svedjande gjordes då. Bartholomei-tiden i slutet av augusti var mycket bättre, och helst ville rusthållarna att mötena skedde kompanivis i två år och att sedan hela regementet samlades var tredje år, antingen vid Villmanstrand eller Joutseno.
Rusthållaren åtog sig att ställa ett torpställe till ryttarens förfogande på sina ägor. Det skulle bestå av en stuga, ett litet fähus, en foderlada och ett halvt tunnland åker. Ryttaren skulle dessutom få sex daler silvermynt om året i kontant betalning.
Kontraktet undertecknades av rusthållarnas representanter, samt Frisenheim och en gammal bekant till honom från det norska fälttåget – Gotthard Wilhelm Marcks von Würtemberg som var överstelöjtnant vid dragonregementet.
När det gällde släpekläderna så hade soldaterna och bönderna haft olika uppfattning om hur tilldelningen av kläderna skulle fungera.
Problemet nådde ända fram till Kungl. Maj:t som i slutet av 1735 gav Frisenheim order om att sammankalla representanter för rotebönderna vid Savolax och Nyslotts regemente och regementschefen Gabriel Johan Lagerhjelm, och förhandla fram en lösning.
Resultatet blev att rotebönderna åtog sig att vart fjärde år (!) förse sina soldater med en grå vadmalsrock med vävt foder och flata tennknappar, och med små gula uppslag och krage; ett par vadmalsbyxor vartannat år; ett par ullstrumpor; ett par läderskor och en skjorta varje år. Soldaten skulle få kläderna vid Mikaelitid "utan betalning eller den ringaste ersättning medelst arbete eller annan ersättning."
Det ankom på officerarna att se till att knekten inte av vårdslöshet eller vanskötsel slet ut släpekläderna i förtid. Om en knekt dog kunde roten lämna över kläderna till hans ersättare.
Vännen Carl Armfeldt avled
På hösten 1736 fick Frisenheim ett sorgebud. Hans gamle chef och vän Carl Armfeldt, hade dött den 24 oktober, 70 år gammal. De två hade känt varandra i nästan 25 år, sedan Armfeldt 1713 blev chef för den finska armén samtidigt som Frisenheim – eller Frisius som han hette då – var ansvarig för arméns underhåll.
De hade bränt ner Helsingfors tillsammans, de hade tillsammans upplevt den långa och hopplösa reträtten norrut genom Finland, slagen vid Pälkänä och Storkyro, den långa marschen runt Bottenviken in i Sverige, vakthållningen längs östkusten och det katastrofala fälttåget i Norge.
Efter kriget tackade Armfeldt nej till den befattning som landshövding som därefter gick till Frisenheim. Efter återkomsten till Finland köpte han flera gårdar i trakten av Pernå och ägnade sig åt jordbruk parallellt med sina militära uppdrag – han var ju överbefälhavare i Finland de två sista åren av sitt liv. Som vi redan sett råkade han i ekonomiska svårigheter, dels på grund av missväxt och dels på grund av att han finansierat sina gårdsköp med lånade pengar.
På sin ålders höst förvandlade Armfeldt sin gård Liljendal någon mil norr om Pernå till ett religiöst centrum. Han var liksom många karolinska officerare en hängiven pietist.
Pietismen som var en reformrörelse inom den lutherska kyrkan hade kommit till det svenska rikets provinser under slutet av 1600-talet, tagit ytterligare fart under kriget och sedan med hemvändande karoliner som omvänts under fångenskapen i Ryssland.
Bland gästerna vid de pietistiska samlingarna på Liljendal fanns Frisenheim. Det vittnar om hans stora religiösa intresse att han regelbundet reste den tur och retur 25 mil långa vägen mellan Villmanstrand och Liljendal för att kunna vara med.
Armfeldt hade på gården låtit bygga en kyrksal som snart var för liten för de skaror som kom till gudstjänsterna. Den ersattes av en liten träkyrka. Som predikant och lärare för Armfeldts hemmavarande barn fungerade Johan Nicolaus Reuter från Tyskland, lärjunge till den pietistiska rörelsens huvudman, professor Hermann Francke i Halle, som Armfeldt också hade kontakt med.
Reuter karaktäriserade Armfeldt som varmhjärtad, vänlig och älskvärd. Han beklagade sig bara över en sak – han hade svårt att få ut sin lön, eftersom Armfeldt alltid hade dåligt med pengar.
Det måste ha varit med sorg i hjärtat som Frisenheim i oktober 1736 tog emot budet om sin gamle väns död och sände det vidare till Stockholm. Han började själv bli gammal och trött efter ett strävsamt och påfrestande liv – han hade bara ett år kvar att leva.
