Katastrofernas månad
"Det får min kropp att skaka och gör mig så förvirrad i mitt arbete att jag inte vet vad jag ska skriva nu"
(Frisenheim 16 december 1718, när han just fått veta att kungen blivit skjuten)
December och januari skulle bli dystra och svåra månader för Frisenheim. Han hade redan vistats fyra månader i Duved, månader som varit fyllda av hårt arbete, sju dagar i veckan, ibland långt in på nätterna. Och nu var det december – kyla, snö och mörker. Dagsljus bara fem timmar varje dag.
Dessutom var han hela tiden orolig för "vår armé" som han kallar den. Han visste inte ens var den befann sig. En ljuspunkt var att han natten mot den 2 december fick iväg den första vinterforan in i Norge. Den bestod av 17 slädar med sammanlagt tre ton proviant och tobak till skansarna i Stene och Skånäs.
Nu kunde Frisenheim äntligen ge sig iväg med häst och släde de åtta milen till Frösön. Han var tillbaka i Duved igen den 9 december och berättade då i ett brev till landshövding Hamilton att han "föranstaltat åtskilligt angående magasinen". Han hade i samråd med generalmajor Fitinghof, ordningsmannen Björkegren, befallningsmannen Bertil Alander och en präst beslutat om hur mycket allmogen skulle få betalt för sina leveranser: en tunna gryn = 12 daler silvermynt, en tunna kornmjöl = 9 daler silvermynt.
Frisenheim, som alltid var mycket noggrann med att bönderna skulle få snabb och ordentlig ersättning för sina leveranser, lämnade för det ändamålet en kassa på 5 000 daler silvermynt i Frösö skans, för att "direkt vid leveransen betala allmogen, så att allt skall gå riktigt till."
Kommissarien Roos i Sundsvall drog på sig Frisenheims irritation i brevet till Hamilton den 9 december. Roos hade låtit en sändning med 500 tunnor gryn som kommit till Sundsvall på ett fartyg ligga kvar ombord. Han hade inte fått någon order om vad han skulle göra med lasten, så den blev liggande på fartyget.
För den initiativrike Frisenheim var detta obegripligt. Han menade att "ingen människa i världen" kunde föreskriva för honom hur han skulle sköta verksamheten i Duved. Han fick fatta besluten själv.
"... alltså kan jag inte heller fullkomligt underrätta någon på en annan ort hur han ska förhålla sig, i synnerhet som ett och annat ofta genom händelser som kommer emellan bör ändras, och därför har kommissarien Roos inte bort hålla sig så strikt till de order som jag gett."
Frisenheim var också irriterad på att en last med råg blivit kvar på fartyget i Sundsvall så länge att den blivit skadad. Under tiden fanns ingen råg i bageriet i Sundsvall "med vilken bakningen kunde fortsättas och folket i bageriet hållas i arbete, vilka emellertid får sin lön fåfängt."
Dessutom var magasinen i Duved snart tomma på bröd, så Frisenheim begärde både råg och bröd från Sundsvall, för vidarebefordran till armén i Norge. "... allt det underhåll som från Stockholm med stora kostnader och risker har kommit till Västernorrland bör oundgängligen transporteras hit medan vinterföret håller i sig."
När kommer pälsarna?
Frisenheim väntade otåligt på de pälsar som begärts in från fögderierna. De var helt nödvändiga, om de soldater som ständigt eskorterade proviantfororna över fjällvidderna till Norge skulle överleva.
Han kunde intyga, skrev han till Hamilton, att soldaterna var i så dålig kondition, att man inte kunde se på dem utan att känna medömkan. Man kunde inte förvänta sig att de ska tjänstgöra, men ändå måste de skickas ut varje dag. Han väntade på kapten Tawasts manskap som han hade blivit lovad skulle komma med ordentliga vinterkläder.
Frisenheims arbete omfattade allt – från kampen för arméns överlevnad till byråkratiska detaljer och krångel. Nu i början av december hade befallningsmännen Strandell, Hällström och Tollsten långt om länge kommit med förklaringar till de brister i redovisningarna av spannmål som Frisenheim krävt redogörelser om.
De skjuter skulden på varandra, konstaterade Frisenheim. Men man kan ju inte livnära armén med undanflykter, skrev han ironiskt. Han ansåg att Strandell var den som bar ansvaret för bristen, och hotade med åtgärder "som lär lända till befallningsmannen Strandells största olägenhet."
Mera krångel. Ett parti säckar, som var en bristvara i Duved, hade av någon anledning blivit kvar i Rävsund straxt söder om Sundsvall, något som Frisenheim inte känt till. Han hade tänkt begära ett parti säckar från Hälsingland där säcklärft tillverkades, "men som alltid, när man begär något, så görs stora svårigheter". Han ville inte beställa säckar från Stockholm, eftersom ju säckväven tillverkades i Hälsingland "där de lättare och med mindre kostnad än på annat håll kan anskaffas". Nu bad han Hamilton om hjälp med att äntligen skaffa fram säckarna.
Frisenheim hade många bekymmer den här dagen, den 9 december. Han ondgjorde sig över att folk i städerna skickade ut sina drängar och betjänter för att – tvärtemot kungens förbud – köpa upp vinterkläder som behövdes mycket bättre till armén. Fårskinnspälsar var det extra svårt att få tag på. Det fanns "inte heller så mycket smör, som behövs till husbehov för generalmajor Fitinghof och mig". En sådan egennyttig och privat handel borde inte tolereras här i Jämtland, skrev Frisenheim. Han konstaterade ironiskt att kungliga hovet i Stockholm säkert fick allt smör som de behövde, utan att någon tänkte på att arméns behov borde gå i första hand.
Redan ett par dagar efter hemkomsten från Frösön gav sig Frisenheim iväg på en ny resa i släde – västerut den här gången, de fyra milen till Skalstugan. Han hade låtit samla ihop "några socknars allmoge med proviantforor", och såg sedan personligen till att de kom iväg ordentligt in i Norge med destination Stene skans. Foran bestod av 109 slädar med en eskort på 20 man under en fänrik. På vägen dog en av hästarna, och de ekipage som tömts på furage skickades tillbaka till Duved, så vid framkomsten till Stene återstod 103 slädar. Sex man i eskorten förfrös fötterna.
