"Jag ska klara det med Guds hjälp. Men ingen kung kan betala mig för allt detta arbete, det kommer att förkorta mitt liv."
(Frisenheim till Hamilton)

Skansen i Duved låg på en udde i Indalsälven ett par kilometer väster om det som idag är Duveds samhälle. Så här ser det som finns kvar av skansen ut idag.

Basen för anfallet mot Trondheim var skansen i Duved – eller Dufwe som Frisenheim kallade platsen. Den låg på en udde på Indalsälven norra strand, cirka 2,5 kilometer väster om det nuvarande samhället. Längs älven gick landsvägen till Norge.
Avsikten med skansen var att den skulle hindra fienden från att tränga fram västerifrån, endera över Skalstugan eller på någon av de vägar som kom från Meråker och Tydalen.

Den skans som var i bruk under fälttåget 1718 byggdes 1710-1713 på samma udde där en skans som uppförts på 1650-talet hade funnits.

Den nya skansen byggdes så att den fick plats på den udde som sköt ut i älven, till skillnad från den gamla som hade sträckt sig ut ett stycke i terrängen norr om udden. Nybygget var på så sätt skyddat av vatten på tre sidor. På landsidan fanns en vallgrav runt skansen.

När beslutet om det norska fälttåget var fattat uppfördes år 1717 nya byggnader, vallarna reparerades och beväpningen förstärktes. Men den våldsamma vårfloden 1718 raserade jordvallen runt skansen och en stor arbetsstyrka var på sommaren sysselsatt med att sätta den i stånd.

På sommaren 1718 var skansens eldkraft betydande. Där fanns fyra 18-pundiga kanoner som forslats dit sommaren innan, och sex eller åtta 3-pundiga kanoner som nyligen anlänt. En extra 18-pundare hade skickats från Sundsvall, men den hade fastnat på de usla vägarna och stod kvar i Bräcke. Istället tillkom två stycken 30-pundare som armén skulle ha haft med sig till Norge, men som blev kvar i Duved. Vägarna var så dåliga att det var omöjligt att få dem med.

Befästningssystemet bestod av jordvallar och träpalissader, och mot landsidan fanns dessutom en vallgrav. Hela anläggningen var att döma av en samtida ritning ungefär 120 meter lång och 100 meter bred.

Skansens bemanning utgjordes av ungefär 15 artillerister och cirka 100 man infanteri. Den styrkan skulle också räcka till den nybyggda befästningen vid Skalstugan, en knapp mil från den norska gränsen. Inne i skansen fanns ett vakthus och två manskapsbaracker. Frisenheim lät dessutom bygga en ny krutkällare. Kommendant i skansen var kapten H. Tidman.
Uppströms från skansen fanns ett färjeläge med tre färjor och en flottbro för transporter över älven. Skansen var också sambandscentral för sjuktransporterna och postgången till och från general Armfeldt. När fälttåget börjat vårdades dessutom sjuka soldater i Duved.

Den här skissen över skansen i Duved är från 1710 och finns i Krigsarkivet. Skansen var drygt 100 meter i fyrkant. Den tunna linjen norr om skansen är vägen till Norge. Pilen i älven anger dess flödesriktning.

Duvedsbygden var 1718 lika sparsamt befolkad som resten av Jämtland – i hela Åre socken fanns knappt 500 invånare. Duveds by, som låg ett par kilometer väster om järnvägsstationen i det nuvarande Duved – bestod av tre gårdar: Östgården, Mellerstgården och Västgården. I hela trakten där skansen låg fanns bara sammanlagt fem gårdar.

Frisenheim bodde under sin långa vistelse i Duved – från början av augusti 1718 till februari 1719 – i en av gårdarna, som låg ungefär 1,5 kilometer öster om skansen på Indalsälven norra strand. De flesta av de många brev han skrev under sin tid i Duved är daterade "Forssa wed Dufwe".

