Svart november

"... allt som varit omöjligt har berott på uppenbara skälmar och tjuvar, som förgör så många tusen stackars människor"
(Frisenheim till Hamilton i november 1718)

Frisenheim kände sig i början av november 1718 rätt nöjd när han på sin trånga kammare i Forsa gård kontrollerade i sina redovisningar och tabeller vad han genom "all mänsklig omsorg" lyckats förse den jämtländska armén med.


I stort sett allt som armén behövde av bröd, gryn, salt, tobak, järn, hästskor, söm och annat fanns nu i förråden, och slaktboskap var det också gott om. Från allmogen behövde Frisenheim nu bara ¾ tunna gryn och lite fläsk från varje hemman. Och det var ju ingen större kvantitet, skrev han till Hamilton den 4 november.


Resten kunde allmogen få behålla för sig själva, eller dela med sig av till sina grannar. Undantaget var de skatter från de senaste åren som fortfarande inte var betalade. Frisenheim bad Hamilton se till att de resterande natura-beloppen drevs in och kom armén till godo. Det handlade om råg, succariebröd, blandsäd och furage.


Frisenheim visade som vanligt medkänsla med folk som hade det svårt: där det fanns fattigt folk som inte förmådde betala kunde ståndspersonerna och prästerskapet i trakten rycka in och hjälpa till så att man kom upp till rätt kvot, skrev han till Hamilton. Med Den Högstes bistånd trodde sig Frisenheim sedan kunna dirigera verksamheten till ett tillfredsställande resultat.


Men han påpekade igen att både ståndspersoner och allmoge måste visa sin goda vilja när det gällde alla de skjutsar från länet upp till Duved som var nödvändiga nu när det blev vinter och slädföre. Han bad Hamilton att uppmuntra alla att visa sin nit för kungens och fäderneslandets bästa.


Det fanns i början av november fortfarande 1 900 tunnor råg kvar i Sundsvall. Frisenheim hade hoppats att de skulle ha kunnat transporteras västerut innan slädföret kom, men så hade det inte blivit, och nu fanns det inte en tunna råg kvar i magasinet på Frösön.


Han hade ändrat uppfattning om transporten: man måste vänta tills det blev slädföre eftersom böndernas hästar skulle bli illa åtgångna om man körde rågen på kärror. Problemet med rågen var dubbelt och närmast mardrömslikt: nu gick det inte att köra rågen, men det var nu det fanns vatten i kvarnarna där den skulle malas – när vintern kom blev det slädföre, men då gick det inte att mala eftersom vattendragen vid kvarnarna frös.


Frisenheim uppmanade den 6 november Hamilton att höra av sig och berätta var han uppehöll sig när han var ute och reste. "Then I Schal, if Cannot Come my Selfe, write as good as I can, and meddela minna tanckar", tillade han på sin oefterhärmliga svengelska.


Han framhöll att han inte skulle kräva mer av Hamilton än vad som var möjligt. Men det som var möjligt skulle genomföras, och av det skulle inget få vara omöjligt eller "hamna i långbänken". Under två år hade allt varit möjligt, skrev han. Och när något inte hade genomförts så berodde det på "oppenbara Skelmar och Tjyfvar, som ruins so many thousends poor people", skrev han i ett av de utbrott han fick över de oärliga personer som skodde sig på kronans och allmogens bekostnad.

Besvärliga befallningsmän

Som så ofta hade Frisenheim vid den här tiden besvär med befallningsmän som inte skötte sina åligganden. Tre av dem, Strandell, Hellström och Tollsten visade stora brister i redovisningen av råg och succariebröd som de hanterat. Det fattades 385 tunnor råg och cirka 750 kilo bröd, och Frisenheim var mycket angelägen om att Hamilton skulle bestämma ett slutdatum före vilket de måste klara upp bristen.

 

Annars måste man "söka sådana utvägar som man ogärna gör", skrev han hotfullt. Han var mycket känslig för egennyttigt handlade och oegentligheter och lämnade "till alla rättsinniga människors omdöme" att bedöma hur oförsvarligt befallningsmännen hade hanterat Hans Majestäts spannmål.


Strandell som hade huvudansvaret för den råg och bröd det handlade om bad än en gång om uppskov med redovisningen, och Frisenheim förundrade sig över "att en rättskaffens människa, som det åligger att främja sin konungs och fäderneslandets sak, försöker med uppskov gång på gång förhala det, vilket inte längre kan eller får tillåtas."


Frisenheim hade den 6 november tänkt rida de 2,5 milen till Järpen för att träffa överstelöjtnant Peter Jung och planera rensningsaktionen i Norge, men det kalla vädret slog plötsligt om och det började regna kraftigt. Vägarna förvandlades snabbt till lervälling och Frisenheim fick skjuta upp resan.