Vid Skalstugan träffade han också på en del av överstelöjtnant Jungs styrka, på hemväg från raiden mot Snåsa. Fem av Jungs soldater hade frusit ihjäl under uppdraget, och många av de överlevande var illa medfarna av kylan. De infanterister som var skansbesättning i Skalstugan var också "nakna", och fem av dem hade frusit ihjäl.
De ihjälfrusna soldaterna – ett par av dem hade tagits på slädar till Skalstugan – och deras illa medfarna och förfrusna kamrater gjorde ett starkt intryck på Frisenheim. Han led med soldaterna och var upprörd över att den hjälp han vädjat om fortfarande inte hade kommit:
"hittills har varken skinn eller pälsar anskaffats, trots att befallningsmännen blivit påminda om det. Och eftersom soldaterna ändå måste användas till att eskortera de efter hand kommande proviantfororna över fjällen, så kan var och en förstå vad de måste utstå, och att det är en samvetsplåga att på det viset skicka dem i döden, i synnerhet när man redan själv sett hur några i brist på kläder måste sätta livet till, vilket skulle ha kunnat förhindras om vederbörande befallningsman anskaffat pälsarna, vilka nu är lika nödvändiga som maten."
Frisenheim bad landshövdingen hjälpa till att få fram pälsar, och att de måste skickas "genom natt och dag". "Annars måste jag emot min vilja och samvete sända iväg dem [soldaterna] med fororna, varav inget annat följer än att de måste sätta livet till. Och om någon eskort inte ordnas, så kan fororna inte gå härifrån, utan måste stanna här, till arméns fördärv och undergång."
Frisenheim skrev två brev till Hamilton den här dagen. Ett på svenska och ett på tyska. Det tyska avslutade han med ett PS: "Om herr generalen inte kan läsa min äckliga skrift, så låt Langhar [en av befallningsmännen] läsa, han är bekant med min handstil."
Den 16 december 1718. Frisenheim hade just avslutat det här brevet när han fick veta att Karl XII var skjuten. Man ser tydligt hur hans handstil förändras när han på sin hemsnickrade engelska berättar om sin chock, förvirring och sorg.
"Kungen är skjuten!"
Specialtext om Karl XII:s död. Klicka här!
Den 30 november hade kungen blivit skjuten vid Fredriksten i Norge. Men det visste Frisenheim fortfarande inte när han drygt två veckor senare – tisdagen den 16 december – satte sig ned i sin kammare i Duved för att skriva till landshövding Hugo Hamilton.
"Genom ett stort arbete både natt och dag här och i Skalstugan har jag fått fram 103 slädar med proviant i säkerhet till Stene", skrev Frisenheim.
"103 slädar kom tillbaka i går kväll, och samma kväll satt vi alla uppe och betalade alla bönder för deras skjutsar till Norge med 12 vitten per mil, och från Frösön till Duved 6 vitten per mil [en vitten = ett öre silvermynt]. Den här skjutsningen förlorade bara en häst och allt gick bra, bara en av eskortstyrkorna förlorade 6 man, som förfrös fötterna, vilket kan botas. Nu är 2 eskortstyrkor ute igen med ungefär 200 slädar."
Frisenheim var bekymrad för sitt folk. Han väntade fortfarande på pälsar till soldaterna. Decemberkylan krävde offer bland dem som var med som eskort åt slädkonvojerna till Norge.
"I Schal loose every Mann", skrev han. "Nu har vi förlorat 5 man till och sex har förfrusit fötterna".
Det var ont om soldater vid skansarna i Jämtland. Frisenheim hade vid det här laget i en månad förgäves väntat på kapten Tawast som han skickat till Härnösand för att ta befälet över 100 finländska soldater som kommit dit från Uleåborg, och sedan återvända till Duved. Nu var han märkbart irriterad:
"Om Tawasts män inte kommer i tid väl försedda med bra kläder på kropp, händer och fötter är det bäst att de stannar i Medelpad".
Men det var inte bara soldater och kläder som fattades. Frisenheim väntade på den befallningsman som skulle komma med pengar för att betala skjutsbönderna, men han kom inte.
"Vad ska jag göra?", frågade han landshövdingen retoriskt. Han svarade själv: "Det jag lovat skall jag hålla, och nu måste jag betala med mina egna pengar".
Det var inte första gången – och inte den sista heller. Men sådan var Frisenheim. Han tog hellre av sin egna pengar än han bröt sitt löfte till skjutsbönderna.
Men det fanns ljusglimtar också den här kalla och mörka decemberdagen. Frisenheim hade anledning att vara optimistisk och nöjd. En stund till – tills posten söderifrån kom. Då skulle allt förändras. Men det visste inte Frisenheim när han fortsatte att skriva:
"Jag har nu gjort så goda anstalter att skjutsbönderna har sina varma hus på varannan mil, med vilka de är mycket nöjda. Från Duved far de till Stalltjärnsstugan där det finns 3 varma stugor, sedan far de 2 mil till Skalstugan där det finns 4 bra varma stugor, sedan far de till Sul där det finns 100 man med varma stugor och så 2 mil till Stene så att nu allt är i god ordning och denna månad skall det finns tillräckligt med proviant i Stene, om de bara har bra bodar att lägga den i."
Sedan undrade Frisenheim varför posten söderifrån dröjde så länge, den var ju redan 36 timmar försenad: "this post goes nu without waiting upon the Sudder post", skrev han som avslutning.
Men så kom han på en sak till och tillade:
"Om kungen skulle beordra mig att förbereda allt för hans egen ankomst till Trondheim så kan jag inte förbereda vägen och logiet till Stene bättre. Hela vägen är utstakad och kan tillryggaläggas som i vårt eget land. När det blir oväder finner vi vägen svår, och den måste trampas upp på nytt. Om fienden har skidor så har vår eskort också alltid det. När my Lord kommer hit skall jag visa honom allt".
Sedan avslutade Frisenheim brevet med en vädjan om pälsarna:
"I pray for Gods Sake about the pelses to Save the poor Souldier for this Could Weather".
Brevet var klart. Frisenheim förseglade det och lade det tillsammans med andra brev som han skrivit i postsäcken. Just då kom den ett och ett halvt dygn försenade och efterlängtade posten söderifrån.
Bland breven till Frisenheim fanns ett från landshövding Hamilton. Frisenheim fick en chock när läste det. Kungen var död! Skjuten i Fredriksten, för mer än två veckor sedan.
