Övergrepp utreds

"Den som framför rättmätiga klagomål och bestyrker dem med laggiltiga skäl och bevis kan förvänta sig all hjälp och undsättning"
(Östra kommissionens kungörelse i april 1725)

Det Finland som de ryska trupperna lämnade 1721 var utarmat, och befolkningen var plågad. 40 000 finnar hade stupat i det stora nordiska kriget, folket hade drabbats av pest och andra sjukdomar, deras hus var förstörda, deras städer nedbrända. Många människor hade förts bort till Ryssland, många hade flytt till Sverige. Under hela kriget och hela den ryska ockupationen hade befolkningen dessutom utsatts för övergrepp och förtryck av både militära och civila myndigheter. Så kom freden – men plågorna fortsatte.


"Invånarna ängslas och blir sjuka på grund av att de är glömda och utlämnade till deras godtycke som plågar dem. De har ingen som de med säkerhet kan besvära sig hos", skrev justitiekansler Thomas Fehman på våren 1724.


Vid riksdagen 1723 klagade allmogens representanter över förtrycket. Böndernas riksdagsmän från de tre södra hövdingadömena i Finland krävde att en opartisk kommission skulle tillsättas för att utreda övergrepp och orättvisor, och ställa saker och ting till rätta.


Riksdagen sade ja till förslaget, och utökade kommissionens uppgifter med att den också skulle utreda viktiga frågor om den östra rikshalvans civila, militära och ekonomiska förhållanden. Arbetsuppgifterna blev så omfattande att uppdraget delades upp på två kommissioner: den östra kommissionen fick Nyslott och Kymmenegård, samt Nyland på sin lott, och den västra skulle koncenterera sig på Åbo och Björneborg, Tavastehus samt Åland.


Instruktionen gav kommissionerna i uppgift att genom offentliga tillkännagivanden till angivna tider och platser instämma dem som hade klagomål, och se till att de fick upprättelse.


Kommissionerna skulle också undersöka i vilket skick hemmanen var, och upprätta ett slutförslag till frihetsår – skattefrihet – för hemman som förstörts under kriget. Dessutom skulle de utreda kustsocknarnas handelsrätt, föreslå förbättringar av försvaret, och komma med idéer till utveckling av näringslivet. Myndigheterna i de berörda hövdingadömena fick order om att "vid hårt ansvar" på alla sätt hjälpa kommissionerna.


Men att hitta folk att leda kommissionerna visade sig svårt – det var inget drömjobb att fara runt på den finska landsbygden och ta emot klagomål från människor som råkat illa ut. Landshövdingarna Ernst Johan Creutz, Jakob Cronstedt och Gustaf von Psilander tackade alla nej, liksom generallöjtnant Hans von Fersen, och generalmajorerna Wilhelm Bennet, Rutger Fuchs, Wilhelm Mauritz von Post och Magnus Stiernstråle.

Utnämningarna rena farsen

Efter en utnämningskarusell som var rena farsen blev till slut greve Gustaf Bonde ordförande för den östra kommissionen. Efter en utnämningskarusell som var rena farsen blev till slut greve Gustaf Bonde ordförande för den östra kommissionen.

Tillsättningarna blev till slut rena farsen. Till chefer för de bägge kommissionerna utsågs först Jakob Cronstedt och Rutger Fuchs. Fuchs avböjde direkt – han var sjuk, förklarade han. Till ersättare utsågs Ernst Johan Creutz. Men i mars ändrades beslutet, och nu utsågs Hans von Fersen och Wilhelm Bennet. Bägge sade nej.

 

De ersattes av Magnus Stiernstråle och Wilhelm Mauritz von Post. Men sedan ändrade sig regeringen igen och utsåg Gustaf Bonde och Germund Cederhielm, bara för att efter en månad komma med en ny kontraorder: Cronstedt och Fuchs, som utnämnts i den första vändan, utsågs igen. Det visade sig emellertid att Fuchs fortfarande var sjuk, och nu gick istället budet att basa för den västra kommissionen till Gustaf von Psilander – som tackade nej.

 

De invecklade turerna slutade med att greven och presidenten i Krigskollegium, Gustaf Bonde, utsågs till president i östra kommissionen, och Göta hovrätts president Germund Cederhielm i den västra.