Nu i början av november var det snart tre månader sedan armén brutit upp från Duved och marscherat iväg mot Norge. Men det fanns en grupp befattningshavare som fortfarande inte kommit iväg mot fiendeland – det var en del av regementskommissarierna, de som ansvarade för underhållet vid sina respektive regementen.


Frisenheim hade inget intresse av att ha dem kvar i Duved, de gjorde uppenbarligen ingen nytta där, utan tärde bara på förråden i onödan. Han hade redan försökt få iväg dem en gång genom en "publikation" som han bad Hamilton skriva. Men det hjälpte inte alls, trots att kungen själv levererat en direkt skriftlig order till kommissarierna att förfoga sig till Norge. De var fortfarande kvar i Duved, kanske av det enkla skälet att livet där var bekvämare och säkrare än med den marscherande armén i regn och snö, och omgivna om fienden.


Den 7 november bad Frisenheim ännu en gång Hamilton att beordra kommissarierna att ge sig iväg till armén. Den här regniga fredagen den 7 november begav sig Frisenheim till sist iväg på ridturen till Järpen för att träffa överstelöjtnant Jung och förbereda raiden mot Snåsen.


Frisenheim var vid den här tiden orolig för att norrmännen skulle anfalla Duved och de andra stödjepunkterna i närheten av gränsen. "Det är så att så länge som vår granne står i Snåsen så har han för avsikt att anfalla den här trakten, så snart som sjöarna har fryst, så det vore bäst att driva honom därifrån." Det var detta som överstelöjtnant Jung och hans styrka skulle genomföra.


Vädret hade inte blivit bättre, men Frisenheim tyckte inte att han kunde vänta längre. "Det regnar nu hårt", skrev han, "så att alla strömmar och moras är öppna, och den plan vi hade är om intet".


En del av det här brevet till Hamilton skrev Frisenheim under ridturen från Duved till Järpen – gissningsvis under en rast. Han avslutade det när han kom fram till Järpen med en bredsida mot en av de officerare som tjänstgjorde där. Det handlade om kapten Carl Treffenberg vid Jämtlands Dragonregemente. "Han har legat här i Järpen hela sommaren och varit mycket rask i sin sysselsättning att plåga bönder. Men när jag gav honom marschorder såg han till att han blev mycket sjuk i samma ögonblick som han fick mitt brev. En modig riddare..."


Den 12 november kom Peter Jung iväg på sin aktion till Norge. Hans styrka bestod av 250 ryttare och 100 infanterister. Målet var som sagt att skingra den norska styrka som fanns i Snåsen, och som Frisenheim trodde hade för avsikt att anfalla Duved: norska patruller hade flera gånger varit inne på den svenska sidan om gränsen.


Jung hade invändningar mot den besvärliga expeditionen, men Frisenheim såg till att han kom iväg. "He was forced to doe it", skrev han.


När Jung bröt upp från Järpen den 12 november hade marken börjat frysa igen, efter några riktiga frostnätter. Han hade furage för fem dagar med sig, lastat på slädar.

Svår kyla - inga vinterkläder

Svår kyla. Inga vinterkläder. En ödesdiger kombination. Svår kyla. Inga vinterkläder. En ödesdiger kombination.

Frisenheim hade upplevt många vintrar i fält och visste hur ödesdiger kombinationen stark kyla och dåliga kläder var. Nu skulle det snart råda arktiska förhållanden i fjälltrakterna, och soldaterna i den armfeldtska armén var extremt illa klädda för vinterkrigföring.

 

I mitten av november försökte han ordna så att åtminstone de soldater som han hade under sitt kommando i Duved fick bättre vinterutrustning. Det handlade om soldater som tvingades ut på fjället "i köld och frost" för att eskortera fororna till armén och se till att fjällvägen var farbar: när det snöat kraftigt skickades de ut för att trampa upp vägen och på så sätt göra den framkomlig för hästar och slädar.

 

Nu försökte Frisenheim med befallningsmännens hjälp från allmogen få fram 100 stycken goda och stora fårskinnspälsar som "kan dras utanpå soldaternas ordinarie kläder". Han gav order till befallningsmännen Wessman, Hällström, Strandell, Tollsten, Löfberg och Tratzman att skaffa fram vardera 16 stycken pälsar och se till att de kom till Duved "genom natt och dag".

 

Betalningen var inget problem, framhöll han. Befallningsmännen skulle betala bönderna som de köpte pälsarna av och sedan komma med en räkning till Frisenheim. De skulle få betalt direkt, lovade han.