Nyheten drabbade Frisenheim med full kraft. Han skakade i hela kroppen, kände sig helt förvirrad. Han hade ju själv träffat Karl XII i Lund så sent som i somras, när kungen hade den slutgiltiga genomgången av fälttåget i Norge för de högsta befälhavarna.
Frisenheim letade upp det brev han just avslutat och fortsatte att skriva på det. Hans handstil vittnar om chocken. Hans vanliga kraftfulla, dynamiska och självsäkra piktur är förändrad. Bokstäverna är små, darriga och osäkra.
Den optimism och tillförsikt som han kände bara för en stund var borta. Situationen var fullständigt förändrad. Vad skulle hända nu?
"Sedan alla mina brev förseglats och lagts i postsäcken kom posten söderifrån med My Lords brev av den 13 december, med den sorgliga nyheten om Hans Majestäts död", skrev Frisenheim. "Det får hela min kropp att skaka och gör mig så förvirrad i mitt arbete att jag inte vet vad jag ska skriva nu."
Men Frisenheim var luttrad. Han hade upplevt många kriser, tvingats fatta snabba och avgörande beslut i många svåra situationer. Han visste att man måste "gilla läget" som det heter idag. Redan efter brevets inledande meningar där han talade om sin chock och förvirring började han redogöra för vad som måste göras nu. Han hade snabbt analyserat den nya situationen:
"Om armén skall komma tillbaka från Norge, så måste detta ordnas på ett bra sätt. Jag är insatt i allt, och det kan göras, om det nu skall göras, på ett bra sätt så inte en man skall gå förlorad.
Furaget blir det svåraste, men jag säger att jag skall lyckas med det också, att med Guds hjälp allt skall gå bra, både för landet och armén. Bra åtgärder måste vidtas för de 1 000 man som ligger sjuka i Stene skans. Så om ordern kommer måste alla dessa saker skötas bra. Nu kan jag inte binda mina händer, men måste ordna proviant till Stene genom Jämtlands uppbåd.
Oavsett om armén skall återvända eller stanna måste jag ordna detta på ett bra sätt. Om armén kommer måste det finnas proviant i Stene, och om de skall stanna måste de också ha proviant. Hundratals sådana saker måste tas hänsyn till. Jag har nu haft så mycket arbete med den här armén så att jag villigt kommer att göra allt för att rädda dem alla. Vid Skalstugan kan jag möta dem med proviant. Jag anser att Medelpad bör skicka hit mer proviant och tills vidare inte ge de övriga kontraorder. Jag väntar på My Lords vidare order. Jag känner till fiendens styrkor, var de finns, etc etc. Allt kommer med Guds hjälp att gå bra, och om de skall stanna längre måste My Lord skriva till mig, så att jag kan hitta en direkt väg till Trondheim, med furage etc. Nu, My Lord, ber jag er skriva till prinsen å mina vägnar och säga honom sanningen, som jag gjorde till den bortgångne kungen.
Må den allsmäktige guden hjälpa oss alla."
Det är märkligt att se hur snabbt Frisenheim insåg de troliga effekterna av kungens död: armén skulle med all sannolikhet dras hem från Norge, och nu gällde det att planera för den situationen. Vi ser också att han direkt greppar det nya lägets många problem: furage måste fram, de sjuka måste evakueras, proviantfrågan måste lösas.
Frisenheim hade ett stort och komplicerat arbete framför sig. Men han tvivlade inte på att han skulle kunna lösa problemen. Det gällde ju "hans" armé som han kämpat så hårt för i tio år. Han skulle göra allt för att den skulle komma helbrägda hem.
Nästa dag – den 17 december – kom generaladjutanterna Georg Reinhold Palmstruch och Carl August Dohna fram till Duved. De hade gett sig av från Armfeldts högkvarter i Melhus sex dagar tidigare och tagit sig fram via Tydalen och Handöl.
Nu fick de av Frisenheim veta att kungen var död. Men vad som skulle ske nu kunde inte Frisenheim ge besked om. Skulle armén komma hem till Sverige, eller skulle den stanna i Norge? Ingen visste.
Just den här dagen hade Frisenheim haft anledning att glädjas åt en lycklig tilldragelse i sin familj, om han bara hade vetat. Han fick ett barnbarn till. Det var hans styvson Didrik och dennes fru Anna Christina i Malmö som fick en liten pojke, som döptes till Carl Fredrik. Frisenheim fick reda på det långt senare. Men han fick aldrig träffa den lille, som dog bara ett knappt år gammal.
Vem skulle ta över efter Karl XII?
Hans syster Ulrika Eleonora eller
hans döda syster Hedvig Sofias son
Karl Fredrik av Hessen?
Den stora oredan bryter ut
Den 18 december började Armfeldt flytta armén från Melhus längre söderut. Den 20 flyttade han in i ett nytt högkvarter i prästgården i Stören fyra mil söder om Trondheim. Det hade nu gått 20 dagar sedan kungen stupade, men Armfeldt visste det fortfarande inte.
Det hade visserligen gått rykten om att kungen var död, men just den här lördagen, den 20 december, trodde Armfeldt att han kunde andas ut. I ett brev till general de la Barre beskrev han sin glädje över att kungen "är befriad från den skada som fienden tänkt bedröva och skrämma oss med. Må den högste skydda oss och det kära fäderneslandet från en sådan och all annan olycklig saknad!"
Både Armfeldt de la Barre var uppenbarligen övertygade om att uppgifterna om Karl XII:s död var en norsk krigslist för att skapa oro och förvirring bland svenskarna.
Det skulle dröja ytterligare 10 dagar innan Armfeldt fick veta sanningen: förmodligen nåddes han inte av dödsbudet förrän den 28 december. Det hade nått Stockholm och Karl XII:s syster Ulrika Eleonora redan den 5 december med en express från Fredriksten.
Prinsessan var 30 år gammal och gift med prins Fredrik av Hessen, generalissimus för den svenska armén, och tillsammans med Karl XII vid Fredriksten.
Nu var kungen död, men det var inte självklart vem som skulle ta över hans krona. Den ena pretendenten var Ulrika Eleonora och den andra Karl Fredrik av Holstein-Gottorp, son till hennes avlidna syster Hedvig Sofia. Ulrika Eleonora löste snabbt problemet genom att omedelbart utropa sig till drottning. Redan 1720 överlät hon tronen till sin man.