 

Till ledamöter i östra kommissionen utsågs assessorn i Åbo hovrätt Adam Ingelet och generalkrigskommissarien Karl Drysell. Västra kommissionens ledamöter blev assessorn i Åbo hovrätt Lars Ehrenmalm och överkrigskommissarien Johan Nigrell. Aktor i östra kommissionen blev auditör Anders Grönvall, och i den västra häradshövding Karl Gustaf Nordberg. Kommissionernas administrativa arbete sköttes av en sekreterare, en notarie och en kanslist.

 

Kommissionerna fungerade som ett slags domstolar när det gällde att utreda övergrepp mot befolkningen, vars intressen skulle bevakas av åtta bisittare, två från varje stånd, utsedda av stånden på de orter där förhandlingarna ägde rum.

 

Redan i april 1725 skrev Gustaf Bonde till Frisenheim om kommissionens förestående ankomst till hans hövdingadöme – han skulle "utan hinder och dröjsmål med första vårdag anträda resan ditöver." Bifogat fanns en "notification" som Frisenheim fick order att se till att den lästes upp från predikstolarna i alla länets kyrkor.

 

Bonde förklarade i kungörelsen avsikten med kommissionen och hur medborgarna förväntades medverka. Kommissionen skulle besöka vissa orter vid bestämda tidpunkter, och då skulle allmogen vara redo att överlämna sina klagomål och besvär, antingen personligen eller genom ett eller två ombud från varje härad eller socken.


Han varnade medborgarna för att komma med onödiga eller obefogade besvär eftersom sådan "kunde lända honom själv till last, ansvar och olägenhet." Men den som kom med rättmätiga klagomål kunde förvänta sig "all hjälp och undsättning."

Greve Bonde slog också fast att det berodde på Hans Kungliga Majestäts "ömhet och försorg för sina trogna undersåtars välfärd" att kommissionen nu skulle ta itu med övergrepp och förtryck från överhetens sida.

 

Kommissionen kom till Frisenheims hövdingadöme i november 1725. Den arbetade först i Fredrikshamn till i slutet av december, och flyttade sedan till Kiides i norra delen av Karelen och stannade där en månad. Sedan gav sig kommissionen av till Rantasalmi, S:t Michel och Villmanstrand, för att till sist återvända till Fredrikshamn. I Kiides, Rantasalmi och S:t Michel deltog inte några bisittare för adeln och borgarståndet i förhandlingarna. Förklaringen var enkel "eftersom det i Karelen och Savolaks inte fanns några bofasta eller besuttna av någotdera ståndet".

 

Östra kommissionen gav sig inte in i så omfattande processer som den västra – svårare mål remitterades istället till landshövdingen eller häradsrätterna. Den 25 maj 1726 lämnade östra kommissionen slutrapporten om sin verksamhet i Nyslotts och Kymmenegårds län.

 

Den handlar bland annat om en olaglig avgift, kallad aprakka, som länsmän, uppbördsskrivare och utridare – de sistnämnda var uppsyningsmän med uppgift att beivra olaglig handel – tvingade till sig av allmogen på sina resor i länet; det var kött, spannmål, ved och annat.

 

I några socknar klagade folk över att de tvingats lämna så kallade kymmenek-avgifter, som bestod av tre kappar (en kappe var 4,58 liter) spannmål från varje gård. En del utridare tillskansade sig också olagliga avgifter, kallade utridare-kappar. Många i hövdingedömet klagade också över att ha blivit brutalt behandlade av olika befattningshavare, och över att de tvingats ge dem skjutsar utan att få betalt.

Bara ett fåtal blev straffade

Bara några få av dem som begått övergrepp dömdes till fängelsestraff av östra kommissionen. Bara några få av dem som begått övergrepp dömdes till fängelsestraff av östra kommissionen.

