Landshövding vid gränsen

"Denna nations egenskaper står inte att beskriva, och man finner hos dem i deras nuvarande tillstånd inget förnuft, så att man utan att veta orsaken kan råka illa ut."

 

(Frisenheim om Ryssland till statssekreterare Daniel Niklas von Höpken 9 juni 1722)

Hösten 1721 hade Sverige äntligen fått fred efter drygt 20 år av förödande krig, och Finland skulle åter bli en del av det svenska riket efter den långa ryska ockupationen. Kriget var slut, men inte problemen. Freden innebar att massor av nya svåra uppgifter måste lösas.


Territoriet måste återtas, samhället måste återuppbyggas, trupperna måste hemförlovas, flyktingar måste transporteras hem, hemvändande krigsfångar måste få hjälp, soldaterna måste tillbaka till det civila livet, föräldralösa barn, änkor och invalider måste tas om hand. Det som i propagandan kallades den gyldene freden var ingen sinekur – och en av dem som fick känna av det var Johan Henrik Frisenheim.


Försvaret av Finland var mycket bräckligt. Överbefälhavaren där, general Berndt Otto Stackelberg, skrev dystert om "den värnlöshet, varuti detta hela landet står". Finland kallades för "rikets förmur" – hela Sveriges öde hängde på om muren stod emot ett ryskt anfall. De svenska försvarsplanerna byggde på principen att det finska försvaret kunde stå emot ett ryskt anfall tills undsättning hann komma från Sverige.

Bland rikets främsta

Den 16 september 1721 utnämnde Kungl. Maj:t Johan Henrik Frisenheim till landshövding i det nyskapade Nyslotts och Kymmenegårds län.


Han hade därmed fått en praktfull titel, även om han mycket sällan använde den. Eller vad sägs om följande ståtliga konstruktion:


Kongl. Maijts til Swerige min Allernådigste Konungs Förordnade Landshöfdinge öfwer Nyslåtts och Kymmänägårds läner, samt en del af Carelen Johan Henric Frisenheim.


Han skulle bli kvar på posten länge, i sexton år, fram till sin död i oktober 1737.


Det län som anförtrotts honom var stort – och strategiskt viktigt – med en lång och svårbevakad gräns mot ärkefienden Ryssland. Det omfattade det som återstod av Viborgs och Nyslotts län efter de landavträdelser som Sverige gjort till Ryssland i freden i Nystad, samt delar av Savolax, Karelen, Nyland och Tavastland.


Frisenheim valde Villmanstrand – staden kallades också Lappstrand (Lappeenranta på finska) – till residensort. Efter att ha tvingats fly undan ryssarna två gånger och aktivt ha deltagit i kriget i mer än tio år befann han sig nu bara ett par mil från den ryska gränsen. Och bara 16-17 mil från sin gamla hemstad Nyen – där numera Sankt Petersburg låg.


Landshövdingeämbetet hade vid tiden för Frisenheims utnämning en nästan 100-årig historia. Det kom till när Sverige-Finland enligt 1634 års regeringsform delades in i 17 län med landshövdingar och länsstyrelser i spetsen.


Landshövdingen var konungens företrädare i länet, och ansvarig inför Kungl. Maj:t och ständerna. Han verkade "i konungens stad och ställe", och hade många arbetsuppgifter. Han var ansvarig för förvaltningen av länet, han övervakade ordningen och kontrollerade att centralmaktens beslut verkställdes.


Landshövdingen var överhuvudet i sitt "i nåder anförtrodda hövdingadöme". Han var centralmaktens främste företrädare och verkställande ämbetsman, och skulle övervaka den underlydande förvaltningen, näringslivet och de allmänna förhållandena i länet. Samtidigt skulle han i konungens namn verka för sina undersåtars bästa, till exempel ta emot länsbor som ville ha hjälp eller rättelse i olika ärenden. En märklig dubbelroll.


Prästerskapet var också ställt under landshövdingens kontroll. Denne skulle enligt instruktionen övervaka att prästerna förkunnande den rena läran, och hålla en allmän tillsyn över den kyrkliga verksamheten och religionsutövningen. Han skulle dessutom ha uppsikt över kyrkor, akademier, gymnasier och hospital.


När det gällde rättsväsendet var det landshövdingens uppgift att övervaka domstolarna så att de inte försummade sina uppgifter, och se till att ting och rådstugudagar hölls vid rätt tid. Instruktionen poängterade landshövdingens ansvar för att särskilt grova förbrytare ställdes inför rätta och att domarna verkställdes.


Landshövdingens instruktion förbjöd honom att föra militärt befäl, men han hade viktiga uppgifter när det gällde arméns försörjning och rekrytering. Han skulle se till att rotarna skaffade nya soldater när det uppstod vakanser, och när trupper marscherade genom länet ansvarade landshövdingen för deras underhåll och att befolkningen skyddades mot övergrepp.


Landshövdingen var chef för länsstyrelsen, som var delad i två avdelningar – landskansliet och landskontoret. Kansliet var underställt en landssekreterare, och kontoret leddes av en landskamrer.


Landssekreteraren var landshövdingens närmaste man och assisterade honom i alla ämbetsärenden. Han skulle alltid finnas till hands, följa med på resor, och författa alla landshövdingens brev och skrivelser.


Landskamrerens uppgift var att "hålla boken riktig och klar på alle lands inkommande, oppbörder och utgifter" och sköta alla kamerala ärenden.


Till sitt förfogande hade Frisenheim också ett lantränteri med en landsräntmästare som föreståndare. Ränteriets uppgift var att ta emot kronans uppbörd när den levererades från kronofogdarna, och betala ut pengar för kronans utgifter i länet.
I länsstyrelsen ingick förutom landshövdingen, landssekreteraren och landskamreren ytterligare ett antal tjänstemän: lanträntmästaren, skrivarna, en budbärare och landsfiskalerna. Till den förvaltning som var underställd länsstyrelsen hörde fögderibetjäningen – d v s kronofogdar och häradsskrivare – samt kronofogdarnas underlydande länsmän, fjärdingsmän och fogdetjänare. Magistraterna och deras betjänter var städernas motsvarighet till landsbygdens fögderibetjäningar. Till länsförvaltningen räknades också mantalskommissarierna.


Länets förvaltning var uppdelad på flera stater, till exempel landsstaten, militiestaten, ecklesiastikstaten, samt jägeri- och skogsstaten.


Frisenheims hövdingedöme var indelat i fögderier, eller befallningar som de också kallades. Fögderitjänstemännen skötte under landshövdingens ledning uppbörden och såg till att lagarna och överhetens befallningar efterlevdes. Varje fögderi förestods av en krono- eller häradsfogde, eller befallningsman som han också kallades.


Fögderierna var indelade i länsmansdistrikt. I städerna var magistraten förvaltningsmyndighet. Den bestod av borgmästare och råd. Magistraten fungerade också som stadens styrelse och domstol.


Enligt instruktionen var landshövdingen hårt bunden till sitt län: han fick inte utan speciellt tillstånd resa bort från länet mer än 14 dagar om året.


Den rangordning som gällde i riket upptog 28 rangklasser. Landshövdingarna befann sig tillsammans med generalmajorer och amiraler i den sjunde klassen. För Frisenheim innebar utnämningen alltså ett rejält spräng uppåt i den officiella ämbetshierarkin. År 1735 fanns det bara 23 personer i de sex rangklasserna ovanför honom.

Strategiskt län – stort hov

I Frisenheims hushåll ingick sex personer. Uppgifterna är hämtade från mantalslängden för år 1732.

Efter sin ankomst till Finland den 7 oktober 1721 var den nyutnämnde landshövdingen Frisenheim fullt upptagen med sitt arbete som "överlandshövding" i 18 månader: hösten 1721, hela 1722 och de första månaderna av 1723. Det var egentligen först på våren 1723 som han med full kraft kunde ta sig an sina uppgifter som landshövding.


Den första tiden i Finland bodde Frisenheim i Åbo. Först på våren 1722 flyttade han till den ort som han utsett till sin residensort och tog residenset på Landshövdingegatan i besittning. Hans första skrivelse därifrån till Stockholm är daterad i april det året. Den första tiden kallade Frisenheim orten vid dess gamla svenska namn Lappstrand, men så småningom övergick han till Villmanstrand. Det finska namnet Lappeenranta använde han aldrig.


Jakten och fisket hade lockat människor att bosätta sig vid Saimens stränder redan under järnåldern. Under medeltiden var orten Lappstrand östra Finlands viktigaste handelsplats, med tjära och pälsverk som de viktigaste varorna.


År 1649, under drottning Kristinas regering, grundade Per Brahe d.y. staden Lappstrand. Den låg som en knutpunkt för viktiga vattenleder och landsvägar, en av flera inlandsstäder som kom till för att reglera handeln på landsbygden: det var viktigt för centralmakten att få in handeln med Ryssland på lagliga banor.


Men Lappstrands stadsrättigheter drogs in redan 1683 eftersom Karl XI tyckte att stadens finanser var för dåliga. Istället blev den före detta staden en handelsplats under Viborg. Renässansen kom sedan Frisenheim gjort orten till residensort, och det gamla namnet Lappstrand byttes mot det nya Villmanstrand.


Det var en liten ort Frisenheim valde att slå sig ned i – i mitten av 1720-talet var bara drygt 200 personer mantalsskrivna där: handelsmän, en gästgivare, en glasmästare, en skräddare, skomakare, en hökare, snickare, drängar, pigor och gesäller. När Frisenheim flyttade in med sin stab på nästan 40 personer blev det alltså ett betydande tillskott till folkmängden.


När Finland återförenades med moderlandet Sverige efter freden i Nystad 1721 organiserades landet i fyra hövdingadömen:


Nyslotts och Kymmenegårds län med Frisenheim som landshövding mellan 1721 och 1737.
Österbottens län med Reinhold Wilhelm von Essen som landshövding fram till 1732.
Nylands och Tavastehus län med Per Stierncrantz som landshövding till 1737.
Åbo och Björneborgs län med Otto Reinhold Yxkull som landshövding från 1722 till 1746.


Det nyskapade län som Frisenheim tillträdde som landshövding i var stort – och strategiskt viktigt – med en lång och svårbevakad gräns mot Ryssland. Det omfattade det som återstod av Viborgs och Nyslotts län efter de landavträdelser som Sverige gjorde till Ryssland i freden i Nystad, delar av Savolax, Karelen, Nyland och Tavastland.


För att få sitt ämbete att fungera omgav han sig med ett stort hov – hans stab kallades faktiskt så. Enligt 1732 års mantalslängd omfattade den inte mindre än 38 personer, om vi räknar in fruarna till sex av tjänstemännen.