Men åter till december 1718. Den 13 december hade landshövding Hamilton som befann sig i Sundsvall i ett brev från prins Fredrik fått veta vad som hänt, och att Armfeldts armé skulle dra sig tillbaka från Norge. Hamilton fick också order att svara för underhållet av de regementen som skulle passera genom hans län.
Fredrik hade uppenbarligen fattat sitt beslut helt oberoende av Ulrika Eleonora och rådet i Stockholm. Först den 9 december, nio dagar efter kungens död, fattade rådet beslutet om att Armfeldts armé skulle dra sig tillbaka. Ett brev med rådets beslut skickades till Hamilton dagen efter. Värdefull tid hade gått till spillo för Armfeldt och hans frusna och hungrande armé.
Det var prins Fredriks brev om reträtten som nådde fram till Hamilton först, den 13 december. Samma dag skickade denne det brev med dödsbudet till Frisenheim som kom fram till Duved den 16 december.
Det var nu den stora oredan och förvirringen bröt ut. Ett kaos som skulle lägga grunden till den Armfeldtska arméns undergång. Kungen var död. Borta var hans järnvilja och hans järnhand. Ulrika Eleonoras och prins Fredriks förmåga att fatta beslut och driva igenom dem kunde inte jämföras med den stupade kungens. Tronföljden var oklar. Situationen var kaotisk.
Prins Fredrik begick ett allvarligt – och obegripligt – misstag direkt. Han skickade helt motsatta order om arméns hemmarsch till Frisenheim och Hamilton. Frisenheim fick veta att den hemvändande armén skulle hållas samlad vid norska gränsen eftersom man kunde vänta sig norska anfall, och att han skulle förse den med alla förnödenheter. Men Hamilton fick order om att omedelbart vidta åtgärder för att förbereda arméns marsch genom länet. Det var ett misstag som skulle leda till mycket elände. Dessutom missuppfattade Frisenheim och Hamilton varandra, vilket inte förvärrade situationen ytterligare.
Order och kontraorder
Hamiltons första åtgärd blev att stoppa alla transporter som var på väg till Jämtland. Skjutsbönderna skickades hem med sina hästar och slädar. De foror som redan var på väg kallades tillbaka.
Resultatet blev att strömmen av foror med proviant och furage plötsligt sinade i Duved. Frisenheim var mycket missnöjd, och han skrev upprepade och ilskna brev till Hamiton om läget.
Först den 19 december fick Frisenheim prins Fredriks order att underrätta Armfeldt om att kungen var död, och att armén omedelbart skulle marschera tillbaka till Sverige.
Kuriren med prinsens order anlände till Duved klockan 4 på morgonen, och Frisenheim sände omedelbart en kurir via Stene skans och Stjördalen mot Trondheim. Brevet var skrivet "i chiffer och med försiktigast tänkbara formulering". Han rådde Armfeldt att återvända antingen genom Tydalen eller via skansarna i Skånäs och Stene.
Frisenheim samlade också ihop allt tillgängligt manskap i Duved, 57 man, under major J H Fieandt för att längs en annan väg få fram budskapet. De fick order att via Tydalen nå fram till armén. Frisenheim hade lyckats skaffa fram 29 par skidor och fem pälsar åt de dåligt klädda soldaterna. "Gud vet bäst hur jag fick tag på kläder till dessa nakna män", skrev han.
Bonden Pär Olofsson från Duved följde med som vägvisare över fjällen. De soldater som inte hade skidor fick åka på de proviantslädar som gruppen hade med sig till Armfeldt.
Uppdraget slutade olyckligt. På julaftons kväll råkade förbandet ut för ett norskt bakhåll vid Hilmo. En soldat stupade, tre blev svårt sårade och sju hästar skadade. De kunde inte slå sig igenom. Redan på juldagen var Fieandt tillbaka i Duved.
Frisenheim kunde inte avstå från att påminna Hamilton om de uteblivna pälsarna när misslyckandet stod klart: "Om Fienadt hade haft Tawasts manskap med pälsar hade de säkert kunna slå sig igenom", skrev han. Han visste inte att Hamilton samtidigt som han stoppade mattransporterna hade gett kapten Tawast och hans manskap order om att avbryta sin marsch mot Duved.
Men Frisenheim gav inte upp, mer angelägen än någon annan att rädda den armé som han kämpat så hårt för. Han planerade att skicka ett större förband med 400 man, folk som återkallats från Stene och Skånäs skansar. Men det projektet utfördes aldrig. Istället sände han iväg den fjällvane bonden Lars Hansson från Östlien i Åre ensam mot Trondheim med meddelandet om kungens död och reträttordern till Armfeldt.
"För den svåra vägens skull och den rådande kalla väderleken", ordnade Frisenheim så att Hansson fick med sig en extra kanna brännvin och mat för flera dagar. Hansson tog sig snabbt fram via Handöl till Tydalen och överlämnade breven. Men då var armén redan på väg hemåt.
General Armfeldt fick troligen budet om Karl XII:s död den 28 december när han befann sig i Haltdalen, genom ett brev som generaladjutanten och överstelöjtnanten Gotthard Wilhelm Marcks von Würtemberg hade skickat från Härjedalen. Då hade kungen varit död i 28 dagar. Nu började den katastrofala marschen genom snöstormen hem till Sverige.
I Duved tog Frisenheim med sin vanliga beslutsamhet itu med den monumentala uppgiften att ordna så att den retirerande armén skulle kunna tas emot i Duved.
En av de första åtgärder han vidtog när han fått reda på att kungen var död var att ge order om att alla gårdar i Åredalen skulle samla ihop var sitt lass med 16 lispund (136 kilo) livsmedel och köra det till Stene skans senast på julafton. Något besked om orsaken gavs inte. Allmogen i Jämtland visste troligen fortfarande inte att kungen hade stupat.
Den 19 december fick Frisenheim beskedet av prins Fredrik om att armén skulle hållas samlad "här wed gräntzen" när återtåget var genomfört. Det innebar att Frisenheim ställdes inför en mycket svår uppgift: att snabbt skaffa fram mat till hela armén och furage till hästarna. Transporterna av förnödenheter hade ju just avbrutits eftersom Hamilton fått ett helt annat besked av prinsen. Magasinen i Duved var tomma. Situationen var mardrömslik.
Frisenheim skrev samma dag till Hamilton och informerade om att han gett en order till samtliga befallningsmän i Västernorrland som stred helt mot de instruktioner de just fått från Hamilton. Transporterna skulle fortsätta, och det måste gå snabbt.