Östra kommissionen var mindre sträng än kollegerna i den västra i bedömningen av övergreppen mot befolkningen. Man nöjde sig med att förbjuda de illegala avgifterna, och bara ett fåtal av dem som begått övergreppen blev lagförda och straffade. Här är några av dem:

 

  • Länsmannen i Valkeala, strax norr om Kouvola, Thomas Nauki, dömdes till åtta dagars fängelse på vatten och bröd. Han blev dessutom avskedad och tvingad att betala tillbaka det som han tillskansat sig genom olagliga avgifter.
  • Harald Haraldsson som var uppbördsskrivare i Puumala hade lurat till sig stora summor pengar av ett flertal bönder mot löfte att de skulle slippa betala sin kronoränta. När en bonde 1713 vägrade att transportera bort hans ägodelar undan ryska trupper som närmade sig hade han istället tagit en av bondens kopparkittlar. Haraldsson hade också stulit boskap av bönder, och drivit in olagliga avgifter. Straffet blev åtta dagars fängelse, avsked och att betala ersättning till dem han förbrutit sig emot.
  • Utridaren Anders Relander fick åtta dagars fängelse för att ha tagit emot så kallade utridare-kappar. Dessutom skulle han ersätta de drabbade.
  • Utridaren Anders Tuhkonen dömdes till fyra dagars fängelse för samma brott.
  • Invånarna i Pieksämäki och S:t Michels socknar anklagade en fogde som hette Renfors för att ha tvingat till sig flera olika slags olagliga avgifter. Renfors hade redan tidigare anklagats för oegentligheter, så hans fall remitterades till landshövding Frisenheim, liksom klagomålen mot uppbördsskrivare Anders Caulin och Johan Tujulin. De hade också tagit ut olagliga avgifter för stora summor.


Kommissionen remitterade många ärenden till Frisenheim. Mestadels besvär från invånarna. Det handlade om allt från borgerskapets rättigheter, bonden som inte fått några skjutspengar och angivelser för dråp. Här är några av fallen: fogden i Jääskis Peter Mörk hade sysslat med olagliga avgifter, länsman Henrik Hoffrén i Kuopio hade farit fram våldsamt mot allmogen, ryttmästaren Erik Spoof, fänrik Johan Törne och fänrik Johan Tallqvist hade uppträtt egenmäktigt och våldsamt, och tagit upp olagliga avgifter, två häradshövdingar hade också tillskansat sig för höga avgifter.

Betalade orättvis skatt

Som om det inte räckte med allt annat som befolkningen i Frisenheims hövdingedöme hade råkat ut för under kriget, med de egna ämbetsmännens brutala framfart som en extra bitter kalk, så hade allmogen i det som nu var Nyslotts och Kymmenegårds län också utsatts av en annan plåga av staten:

 

de betalade högre skatt än folket i andra delar av det svenska riket. Östra kommissionen tog sig an det problemet också.
I Savolaks, som nu hörde till Frisenheims län, hade till 1664 skatten bestämts genom en årlig taxering: varje myndig man betalade i bågeskatt ett antal gråverk – ekorrskinn – eller en summa pengar som motsvarade skinnens värde.


1664 tillsattes en skattekommission, men den mätte aldrig de olika hemmanen utan grundade sina beslut om skattesatserna på lösa uppgifter, så att hemmanägarna blev beskattade för skog som de aldrig ägt. Resultatet blev förödande: många förmådde inte betala, och tvingades överge sina gårdar. I ett par socknar i norra Savolaks blev det slumpartade skatteuttaget istället så lågt att folket där bara betalade en fjärdedel av vad som togs ut av hemmansägarna i södra delen av landskapet.


Värst var situationen emellertid i Kymmene härad som bestod av socknarna Kymmene, Vederlax, Pyttis, Elimä, Lappträsk och Veckelax. Åboar med besittningsrätt till små hemman, som var avstyckade från större frälsehemman som sedan tillfallit kronan, betalade oproportionerligt höga skatter. När sedan rotesystemet infördes fördelades roteringskostnaderna efter samma mall som skatteuttaget, vilket innebar att bönderna råkade än mer illa ut. Resultat: många hemman förvandlades till ödegårdar eftersom åboarna helt enkelt flyttade till Ryssland, där skattetrycket var lägre.


Kommissionen tog itu med problemet, men lyckades inte lösa det. Bara små arealer av hemmanens åkrar var nämligen i bruk – en stor del hade fått växa igen under kriget. Det var omöjligt att göra en rimlig bedöming av gårdarnas skattekraft. Det var först när Kymmenegårds län blev ryskt efter kriget 1743 som en ny skatteläggning gjordes.