I Frisenheims eget hushåll ingick år 1732 sex personer. Hans husjungfru som alltså skötte hushållet var en ung kvinna från en rysk adelssläkt, Christina von Wullf-Aminoff (född 1711). Hon och en släkting till Frisenheim, sonsonen Christian Didrik som var född 1713 och som också bodde i residenset hos sin farfar, fann varandra och gifte sig så småningom. De fick dottern Anna Elisabeth. Christian Didrik var överfyrverkare i armén och stupade i slaget vid Villmanstrand 1741. Änkan Christina gifte om sig med den svenske prästen Jonas Kjellgren i Floby i Västergötland och blev mor till författaren Johan Henrik Kellgren, som var uppkallad efter Frisenheim, kan vi förmoda. Dottern Anna Elisabeth gifte sig senare med styvfadern Jonas Kjellgrens efterträdare på prästtjänsten i Floby.


Kocken i residenset hette Christian Voigt, och huspigan Sophia Orre. Om kusken vet vi bara att han hette Hans, och dessutom ingick i hushållet en piga som hette Maria Båck.


Landshövdingen skötte sitt jobb med hjälp av länsstyrelsen. Den var uppdelad i två avdelningar – landskansliet och landskontoret. Chef för Frisenheims landskontor var landskamreren Otto Wilhelm Quensell som var född 1681. I hans jobb ingick att sköta alla kamerala ärenden och alltid "hålla boken riktig och klar på alle lands inkommande, oppbörder och utgifter." Quensell var gift och i hans hushåll ingick dessutom fyra kontorsskrivare – Dikéus, Nybäck, Norbäck och Bäckman; drängen Abraham Brunson, samt två pigor som hette Catrina och Maria.


Quensell och Frisenheim hade känt varandra ända sedan 1710, då Quensell tjänstgjorde i finska arméns fältkommissariat. Mellan 1713 och 1716 var han fältkassör. Därefter blev han Viborgs läns landsbokhållare med placering i Stockholm, där han hade till uppgift att avsluta det förlorade länets räkenskaper. 1721 utnämndes han till landskamrer under den nytillträdde landshövdingen Frisenheim, och som sådan reorganiserade han under stora svårigheter och med stora personliga uppoffringar den kamerala förvaltningen efter den ryska ockupationen.


Problemen längs den nya gränsen mot Ryssland och ett nytt indelningsverk krävde också mycket arbete. Quensell hade lagt ned så mycket tid och kraft på indelningsorganisationen av Karelska Dragonskvadronen att han 1729 av rådet beviljades en extra löneutbetalning på 700 daler silvermynt. Att Quensell jobbat hårt med indelningen vid sidan av sitt ordinarie arbete kan vi förstå av summans storlek. Det var en hel extra årslön som han fick. Otto Quensell blev kvar på sin tjänst till 1747. Han dog 1765, 84 år gammal.

Frisenheims medarbetare

Den här uppställningen visar vilka som ingick i Frisenheims centrala stab. Den grundar sig bland annat på mantalsuppgifter från år 1732. Dessutom omfattade landsstaten i länet ett stort antal personer med många olika befattningar: lantmätare, räntemästare, skrivare, tolk, gränsinspektör, gränsfogdar, gränsskrivare, kronofogde, över 90 fogdetjänare, 32 landsmän, fångvaktare och vaktknektar.

Måste alltid vara tillgänglig

Landskansliet leddes av Carl Printz, som hade titeln landssekreterare. Han assisterade enligt instruktionen landshövdingen i alla ämbetsärenden. Han skulle alltid vara tillgänglig, och han följde med landshövdingen på dennes resor.
Landssekreteraren skulle också, liksom kamreren utforma landshövdingens brev och skrivelser. De två hade också att "hålla överallt riktigt besked, rättelse och registratur, hava också landsens kansli under sine händer, alla akter och brev ordenteligen disponera, väl förvara". Carl Printz var också gift.

I hans arbetslag ingick ett par skrivare – Georg Christopher Schmidt och Salomon Teitton, en dräng som hette Sigfrid, samt pigan Elisabet.


I Frisenheims organisation fanns också ett lantränteri med en landsräntmästare som chef. Ränteriets uppgift var att ta emot kronans uppbörd när den levererades av kronofogdarna, och att göra utbetalningar av kronans utgifter.


Landsräntmästare var Carl Johan Printz, gissningsvis en bror till landssekreteraren Carl Printz. Han var gift och i hushållet fanns dessutom betjänten Jacob Röngreen, drängarna Thomas och Peter, samt pigan Giertrud.


I landsstaten ingick dessutom gevaldigern med hustru och deras dräng Nils. Till sist fanns i Frisenheims stab också vaktmästaren Johan Wilhelm Ennart och dennes hustru.
I en extraordinarie landsstat fanns dessutom en kusin till Frisenheim, krigskommissarien Hans Henrik Soldan, som var brorson till Frisenheims mor Margareta Soldan. Hans Henrik hade tagits till fånga av ryssarna vid Viborgs fall och tillbringat 12 år i rysk fångenskap, innan han fick tjänsten i Villmanstrand. Han var gift med Elsa Margareta Tawastsjerna och i hushållet fanns två drängar och en piga.


Landsstaten i Frisenheims län omfattade ett stort antal personer. Förutom hans närmaste stab ingick många olika slags befattningshavare i organisationen: lantmätare, räntmästare, skrivare, tolk, gränsinspektör, gränsfogdar, gränsskrivare, kronofogde, över 90 fogdetjänare, 32 landsmän, fångvaktare och vaktknektar. Budgeten för år 1726 uppgick till ungefär 10 000 daler silvermynt.


Den extraordinarie landsstaten omfattade 3 300 riksdaler. I den ingick den extra lön på 1 500 daler som Frisenheim hade bland annat för att "de mångfaldiga omkostningar" som han hade på grund av att hans län låg vid gränsen. 150 daler var avsatta för landshövdingens och hans stabs hyreskostnader när de vistades i Fredrikshamn. För underhåll av soldater som kom till länet från fångenskap i Ryssland fanns 1 000 daler reserverade.


Landsstaten och den extraordinarie landsstaten ingick som en del i en större budget för länet som gick under namnet "Nyslotts och Kymmenegårds Hövdingadömes stat". I den fanns också en slottsstat, en skjutsfärdsstat, en artilleristat, en garnisonsstat och en skolstat. Hela budgeten för länet omfattade cirka 40 000 daler silvermynt.

Hög status – och hög lön

Landshövdingeämbetets höga status – som vi sett i en av de högsta rangklasserna – återspeglade sig givetvis i Frisenheims lön. I budgeten för Nyslotts och Kymmenegårds län för år 1726 kan vi se vad både han och alla hans underlydande tjänade.

 

Frisenheims årslön var 1 500 daler silvermynt. Dessutom fick han 1 500 dsm ytterligare som ersättning för alla de omkostnader som tjänstgöringen i gränsorten Villmanstrand förde med sig, och för arbetet som ansvarig för magasinen i Tavastehus, Nyslott, Villmanstrand och Fredrikshamn.

Dessutom hade han 240 dsm i ersättning för resekostnader.


Hans sammanlagda årsinkomst var alltså över 3 000 dsm. Det var en mycket hög lön. Frisenheims närmaste medarbetare kom inte ens i närheten av den. Landskamreren tjänade 500 dsm och landssekreteraren 400.


Och om vi jämför med de verkligt lågavlönade i dåtidens Sverige så blir Frisenheims inkomst närmast astronomisk. En dräng tjänade runt 15 dsm om året (plus skor, kläder och logi), och en piga 10 dsm. En timmerman fick ihop 100 dsm på ett år och en styrman hela 400 dsm. Landskamrerens och landssekreterarens skrivare tjänade 100 dsm om året, och gevaldigern 150. Frisenheim hade också till sitt förfogande en tolk som var omistlig vid alla, både muntliga och skriftliga, kontakter som förekom med ryssarna. Denne tjänade 200 dsm om året.


Gränsinspektören, som hade till uppgift att hålla uppsikt över gränsen, hade en årslön på 400 dsm, men den skulle också räcka till en "skickelig karl till hielp at berida gräntzen".

Gränsfogdarna tjänade 300 dsm, gränsskrivarna 150 dsm, fogdetjänarna bara 15 dsm per år. Vid Frisenheims residens fanns en arrestlokal, och fångvaktaren som tjänstgjorde där hade 78 dsm i årslön, vaktknektarna 36 dsm.

Skatt till Slottet i Stockholm

Bronslejonet vakar över slottsbygget. Från 1727 betalade Frisenheim, invånarna i hans län och folk runt om i det svenska riket en extra-skatt för att Slottet i Stockholm skulle kunna byggas färdigt. Bronslejonet vakar över slottsbygget. Från 1727 betalade Frisenheim, invånarna i hans län och folk runt om i det svenska riket en extra-skatt för att Slottet i Stockholm skulle kunna byggas färdigt.

Med inkomsterna följde också skatter. Det stora nordiska kriget hade inneburit hårda pålagor för svenska folket. Nu var kriget slut, men rikets finanser var körda i botten och skattetrycket var fortfarande hårt. År 1727 fattades beslut om en helt ny skatt – slottsbyggnadshjälpen. Utan den skulle inte slottet bli färdigt. Bygget hade påbörjats redan 1698, året efter den förödande branden, men det skulle inte bli inflyttningsklart förrän 1754.

 

Frisenheim hade säkert tittat på och låtit sig imponeras av den framväxande kungaborgen vid sina besök i Stockholm. Mantalslängden för 1732 visar hur mycket han och hans medarbetare bidrog med till slottsbygget.

 

Slottsskatten var inkomstbaserad och landshövdingen fick alltså betala mest av Villmanstrandsborna: 7 daler silvermynt och 16 öre för året 1732. Kamrer Quensell och sekreteraren Printz bidrog med 1 dsm 8 öre vardera, skrivarna betalade 12 öre var, räntmästaren Printz 24 öre, liksom krigskommissarien Soldan och vaktmästaren Ennart. Tillsammans betalade medarbetarna i landsstaten runt 15 dsm till slottsbygget. Resten av Villmanstrandsborna bidrog med ungefär 20 dsm.

 

Av markegångstaxan kan vi få en uppfattning om vad olika varor var värda. Markegången var det pris som sattes på varor och dagsverken för att beräkna skatter eller värdet av de löner som var angivna in natura. Här är några exempel på markegångstaxan för olika varor i Frisenheims län år 1733.

Priset är satt i daler silvermynt och för lägre priser i öre. (Ett lispund är 8,5 kilo och en tunna är 125 liter).