 

För att sätta tryck på befallningsmännen skrev Frisenheim också till Hamilton och bad denne genom "dess höga ämbetes befallning" se till att det hela fungerade.

 

Det rådde svår brist på soldater som Frisenheim kunde skicka med som eskort med fororna västerut. Han klagade vid ett tillfälle över att han inte hade mer än 30 man till sitt förfogande i Duved. Men så dök det upp en möjlighet att förbättra läget: när han fick reda på att 100 finländska soldater hade kommit till Härnösand från Uleåborg skickade han kapten Torsten Tawast att ta befälet över dem och föra dem till Duved. På så vis skulle problemet med att få ihop folk till eskorterna vara löst. Men soldaterna måste ha vinterkläder innan de gav sig iväg.

 

Den 17 november skrev Frisenheim till Hamilton och bad denne se till att sådana kläder skaffades fram med det snaraste så att soldaterna skulle överleva vintern i fjällen. Det enda som fattades var folkets goda vilja att avstå det som behövdes, menade Frisenheim. Han försäkrade att han skulle betala dem av sina egna pengar så fort de levererade kläderna. Det var inte så underligt att folk var ovilliga, skrev han. Han visste att vid ett tidigare tillfälle hade en befallningsman i två år själv behållit de pengar som Frisenheim gett honom som ersättning till folk som levererat varor.

 

Eftersom Jämtland nu i stort sett var utan militärt skydd var det viktigt att Tawasts manskap kom fram så fort som möjligt. Men det blev inte så – kapten Tawasts mannar fick ingen vinterutrustning förrän vid årsskiftet, och när de då äntligen skulle ge sig iväg stoppade Hamilton dem: kungen var död och armén på hemväg från Norge.

Äntligen blev det bra slädföre

Äntligen blev det slädföre så att transporterna kunde komma igång på allvar. Men det goda föret övergick snart i en snöstorm.

Den 21 november konstaterade Frisenheim att det äntligen blivit vinterväder, och därmed hade det efterlängtade slädföret också kommit. Han skrev omedelbart till befallningsmännen i Ångermanland, Medelpad och Hälsingland och beordrade dem att direkt sätta igång transporterna med proviant till Jämtland. Han gjorde klart för dem att han inte skulle acceptera några som helst försummelser i hanteringen av provianten.


För säkerhets skull bad han Hamilton att också ge dem order om största skyndsamhet, och "förklara för dem vilka svårigheter som lär drabba dem om det ringaste blir eftersatt av det som jag nu begärt av dem angående den allmänna skjutsen". Vi ser att Frisenheim var fast besluten att transporterna skulle skötas med största effektivitet – han tänkte inte finna sig i minsta maskande eller oegentligheter från befallningsmännens sida.


Den 25 november hade Frisenheim bestämt sig för att få igång transporterna av proviant från Gästrikland också, eftersom det säkert var slädföre även där. Han krävde genom Hamilton att den ¾ tunna gryn eller 1 ¼ tunna kornmjöl per hemman som utkrävts av allmogen i Gästriklands fögderi omedelbart skulle skickas till Jämtland, liksom den hackelse och blandsäd som tillhörde de senaste årens outtagna skatter. "Nämnda livsmedel kan samlas i säckar på bestämda ställen och där göras till fulla lass, och därpå under några länsmäns eller andra pålitliga karlars överinseende gå den närmaste vägen hitåt." Frisenheim var som alltid angelägen om att bönderna skulle ha ordentligt betalt för sina leveranser och för skjutsen.


Det var faktiskt också förnödenheter på gång från Upphandlingsdeputationen i Stockholm till Söderhamn för vidarebefordran till den jämtländska armén. Frisenheim visste inte hur mycket av varorna som hade kommit fram till Söderhamn. Men han ordnade nu genom Hamilton och befallningsman Löfberg så att de skulle kunna transporteras upp till Jämtland av allmogen och ståndspersonerna i Gästrikland. De skulle bege sig till Söderhamn sockenvis eller i grupper med 100 hästar under en länsmans eller "annan pålitlig uppsyningsmans överinseende". Vid ankomsten till Söderhamn skulle de tas emot av Löfberg som hade att arrangera den fortsatta transporten.


Myndighetspersoner skulle följa med fororna ända fram till slutmålet för att se till att allt sköttes i god ordning. Beroende på hur lång väg fororna hade att tillryggalägga skulle de ta med sig ett lass furage för var åttonde, nionde eller tionde häst. Både själva skjutsningen och furaget skulle betalas vid framkomsten.
Om det fanns fler hästar tillgängliga än de som behövdes till Söderhamn så ville Frisenheim att de försedda med nödvändiga säckar och slädar skulle skickas till Härjedalen. I magasinen där skulle de lasta proviant, hackelse och spannmål för transport till Jämtland.