Stora problem i Savolaks

Savolaks var ett problemområde för både länsmännen och fogdarna, och nu också för kommissionen. Det var stort och glest befolkat, efterblivet i jämförelse med det övriga landet, utan städer, och utan ordnade förhållanden över huvud taget. Landskapet hade ingen representation vid riksdagarna – det var inte en del av Finland, utan en erövrad provins som Sverige fått genom freden i Stolbova 1617.


Kommissionen kom fram till att det i Karelen fanns 1 289 gårdar och de var små, inte större än vanliga torp: de hade en dräng, en häst, ett par kor och några får. Själva gården bestod av ett litet bostadshus, en bastu, en ria och ett fähus. Betesmarken gav ett eller två lass, och till åkern räckte 5-6 kappar (runt 25 liter). 115 av gårdarna var frihetshemman och 289 stod öde.


Några gränser för sina ägor brydde sig bönderna inte om: de svedjebrukade där det föll dem in, och fällde timmer och jagade utan att bekymra sig om ägogränser. Situationen var så komplicerad att kommissionen inte ansåg sig kunna göra något åt den – man ville inte ens komma med något bestämt yttrande.
En skattefråga som löstes under kommissionens tid handlade om huruvida de gårdar som var befriade från skatt – frihetshemmanen – också skulle slippa att retroaktivt erlägga kronotiondet som de varit befriade ifrån under frihetsåren.

 

Rådet beslöt 1726 att frihetshemmanen skulle slippa tiondet fram till och med 1725, men börja betala det från 1726 "för den del av åkern som är i verkligt bruk". Motivet var att det skulle ha blivit alltför betungande för gårdarna om de tvingats betala tillbaka tionden för flera år retroaktivt.


Kommissionen uppmanade dessutom landshövdingen att i kungörelse strängeligen förbjuda alla former av olagligheter och våldsamheter. Det gällde bland annat de illegala kymmenek-avgifterna, som kommissionen ville att landshövdingen skulle sätta stopp för.


Frågan om skatteläggning i Karelen löstes inte förrän långt senare: först vid 1766 års riksdag fattades de beslut som krävdes för att en mer rättvis beskattning skulle kunna genomföras.

En våldsam godsherre

När det gällde övergrepp var godsarrendatorn Peter Schultz i Tohmajärvi sydväst om Joensuu den som fick ta emot de allvarligaste beskyllningarna från sina bönder: han hade tvingat till sig olagliga dagsverken och avgifter samt fria skjutsar. Dessutom hade han gjort sig skyldig till en mängd våldsamheter.


Bonden Erik Kerkäinen anklagade honom för att ha låtit binda och slå Kerkäinens far, och sedan skjutit honom. Frisenheim och häradsrätten fick ta hand om fallet.


Peter Schultz dog 1725, och hans söner Jockim och Erland övertog arrendet av Kemie hov i Tohmajärvi. Och det dröjde inte länge förrän de också kom i konflikt med rättvisan. Frisenheim fick på våren 1729 veta att de hade anställt en man vid namn Lukas Suomalainen som dräng. Problemet var att denne hade kommit till Tohmajärvi från Kerimäki ett par mil från Nyslott utan giltigt pass, vilket var brottsligt.


Frisenheim skickade fogden Jakob Gröön och två soldater som grep Suomalainen. Bröderna Jockim och Erland blev rasande och befriade sin dräng "med värjor och sablar" och förde bort honom.


Frisenheim gav order om att bröderna skulle fängslas, och den förste som greps var Erland. Han fördes till Nyslott men frigavs sedan Jockim frivilligt inställde sig hos Frisenheim i Villmanstrand och ställde borgen för både sin bror och sig själv. 1731 dömdes bröderna till 40 daler silvermynt i böter, och Jockim fick böta ytterligare 20 dsm för att han illegalt anställt Suomalainen.


Rättsrötan i Karelen blev inte bättre av att domaren där, häradshövding Lorentz Freese gjorde sig skyldig till många försumligheter, som han så småningom ställdes inför rätta för.
För att få slut på missförhållandena publicerades på greve Bondes initiativ i hela Finland ett plakat genom vilket både allmogen och tjänstemännnen informerades om sina rättigheter och skyldigheter, och i stränga formuleringar varnades för att på något sätt överskrida reglerna.