Frisenheims order var entydig: de måste genom natt och dag skynda till Duved med de påbjudna gärderna av kött och fläsk, gryn, hö, hackelse och blandkorn. Befallningsmännen blev givetvis helt förvirrade av de motstridiga order de nu fått. De vidtog bara en åtgärd med anledning av Frisenheims brev: de skrev till landshövdingen och frågade vad som gällde.
I brevet till Hamilton underströk Frisenheim att furageläget var extra kritiskt och att "ej den ringaste tillgång finnes". Om armén skulle kunna hållas samlad så måste man börja ta av den hö och halm som bönderna har "varav inte annat kan bil följden än att böndernas boskap måste svälta ihjäl, vilket likväl kan förekommas genom att den i Västernorrlands län återstående furagen förs hit".
Till sist bad Frisenheim landshövdingen att skriva till befallningsmännen och ta tillbaka sin egen order om att transporterna skulle upphöra och istället inskärpa i dem hur viktigt det var att ordern från Frisenheim åtlyddes:
"vilket herr generallöjtnanten och landshövdingen genom order till samtliga berörda behagar ge allt nödvändigt eftertryck, eftersom de annars torde rätta sig efter den befallning som herr generallöjtnanten och landshövdingen nyligen utfärdat om skjutsens upphörande. Därjämte täcktes herr generallöjtnanten och landshövdingen anbefalla befallningsmännen i Gästrikland, att de också skickar hit vad som för betalning är anbefallt att anskaffa av gryn, fläsk och kött till armén."
Hårt arbete både dag och natt
Frisenheim arbetade hårt. Mellan den 6 och 20 december organiserade han lossning och lastning av livsmedelsforor både på dagarna och nätterna. Han ordnade med eskorter till skjutsarna allt eftersom de kom fram till Duved, och anförtrodde Hamilton sina bekymmer med hur fororna borde organiseras på bästa sätt.
..."My lord må betänka att om jag låter 1 000 slädar avgå under en eskort, så har de först utrustade hunnit äta upp all sin proviant och furage innan de sista slädarna är lastade och färdiga att avgå. Och om jag skulle sända 50 à 100 slädar samtidigt, så går det åt alldeles för mycket folk, eftersom jag sammanlagt har föga mer än 30 soldater till förfogande. Även till detta måste jag finna en utväg, och hoppas det ska lyckas."
Han tillade: "Men då måste jag varje dag och minut befinna mig just där jag behövs här mellan Duved och Skalstugan." Han bestämde sig till slut för att skicka iväg slädarna i mindre grupper.
Den 22 december försökte Frisenheim i ett brev till Hamilton reda ut den missuppfattning som uppstått dem emellan om transporterna av livsmedel och furage.
När han tidigare gått med på att skjutsarna till Jämtland kunde ställas in hade han bara avsett de partier av spannmål, succarieskorpor och gryn som kommit till Hudiksvall och Sundsvall från Stockholm; inte leveranserna från allmogen i Västernorrland, "vilka sistnämnda nu så mycket mera är av nöden här på orten med arméns återkomst från Norge där det inte finns den ringaste tillgång."
Frisenheim fortsatte:
"Eftersom den först anbefallda skjutsen sedermera efter Herr Generallöjtnantens och Landshövdingens order överallt lär ha stannat och ingen av allmogen mellan helgdagarna lär vilja gå hemifrån med gryn, kött och fläsk, hö, hackelse och blandsäd, så ber jag på det högsta att Herr Generalen genom några pålitliga och drivande personer låter tillhålla allmogen att de utan vidare betänkande eller uppehåll beger sig hit med förnödenheterna. Eljest lär armén vid återkomsten i brist därpå antingen råka i största förlägenhet, eller också gripa till allmogens enda förråd, som ändå inte lär vara tillräckligt, utan förorsaka såväl landets, som arméns, i synnerhet kavalleriets, undergång."
Landshövdingen hade varit på väg till Duved flera gånger under hösten och vintern, men resan hade alltid blivit uppskjuten av olika skäl. Nu framhöll Frisenheim att Hamilton behövdes där mer än någonsin, i synnerhet som armén väntades dit inom 10-12 dagar. Ett av problemen med organiserandet av transporterna var ju de långa avstånden och den långsamma postgången. När Frisenheim skickade iväg ett brev till Hamilton tog det en vecka innan det kom fram till Gävle. Men Hamilton kom inte den här gången heller.
Det som Frisenheim ville överlägga om var den förflyttning som kvalleriförbanden måste göra från Duved österut mot kusten. De kunde omöjligen stanna i Duvedstrakten – bristen på furage gjorde det omöjligt. Som Frisenheim såg det fanns det bara en möjlig väg för kavalleriet, nämligen genom Bergs socken till Hälsingland.
Men ingen order hade anlänt om vart kavalleriregementena skulle ta vägen, så de måste de förmodligen stanna i Duved en tid. Frisenheim oroade sig för bristen på furage och var förbittrad över att hans order inte blev utförda:
"här finns i magasinen inte det ringaste förråd av furage att tillgå, trots att jag i några år både skriftligen och muntligen mera än 100 gånger påmint vederbörande." Han krävde än en gång att transporterna skulle forceras genom natt och dag.
Kris eller inte – det fanns samtidigt mängder med rutinärenden som Frisenheim måste sköta i Duved. Den 23 december skickade han iväg 13 norska krigsfångar från skansen. Överstelöjtnant Jung hade tagit dem tillfånga vid Snåsen. Frisenheim framhöll i en promemoria hur viktigt det var att fångarna bevakades ordentligt. Det hade inträffat rymningar under tidigare fångtransporter på grund av dålig bevakning, och nu slog Frisenheim fast att om det hände igen så skulle den ansvarige för bevakningen få träda i arrestantens ställe.
Vi vet till och med vilka de 13 fångarna var: sergeanten Olof Norman, korpralen Bertil Torbiörsson, soldaterna Olof Belbu, Erik Storckelsson och Enar Olofsån, lantdragonen Olof Bemo, reservdragonen Olof Siuhlsson, drängen Per Olofsån, bönderna Land Persson, Nills Larsson, Jakob Olofson, Olof Larsson och Anders Hansson.