Frisenheim tänkte inte tolerera några försummelser från folket som var inblandade i de här transporterna heller. "Skulle någon vanart hos en eller annan spörjas, som till denna skjutsning blivit uppbådade" så skulle deras namn antecknas och så skulle de så småningom drabbas av det "som deras olydnad förtjänar." Hans Majestät tål inte att någon i detta sammanhang eftersätter sin undersåtliga plikt och skyldighet, skrev Frisenheim.

Snöstorm i flera dygn

I slutet av november rasade en kraftig snöstorm i Jämtlandsfjällen. Den 25 november hade den pågått i flera dygn, och Frisenheim beskrev den som ett "horrible Uhrwäder". Han var orolig för den styrka på 30 man som han skickat till Stene under kornetten Jerpe den 21 november. De hade inte kommit tillbaka och han hoppades att de väntade ut stormen i säkerhet innan de begav sig tillbaka till Duved.


Däremot hade överstelöjtnant Jung hört av sig med ett brev från sin aktion till Norge. Han hade då kommit till Suul (han menade säkert Sulviken) ett par mil från Kolåsen som ligger vid Kallsjöns nordspets. Sedan dess hade Frisenheims kunskapare i området rapporterat att Jung hade stannat två dagar i Kolåsen. "Detta var emot vårt avtal", skrev Frisenheim till Hamilton. "Och på så sätt gjorde han kanske slut på allt hö för de stackars bönderna." Jung styrka hade ju 250 hästar med sig.


Frisenheim var mycket upprörd över Jungs agerande, och gav sig omedelbart iväg norrut mot Kolåsen som låg sju mil från Duved – ytterligare ett exempel på hans ovilja att ge upp oavsett vilka svårigheter som förelåg. Men han hann bara en bit på väg innan han fick veta att Jung brutit upp och fortsatt framryckningen.


Jung lyckades sedan riva upp de norska ställningarna i Snåsen och rensa trakten från fientliga trupper.


Frisenheim väntade i slutet på november på att landshövding Hamilton skulle komma till Duved så att de tillsammans bland annat kunde planera den andra stora transporten av förnödenheter till Armfeldt i Norge.


Ingen skulle undantas från skjutsningen. Även ståndspersonerna skulle ta sin del av krigsbördorna. "En ståndsperson har makt att driva ut en bonde i ett speciellt ärende", skrev Frisenheim. "Så varför skulle inte kungen ha makt att driva ut en ståndsperson".


Han bad Hamilton att se till att alla infann sig när folk till skjutsningarna uppbådades. Man skulle inte se genom fingrarna med några smitningar, allt för att den andra stora skjutsningen skulle täcka arméns behov av förnödenheter.
Frisenheim hade fått veta att tre skjutsdrängar – Pehr Mattsson, Olaf Håkansson och Anders Pährsson, alla tre från trakten av Hudiksvall hade blivit kvarhållna vid Åbo läns infanteriregemente när de anlänt med sina laster – oklart varför. Det var helt oacceptabelt, ansåg Frisenheim. Han skulle själv skriva till regementschefen Otto Taube och klaga. "Sådana händelser skall framdeles förekommas och allmogen på allehanda sätt bli hjälpta med det som kan lända till skjutsens befordran," skrev Frisenheim.


Han lovade att när han och Hamilton haft sina överläggningar "och en bra grund var lagd" så skulle han ta hand om allt. Han var lite orolig för att Hamilton inte förstod vad han skrev. Han var uppenbarligen lite generad för sin hemsnickrade engelska när han kommunicerade med skotten Hamilton.


"My Lords writing I understand very wel," skrev han, "but if my Lord understands that of my hand I doe not know, being I forgot my English".

"Ordna det bästa vinet!"

Men allt var inte plikter, ens för Frisenheim. I slutet av november bad han landshövdingen om en tjänst som var ägnad att lätta upp det arbetsfyllda livet i det mörka, kalla och ödsliga Duved. Han bad Hamilton vidarebefordra ett brev till borgmästarinnan Folcker i Gävle.

 

Det innehöll en beställning till henne: han ville ha två ankare av det bästa franska vin hon kunde hitta och ett ankare Frontignac (också ett slags vin). Det rörde sig sammanlagt om cirka 120 liter vin! "Bägge måste vara av den absolut bästa kvalitet, och så önskar jag att my Lord tar det med sig hit".

Frisenheim skulle betala transporten, skrev han. Och han förutsatte att landshövdingens tjänare såg till att ankarna skyddades ordentligt med "Hay eller Höö". Gästgivarna kunde alltid låna ut fårskinnstäcken som extra skydd.