1 tunna vete = 5 daler silvermynt, 1 tunna ärter = 3 dsm, 1 tunna råg eller bönor = 4 dsm, 1 tunna havre = 1 dsm 4 öre, 1 lispund humle = 1 dsm 16 öre, 1 lispund smör = 1 dsm 20 öre, 1 lispund fläsk = 1 dsm 8 öre, en tunna fjällax = 10 dsm, 1 tunna salt strömming = 4 dsm, 1 oxe = 12 dsm, 1 ko = 4 dsm, 1 får = 24 öre, 1 gås = 12 öre, 1 tjog ägg = 3 öre, 1 lass ved = 4 öre, 1 dagsverke = 6 öre, 1 lispund lingarn = 6 dsm 21 öre.

 

Det fanns en speciell skatt som Frisenheim var ensam om att betala i Villmanstrand. Det var vagnskatten som var en av de många lyxskatter som kommit till för att förbättra statens finanser under kriget – en annan var perukskatten. Frisenheim var den ende i Villmanstrand som hade en vagn att åka i, och därmed den ende som behövde betala vagnskatten. År 1731 kostade vagnskatten honom 1 daler silvermynt och 16 öre, och 1735 hade den gått upp till 8 dsm.

Incidenter vid gränsen

Visserligen var kriget slut, men gränsområdet mellan Sverige och Ryssland var fortfarande en farlig och orolig trakt: den nya gränsdragningen var ännu inte fastställd i detalj, så allmogen i en del områden visste inte om de skulle bli svenskar eller ryssar i framtiden.


I april 1722 fick Frisenheim en rapport om att fyra ryssar – bland dem en kosack – under vintern med hugg och slag överfallit och misshandlat folk i den norra delen av Karelen, som Sverige enligt fredstraktaten behållit. De fyra ryssarna hade stulit pengar, hästar och annan egendom.


För att få slut på sådana "insolencer och våldsamheter" skickade Frisenheim, som nu flyttat till Villmanstrand, iväg kapten Engelbrecht Adam Krabbe och 120 man från Kymmenegårds regemente till det berörda området. Krabbe gav sig iväg till fots med sina mannar, med instruktionen att vara mycket försiktig. Han fick bara förlägga manskapet i socknar som med säkerhet skulle hamna på den svenska sidan efter den slutgiltiga gränsregleringen. Han skulle också se till så att ryssarna inte fick anledning till klagomål. Ändamålet med uppdraget var tvärtom att skapa förtroende över gränsen.


Kapten Krabbe rapporterade i slutet av april att han förlagt sitt manskap i socknarna Ilomants, Kide och Libelits, eftersom de utan tvivel skulle förbli svenska. Soldaterna inkvarterades hos allmogen, som fick utspisa dem med husmanskost. Krabbe kunde också rapportera att han inte märkt av några rövarpartier. Däremot drev ryska kommenderingar in omfattande skatter i bland annat Kivi och Ugoniemi, socknar som sannolikt skulle tillfalla Sverige vid gränsregleringen.


När Frisenheim flyttat till sin residensstad Villmanstrand på våren 1722 hade han ett möte där med den ryske överkommendanten i Viborg, Ivan Schuvaloff. Frisenheim tog upp både uppgifterna om plundringar och skatteindrivningen under samtalen. Schuvaloff sade sig inte känna till någotdera, men försäkrade att han inte kunde godkänna sådan verksamhet i de socknar som skulle tillfalla Sverige.


Frisenheim var mycket angelägen om att göra gränsområdet så säkert som möjligt för sina undersåtar. Han till och med såg till så att soldater som kunde tänkas bli säkerhetsrisker blev förflyttade längre inåt landet. Det gällde manskap i Kymmenegårds läns regemente – tidigare Viborgs läns regemente – som var födda och uppvuxna i områden som tillföll Ryssland vid fredsslutet. Frisenheim ansåg att man kunde ifrågasätta deras lojalitet eftersom de hade familjer och släkt kvar i trakter som blivit ryska.

 

Lösningen blev att 21 soldater fick byta regemente – de förflyttades helt sonika till Åbo läns infanteriregemente, eftersom "man inte kunde förvissa sig om deras trohet." 14 av soldaterna vädjade till rådet om att få blir kvar vid Kymmenegårds regemente. En del av dem hade gift in sig i sina rotebönders familjer, eller var förbundna med dem på annat sätt. Rådet gick med på deras begäran "för denne gången."

Fångar vädjade om hjälp

I april 1722 vädjade en grupp finnar som satt fångna i Viborg till Frisenheim om hjälp. De hade tillhört eller hjälpt "det så kallade Kivikaske Partiet" de strövpartier – dåtidens gerillaförband – som opererat i Finland under ockupationen, och vållat ryssarna stor skada.

 

I fångenskapen hade de farit mycket illa och nästan dött av svält. Ryssarna hade inte gett dem någon mat, utan de fick försöka överleva genom att tigga. Två av fångarna var kvinnor – Catharina Pettersdåtter och Margaretha Johansdåtter – vars brott var att de hjälpt gerillagrupperna.


En av fångarna, en man vid namn Matts Tackman, hade ryssarna anklagat för dråp och vid tre tillfällen "piskat med knutpiska på det ryska sättet." Frisenheim ingrep för att få loss de 15 fångarna. Han uppvaktade överkommendanten Schuvaloff och påminde om att krigsfångar enligt fredsfördraget skulle "ställas å fria fötter". Aktionen lyckades och de 13 männen och två kvinnorna frigavs. De var i mycket dåligt skick, och en av dem dog redan på vägen mellan Viborg och Villmanstrand.


Kvar i Ryssland fanns fortfarande tusentals finska män, kvinnor och barn, som under kriget helt enkelt blivit bortrövade. Ryssarna verkade inte intresserade av att låta dem återvända. Namnlistor som landshövdingarna fick order att upprätta över invånare som fortfarande hölls kvar i Ryssland visar att det rörde sig om flera tusen personer. Efter energiska framställningar från det svenska riksrådet släpptes de till sist, och kom tillbaka till Finland i mer eller mindre miserabelt skick.


De svenskar som hölls kvar i Ryssland var ett problem – och de fångar som släpptes var ett annat. Frisenheim bekymrade sig på sommaren 1722 bland annat över de officerare från de finska regementen som kommit tillbaka från Ryssland. Han hade fått order från rådet i Stockholm att se till att de inte reste till Sverige, utan stannade kvar i Finland.


Problemet var att officererna "var fattiga och utblottade" och att det föll på Frisenheims lott att ordna deras uppehälle medan de var kvar i hans hövdingadöme. Inte undra på att han var angelägen om ett besked från Stockholm om vad som skulle hända med dem.


I slutet av juni 1722 skickade Frisenheim iväg krigskommissarien Abraham Stein Meijer till Sankt Petersburg för att skynda på utlämningen av fångar till Sverige. Den hade dragit ut på tiden, bland annat beroende på att ryssarna inte ställt de transportfartyg som de utlovat till förfogande.

 

Fångarna hade det svårt – de var helt utlämnade åt sig själva och svalt ofta. Frisenheim underströk för riksrådet hur svårt fångarna hade det, och hur de "uti deras stora elände om en nådig förlossning sucka."


Meijer hade också med sig brev från rådet och riksens ständers kommission till Herman Cedercreutz, som var envoyé vid tsar Peters hov. Breven hade adresserats till Frisenheim med en order att vidarebefordra dem till Cedercreutz. Men Frisenheim litade inte på den ryska posten – och det hade han skäl till. Bara en månad tidigare hade viktiga brev som han skrivit till diplomaten Thomas Knipercrona och en löjtnant Stiernhof kommit bort. Breven handlade bland annat om utlämnandet av de svenska krigsfångarna.


Den ryska postgången fungerade mycket dåligt och var "inte alltid att lita på". Men Frisenheim som var mycket misstänksam mot ryssarna var säker på att hans brev helt enkelt hade blivit uppsnappade och lästa av de ryska myndigheterna som ville ha koll på vad svenskarna hade för sig. Frisenheim föreslog rådet att de brev som skulle till svenska tjänstemän i Ryssland adresserades till honom. Sedan skulle han "se till att de vidarebefordrades med någon säker lägenhet."


Det gick givetvis mycket snabbare att få fram viktig post med kurir än med den vanliga postgången. Vid ett annat tillfälle vidarebefordrade Frisenheim ett brev av känslig natur från rådet i Stockholm till Herman Cedercreutz i Sankt Petersburg.

 

Rådet skickade brevet till Frisenheim som just då vistades i Veckelax, som snart skulle döpas om till Fredrikshamn, med instruktioner att skyndsammast och på säkert sätt se till att det kom fram till Cedercreutz. Frisenheim löste det genom att skicka brevet med en "beskedlig karl" till Villmanstrand, och därifrån togs det vidare av en pålitlig kurir till den ryska huvudstaden. Det tog de två kurirerna tre dagar att tillryggalägga sträckan Veckelax – Sankt Petersburg.

 

Visserligen blev det rätt dyrbart, konstaterade Frisenheim. Men om man använt sig av den ordinarie postgången hade brevet kommit fram fyra dagar senare – om det kommit fram alls.

Allmogen krävde skadestånd

Under den ryska ockupationen hade befolkningen i Finland lidit under många pålagor. I april 1722, ett knappt år efter fredsslutet, hamnade efterverkningarna av ett par sådana pålagor på Frisenheims bord.


Ryssarna hade beordrat en karl från var tjugonde gård till tvångsarbete i Ryssland, dels i Sankt Petersburg och dels till fästningsbygget Kronstadt i Finska viken. Dessutom tvingades socknarna att ställa posthästar till den ryska administrationens förfogande. Detta skulle bekostas av allmogen i arbetarnas och hästägarnas hemsocknar. Men någon lön hade tvångsarbetarna aldrig fått, och många av posthästarna reds ihjäl eller dog på annat sätt, utan att ägarna kompenserades.


Nu uppvaktade många av tvångsarbetarna och hästägarna Frisenheim – de ville äntligen ha ersättning för sitt arbete och sina förluster. Men allmogen ville inte bekväma sig till att betala, skrev Frisenheim till riksrådet. Han bad om rådets beslut om hur han skulle förfara. De bönder som inte ville betala menade att "den som lidit måste själv kännas vid skadan, eftersom ingen av dem lär slippa så lindrigt undan att inte lång tid och mycket möda behövs för att reparera den".


Frisenheim ställde sig givetvis på de drabbade arbetskarlarnas och hästägarnas sida. De gårdar som skickat iväg arbetskarlen och den socken som ställt posthästen till förfogande borde ersätta skadan, skrev han till rådet. "Det är bättre att så många som möjligt hjälps åt att betala, än att en ska lida för alla".

Bönderna hade ju själva fattat besluten innan arbetskarlen utgick eller hästen fördes till posthållet, menade han. Och om man inte hade gjort så hade hela socknen med större kostnad tvingats leja häst och folk av ryssarna.