I julhelgen, förmodligen på julafton, fick Frisenheim veta att Hamilton omöjligen kunde komma till Duved. Han hade fått order om att resa till Stockholm. Frisenheim bad då istället landshövdingen att skicka upp landskamrer Erik Gerdzlovius tillsammans med en skrivare. "Så ska jag ge honom riktig information om allting här, och sedan kommer allt att fungera bra. Jag ska inte uppehålla honom mer än 3 eller 4 dagar."
Frisenheim underströk att arbetet i Duved präglades av förvirring, "eftersom my Lord ger order om att sköta saker som han finner dem där, och jag som jag finner dem här, och grunden till allt måste vara hur det är här." Om bara Gerdzlovius kom till Duved så skulle man kunna ordna upp saker och ting.
Man får genom det här brevet också en god bild av de primitiva förhållandena i Duved, där det ju bara fanns tre gårdar att inkvartera folk i. Frisenheim understryker att Gerdzlovius måste ta sängkläder med sig, liksom papper och lack.
Dessutom bad han om en tjänst: hans eget lack var snart slut, så det vore bra om Gerdzlovius kunde köpa med sig ett halvt pund åt honom också. Givetvis skulle ha få betalt för det.
Frisenheim hade vid det här laget lyckats få iväg 600 slädar med proviant till Stene; han trodde att armén skulle komma den vägen. Hursomhelst var det viktigt att forsla fram mat till Stene. Om Armfeldt kom den vägen behövde han den, och om han inte gjorde det så måste i alla fall besättningarna och de sjuka ha proviant. Transporten genomfördes "utan förlust av en enda man eller en smula bröd", berättade Frisenheim stolt. När fororna återvände till Duved hade de sjuka soldater från skansarna med sig.
Under december månad forslades imponerande mängder förnödenheter till Stene: 60 ton bröd, 161 tunnor korngryn, 11 tunnor råg, 1,7 ton salt, 300 kilo torrt kött och 500 kilo tobak.
"En dyster och kaotisk jul"
Julhelgen blev kaotisk och allt annat än fridfull för Frisenheim och hans folk i Duved. I ett brev till Hamilton den 25 december berättade han att man dittills fått in 500 sjuka soldater från skansen i Stene "med 300 officerare, tross och skjutshästar". "Så vi satt uppe 2 nätter i sträck för att de sjuka skulle få värma sig vid eldstäderna."
Åter en ögonblicksbild av ämbetsmannen och adelsmannen Frisenheim, som trots sin ställning aldrig tappade sin empati för dem som hade det svårt. Han och de andra befälen ställde helt enkelt sitt eget rum till de sjukas förfogande över julhelgen. Men han konstaterade att det blev en dyster jul:
"So that I have a Sorry and buldersam Jul or X-mas, now I cannot write more". Frisenheim undrade fortfarande var kapten Tawasts styrka höll hus med pälsarna som skulle kunna rädda många liv. Om de hade kommit skulle major Fieandt ha kunnat slå sig igenom till Armfeldt, menade han. "Men vad ska jag säga eller vad ska jag skriva mer om detta", undrade han uppgivet.
Han avslutade brevet med en sista bitter kommentar om pälsarna som aldrig kom. Han hade slutat hoppas på att de någonsin skulle komma:
"I cannot more write to the befallningsman about Pelses and Tawast Manskap, they may doe what they please."
De sjuka soldater som kom från Norge fick bara stanna en natt på varje ställe. De forslades ett par mil eller mer varje dag. Frisenheim oroade sig för dem och skrev till de ansvariga längs vägen och påminde dem om att ta hand om sjuklingarna ordentligt. De sjuka från Helsinge regemente, och Åbo läns och Nylands kavalleri skickades till Hälsingland. De andra finska regementenas sjuklingar sändes till Frösön, och jämtarna skickades hem till sina rotar. Vid årsskiftet hade ungefär 1 000 sjuka passerat Duved och var tack vare Frisenheims insatser i någorlunda säkerhet.
Fredagen den 26 december. Annandag jul. Frisenheim var uttröttad efter att ha vakat i två nätter för de sjukas skull. Och hans oro för armén fanns kvar. När skulle regementena komma, vilket skick skulle de vara i? Skulle han hinna få fram alla förnödenheter som krävdes för att hålla manskap och hästar vid liv?
Några nya besked om var armén skulle förläggas hade inte kommit. Det enda han fått veta var att soldaterna i Jämtlands regemente skulle hemförlovas. De andra skulle tills vidare stanna kvar i Duvedstrakten.
Frisenheim redogjorde i ett brev till Hamilton för sina tankar om hur situationen skulle kunna utveckla sig. Han trodde att ett norskt anfall var förestående:
"... eftersom vi själva genom vårt infall i Norge öppnat fiendens ögon och därvid verkställt det, som han trott vara omöjligt. Dessutom kan fienden nu på vintern betjäna sig av många fördelar, som vi till den norska planens befrämjande och verkställande ämnat använda ..."
Frisenheims oro var så stor att han återigen påminde landshövdingen om hur viktigt det var att få igång transporterna, framförallt av furage. Han kunde intyga, skrev han, att det inte fanns de ringaste förråd kvar i magasinen. Kavalleriregementenas och arméns andra hästar skulle duka under om inte tillförseln kom igång i tid, "varom jag år efter år både skrift- och muntligen påmint befallningsmännen, men allt förgäves", upprepade han bittert. Frisenheim anmodade ytterligare en gång Hamilton att se till att så mycket som möjligt kom fram, med transporter genom natt och dag. Annars fanns det ingen möjlighet att rädda hästarna.
För att underlätta planläggningen av regementenas förestående marsch genom Västernorrland bad Frisenheim återigen Hamilton att skicka upp landskamreren Erik Gerdzlovius till Duved. Då skulle Frisenheim muntligen kunna informera om förutsättningarna, istället för att reda ut dem i en omfattande brevväxling. Han försäkrade återigen att han inte ska uppehålla Gerdzlovius längre än nödvändigt, och att denne skulle få veta allt som behövdes. Han underströk att det var viktigt att landskamreren gav sig av omedelbart, så att han hann fram innan armén kom.
Frisenheim bad också landshövdingen att för arméns behov spara de 188 tunnor råg som hade bärgats från ett fartyg som gått under i Roslagens skärgård. I lasten fanns också 12 fat tobak, som Frisenheim omedelbart ville ha uppskickade till Duved, "eftersom sådant gods högeligen är av nöden för armén". Han visste precis hur mycket soldaterna skulle uppskatta att få stoppa sina pipor när de kom tillbaka efter reträtten över fjällen.