"I hope yet al good, or la la", skrev Frisenheim skämtsamt – en ton som han inte brukade använda. Kanske var det tanken på det goda vinet som gjorde honom upprymd. Vi hoppas att han fick tillfälle att då och då i trevligt sällskap koppla av med några glas av det franska vinet. Han beskrev själv livet i Duved som bestående av "obeskrivligt många besvärligheter".


Natten till den 28 november ankom en kvartermästare med 12 man från Stene skans till Duved. De var utskickade av kommendanten i Stene, överste Christian Conrad von Bildstein sedan Frisenheim bett honom skicka folk som kunde rapportera om väglaget och arméns läge, och de hade tillryggalagt de cirka åtta milen till fots i kylan på lite mer än tre dygn.


Det som Frisenheim var intresserad av var om föret var sådant att han kunde låta proviantfororna börja avgå från Duved. Invånarna i Jämtland hade fått order om att hålla sig beredda att transportera de förnödenheter som fanns lagrade i landskapet. Nu fick han veta att det rådde "tämmeligit godt winterföre", och han informerade kungen i ett brev fredagen den 28 november att han skulle låta proviantfororna avgå den följande veckan.


Bildstein berättade vidare att han inte fått några rapporter från Armfeldt och armén "sedan den bröt upp mot staden Trondheim". Men av norska bönder hade han fått veta att armén befann sig cirka en mil söder om staden.


Frisenheim hade ända sedan armén lämnade Duved periodvis haft mycket vaga begrepp om var den befann sig och i vilket skick den var. Sanningen var att hela november hade gått åt till att marschera tillbaka till Trondheimstrakten efter reträtten norrut, och sedan förbereda anfallet mot staden.

Bara 5 800 man kvar

Redan i månadsskiftet oktober-november hade Armfeldt brutit upp från området kring Levanger-Stiklestad-Vuku. Nu skulle Trondheim äntligen erövras. Armén hade smält samman dramatiskt sedan början av fälttåget, främst genom sjukdomar – nu bestod den av ungefär 5 800 illa klädda, hungriga och frusna karoliner.


Regementena hade förnödenheter för 14 dagar med sig och för att slippa forcera passet vid Langsten en gång till valde Armfeldt den här gången en östligare väg genom Skogn, Forradalen, Hegra och sedan söder om Givingsåsen fram till Trondheim. Framryckningen gick smidigt tack vare att marken var hårdfrusen: det var lätt att ta sig över myrar och kärr.


I Hegra kom det till småstrider med norska patruller, men huvuddelen av de norska förbanden hade general Budde dragit tillbaka till Trondheim när svenskarna nalkades.
Den 4 november stod den svenska förtruppen med 1 000 ryttare under general Reinhold Johan de la Barre utanför Trondheim. Svenskarna hade hoppats hinna fram till staden innan Budde hade samlat ihop sina utspridda förband dit. Men den förhoppningen kom på skam – Budde kom först.


Ett par dagar senare – den 6 november – var hela Armfeldts armé på plats utanför Trondheim. Huvudstyrkan slog läger i trakten av Bakke gård med framskjutna avdelningar vid Nidälven. Den snabba förflyttningen hade visserligen inte inneburit att svenskarna kom före Budde till Trondheim, men den var ändå lyckosam – den gjorde att armén hade turen att marschera medan marken var frusen: samtidigt som svenskarna kom fram till Trondheim började det nämligen regna, temperaturen steg, isen smälte, och myrar, kärr och vattendrag blev mer svårforcerade igen.


General Budde hade förbättrat Trondheims försvar avsevärt sedan Armfeldt drog sig tillbaka från staden i slutet av september. Nu försvarades den av 8 000 man, och förråden av spannmål hade fyllts på. I hamnen fanns krigsfartyg som kunde öppna eld mot svenskarna.


Armfeldt hade inga valmöjligheter. Underhållsläget var kritiskt och han hade inget tungt artilleri. Därför var det uteslutet att försöka sig på en belägring av Trondheim. Bara en sak återstod – stormning.

Kungen kräver anfall

Lördagen den 8 november kom de trötta, frusna, och smutsiga generaladjutanterna Didron och Dohna fram till Armfeldt efter en krävande ridtur från Karl XII i södra Norge.


Kungens order var kortfattad. Attackera staden och bryt igenom alla svårigheter! Han kunde inte låta bli att ironiskt påpeka att det skulle ha varit lättare om Armfeldt visat upp mer framåtanda förra gången han stod utanför Trondheim.
Den 10 november red Armfeldt eskorterad av en kavalleristyrka tillsammans med sin stab upp på en höjd utanför Trondheim för att få en uppfattning om stadens försvar. Efter den rekognosceringen och överläggningar beslöt arméledningen att anfalla staden från väster och söder.