Men någon hjälp av rådet fick inte Frisenheim. Svaret på hans förfrågan var kort och avvisande. Han fick själv försöka jämka samman parterna så "att de på bägge sidor inte har skäl att klaga."

Befästningsbyggen stoppas

Villmanstrand hade med den nya gränsdragningen mellan Ryssland och Sverige blivit en strategiskt viktig ort, med sitt läge bara ett par mil från gränsen. Frisenheim träffade under sommaren 1722 den nyutnämnde överbefälhavaren för Finland, Berndt Otto Stackelberg och fortifikationsdirektören Axel Löven för att planera hur gränsförsvaret mot Ryssland skulle stärkas. Det första projektet blev att befästa Veckelax.

Stackelberg hade passerat orten på sin resa till Villmanstrand och funnit den "utan ringaste staket", men lämplig att bygga ut till gränsfästning och garnison. Det fanns flera skäl att befästa Villmanstrand och Veckelax: de låg nära Ryssland, de var viktiga handelsorter, och inte minst därför att hopar med ryska rövare då och då gjorde infall i Finland.


Resultatet av mötet mellan Frisenheim, Stackelberg och Löven blev att en styrka på 320 man från Kymmenegårds läns regemente kommenderades till Veckelax för att bygga bröstvärn, palissader och förläggningar åt vaktmanskap och arbetsstyrka. Till Villmanstrand beordrades 120 man för befästningsarbeten. Men projekten drog ut på tiden på grund av brist på pengar.


Under tiden blev problemet med ryska rövare så allvarligt att Kungl. Maj:t beslöt att förstärka garnisonerna i både Veckelax och Villmanstrand "för att hindra alla olägenheter och aktioner av rövarband ifrån ryska gränsen". Förstärkningen av gränsbevakningen togs från Kymmengårds läns infanteriregemente – 150 man till Veckelax och 80 till Villmanstrand. Frisenheim fick order från Statskontoret att ordna med underhåll och löner till de sammanlagt 230 soldaterna.


Det stora problemet när det gällde befästningsarbetena i Veckelax och Villmanstrand var pengar. 1727 hade arbetet i Villmanstrand bara resulterat i ett magasin, ett materialhus, en barack och en corps-des-gardes-byggnad. Dessutom hade arbetet på en jordvall runt staden påbörjats, och palissader blivit byggda. I Fredrikshamn – det omdöpta Veckelax – fanns nu sex bastioner, vallgrav, bröstvärn och ett 20-tal artilleripjäser.

 

Men särskilt skräckinjagande blev anläggningen aldrig. Löven sade 1731 att "Fredrikshamn inte kan kallas en fästning, även om det inte skadar, att grannen tycker det är en fästning."
Ändå hade byggena frestat på stadens ekonomi så att magistraten hade svårt att betala sina skulder. Handelsmannen Carl Johan Grabbe klagade hos rådet i Stockholm över att han trots påstötningar inte fått de drygt 4 000 daler kopparmynt som staden var skyldig honom. Orsaken var "brist på tillräckliga medel i stadens kassa". Pengarna hade gått åt till att bygga hus för garnisonens manskap, och andra offentliga byggnader. I Nyslott hade heller inte blivit mycket gjort på befästningsprojekten. Sammantaget var beredskapen mot fientliga angrepp verkligen inte mycket att skryta med.


Ett oväntat problem uppstod i Fredrikshamn så snart befästningsarbetena kom igång. Stadsborna och officerarna som ledde arbetet kom inte överens. Det uppstod "missförstånd och osämja", och situationen urartade till sist så att slagsmål och dueller och "allehanda oväsende" var vanliga.

 

Frisenheim var bekymrad över läget. Det talades i hela landet och till och med i Ryssland om misshälligheterna. Han försökte avstyra excesserna, men det var svårt, bland annat av det enkla skälet att krigsrätter där man kunde klara upp mål av det här slaget måste beslutas av överbefälhavaren general Stackelberg som befann sig i Åbo, 50 mil bort. Och om man väl lyckades få fram ett beslut om en rättegång så fanns det oftast ingen auditör ledig som kunde ta sig an målet, eftersom de få som fanns var överhopade av arbete.


Det ledde till att många orosstiftare ostört kunde fortsätta att ägna sig åt övervåld, slagsmål och andra brott. Det fick svåra följder, konstaterade Frisenheim, och det hade redan fördröjt Fredrikhamns utveckling.


Han rådgjorde med Stackelberg om saken och denne menade att det måste till en överauditör i armén för att det militära rättsväsendet skulle fungera tillfredsställande. Frisenheim uppvaktade rådet om problemet, men fick nej. "Ingen auditör kan bestås vid de finska trupperna", blev det kallsinniga svaret.

1 500 hemman övergivna

Som vi sett var det ett förhärjat Finland som Sverige fick tillbaka efter det långa kriget och den ryska ockupationen. Från sitt nyskapade hövdingadöme rapporterade Frisenheim att vart femte hemman omöjligen kunde betala någon skatt till kronan. Ännu år 1723 fanns i länet nära 1 500 ödehemman.

Antalet invånare hade sjunkit med ett par tusen under krigsåren. I Österbotten låg mer än 1 000 mantal helt öde och i Åbo-Björneborgs län fanns 1 000 ödehemman – gårdar som övergivits.


Den kommission som rådet tillsatt för att reda ut förhållandena i Finland beviljade frihetsår från skatt till 1 210 hemman i Frisenheims län: 320 hemman fick sex år, 220 fick fem år, 310 fick fyra år, 160 fick tre år, 80 fick två år och 120 ett år fritt från skatt. Dessutom fick en stor del av den finska allmogen av 1723 års riksdag ytterligare en skattelindring: den återstående delen av 1721 års ryska skatt efterskänktes.


Men det tycktes inte finnas något slut på Finlands olyckor. De fem första fredsåren drabbades jordbruket av svår missväxt. Redan den första fredsvintern led både allmoge och ståndspersoner svårt av matbrist. Bönderna saknade utsäde och regeringen tvingades öppna magasinen så att de kunde få låna spannmål till sådden. Sommaren 1722 regnade det oavbrutet, och grödan ruttnade bort på åkrarna. En boskapspest bröt ut, och en stor del av djuren i södra Finland dukade under.

1723 fortsatte utlåningen av spannmål ur kronomagasinen, och dessutom skickades 2 450 tunnor korn till Åland och Finland från Sverige.


Frisenheim som ju utöver sitt uppdrag som landshövding också var ansvarig för uppköpen av spannmål och kontrollen av kronans magasin i Tavastehus, Nyslott, och Villmanstrand fick riksrådets tillåtelse att ta så mycket ur magasinen som var möjligt med tanke på att garnisonerna också måste ha sin tilldelning. Bönderna behövde spannmål både till mat och utsäde. Han hade kontakt med de andra landshövdingarna för att samordna uttaget så att ransonerna fördelades över hela landet.


Frisenheim informerade rådet om att bönderna inte förmått betala tillbaka mer än en del av den spannmål som de fått låna ur magasinen året innan. Han varnade för att om detta fortsatte år för år så skulle magasinen snart vara tomma. I sitt eget län införde Frisenheim regeln att varje bonde måste betala tillbaka det han lånat året före, innan han fick ett nytt lån. Däremot var det inget som hindrade att han fick ett större lån än året innan. Detta var regler som var till gagn både för allmogen och riket, konstaterade han.


Alla förhoppningar om att 1723 års skörd skulle bli bättre kom på skam. Den blev ännu sämre än den året innan, utlåningen ur magasinen fortsatte och ytterligare 4 000 tunnor spannmål skickades från Sverige. På våren 1723 fattade rådet beslut om att allmogen skulle slippa en del av de pålagor som ryssarna beslutat om före freden i Nystad. Kläder och annat som kronan tagit emot som skatt och som ännu inte sålts återställdes. Något som "är till inte ringa lättnad och hjälp", ansåg Frisenheim.


Han skrev till rådet att han alltid brukat försiktighet i sitt hövdingadöme när det gällde att utkräva avgifter, så att de fattiga inte skulle drabbas så hårt att statens inkomster i framtiden skulle minska. För dem som hade det svårt och som hade lidit extra mycket vidtog han åtgärder för att lätta på deras bördor – de fick anstånd med inbetalningarna.


För att få ordning på indrivningen av pålagorna såg Frisenheim till att det upprättades listor på medborgarna med uppgifter om vad de var skyldiga staten. Ett av skälen var att kronobetjänterna inte skulle kunna ta ut mer än de hade rätt till, men det visade sig också att det fanns förmöget folk som "av ovilja och tröghet" inte erlagt vad de skulle. För att deras gensträvighet inte skulle vara dem till förmån och ett skadligt exempel för andra framhöll Frisenheim för rådet att han hållit en mycket "allvarsam hand" över sådana tilltag.


1724 och 1725 blev nöden ännu värre, och nya sändningar skickades från Sverige. Frisenheim beskrev läget i sitt län i mörka färger: "Den högste guden har åter behagat hemsöka de flesta orter i landet med så svår missväxt, att man inte med annat än beklagan kan föreställa sig den jämmer och elände som därav ofelbart existerar."


Det var helt omöjligt för många bönder att betala sina skatter med spannmål. På hösten 1725 vädjade till exempel allmogen i Valkeala socken till Frisenheim om att få slippa att leverera spannmål till kronan. Efter hösttinget i häradet skrev Jakob Hagen på häradsrättens vägnar till landshövdingen och berättade att befallningsmannen Johan Kyreen hade undersökt huruvida bönderna i socknen skulle kunna betala sin skatt in natura. Han hade kommit fram till att det var helt omöjligt för de flesta. Så nu anhöll bönderna genom häradsrätten om att de som "penningar kunna sig förskaffa" skulle få betala 5 daler silvermynt för varje tunna spannmål som de levererade i vanliga fall. Frisenheim kunde naturligtvis inte göra annat än att gå med på förslaget, som grundade sig på en kunglig missväxtförordning från 1723. Det blev befallningsman Kyreens sak att driva in pengarna.


Under de svåra åren lånade Frisenheim ut ansenliga mängder spannmål från magasinet i Tavastehus, som han hade ansvaret för, till Åbo och Björneborgs, samt Nylands och Tavastehus hövdingedömen. I början av 1725 var en stor del skulderna fortfarande obetalda, och det som hade börjat komma in var av så dålig kvalitet att "det varken duger till gryn eller dricka". Frisenheim fick rådet att gå med på att skjuta upp återbetalningarna av spannmålen till nästkommande höst, då man kanske kunde hoppas på en bra skörd igen, "om bara Gud välsignar landet med bra växt."

Bara hö, bark och rötter att äta

Missväxt och svält på grund av torka och frost. I Jäskis härad åt dessutom storkar under sommaren upp mycket av säden på åkrarna. Missväxt och svält på grund av torka och frost. I Jäskis härad åt dessutom storkar under sommaren upp mycket av säden på åkrarna.