Den 27 december fick Frisenheim veta att den hemvändande armén skulle marschera genom Västernorrlands län. Hamilton berättade i ett brev att han fått prins Fredriks order att ordna med livsmedel och furage. Han bad Frisenheim om dennes samtycke till att använda en del av de förnödenheter som fanns lagrade i Sundsvall och Hudiksvall till arméns behov under marschen. Frisenheim sade ja. Det som fanns i Sundsvall, Hudiksvall och Söderhamn kunde användas till de regementen som kom den vägen, liksom den bärgade lasten från fartyget som förlist i Roslagen.
Men missförstånden mellan Frisenheim och Hamilton var fortfarande inte uppklarade. Frisenheim konstaterade att landshövdingens nya order till befallningsmännen fortfarande inte stämde överens med hans egna krav om att skynda genom natt och dag med transporterna. Frisenheim framhöll på nytt att det måste bli som han krävt, "eftersom mina brev i den här saken är anpassade efter tillståndet här på orten och som jag med tanke på omständigheterna finner att man kan underlätta arbetet." Det vill säga – man måste vara på plats för att kunna fatta rätt beslut.
Frisenheim förklarade pedagogiskt till synes självklara saker – som Hamilton inte verkade ha insett. Förnödenheterna måste till Duved, eftersom det ju var dit hela armén skulle komma innan den sedan spreds ut till andra områden. Han bad ånyo landshövdingen att snabbt skicka kamrer Gerdzlovius till Duved för att motstridiga order ska kunna undvikas i fortsättningen.
Om bara Gerdzlovius kom "så tror jag att jag med Guds hjälp ska kunna övervinna alla svårigheter, och hela trakten och armén ska kunna räddas, helst som jag genom tidiga åtgärder anskaffat bröd till manskapet. Men beklagligt är, att det inte finns det ringaste förråd med furage här i Duved", skrev Frisenheim.
Ifrån Stene skans kom nu dagligen hästar till Duved. Frisenheim skrev: "Och som tillståndet här på orten när det gäller furage är eländigare än jag förmår beskriva med pennan, så kan man förstå hur jag plågas av alla som behöver hö till sina hästar. Jag ber därför för Guds skull att det furage som finns skickas hit."
Hamilton agerar – för sent
Först den 28 december fick landshövdingen efter en brevväxling med arvprinsen klart för sig att det var Frisenheim som tolkat situationen rätt. Nästa dag gav han befallningsmännen order att återuppta transporterna på det sätt som Frisenheim hade gett order om redan den 19:e. Men nu var skadan skedd – tio dagar hade gått förlorade. Hamilton skrev i brevet till befallningsmännen att han stoppat transporterna "i den goda förhoppningen, att de skulle bli till gagn för landet."
Hamiltons nya order visar att han nu insett hur allvarlig situationen var. Den som inte skötte sina plikter när det gällde transporterna kunde till och med dömas till döden.
Frisenheim hade bönat och bett, till ingen nytta. Den 30 december hade fortfarande inga transporter med furage anlänt. Det finska manskap som kommit från Stene hade han tvingats skicka vidare till andra platser, för att inte hästarna ska svälta ihjäl.
De sjuka soldater från Hälsinge och Jämtlands regemente som kom till Duved skickade han hem till sina rotebönder, medan sjuklingarna från de finska regementena fick stanna i Duved. I slutet av december hade Frisenheim skickat 892 sjuka vidare.
Den 30 kom också äntligen ett besked från prins Fredrik om vad som skulle hända med jämtländska armén vid återkomsten från Norge: den skulle tills vidare stanna i Jämtland.
Frisenheim konstaterade förtvivlat att armén vid ankomsten till Duved varken skulle kunna få halm, hackelse, blandsäd eller hö till hästarna. Han påminde bistert landshövdingen om hur många gånger han vädjat om att transporterna måste komma igång, och kritiserade honom ännu en gång för att han kontramanderat Frisenheims order till befallningsmännen att återuppta transporterna, och att det "lär göra en obotlig skada för armén".
Det fanns bara ett sätt att rädda situationen, och det var att nu snabbt få igång transporterna. Frisenheim upprepade därför sitt krav och angav till och med datumen för sina tidigare brev om samma sak: den 19, 22, 23 och 26 december.
Frisenheim väntade sig att armén skulle komma inom några dagar och bad återigen landshövdingen att "för Guds skull" se till att förnödenheterna kom fram till Duved. Annars skulle kavalleriet gå under.
Han påpekade också att Hamiltons kontraorder gett upphov till andra problem. Om skjutsarna med förnödenheter hade kommit så hade de sjuka från Stene skans kunna transporteras bakåt på de tomma fororna när bönderna lossat sin last i Duved.
I sin oro skrev Frisenheim ytterligare ett brev till Hamilton, för egen hand och på tyska, där han upprepade vikten av att transporterna nu verkligen kom igång. Han beklagade att förvirringen i ordergivningen hade irriterat allmogen, att tiden höll på att rinna ut, men konstaterade också optimistiskt att allt kanske skulle ordna sig till det bästa även om fortfarande inte ett enda lispund furage kommit fram till Duved.
Den 30 december satte de retirerande svenskarna eld på skansarna i Skånäs och Stene: ingenting fick falla i fiendens händer. Vakter hindrade uthungrade norrmän från att närma sig. På avstånd kunde de se stora förkolnade högar av bröd och kött i ruinerna efter förrådshusen. Kommendanten i Stene, överste von Bildstein, redogjorde sakligt i sin rapport för vad som eldades upp:
"Förteckning över den proviant som enligt order brändes upp i Stene skans i Norge, för att den inte skulle komma i fiendens händer när våra trupper fick order att dra sig hem över fjällen till Jämtland." Sedan följde listan: 3 tunnor råg, drygt 5 ton bröd, 145 tunnor korngryn, 1 ton salt kött, ett halvt ton torrt kött.
Frisenheim måste ha varit förtvivlad. Allt detta hade ju under mycket slit och till priset av döda soldater och hästar fraktats den långa vägen till skansarna. Nu var alltihop uppeldat. Och det värsta: I Duved fanns knappt någon proviant kvar.