Regementena tillverkade stormstegar och den 13 omgrupperades armén till trakten av Teslie ungefär tre kilometer från Trondheim. Allt var klart för anfall dagen därpå – men planen genomfördes av någon anledning inte.


Kylan satte in igen och vattendragen frös. Budde som fruktade att stormningen var nära förestående skickade ut soldater på Nidälven för att bryta upp isen, och på så sätt göra ett anfall över älven omöjligt.


Det hjälpte inte – tidigt på morgonen måndagen den 17 november gick Armfeldt och hans armé överraskande och snabbt över älven med hjälp av en 120 meter lång flottbro som i 18 delar byggts på stranden fem kilometer söder om staden.
Armfeldt själv var en av de första som i den gråkalla novembermorgonen sprängde över bron i spetsen för ett kavalleriförband. Fyra timmar senare hade hela armén tagit sig över älven till priset av bara mycket små förluster.


Genom övergången av älven hade Armfeldt skurit av Buddes bästa förbindelseväg med södra Norge, och dessutom gjort det möjligt att själv nå Duved via Tydalen och Långå.


Den 25 november omgrupperade Armfeldt armén till trakten av Melhus i Guldalen ett par mil söder om Trondheim. Här satte han in alla resurser på att göra armén klar för anfallet mot staden – det gällde framför allt att skaffa proviant. Varje regemente fick också order att bereda hudar för tillverkning av skor till soldaterna.

Långström skjuten i bakhåll

Peter Långström brände lite krut i handen och när röken slog honom i ansiktet sa han: "Jag trodde att jag skulle få fira julen i Stockholm, men det blir visst i paradiset." Peter Långström brände lite krut i handen och när röken slog honom i ansiktet sa han: "Jag trodde att jag skulle få fira julen i Stockholm, men det blir visst i paradiset."

Det katastrofala slutet på det Armfeldtska fälttåget började egentligen redan i november 1718. Den 24 stupade den legendariske kaptenen Peter Långström i spetsen för sitt frikompani i ett bakhåll på väg från Armfeldt till Duved med post och rapporter.

 

Frisenheim fick veta vad som hänt sent på kvällen fredagen den 28 november. Då kom 22 man ur Peter Långströms frikompani under befäl av fältväbeln Gustaf Bruterus inridande i skansen i Duved, trötta och slitna efter en ritt som tagit nio dygn i kyla och svår terräng. De hade överlevt bakhållet som norska bönder ordnat och där deras kompanichef stupat.


Frisenheim fick av Bruterus höra hela historien om Långströms död. Ett par dagar senare, den 30 november, skrev Frisenheim en promemoria om både Långström och arméns läge.

 

Bruterus berättade att Långström tillsammans med 22 man ur det frikompani som bar hans namn på kvällen den 19 november hade brutit upp från armén som då stod i Melhus socken en dryg mil söder om Trondheim. Uppdraget var att ta sig till Stene och Duved med post från Armfeldt, bland annat till kungen och Frisenheim. De red österut ungefär tre mil till Selbu, där Långström intresserade sig för några gårdar utan att förklara orsaken för sitt intresse för sina män.

 

På morgonen den 20 red de tillbaka västerut till Klebu, som ligger en dryg mil söder om Trondheim. Där informerade Långström sitt folk om att de skulle fortsätta till Stene skans, men att de skulle undvika den närmaste vägen, eftersom den var för osäker.

 

Den 21 november träffade de på vägen tio bönder från Stjördals socken. De var beväpnade med gevär och kom från Trondheim, dit de blivit beordrade för att delta i försvaret av staden. Men provianten hade börjat tryta, så general Budde blev tvungen att skicka hem de 300 bönderna igen.

 

Natten mellan den 23 och 24 lät Peter Långström sina män vila några timmar i gården Fornes i Markabygd. Tidigt på morgonen fortsatte ritten. Innan Långström i gryningen satt upp på sin häst brände han enligt legenden några krutkorn i handen. Beroende på åt vilket håll röken blåste kunde man utläsa vad den nya dagen skulle föra med sig. Krutröken slog honom i ansiktet och han sade:

 

"Jag trodde jag skulle få fira julen i Stockholm, men det blir visst i paradiset. Gud give att den här dagen får ett lyckligt slut."

 

De hade bara hunnit några kilometer då de stötte på norska förhuggningar vid Stornäset i Forraälvens dalgång. Långström beslöt att forcera förhuggningen, men möttes av en våldsam eldgivning från "en stor hop snapphanar" i skogen och vid förhuggningen. Han blev skjuten genom halsen och livet och en korpral träffades i benet.