Svältåren 1724 och 1725 hade drabbat det finska folket hårt. Men det var inte slut än: 1726 blev det värsta nödåret. Efter en ihållande torka som varade från mitten av april till en bit in i juni slog frosten till och förstörde grödan helt. Priset på spannmål bara ökade och ökade. Folk åt hö, bark, rötter och annat för att överleva. Situationen var "uslare än man kunde beskriva."

 

I oktober 1726 fick Frisenheim order från Stockholm att köpa upp så mycket som kunde behövas i länet under det kommande året. Han satte igång direkt.

 

I Åbo, Österbottens och Nylands län kostade rågen 8 daler silvermynt per tunna, liksom i Viborg. Men Frisenheim lyckades få köpa korn för drygt 6 daler per tunna och korn för knappt 5 daler.

 

Var någonstans Frisenheim köpte spannmålen vet vi inte med säkerhet, men troligen var det i Estland som hade förskonats från missväxt. Han hade ordnat så att handlarna i Fredrikshamn kunde köpa spannmål i Estland tullfritt och sedan sälja den till befolkningen på kredit.

 

I slutet av november hade han fått ihop 1 000 tunnor. Han skulle fortsatta upphandlingen, rapporterade han till rådet, men hur prisutvecklingen skulle bli vågade han inte bedöma. Rådet var nöjt med hans insatser hittills, och beordrade honom att fortsätta köpa innan priserna steg framåt vintern. På våren 1727 hade Frisenheim köpt upp sammanlagt 2 336 tunnor spannmål, så att det i magasinen nu fanns totalt 14 336 tunnor. Läget på spannmålsfronten var nu så bra att Frisenheim gav tillstånd till utskeppning av säd, bland annat till Stockholm och Åbo.

 

Först 1727 blev det äntligen en bra skörd. "Den allra högste Guden har behagat att innevarande år ymnigt välsigna landet med säd", konstaterade Frisenheim i november det året. Kronomagasinen var så välfyllda att det räckte till garnisonernas behov de närmaste två åren. Det var i själva verket så gott om spannmål i hans län att det inte fanns avsättning för allt i städerna. Frisenheim oroade sig därför för att bönderna när vinterföret kom skulle föra spannmål över gränsen till Ryssland illegalt och sälja den mot bättre betalning där. På så vis skulle kronan gå miste om tullinkomster och brist på säd skulle uppstå igen om skördarna blev sämre under kommande år.

 

På hösten 1728 var läget på spannmålsfronten fortfarande mycket gott. Frisenheim hade fått ett anslag på 99 000 daler silvermynt att köpa upp spannmål för, skörden var bra, så kronomagasinen var välfyllda: där fanns 16 938 tunnor, magasinen i Åbo och Nyland oräknade.

 

Det hårt prövade finländska folket blev förunnat fyra goda år: 1727, 1728, 1729, 1730. Men 1731 och 1732 kom nya bakslag. Frisenheims hövdingadöme drabbades hårt. Men eftersom de senaste fyra åren varit goda så blev inte konsekvenserna så förödande som under de tidigare missväxtåren. De goda åren hade varit en återhämtning. I Frisenheims län sjönk antalet ödegårdar från runt 1 000 till 800. Men någon folkökning blev det inte. 1723 var 19 034 personer mantalsskrivna i länet, och 1731 hade antalet sjunkit till 19 030.

 

I mitten av maj 1731 låg snötäcket fortfarande kvar i bygderna runt Villmanstrand. Den 15 maj hade snön visserligen börjat försvinna, men alla insjöar var fortfarande isbelagda. Den extremt kalla våren förorsakade en svår brist på foder, så att allmogen för att rädda sina djur tvingades tillgripa sina förråd av brödsäd och utsäde. Till slut tvingades många att vända sig till Frisenheim för att få hjälp med lån ur kronomagasinen: det gällde familjens överlevnad och gårdens fortsatta existens.

 

Frisenheim visste att han egentligen inte kunde låna ut säd ur kronomagasinen utan att ha fått tillstånd från Stockholm. Men han visste också att om han skulle invänta det tillståndet så skulle såningstiden redan vara passerad. Det fanns bara en sak att göra om inte de drabbade bönderna skulle bli helt strandsatta: han lånade ut spannmål till de behövande med villkoret att den skulle betalas tillbaka samma höst.

 

När alltihop redan var klart informerade han rådet om sina åtgärder. Han framhöll att det bara handlade om några hundra tunnor säd, och att de ju skulle betalas tillbaka på hösten. Rådet godkände hans åtgärder. Vi kan se av brevväxlingen att Frisenheims bedömning om att det skulle ta för lång tid att vänta på klartecken från Stockholm var helt korrekt. Han skickade sin skrivelse med information till rådet den 15 maj, men den lästes inte upp i rådet förrän den 10 december. Då var sådden för länge sedan avklarad, liksom skörden, och den lånade säden var återbetald för länge sedan.

 

1732 slog skörden i Finland fel igen, och befolkningen fick utstå svåra lidanden för andra året i följd.

 

Under tiden från mars till augusti 1733 genomförde Frisenheim en restrannsakning – en undersökning av de restskattskyldigas förmåga att betala – i S:t Michel, och han blev chockad över tillståndet i den delen av sitt hövdingadöme.

 

"Jag måste berätta hur invånarna i detta hövdingadöme på grund av två års svår missväxt i följd hamnat i ett högst beträngt tillstånd", skrev han i en rapport till Stockholm i mitten av mars. "I Savolax Övredels härad har jag nu under pågående restrannsakning själv erfarit fattigdomen. Den är större än jag kan beskriva eftersom ganska få av allmogen äger annat än bark och agnar och annan sådan ovanlig spis att uppehålla livet med. Åtskilliga har varit nödsakade att lämna sina hemman, och med hustru och barn dels genom bettlande eller arbete på den ryska sidan söka sin föda."

 

För att skona allmogen från ytterligare påfrestningar lyckades Frisenheim få rådet att ställa in årets möte med Savolax samt Nyslotts och Kymmenegårds infanteriregementen. Han framhöll att allmogen inte kunde klara sitt eget livsuppehälle, och alltså än mindre skaffa fram underhåll åt soldaterna vid regementsmötet.

 

I Nylands och Tavastehus län var situationen också svår. Frisenheim tvingades rycka in och låna ut spannmål ur det magasin i Tavastehus som han ansvarade för. Efter förfrågan från landshövdingen Per Stierncrantz, ställde han 500 tunnor råg och 500 tunnor korn till förfogande för att lindra allmogens lidande.

 

Efter två svåra år såg det ut att bli en bra skörd, rapporterade Frisenheim i augusti 1733. Det hade visserligen regnat mycket och varit ganska kallt en tid, men han hoppades att vädret skulle bättra sig. I Jäskis härad hade storkar under sommaren förstört mycket av säden på åkrarna och hagelskurar hade slagit ned den på en del ställen – men bortsett från detta härad blev skörden i länet god.

 

Men redan 1734 blev det katastrof igen, och Frisenheim tvingades på nytt låna ut spannmål ur magasinen till allmogen. När han reste runt i länet hade han fått bevis för hur eländigt invånarna hade det. I Jäskis måste de livnära sig på bark, konstaterade han. Häradet hade drabbats av dåliga skördar fyra år i rad och behövde undsättas med minst 600 tunnor spannmål för att klara sig, och till resten av länet behövdes ytterligare ungefär 1 500 tunnor. Kronan tog ingen risk med lånen till allmogen, framhöll Frisenheim i en rapport till Stockholm. Lånen från tidigare år hade betalats tillbaka till sista tunnan.

En hemsk mordhistoria

På hemväg från fångenskapen i Ryssland råkade de svenska soldaterna, officerarna och deras familjer ut för tragedier av många slag: svält, sjukdomar – och mord.


På hösten 1724 var en snickare från Åbo vid namn Mathias Seplin, hans hustru Hedwig Jonasdåtter som var i 50-årsåldern, samt deras söner Jacob och Werner som var 12 och 15 år på hemväg från fångenskapen. De sällade sig till en grupp andra svenska krigsfångar: Johan Gabrielsson Flundt, hans hustru Catherina Andersdåtter och en matros som hette Michel Jacobsson Kreswen. Denne var född på Åland, hade blivit krigsfånge och därefter varit i rysk tjänst i tolv år. När kriget slutade beslöt han sig för att återvända till fäderneslandet. Catherina hade tagits till fånga tillsammans med sin förste man, och när denne dog under fångenskapen hade hon gift sig med Flundt.


Gruppen hade träffats i Sankt Petersburg, och där slagit följe med varandra. På kvällen den 25 september 1724 hade de hunnit fram till en plats ett par mil öster om Viborg, där de slog läger för natten.


Det var där rånmordet förövades: på kvällen stack Michel med ett spjut och en kniv ihjäl hela familjen Seplin när de somnat vid lägerelden. Motivet var att komma över deras tillhörigheter. Efter dådet släpade Johan och Michel undan kropparna och täckte dem med mossa, sedan fortsatte de västerut till Viborg.

De hade kommit över sex hästar, fyra vagnar och tre kistor med kläder, 10 rubel och Mathias snickarverktyg. Men de kom inte så långt. De svårt sargade kropparna hittades snart. Med hjälp av vittnen som fångarna träffat längs vägen avslöjades de, och ställdes inför rätta i Viborg.


Affären hamnade på Frisenheims bord först sju år senare, på sommaren 1731. Det var överkommendanten i Viborg, Ivan Schuvaloff, som informerade honom i en skrivelse, där han undrade om de svenska myndigheterna ville att de två mördarna skulle utlämnas, eller om de skulle dömas i Ryssland.


Enligt de ryska myndigheterna hade Michel erkänt att han huggit ihjäl familjen Seplin. Han uppgav att Flundt tyckt att han skulle avstå, men att denne inte gjort något för att varna offren. Catherina sade i förhören att hon inte visste något om Michels plan förrän han redan hade satt den i verket. Hon sov när morden begicks, men efteråt hade hon frågat sin man vad som hade hänt. Denne hade bara undvikande svarat att "det som här hänt har hänt".


Frisenheim skrev till rådet om saken och fick till svar att eftersom de begått gärningen på rysk mark så vore det väl bäst om de också straffades där. Och så blev det. Den 20 mars 1732 informerade Schuvaloff Frisenheim om att Johan Flundt, hans fru Catherina och Kreswen den 9 mars hade blivit "alivade och halshuggna".