Dödsmarschen över fjället
Frisenheim oroade sig mycket för armén under hela december. I början av månaden visste han inte ens var den fanns, samtidigt som han förstod att manskapet led svårt i sina slitna uniformer och av bristen på ordentlig mat.
Medan Frisenheim oroade sig i Duved, utan att kunna göra något för att förbättra situationen, hade Armfeldt i början av den ödesdigra månaden december grupperat armén i trakten av Melhus ett par mil söder om Trondheim. Något anfall mot Trondheim hade fortfarande inte blivit av. Armfeldt tvekade och sköt upp avgörandet.
Den 8 december ansåg han att det var nödvändigt att i ett brev presentera en förklaring för kungen varför målet fortfarande inte var nått – han visste ju inte att kungen varit död i mer än en vecka. Armfeldt försäkrade att han inte på något sätt hade för avsikt att ge upp målet med fälttåget: att erövra Trondheim.
"Min underdånigaste tanke har aldrig varit någon annan än att bli kvar här i landet", skrev han. Skälen till att Trondheim ännu inte var erövrat var dels problem med underhållet, och dels sjukläget i armén.
Vad Armfeldt inte visste var att sjukdomarna härjade ännu värre bland de norska försvararna. I slutet av december var över 40 procent av soldaterna i Trondheim sjuka. Andelen sjuka i den svenska armén var vid samma tid 15 procent.
Den bundsförvant som Armfeldt väntat på hade nu infunnit sig. I början av december hade kylan och snön kommit, marken var frusen och det gjorde att transporterna från Sverige kunde komma igång. Även om armén var sliten och illa klädd så hade situationen faktisk blivit ljusare. Det finns inget som tyder på att Armfeldt vid den här tiden övergett sina planer på att erövra Trondheim.
Men den 18 december förändrades läget: armén bröt upp och drog sig i sträng kyla åt sydost i Guldalen – bort från Trondheim. Varför?
Armfeldt hade möjligen nåtts av ryktena om att kungen var död den 15 eller 16 december. Var det skälet till reträtten? Eller var det helt enkelt omsorg om soldaterna som fick honom att flytta armén en bit längre bort från Trondheim? Det får vi sannolikt aldrig veta.
Lördagen den 20 december nådde Armfeldt fram till Stören fem mil från Trondheim. De illa kläda och slitna soldaterna for nu ännu mer illa än tidigare: temperaturen hade sjunkit ytterligare och de hade tillbringat nätterna under bar himmel sedan de bröt upp från Melhus.
Armén stannade i Stören och ägnade sig åt att samla in proviant i fyra dagar. På julafton gick reträtten vidare österut till Singsås, och på juldagen fortsatte man ytterligare två och en halv mil till Haltdalen. Nu var det ungefär fem mil kvar till svenska gränsen.
Var kungen död? Armfeldt svävade fortfarande i ovisshet om huruvida de rykten som cirkulerade om att Karl XII hade stupat verkligen stämde. Visserligen drog sig Armfeldt österut, men vi vet inte om han verkligen hade för avsikt att lämna Norge, eller om han bara ville vara närmare Sverige, om ryktena skulle visa sig vara sanna. Han måste ha känt sig pressad till det yttersta de här dagarna då han bara visste en sak – att han ingenting visste.
Den vinter som Armfeldt räknat med som en allierad höll nu på att knäcka hans armé. Soldaterna saknade vinterkläder, deras hälsa var nedsliten av undernäring och umbäranden, och de övernattade under bar himmel i den stränga kölden. Men de kämpade sig tappert vidare.
Söndagen den 28 december hade det gått en månad sedan Karl XII stupade, och först nu fick general Armfeldt bekräftelsen på att kungen verkligen var död genom ett brev från generaladjutanten Gotthard Wilhelm Marcks von Würtemberg. Han beslöt sig omedelbart för att marschera närmaste vägen till Tydalen och sedan vidare rakt över fjällen till Handöl i Sverige.
På årets sista dag, onsdagen den 31 december 1718, samlade Armfeldt ihop sin illa medfarna armé i Östby i Tydalen. Nu gällde det att ta sig tillbaka till Sverige. Det fanns inget utrymme för tvekan och heller inga förbättringar att vänta på. Den sista provianten delades ut bland soldaterna på nyårsaftonen: två havrekakor och ett knappt kilo rått kött per man. Det måste räcka hela vägen över fjällen – av det enkla skälet att proviantförråden var slut och i den ödemark som väntade fanns det ingen möjlighet att fylla på dem. Närmaste by på den svenska sidan var Handöl, dit det längs den ordinarie vinterleden var ungefär sex mil genom ren fjällterräng.
De första förbanden gav sig iväg på nyårsnatten och snart ringlade sig långa marschkolonner iväg upp mot kalfjället. Det var en gnistrande klar natt, vindstilla och mycket kallt. Karolinernas dödsmarsch hade börjat.
De första olycksbådande tecknen på att ett oväder var på gång kom vid middagstid på nyårsdagen – svarta moln tornade upp sig på himlen i väster. Snart härjade snöstormen bland de illa klädda och redan uttröttade soldaterna. Det tog bara några timmar innan de första dödsfallen inträffade.
På kvällen slog den döende armén läger vid Essandsjön. Soldaterna gjorde upp eldar med det trä som fanns till hands: gevärens kolvar och slädarna. Brasorna gav inte mycket skydd mot kylan och när marschen fortsatte på morgonen den 2 januari hade några hundra man frusit ihjäl. En del av dem stod fortfarande upp, men föll som stoder om någon råkade röra vid dem.
Många frös ihjäl under dagen och till kvällen nådde de glesnande skarorna fram till Enaälven vid den svenska gränsen. Där väntade ännu en natt under bar himmel med hundratals dödsoffer som följd.
På kvällen den 3 januari nådde de första grupperna med utmattade och förfrysta karoliner byn Handöl på den svenska sidan. Det innebar inte att mardrömmen och lidandet var slut: här fanns bara tre gårdar, så de flesta fick fortsätta att övernatta under bar himmel. Och det skulle dröja ytterligare ett par dagar innan Frisenheim fick reda på vad som hänt armén.
Han fick besked om katastrofen den 6 januari och skickade omedelbart iväg foror lastade med bröd, tobak och brännvin mot Handöl. Men katastrofen var ett faktum – Armfeldts armé var utplånad. 3 000 man hade fått sätta livet till under snöstormen. 600 av dem ligger begravda i en gemensam grav i Handöl.