Malarian härjar - sjuka överallt
I början av 1737 spred sig "frossan" i Sverige och Finland. Den 9 april rapporterade Frisenheim till rådet att sjukdomen härjade i både Villmanstrand och kringliggande socknar sedan början av månaden. Han hade själv insjuknat och skrev "med svaga krafter". Han visste det inte, men han skulle aldrig återhämta sig – han hade bara sex månader kvar att leva.
Symtomen var huvudvärk, frossa och hög feber. I vartenda hus fanns det folk som var sjuka, så väl bland unga som gamla. I många hus var alla sjuka, så att det inte fanns någon som kunde hjälpa de andra. Av manskapet i garnisonen hade så många insjuknat att åtskilliga vaktposter hade måst dras in. Myndigheterna hade tvingats stänga eftersom både kansli- och kontorstjänstemännen låg till sängs. Gudstjänsterna ställdes också in, eftersom prästerna var sjuka. Epidemin påverkade hela samhället.
Några av de sjuka hade tillfrisknat, rapporterade Frisenheim. Men många av dem hade blivit sjuka igen, och en del hade dött. Han visste också att läget i de ryska städerna Viborg och Sankt Petersburg var lika illa. Av garnisonens manskap i Viborg hade 60 man dött på en dryg vecka.
Det vore ingen ringa skada om denna Herrens hemsökelse skulle pågå över vårsådden, skrev Frisenheim. Men han hoppas att "Herrans hand som kan ändra på allt lär förskona oss från det svåra straffet."
"Frossan" grasserade i själva verket i hela riket och i många andra länder också vid den här tiden. I slutet av april var rådet i Stockholm så oroat att den så kallade sundhetskommissionen inrättades "eftersom både inrikes och utomlands en något ovanlig sjukdom yppat sig". Kommissionens uppgift blev att försöka vidta förebyggande åtgärder mot epidemier av det här slaget.
Den "frossa" som Frisenheim drabbades av var sannolikt malaria. Sjukdomen hade funnits i Sverige ända sedan 1400- eller 1500-talet och försvann faktiskt inte förrän på 1930-talet. Den förekom i epidemisk form i landet 1678-1670, och åren 1690-1693 drabbades centrala Europa och Sverige av en omfattande malariaepidemi, 1714-1717 bröt nästa stora epidemi ut, följd av det utbrott 1736-1739 som drabbade Frisenheim. Nära en tredjedel av befolkningen i det svenska riket beräknas ha varit sjuk i malaria under de värsta epidemierna. Alla samhällsklasser drabbades, men sjukdomen slog inte oväntat hårdast mot grupper som vistades ute mycket.
Symtomen stämmer in på dem som Frisenheim beskrev: feber, frossa och huvudvärk var de vanligaste, men ofta också kräkningar, diarré och muskelvärk.
Malarian spreds genom malariamyggan som försvann först när det svenska jordbruket förändrats, genom utdikning av vattensjuka områden och torrläggning av myrar. Förbättrad djurhållning och bättre bostäder på landsbygden spelade också en roll.
Redan den 17 april kom Frisenheim med en ny rapport om epidemin till rådet. Många hade blivit sjuka, och många hade dött. Nu hade situationen visserligen blivit lite bättre och många av dem som varit sjuka hade piggnat till. Men ute på landsbygden insjuknade folket fortfarande "hopetals", och många av dem dog.
Från Ryssland hade Frisenheim fått underrättelser om att sjukdomen grasserade mycket häftigare än på den finska sidan. I Viborg hade 500 man av garnisonstrupperna avlidit, förutom en stor del av stadens invånare.
Frisenheim själv tillfriskande aldrig från "frossan". I början av augusti meddelade han riksrådet att han inte kunde fullgöra den kungliga befallningen att vara ordförande för den Karelska kommissionen, som just skulle inleda sitt arbete. Han beklagade djupt att han inte kunde åta sig uppgiften, "ett nöje som jag av hjärtat önskade", men som han med tanke på alla de vidlyftiga resor på usla vägar som ingick i kommissionsarbetet inte skulle klara av.
Kommissionen skulle syssla med indelnings- och roteringsfrågor i Karelen: medlemmarna skulle resa runt i hela landskapet för att hos allmogen studera hur skatteläggning och fördelning av rusthåll och knekthåll skulle läggas upp. Det var ett mycket tidsödande arbete – bland annat ingick omfattande lantmäteriuppgifter. Kommissionsarbetet förväntades ta flera år i anspråk, och så länge kunde inte Frisenheim hoppas på att få leva, skrev han.