Morden på skogsvägen utanför Viborg var en tragedi i det lilla i den malström av elände som drabbade både finnar, svenskar och ryssar under stora nordiska kriget. Men visst var det ett extra bittert öde för familjen Seplin att bli ihjälhuggna av en reskamrat som de litade på när de bara hade några få mil kvar till hemlandet, efter åratal av elände som krigsfångar.

Könssjukdom sprider sig

Landshövdingarnas rapporter till rådet i Stockholm den första tiden efter det att Finland blivit svenskt igen vittnar om det moraliska förfall som brett ut sig i den östra rikshalvan under den brutala ryska ockupationen. Landshövding Per Stierncrantz i Nylands och Tavastehus län skrev att allmogen var "alltför benägen att fylla sig med brännvin och öl och sällan visade sig nykter". En del kom till och med berusade till kyrkan och ställde till bråk. Kvinnor hade sålt sig själva och sina barn för att skaffa mat. Många hade blivit våldtagna.


Könssjukdomar, främst syfilis, hade från slutet av 1500-talet spridits över Europa, främst genom soldater och sjömän. Strax efter fredsslutet i Nystad hade – förmodligen för första gången – en venerisk sjukdom börjat sprida sig i en del finska bygder. Smittan tycks ha startat i Frisenheims län.


Den 1 maj 1725 skrev han till rådet om att invånarna i Säkkijärvi i södra delen av hans hövdingadöme berättat för honom "hur det där i socknen genom en med transporten från Sverige ankommen dragon spritt sig en smittsam och vederstygglig sjukdom som beror på lösaktighet". Smittan hade spritt sig till alla i gården där dragonen bott, och nu var alla oroliga för att sjukdomen skulle breda ut sig. Det kunde ju vara så, menade Frisenheim, att flera i socknen bar på smittan, utan att de ännu blivit sjuka.


Han rådde sockenborna att ordna ett möte och försöka få dit en erfaren fältskär som kunde få bukt med sjukdomen. Att både sockenborna och Frisenheim var oroliga märks tydligt i breven. Om de inte fick hjälp "ser de sin egen undergång för ögonen". Frisenheim gav befallningsmannen i socknen order att bevaka situationen och se till att de tre gårdar som drabbats av smittan isolerades tills vidare.


Han bad om ekonomisk hjälp från Stockholm, så att han kunde få en skicklig läkare till platsen. Om man inte gjorde något åt sjukdomen var han rädd för att smittan skulle sprida sig vida kring: resultatet skulle bli att välskötta gårdar förvandlades till ödehemman, och det skulle drabba kronans inkomster. Frisenheims medkänsla med allmogen i hövdingadömet lyser igenom i hans formuleringar när han skriver om att hans enda avsikt är att "låta hjälpa och bota åtskilliga arma och eländiga människor".


Han lyckades få rådet att stå för kostnaderna för en fältskär som tog sig an smittan i Säkkijärvi, och Collegium Medicum (ett ämbetsverk med uppsikt över den medicinska verksamheten i landet) bistod dessutom med goda råd om hur man skulle bekämpa sjukdomen.


Under tiden spred sig paniken i Säkkijärvi: människor som inte hade några symptom var rädda att de blivit smittade och krävde att de skulle isoleras och få behandling. Sjukdomen spred sig dessutom så att människor i omkringliggande socknar smittades. Frisenheim var tvungen att skicka dit ytterligare två fältskärer, och prästerna fick till uppgift att besöka folk och lugna dem.


De som verkligen var sjuka vårdades i hus dit inga andra hade tillträde, och där det fanns sjukvårdare, förtäring och ved som Frisenheim hade låtit skaffa. Fältskären Jahn som ansvarade för vården av de sjuka måste köpa dyra medikamenter, och Frisenheim fick avsätta över 500 daler för ändamålet. Men det var ändå en ringa kostnad mot den som skulle drabba samhället om smittan fick fortsätta att spridas, skrev han till rådet. I mitten av januari 1726 kunde han till slut lättad rapportera att smittan "blivit utrotad". Livet i Säkkijärvi kunde återgå till det normala.


På våren 1730 kom ett nytt larm. Några personer i Savolax och Kulmala socknar hade insjuknat i vad som sades vara fransosen – det vill säga syfilis. Hur allvarligt man såg på syfilissmitta vid den här tiden framgår av att rådet i Stockholm tog på sig kostnaderna för de fältskärer som Frisenheim hade beslutat skicka till de två socknarna för att undersöka saken. Men de hann inte iväg innan kronobetjänterna i trakten kunde rapportera att de smittade personerna hade blivit botade "med så kallade huskurer som fanns i socknen".


Om det hade med utbrotten av veneriska sjukdomar att göra är okänt, men Nyslotts och Kymmenegårds län fick i alla fall på Frisenheims initiativ sitt första apotek i början av 1730-talet. I hela det svenska riket fanns i slutet av 1700-talet bara runt 100 apotek och Finland hade fått sitt första apotek 1689.


Apoteket i Fredrikshamn fick sina privilegier den 29 april 1732. Apotekaren hette Henning Rothfeldt och hans uppgift var att betjäna både befolkningen och de tre garnisonerna i länet. Han beviljades en årlig tullfrihet i stora sjötullen på 100 daler silvermynt på läkemedel. Före freden i Nystad var det dåvarande Viborgs län mycket större än Frisenheims hövdingadöme. Apotekaren i Viborg hade haft 200 daler silvermynts tullfrihet, eftersom konsumtionen av läkemedel var mycket större i det gamla länet. Två härader hade tillfallit Ryssland i fredsuppgörelsen.


Den nye apotekaren i Fredrikshamn fick dessutom tullfritt införa ett fat franskt vin – frågan är bara om det betraktades som ett läkemedel, eller om apotekaren njöt av det hemma efter långa arbetsdagar.

En vy från Kymmene älvdal som den tedde sig på 1700-talet. Bilden är en lavering av Augustin Ehrensvärd från hans resa i Finland 1747.

Rymma till Ryssland

Från Frisenheims hövdingadöme begav sig människor österut till Ryssland under missväxtåren, en del illegalt, trots överhetens stränga varningar, och en del försedda med pass från landshövdingen. Straffet för de som olovligen gav sig av och sedan blev avslöjade var kroppsstraff eller 40 daler böter.

Att flykten var omfattande bevisas av att befolkningen i hövdingadömet minskade under den här perioden, vilket avspeglar sig i att antalet mantalsskrivna sjönk. 1726 stod över 1 000 gårdar i länet öde.


Det främsta skälet till att tjänstefolk gav sig iväg från Sverige till Ryssland var att lönerna var bättre i Ryssland. Skillnaden i löner fick en annan effekt också: drängar och pigor i gränstrakterna på den svenska sidan blev missnöjda med sina löner när de jämförde med vad kollegerna i Ryssland tjänade – till exempel i den del av Karelen som varit svensk ända fram till freden i Nystad. En dräng hade tidigare varit nöjd med en årslön på 12-15 daler kopparmynt och en piga med 8-9 daler.

Men nu krävde drängen 30-40 daler och pigan 15-18 daler, vilket i sin tur ledde till missnöjde bland bönderna.


Flykten, eller deserteringen som Frisenheim kallar den, var ett problem för de ryska myndigheterna också. Frisenheim och överkommendanten Ivan Schuvaloff i Viborg vidtog i december 1723 gemensamma åtgärder mot flyktingarna. De beslutade att ingen skulle få passera gränsen utan ett pass som var utfärdat av endera av dem. Passet skulle visas upp i Villmanstrand respektive Viborg innan resenären fortsatte längre in i landet.
Frisenheim hade order från Stockholm att "hålla allvarsam hand" över gränskontrollen. Men det var naturligtvis oundvikligt att "en och annan" smet över gränsen utan pass. Förordningen om böter eller kroppsstraff för de som passerade gränsen illegalt utfärdades i september 1724, och då hade antalet förbudsbrytare minskat. Men det var bara tillfälligt. Oseden hade kommit tillbaka konstaterade Frisenheim tre år senare.


De som gav sig iväg från Finland till Ryssland lockades av ett hopp om att de skulle få det bättre där, och ryssarna tog ofta väl hand om dem. Den risk som de illegala utvandrarna tog var att fångas in och skickas tillbaka. Myndigheterna i Viborg spanade ständigt efter rymlingar, och skickade tillbaka dem som de hittade. Men det hjälpte inte. Det var ofta omöjligt att hålla de återbördade rymlingarna inspärrade till nästa ting – så när de frigavs begav de sig tillbaka till Ryssland igen, helst till trakter på betryggande avstånd från den svenska gränsen.


Frisenheims län hade en 50 mil lång gräns mot Ryssland – och det var helt omöjligt att ordna effektiv bevakning av hela sträckan. Strömmen över gränsen fortsatte och fortfarande 1731 bekymrade sig Frisenheim om saken i en skrivelse till Kungl. Maj:t. Han konstaterade visserligen att en del av flyktingarna blivit återsända genom Schuvaloffs försorg, men att många begett sig längre in i Ryssland, ända till Sankt Petersburg, för att vara säkra. Det verkar också som om ryssarna tappat intresset för problemet. Frisenheim ville förse dem med en lista på kända "överlöpare", men fick svaret från kommissionssekreterare Johan Christopher von Morian vid den svenska beskickningen i Sankt Petersburg att han var tveksam eftersom det "hos ryssarna som är mycket böjda för misstankar, torde förorsaka felaktiga slutsatser".

Gränsdragning och hotelser

En av de frågor som Frisenheim blev engagerad i när han installerat sig i Villmanstrand på våren 1722 handlade om exakt hur den nya svensk-ryska gränsen skulle dras. Det som ställde till problem var att gränsens sträckning inte i detalj framgick av fredstraktaten. Detaljerna skulle ordnas av en gemensam svensk-rysk gränskommission. Det gällde att lösa frågan snabbt, bland annat eftersom tullverksamheten inte kunde komma igång innan gränsen var utstakad. Det var upplagt för nya tvister och missförstånd mellan de gamla fienderna.


Den svenska kommissionen leddes av generalmajor Axel Löven, som till sitt förfogande hade några kommissarier och en trupp ur armén. Ryssarna utsåg den nyutnämnde överkommendanten i Viborg, generalmajoren Ivan Schuvaloff, att sköta förhandlingarna med svenskarna.


Löven och Schuvaloff kom i Frisenheims närvaro överens om att en fortfikationskapten från vardera sidan omedelbart skulle undersöka och märka ut de trakter och socknar som ostridigt skulle tillfalla Sverige, för att ryssarna i fortsättningen inte skulle befatta sig med de områdena.