 

Tradition i bygden säger att det var björnskytten Peder Jonsen Fornes som sköt Långström. Fornes och hans kamrater visste att Långström var på väg, och de visste att han var hård mot skott. Därför hade Fornes laddat sitt gevär med en silverkula, det enda som bet på folk som Långström.

 

Långströms folk var mycket angelägna om att hjälpa sin kompanichef från platsen där han störtat ur sadeln. Men han kände själv att hans blessyrer var dödliga och befallde sina mannar att endera arbeta sig igenom förhuggningen eller ta sig över älven med hästarna, och därefter fortsätta till Stene. Det sista de finska ryttarna såg av sin legendariske kompanichef var att han låg döende på marken intill en stubbe. De trötta gerillakrigarna berättade att kapten Långström när han föll hade han lyckats kasta väskan med kurirpost i Forraälven. Den innehöll brev till kungen och Frisenheim.

 

Men norrmännen lyckades fiska upp väskan ur älven, och den sändes till general Budde som hade nytta av den information som breven från Armfeldt innehöll. Idag finns de vattenskadade breven i det danska riksarkivet i Köpenhamn.


Men några brev till Frisenheim finns inte i den samlingen. Kanske var de så vattenskadade att de inte gick att rädda.
På den plats där Långström stupade står sedan 1931 en minnessten, rest av Finlands självständighetsförening. Och 1993 restes alldeles intill Långström-monumentet ytterligare en sten – en hyllning till dem som sköt Långström. Kunde inte kapten Långström efter ett strävsamt och äventyrligt liv ha fått vila i frid, undrar man.

Här stupade kapten Peter Långström. På platsen finns numera två minnes-stenar. En som hyllar Långström, och en som hyllar de som sköt honom. Vi hoppas att han vilar i frid - trots allt.

"Nu är jag i mörkret…"

Den 25 november nådde Bruterus och hans mannar fram till Stene, och den 28 kom de till Duved. Frisenheim hade inte fått några direkta underrättelser från armén på länge, och han hade varit mycket orolig under den gångna månaden. Han hade träffat generaladjutanten Dohna i början av november när denne passerade Duved på väg från kungen till Armfeldt.

 

Dohna hade berättat att han hade kungens order att återvända så snart Trondheim var intaget. Nu hade det gått en månad, och Dohna hade fortfarande inte kommit. Vad hade hänt?


Nu visste Bruterus att berätta att Armfeldt och armén när Långström-gruppen gav sig iväg den 19 november befann sig i Melhus någon mil söder om Trondheim. Anfallsföreredelserna var i full gång: soldaterna höll som bäst på att tillverka stormstegar.


Frisenheim var förtvivlad. Han var säker på att Långström hade haft med sig brev med viktig information om Armfeldts önskemål. Och vad värre var: fältväbel Bruterus berättade att hela armén led svårt av brist på mat, och att besättningarna i Skånäs och Stene skulle svälta ihjäl om de inte undsattes.


Den 29 november – dagen efter de finska gerillakrigarnas nattliga ankomst till Duved – skrev Frisenheim till Hamilton om Långströms död och de olyckliga följderna av den:


"My Lord, Last night at 12 a Klock Came on here a feltwebel with 22 Men, and So many horses from Drontheim Comanded af Capt: Långström to Come hither, but upon the ways, the Enemy lying in Embusquades, fired upon this party, and Schot Capt: Långström..."


"Det är skada att Långström blev dödad", konstaterade Frisenheim. "Nu befinner jag mig i mörkret, eftersom information och brev fanns hos honom."


Frisenheim berättade att fältväbel Bruterus inte kände till något om breven som Långström kastade i älven, mer än att det fanns ett brev till kungen bland dem.


"...ingen vet vad han hade till mig. Men det vet jag, att han skickades till mig. Jag är mycket ledsen, eftersom om jag visste vad han hade med sig, så kunde jag hjälpa till. Men nu vet jag inte vad jag ska göra, bara att hungern finns överallt, och att om de i Skånäs och Stene inte får hjälp härifrån inom kort, så är det ute med dem."


Frisenheim berättade också att han skickat ut alla sina tjänare med slädar i trakten för att få igång transporter. Han hade tänkt bege sig till Frösön, men konstaterade att han inte kunde resa eftersom två eskorterade matkonvojer just anlänt och att han hade för mycket att göra.


Frisenheims ilska och förtvivlan märktes tydligt den här bistra novemberdagen. Han skrev om hur soldaterna led och dog, om hur han själv plågades och riskerade livet i Duved medan andra misskötte sina uppgifter. En svartsyn som är ovanlig när det gäller den optimistiske och outtröttlige Frisenheim. Kanske önskade han just den här dagen att han inte hade låtit sig övertalas den där januaridagen 1714, då han uppvaktat Armfeldt, och sagt att han ville avsluta sitt arbete som överkrigskommissarie.