Han hade egentligen två skäl till att lämna återbud. Dels var han fortfarande sjuk: "min opasslighet fortsätter ännu", skrev han. Dels var vädret dåligt. "Här har regnat nästan varje dag hela sommaren, och det regnar fortfarande, så att lantmannen varken kunnat bärga sitt hö, eller hittills kunnat så eller skörda spannmålen."
Frisenheim förutspådde att det dåliga vädret skulle orsaka missväxt, hunger och högre priser på livsmedel, och allmogen hade redan tvingats att låna utsäde. Situationen var så besvärlig och innebar så mycket extra arbete med upphandling och transporter av säd både till Sverige och till magasinen i Finland att Frisenheim inte ens om han varit frisk skulle ha kunnat åta sig arbetet i kommissionen. Dessutom härjade ryska skogsrövare i trakten, bröt sig in i husen, stal mat och pengar och satte skräck i befolkningen.
Plikttrogen in i det sista lovade Frisenheim trots sjukdom, missväxt och ryska rövare att han efter bästa förmåga skulle hjälpa till med arbetet i kommissionen tills Kungl. Maj:t hade utnämnt en ny ordförande.
Inte nog med att Frisenheim måste lämna återbud till Karelska kommissionen: hans landskamrer Carl Johan Printz som var utsedd till ledamot i kommissionen kunde inte heller delta i arbetet. Det var mycket beklagligt, ansåg Frisenheim, eftersom Printz kunskaper om Karelen var bättre än någon annans. Orsaken till Printzs återbud var att han också varit sjuk hela sommaren och fortfarande inte tillfrisknat. Printz hade kommit till en hög ålder, skrev Frisenheim, och de krämpor och skröpligheter som följde med den gjorde sig påminda.
"Efter en kort häftig sjukdom"
Frisenheim var en kämpe. Som barn hade han kämpat sig igenom sorgen efter föräldrarnas död, som vuxen hade han kämpat för att inte överväldigas av sorgen efter sin frus och sina tre barns död. I över 25 år hade han kämpat i kungens tjänst, alltid gjort sitt yttersta medan det svenska riket föll i bitar och folk dog i hundratusentals på slagfält, av sjukdomar och svält. Han hade kämpat på – envist, utan tanke på sitt eget bästa, alltid med ett hopp om att det allt sämre läget till sist skulle ljusna och allt skulle ordna upp sig. Och det hade det ju på sätt och vis gjort. Efter alla krigsåren kom till slut freden och Frisenheim själv satt som välbeställd landshövding.
Åren av arbete, oro, och sorg hade tärt på honom även om han in i det sista visade upp samma optimistiska och entusiastiska förhållningssätt som han alltid gjort. 1737 närmade han sig de sjuttio. Åren hade gått. Snabbt. Så snabbt som de går när man arbetar hårt. Han hade blivit gammal och sliten.
När "frossan" satte åt honom på våren – den årstid då sjukdomen grasserade som värst – hade han inte mycket motståndskraft kvar. Han var krasslig hela sommaren, och beklagade sig i breven till Stockholm att han måste säga nej till viktiga uppdrag. Det var första gången på alla år som han beklagar sig för egen del.
I början av oktober blev han häftigt och akut sjuk igen. Och nu gick det fort. Tisdagen den 11 oktober dog han "efter en kort och häftig sjukdom".
Landskamreren Carl Johan Printz, som själv var gammal och sjuk, informerade Kungl. Maj:t i en kortfattad skrivelse dagen därpå. Nyheten lästes inte upp i rådet i Stockholm förrän nästan två månader senare, den 6 december.
Rådets enda kommentar var att skrivelsen skulle läggas till handlingarna – inte mycket till tack för ett kvartssekels slit.
Anonym grav i Åbo domkyrka
Vad som hände med Frisenheims kvarlevor efter hans död den där tisdagen i oktober då han inte orkade längre vet vi mycket lite om. Han begravdes i Finlands nationalhelgedom, Åbo domkyrka. Men vi vet ingenting om tidpunkten eller omständigheterna.
Det stora gravkapellet finns under domkyrkans golv. Det var en eftertraktad gravplats ända sedan den katolska tiden. Där begravdes medlemmar av adelsfamiljer, präster och förmögna borgare.
Gravkapellet klarade den förödande branden í domkyrkan 1827, och användes ända till 1874, då gravsättningar under kyrkgolvet förbjöds, främst av sanitära skäl: den stank som trängde upp från gravvalven kunde bli olidlig, framför allt på sommaren.
Sedan dess är det stora gravvalvet stängt. Där nere i mörkret och tystnaden under kyrkans golv, i kistor som är staplade fyra-fem stycken ovanpå varandra, vilar ungefär 4 500 människor. En av dem är Johan Henrik Frisenheim.