Den stora stötestenen i förhandlingarna var gränsens exakta startpunkt vid Finska viken. Fredsfördraget fastställde att gränslinjen skulle gå vid Vederlaks – det svenska namnet på Virolahti. Sveriges fredsförhandlare tog för givet att det innebar Vederlaks östra sockengräns. Men ryssarna krävde att gränslinjen skulle dras en bit västerut, vid Vederlaks kyrka. Tvisten handlade om ett mycket litet område – men det var strategiskt viktigt. Om ryssarna drev igenom sin uppfattning skulle hela Vederlaksviken bli rysk, och då skulle de kunna anlägga en örlogshamn där. Löven och Schuvaloff inledde förhandlingarna med en affekterad skriftväxling. Utan resultat. Och nu tog ryssarna till andra metoder – hotelser och beskyllningar.

 

I maj reste Frisenheim och Löven till Viborg, Löven för att förhandla vidare om gränsen och Frisenheim för att hämta en del av de pengar som Ryssland enligt fredsfördraget skulle betala ut till Sverige. Det var 12 år sedan Frisenheim flydde från Viborg. När han nu kom tillbaka var hans gamla hemstad rysk – en bitter upplevelse.


Frisenheims och Lövens förhandlingsläge var svårt. Både de ryska och svenska parterna hade skriftligen begärt besked från sina regeringar om vilka ståndpunkter de skulle inta. Svaret från Stockholm till Frisenheim-Löven dröjde, medan tsar Peter snabbt kom med sina order – och de var oroande.


Han menade att den svenska hållningen i Vederlaksfrågan var förolämpande och bara en förevändning för att få igång ett nytt krig. Fredsförhandlarna i Nystad hade gjort upp i detalj om gränsdragningen, precis på det sätt som ryssarna nu hävdade, det kunde de svenska delegaterna inte neka till. Den ryske ministern i Stockholm var upprörd över att han inte fick svar på sina framställningar till rådet i Stockholm, och Schuvaloffs rapporter hade gjort tsaren upprörd.


Frisenheim berättade i en skrivelse hem till rådet den 19 maj att Schuvaloff bland annat hade sagt till tsaren att svenskarna hade planer på att anfalla Viborg, och därför hade man förstärkt vaktstyrkan i staden, samt gett order om att ingen svensk fånge fick vistas där längre än 24 timmar. Peter hade reagerat våldsamt på de uppgifterna och med hårda ord sagt att han mycket väl kunde förekomma ett svenskt anfall.

Ryssarna allt mer hotfulla

Löven och Frisenheim befann sig nu i en svår situation: tsaren hade tydligt deklarerat sin inställning, men från Stockholm kom inga besked. Dessutom blev ryssarna allt mer hotfulla mot de två svenskarna:


Frisenheim rapporterade att tsaren gett order om att hela den svenska förhandlingsdelegationen skulle arresteras och föras bort om Löven inte kommit med ett definitivt svar inom tio dagar. Tsaren hade också sagt att han beklagade svenskarnas olycka, skrev Frisenheim till rådet. För att ytterligare pressa svenskarna satte Schuvaloff igång med rena trakasserier. Han lät sina vakter följa dem hack i häl vart de än gick, "på det att vi inte ska kunna fly".


Ryssarna var mycket misstänksamma. Frisenheim visste berätta att det ryska hovet surrade av rykten om att Sverige kunde förena sig med Tyskland, England och Danmark mot Ryssland. Ryske ministern i Stockholm rapporterade att den svenske kungen hade tagit emot den danske ministern i audiens flera gånger, och om det inte blev någon ändring skulle tsar Peter kalla hem den ryske ministern från Stockholm.


Frisenheim och Löven var till sist så pressade att de efter noggranna överväganden, för att få slut på oron och undvika krig, beslöt att ge upp och acceptera de ryska kraven om gränsen vid Vederlaks. De hade fattat beslutet gemensamt, rapporterade Frisenheim till rådet:


"Vi har i detta ärende inte kunnat finna någon annan utväg, om vi inte ville exponera hela detta landshövdingedöme för ryssarnas våld, samt se konferenserna om gränsen på ett oerhört sätt bli avbrutna genom att vi blev arresterade och bortförda, och vad mer är att genom en längre fördröjning få se de 500 000 riksdaler (en första del av den summa på två miljoner som Ryssland i fredsfördraget förbundit sig att betala till Sverige) som just skulle föras till Sverige tas tillbaka av ryssarna, vilket vi inte ansåg kunde försvaras".


Frisenheim och Löven hade från den ena postsändningen till den andra så mycket som det någonsin gick uppehållit de ryska kommissarierna i väntan på order från Stockholm. Men några order kom inte.


Vid det möte som delegationerna i Viborg hade den 18 maj frågade ryssarna om Frisenheim-Lövens hållning i gränsfrågan grundades på order från rådet. "...varpå vi svarade att vi inte fått några order från vår nådigaste överhet, utan gått efter traktatens lydelse, samt att detta inte kunde vara av den vikten att det skulle orsaka något missförstånd mellan Eders Majestäter, utan att allt på bästa sätt kunde avgöras."


Vi anar i Frisenheims skrivelse till "den nådigaste överheten" hans irritation och indirekta kritik över att rådet inte behagat komma med några order eller ens råd om hur förhandlingarna med de allt mer hotfulla ryssarna skulle skötas, utan lämnat honom och Löven i sticket.


Frisenheim var helt övertygad om att det skulle ha lett till "svåra påföljder" om han och Löven inte hade gått med på de ryska kraven. Han avslöjade efteråt att Schuvaloff mellan fyra ögon hade fallit i gråt och med "sorgliga åtbörder" avslöjat vilka hårda krav tsar Peter ställde på honom när det gällde gränsförhandlingarna. Peter menade att de svenska förhandlarna i Nystad gjorde sig skyldiga till bedrägeri när de nu gjorde svårigheter om gränsdragningen.


Tsaren hade skäl att vara misstänksam, ansåg Schuvaloff, på grund av den svenske kungens resor utomlands, rustningen av den svenska flottan i Karlskrona och eftersom den svenske ambassadören inte infunnit sig i Moskva.


Löven och Frisenheim gick med på uppgörelsen om gränsen eftersom Schuvaloff hävdade att det vid fredskongressen i Nystad i hans närvaro uttryckligen hade sagts att gränsen skulle gå vid Vederlaks kyrka. Han lovade till och med att lämna en skriftlig försäkran om att det var så.


Frisenheim bad rådet att godkänna den preliminära uppgörelse som Löven och han kommit fram till om gränsdragningen vid Vederlaks. Det var bättre att gå med på den eftergiften, tyckte han, än att ge de ryska kommissarierna orsak att dagligen "avbryta konferensen med sina oerhörda förolämpningar och svårigheter."


Men Frisenheim hade samtidigt en del tvivel om att de svenska förhandlarna i Nystad verkligen gått med på att gränsen skulle dras vid Vederlaks kyrka. Om det var så att Schuvaloff farit med osanning om den saken skulle rådet kunna underkänna den preliminära uppgörelsen, menade Frisenheim i en skrivelse den 9 juni till statssekreterare Daniel Niklas von Höpken, som hade ansvaret för de utrikes ärendena.


Han ansåg att det enda sättet att ta reda på vad som verkligen sagts i Nystad var att låta de svenska förhandlarna Lillienstedt och Strömfelt komma med skriftliga redogörelser om vad som tilldragit sig.


Om det visade sig att Schuvaloffs version av vad som sagts om gränsen inte var sann kunde ju rådet i Stockholm alltid riva upp överenskommelsen. På så vis skulle ju ingen skada vara skedd, menade Frisenheim. Både han och Löven var angelägna om att rådet skyndade på ett beslut i frågan. De underströk vikten av att ärendet sköttes i tysthet och att den ryske ambassadören inte fick någon information om det.


Frisenheim var efter den svåra tiden i Viborg, med trakasserier och hotelser, mycket trött på och misstänksam mot ryssarna. "Denna nations egenskaper står inte att beskriva", skrev han, "och man finner hos dem i deras nuvarande tillstånd inget förnuft, så att man utan att veta orsaken kan råka illa ut."


Den misstänksamhet som rådde på den svenska sidan understryks också av de försiktighetsåtgärder man vidtog med posten mellan de högsta ämbetsmännen i Finland. Rådet adresserade sina brev till Löven till Frisenheim, som sedan skickade dem vidare. Men inte ens det var tillräckligt, tyckte Frisenheim. Han bad rådet att istället adressera breven till landshövding Stierncrantz, som sedan skickade dem vidare till Frisenheim, som i sin tur vidarebefordrade dem till Löven. Alltför att "förekomma varjehanda befarad osäkerhet."


På julafton 1722 vidarebefordrade Frisenheim ett brev som inneslutet hade en växel på 100 000 riksdaler till rådet i Stockholm. För att vara säker på att den verkligen kom fram skickade Frisenheim brevet med en extra posttur, och dessutom skickade han flera kopior, en över Ålands hav, en landvägen runt Bottenviken och en via Hamburg.


En dryg månad senare, den 1 februari 1723, visste Frisenheim fortfarande inte om växlarna kommit fram till Stockholm. Det var nu dags att skicka en ny växel, på 188 000 riksdaler holländsk courant den här gången. Men han vågade inte skicka den över Ålands hav eftersom "isgången plägar tillskynda alla slags olägenheter vid den här årstiden."


Frisenheim skickade istället växeln till överbefälhavaren Berndt Otto Stackelberg i Åbo och bad denne se till att den sändes vidare den ordinarie vägen om vädret var gynnsamt, eller med en postiljon runt Bottenviken om sjöresan verkade för riskabel. Samtidigt skickade Frisenheim för säkerhets skull en kopia på växeln samma väg.

 

Det hade varit svårt för Frisenheim och Löven att få några besked från Stockholm under förhandlingarna i Viborg, men nu – när de tvingats gå med på en uppgörelse eftersom de inte fick några direktiv från Stockholm – vaknade rådet till. Riksråden reagerade starkt över att Löven och Frisenheim hade gått med på det ryska kravet. Den svenska tolkningen var ju helt i enlighet med formuleringarna i fredstraktaten, menade de.


Gränsfrågan förföljde Frisenheim hela sommarn 1722. I slutet av juli skrev han – i enlighet med instruktioner från Stockholm – till överkommendant Schuvaloff i Viborg och meddelade att den svenske kungen inte direkt ville underkänna överenskommelsen om gränsdragningen, men att han heller inte kunde godkänna den. Lösningen var nya förhandlingar, så skulle "deras Majestäter säkert i vänlighet kunna bli ense."


Bakgrunden till kravet om nya förhandlingar var att svenskarna efter noggrann läsning av texten i fredstraktaten inte funnit något som tydde på att gränsen skulle gå vid Vederlaks kyrka. Det stod i fredstraktaten att gränsen skulle gå vid Vederlaks, kyrkan nämndes inte, men om det hade varit meningen att gränsen skulle gå där skulle kyrkan säkert uttryckligen ha nämnts.