I början av 1726 fick Frisenheim kommissionens uppdrag att ta itu med ett rättsfall som dragit ut på tiden. Det handlade om ett dråp som enligt anmälaren begåtts redan 1710, då bonden Mats Tehikeinen i Ilomants blivit ihjälslagen av en annan bonde, vid namn Olof Rångonen. Brottet hade anmälts först efter fredsslutet 1721, och enligt anmälaren hade häradsrätten tagit upp målet 1724. Men någon dom hade inte kommit, och nu fick Frisenheim till uppgift att reda ut hur det förhöll sig.

Brännvinspannor i beslag

Frisenheim lät beslagta alla brännvinspannor – men han tvingades av kommissionen att lämna tillbaka dem igen. Frisenheim lät beslagta alla brännvinspannor – men han tvingades av kommissionen att lämna tillbaka dem igen.

En viktig del av östra kommissionens arbete var ju att utreda övergrepp och orättvisor, och i mars 1726 granskades ett klagomål mot Frisenheim från allmogen i Joutsens socken.


För att minska bristen på säd i riket under missväxten hade rådet beslutat om ett förbud mot att bränna brännvin av råg och vete. Frisenheim gav då i början av februari 1726 order om att alla brännvinspannor i länet skulle beslagtas, förseglas och förvaras i ett speciellt rum i varje socken. Insamlingen verkställdes av kronobetjänterna – säkert under protester från de som blev av med sina pannor.

 

Men allmogen i Joutsen nöjde sig inte med det. De drog upp saken inför kommissionen och krävde att få tillbaka sina brännvinspannor. De menade att pannorna gick att använda till annat än att bränna brännvin, om man bara modifierade dem lite.

 

Kommissionen gav dem rätt. Det visade sig nämligen att Frisenheim hade rätt att beslagta pannor först när han kunde bevisa att ägaren verkligen brände brännvin i dem. För övrigt skulle han genom att "hålla en allvarsam hand" över saken se till att förbudet mot brännvinsbränning efterlevdes.

Kommissionen beordrade Frisenheim att omedelbart se till att brännvinspannorna blev återlämnade till sina ägare.

 

Vi kan föreställa oss glädjen ute i socknarna när kronobetjänterna plötsligt kom och lämnade tillbaka pannorna, och vi kan tänka oss vilken omöjlig uppgift det måste ha varit för Frisenheim att kontrollera att det inte brändes brännvin ute i bygderna.

Kommissionen utan pengar

Östra kommissionen var som vi sett klar med sitt arbete på försommaren 1726. Det enda som återstod för medlemmarna var att resa hem. Tre av dem bodde i västra Finland och ordförande Gustaf Bonde i Sverige. Men det fanns ett problem med hemresan: de hade inga pengar till den.


Gustaf Bonde skrev den 9 april till kungen och tackade för den utbetalning av sex månaders dagtraktamenten som medlemmarna i kommissionen fått. Men tyvärr var de pengarna snart slut, och nu behövde de få en ny utbetalning till sitt uppehälle och resan hemåt. Annars skulle de inte kunna ge sig av. Och om de tvingades stanna skulle det givetvis bli en extra utgift för kronan.


Bonde hade ett förslag till hur problemet skulle kunna lösas med minsta möjliga tidsutdräkt. Han bad rådet att ge Statskontoret order om att Frisenheim ur länsränteriet skulle betala ut två månaders traktamenten och skjutspengar för resan, allt som allt ungefär 1 200 daler silvermynt. Rådet biföll Bondes begäran, Frisenheim betalade ut pengarna och kommissionen kom iväg västerut som planerat.


Som vanligt när det var nödvändigt att skaffa fram pengar var det Frisenheim som fick ordna saken.

 

 

Läs vidare…

…eller gå till innehållsförteckningen.

"Invånarna ängslas och blir sjuka på grund av att de är glömda och utlämnade till deras godtycke som plågar dem." Så uttryckte sig justitieminister Thomas Fehman samtidigt som böndernas riksdagsmän klagade över förtrycket. Resultatet blev att två kommissioner tillsattes.