Han konstaterade att furagemagasinet i Duved skulle vara tömt redan om åtta dagar. Sedan fick han ett utbrott över befallningsman Erik Elff i Härjedalen och dennes sätt att missköta sina åligganden. Han borde hängas om han inte kom till Duved med den transport av blandsäd och hackelse som Frisenheim beordrat honom om. De bönder som inte skötte sina förpliktelser när det gällde transporterna av förnödenheter fick också en bredsida:


"if Elff in Herjedalen does not Come on with the Bland Korn and Hackelse, he ought to be hanged, being I writ him So long agoe, if in this world a thing is to be desired, it is this, that my Lord may please to give out to al befalningsmen his eftertrück, that not a day may be försumad and that none be Excluded, he may be who he wil in Westernorland ... List must be given out over them that does not Come ... to this sjussning, and wee wil find a right Methode to their hårdnackighet, it Can never be answerd for God and the King, if wee doe not what us lyes to doe".


Tolkat till modern svenska:
"om Elff i Härjedalen inte kommer med blandsäden och hackelsen borde han hängas, eftersom jag skrev till honom för så länge sedan. Om det finns något i denna världen att önska sig är det att Ers nåd skulle vilja med eftertryck beordra alla befallningsmännen att inte en dag får försummas och att ingen undantas, vem det vara månde i Västernorrland ... Listor måste offentliggöras över dem som inte kommer till den här skjutsningen, och vi ska hitta den rätta metoden mot deras styvnackighet. Vi kan inte stå till svars inför Gud och kungen om vi inte gör vad som är vår plikt att göra."


Frisenheim slog fast att man inte fick se mellan fingrarna med folk som inte skötte sina plikter mot kungen. Han undrade varför armén skulle behöva svälta och dö, och varför han själv och Hamilton skulle kämpa och riskera livet, medan andra misskötte sig:


"... must not my Lord travaile and leave his family, must not I be here plaged and Sitting in great danger, must not So many thousend men lay in Norje hunger and Dye, why Can not these ilwilja men travaile hither with their Comoditet, and Soe goe back, Nu I wil relye upon my Lord that herein may be done witch such an high affair erfordrar".


Tolkat till modern svenska:
"... måste inte Ers nåd arbeta och lämna sin familj, måste inte jag vara här, plågad och i stor fara, måste inte många tusen man ligga i Norge och hungra och dö. Varför kan inte dessa illvilliga män ta sig hit i sin bekvämlighet, och sedan vända tillbaka. Nu litar jag på Ers nåd att vidta åtgärder i enighet med vad en så viktig sak fordrar."


När Frisenheim nu fått veta att armén fanns i Guldalen utarbetade han en plan för att förse den med förnödenheter den absolut närmaste vägen – genom Tydalen. Men planen föll på att han inte hade tillräckligt med folk till eskorten. Om bara Tawasts styrka hade anlänt skulle det ha gått.

500 man sjuka

Vädret fortsatte att vara nyckfullt. Armfeldt väntade på att vintern skulle komma på allvar. Då skulle Nidälven bli istäckt och underlätta stormningen av Trondheim. Dessutom skulle Frisenheim kunna få igång betydande sändningar av proviant så fort det blivit bra slädföre, och man skulle kunna få fram tungt artilleri från Sverige.

 

Samtidigt skulle norrmännens möjligheter att försörja staden från havet försämras. Det skulle bli deras tur att hungra, medan de svenska soldaterna som slitit så ont i tre månader äntligen skulle få äta sig mätta – det trodde åtminstone Armfeldt och hans stab. Men situationen var allt annat än ljus. I slutet av november var över 500 man i armén sjuka, nya sjukdomsfall inträffade varje dag och Trondheim var fortfarande inte erövrat.


Den 30 november skrev Frisenheim till Karl XII och informerade honom om att Långström blivit skjuten av "snapphanar", och att han rivit sönder brev från Armfeldt till kungen innan han dog. De enda underrättelser om Trondheims-armén som fanns var nu det som fältväbeln Brutterus visste att berätta.


Först ett par veckor senare fick Frisenheim veta att kungen också stupat samma dag som han skrev det här brevet.
November hade utvecklat sig till en katastrofal månad för Frisenheim och den armfeldtska armén, men december och januari skulle bli ännu värre.

 

Fortsätt läsa här…

…eller gå till innehållsförteckningen.

November bjöd på alla slags oväder - från våldsamma regn till snöstormar som varade flera dygn.