Brevet till Schuvaloff är mycket hovsamt – Frisenheim var angelägen om att ryssarna inte skulle uppfatta det som en provokation. Han visste ju av erfarenhet hur känsliga och aggressiva de var.


Och hur gick det då till slut med Vederlaks? Jo, Sverige gav som så ofta vid den här tiden efter för de ryska anspråken. Ryssarna fick sin vilja fram om gränslinjens startpunkt:

Vederlaksviken blev rysk. Men Sverige gick inte helt lottlöst ur den segslitna striden om gränsen. Ett rätt betydande område som Ryssland fortfarande höll besatt tillföll Sverige. Det var Rautjärvi, större delen av Kirvus och en del av S:t Peters församlingar.

Kyrkor på fel sida om gränsen

Frisenheim var trots allt rätt nöjd med uppgörelsen. Han menade att de tre församlingar som Sverige oväntat fått tillbaka skulle öka rikets inkomster, och att uppgörelsen visade vikten av att arbetet med gränsindelningen fortsatte.


När den nya gränsen drogs inställde sig helt nya och besvärliga problem: ett av dem var att en del kyrkor hade hamnat på "fel" sida om gränsen – ryska ortodoxa kyrkor låg nu på den svenska sidan, och vice versa, medan deras församlingar fortfarande hörde till den andra nationen. Medborgarna skulle enligt fredsfördraget få fortsätta att utöva sin gamla religion. Men hur skulle man förfara med de officiella meddelanden från myndigheterna som lästes upp från predikstolarna, den tidens viktigaste massmedium?


Frisenheim skrev till rådet att han fått åtskilliga propåer om saken från kommendant Schuvaloff, men att han med hjälp av "varjehanda undanflykter" förhalat ärendet i väntan på ett besked från Stockholm om hur man skulle göra.


En som skrev till Frisenheim och bekymrade sig var prästen Gustavus Orre i S:t Peters församling. Han konstaterade att församlingen "genom Guds försyn" kommit att delas, och att endast en tredjedel numera tillhörde "vårt kära fosterland".
Orre hade fått ett brev från överkommendant Schuvaloff i vilket denne gjorde klart att de ryska myndigheternas meddelanden i fortsättningen skulle läsas upp från predikstolen vid gudstjänsterna. Detta var naturligtvis ett svårt dilemma, och han ville inte rätta sig efter den ryska ordern innan han fått veta Frisenheims syn på saken.


Frisenheims svar finns inte bevarat, men vi kan förmoda att det var undvikande. Han hade ju själv inte fått några instruktioner från Stockholm. Kanske uppmanade han prästen att tills vidare göra ryssarna till viljes.


När Frisenheim skrev till rådet om saken konstaterade han att ryssarna faktiskt lät prästerna läsa upp de svenska myndigheternas meddelanden i de kyrkor som hamnat i Ryssland. Kanske en vink om hans egen åsikt om problemet.
De församlingar som kluvits av den nya gränsen vållade svårknäckta problem mellan de svenska och ryska myndigheterna, mycket oro bland de berörda prästerna, och gav upphov till osämja och tvister bland församlingsmedlemmarna.


Men de nya gränsproblemen handlade inte bara om kyrkor. En del socknar och många enskilda hemman blev också kluvna av den nya gränsen: husen och de närmaste ägorna hörde till det ena landet och utägorna till det andra. På en del gårdar var det bara bostadshuset som låg på den svenska sidan medan alla ägorna låg i Ryssland, och på andra gårdar var det tvärtom.


Ryssarna krävde en omedelbar konferens om hur man skulle förfara med de delade gårdarna, men Frisenheim ville ha anstånd. Han skrev till rådet på sommaren 1722 att han måste få instruktioner. För det innevarande året fanns det bara en lösning: "att var och en njuter frukten av nedlagt arbete, och erlägger skatten på den sidan där själva gården är belägen."
"Överlandshövdingen" Frisenheim och den ryske guvernören i Viborg träffades och kom överens om en konvention som gjorde livet lättare för de drabbade bönderna: utägor som hamnat på "fel" sida om gränsen kunde utan några hinder och utan att man betalade någon skatt för dem användas av ägarna.

Tunnor fulla med pengar

31 vagnslaster med klirrande mynt. Så mycket pengar hade Frisenheims aldrig tidigare haft ansvaret för. Under ett stort säkerhetspådrag transporterades pengarna från ryska gränsen till Stockholm. Det rörde sig om 500 000  riksdaler – en svindlande summa vid en tid så Sveriges hela statsbudget var fem miljoner.

När förhandlingarna om gränsen var avklarade hade Frisenheim en uppgift kvar att lösa i Viborg innan han kunde resa hem till Villmanstrand igen. Det handlade om pengar, mer pengar än Frisenheim som sysslat med affärer och pengar i hela sitt vuxna liv någonsin sett eller skulle få se. 500 000 riksdaler – kontant – en svindlande summa. Sveriges statsbudget var runt fem miljoner vid den här tiden.


Det var den första delbetalningen av den summa på två miljoner som ryssarna i fredsfördraget förbundit sig att betala som ersättning för de territorier som Sverige avträdde: en del av Viborgs län, södra Karelen, Ingermanland, Livland, Estland, samt öarna Dagö och Ösel.


Fredagen den 25 maj var Frisenheim, generaladjutanten Christoffer Freudenfelt och generalauditören Casper Gyllenbååt klara med kontrollräkningen av mynten – det måste ha tagit sin rundliga tid att räkna igenom hundratusentals mynt!


Nästa dag skrev Frisenheim, Freudenfelt och Gyllenbååt på kvittot för pengarna. Den visar att det som de fick med sig hemåt var 268 748 riksdaler Albertus (ett från början nederländskt mynt som senare präglades i flera länder och var gångbart i hela Europa) och 59 000 specie dukater som tillsammans motsvarade 500 000 riksdaler.


Lögardagen den 26 maj användes också till att packa pengarna i tunnor och när det var klart ägnade sig Frisenheim åt att tillsammans med överkommendant Schuvaloff klara av formaliteterna kring Sveriges övertagande av stora mängder spannmål som fanns kvar i de ryska magasinen i Finland.


Den 28 maj var alla mellanhavanden med ryssarna klara och dagen därpå lastades tunnorna med pengarna på vagnar – det blev 31 vagnslaster! När det var färdigt begav sig Frisenheim och hans sällskap omedelbart iväg mot den svenska gränsen med sin värdefulla last. För att inte ta några risker med pengarna hade vagnarna eskort hela vägen. Schuvaloff ställde 200 man till förfogande fram till den svenska gränsen och där avlöstes de av 100 svenska infanterister.


Avståndet mellan Viborg och Villmanstrand var bara cirka fem mil, och Frisenheim och den rullande skattkammaren kom fram dit redan den 30 maj. Väl framme överlät Frisenheim ansvaret för pengarna till Freudenfelt, Gyllenbååt och proberaren Snack, som hade till uppgift att testa att metallen i mynten höll föreskriven kvalitet. De gjorde ett par dagars uppehåll, och begav sig klockan sex på morgonen den 2 juni iväg västerut, först mot Åbo, och därifrån vidare sjövägen till Stockholm.


Eskorten avlöstes först av en styrka ur Nylands och Tavastehus läns dragonregemente och sedan av Livdragonregementet. För säkerhets skull stannade de avgående eskortstyrkorna kvar på de platser där de avlösts i tre-fyra dagar för att skydda konvojen mot överraskningar bakifrån.


Penningtransporten avverkade de nästan 40 milen till Åbo på 12 dagar, och kom fram dit den 14 juni. Rådets anvisningar om hur penningfrakten borde gå till nådde fram till vagnskonvojen först när den bara hade drygt fem mil kvar till Åbo. "Då hade vi redan avverkat den svåraste och längsta vägen genom Tavastehus län, så att vi äntligen med nästan obeskrivlig möda och med detta alldeles ovanliga transportmedel för frakt av sådana varor idag tidigt på eftermiddagen hann hit till staden", skrev Freudenfelt och Gyllenbååt till rådet.


På grund av att vattenståndet i Aura å var extremt lågt kunde galärerna som skulle föra penningtunnorna till Sverige inte ta sig in till hamnen i Åbo. De 31 vagnarna fick istället ta sig ut en halvmil utanför staden, där tunnorna lastades över på fartygen. Dagen efter, den 15 juni, var allt klart. Efter en gudstjänst där Freudenfelt och Gyllenbååt säkert bad intensivt om Guds hjälp under överfarten till Sverige, begav sig de penninglastade galärerna till sjöss mot Stockholm. Frisenheim kunde andas ut. Transporten kom lyckligt och väl fram till huvudstaden några dagar senare och pengarna levererades till Riksbanken.

 

Fortsätt läsa…

…eller gå till innehållsförteckningen.

Klicka på bilden!

Finlands fyra län vid tiden för Frisenheims utnämning till landshövding: Nyslotts och Kymmenegårds län, Österbottens län, Nylands och Tavastehus län samt Åbo och Björneborgs län.

Klicka på bilden!

Frisenheims fullmakt som landshövding

16 september 1721.

Fullmakt för Johan Henrik Frisenheim att vara landshövding över Nyslotts och Kymmenegårds län.


Vi Fredrik med Guds nåde Sveriges Götes och Vendes konung gör veterligt att eftersom vi nu sedan fred slutits med Tsaren av Moskva finner det nödvändigt, att förordna en landshövding över Nyslotts och Kymmenegårds län, samt den delen av Karelen, som genom freden tillfaller oss, och generallöjtnanten baron Carl Armfeldt, som tidigare blivit förordnad till landshövding i Viborg förklarar sig vara bättre till freds, att bli kvar vid sitt regemente: vid vilket tillfälle hos oss i nådiga åtanke kommer de många trogna och viktiga tjänster, med vilka vår troman och krigsråd den av oss betrodde ädle och välbördige Johan Henrik Frisenheim så väl i Hans Högst Salig Kunglig Majestäts Konung Karl XII:s livstid, som sedermera under Hennes Kunglig Majestät vår Högt Älskade Gemåls och vår egen regering vid åtskilliga uppdrag som anförtrotts honom berömligen betygat sin nit för Vår och Rikets tjänst och därmed gjort sig väl förtjänt av vår nådiga hågkommelse: Alltså har vi fått orsak att i kraft av detta öppna brev och fullmakt konstituera och förordna honom, Johan Henrik Frisenheim, att vara landshövding över Nyslotts och Kymmenegårds län, samt den delen av Karelen, som genom freden tillfaller oss. Och på det att han detta sitt ämbete bättre må kunna utföra, så har Vi i nåder bestått honom den lön som staten honom tillägnar.

Friedrich

Här kan du läsa originaldokumentet!
(16/9 1721 Fredrik I till Frisenheim)