Mycket arbete hade lagts ned på att förbättra både skansen i Duved och de andra skansarna i Jämtland inför det förestående fälttåget. General Armfeldt var nöjd med skansarnas skick, men däremot bekymrad över de förhållanden som skansbesättningarna tvingades leva under. I ett brev till kungen i april 1718 konstaterar han att de "lider stor nöd, då flesta rotarna inte har det ringaste att underhålla soldaterna med ... mången soldat har inte mer än tre dagars kost med sig då de kommer på vakten och denna kost måste de ta med sig från hustru och barn."

Det är i sanning en dyster bild av de villkor som vanligt folk levde under när det svenska stormaktsväldet låg i sina dödsryckningar. Och värre skulle det bli.

De andra skansarna i Jämtland, Frösö skans och Järpe skans, var tillsammans med Långå skans i Härjedalen också viktiga stödjepunkter för den jämtlänska armén.

Under hösten 1718 lät Frisenheim dessutom bygga en liten skans vid Skalstugan någon mil från den norska gränsen, "Skalstuve skantz" och "Skalskantz" som han kallar den. Den var omgiven av en palissad, och där fanns en krutkällare, flera hus och ett stall. Besättningen bestod av fem artillerister.
Frisenheim berättade stolt om byggprojektet för landshövding Hamilton på hösten 1718, som på sin dynamiska blandning av engelska och svenska:

"my House Bilding upon the Barje 4 Miles from hence, I begun to Bild for 3 days agoe bilding, Murning, förande med balckar, medh Mossa, medh Steen, med lera, hugning medh bräder, Nefer förande, Torv förande, alt tillika medh 54 Mann under 1 fendrick och detta Schal be ready with the help of God in 10 days. Een en Stor Stuga, Hutten for officerarne, Item något Haus för hästar."

När Armfeldt brevledes gav Frisenheim order om att låta bygga hus och stall vid Skalstugan, samt bygga broar över vattendragen längs fjällvägen, kunde Frisenheim rapportera både till honom och kungen att arbetet redan i stort sett var klart.

På sommaren 1718 förvandlades inom loppet av några veckor den fridfulla trakten runt Duved när den jämtländska armén marscherade in, regemente efter regemente, 10 000 man, tusentals hästar och slaktboskap. De få familjerna i trakten gjorde stora ögon, förvånade, och med onda aningar. Något liknande hade de aldrig sett.

Genom Frisenheims brev till landshövding Hamilton kan vi följa honom på de sista etapperna på hans väg till Duved. Den 15 juli kom han till Gävle från Stockholm. Den 24 juli passerade han Jämtkrogen – 23 mil kvar. Den 4 augusti kom han till Undersåker – tre mil kvar.

Tisdagen den 5 augusti var han framme i Duved, och här skulle han bli kvar i sju månader – hela den mörka, kalla, regniga, blåsiga och snöiga årstiden.

Frisenheim brann av arbetslust och vilja att ordna allt till det bästa för Armfeldts armé. Han satte sig ner i sin kammare i Forsa gård en dryg kilometer öster om skansen och skrev till landshövding Hamilton direkt. Det var det första brevet han skrev på engelska till Hamilton. Han gjorde det ofta under det kommande halvåret. För det mesta dikterade han sina brev för en kanslist, på svenska.

Metoden att skriva breven själv och på engelska tycks han ha använt när innehållet var extra känsligt, eller när det inte fanns någon skrivhjälp till hands. I breven på svenska titulerade han alltid Hamilton med den storslagna frasen "Herr Baron, Generallöjtnant och Landshövding", men i breven på engelska skrev han kort och gott "My Lord". Att de två herrarna kände varandra personligen visar den formuleringen som Hamilton ibland använde: han kallade Frisenheim för "herr broder" i några brev.

I det här första brevet på engelska kände sig Frisenheim osäker på om hans hemmasnickrade engelska överhuvudtaget var begriplig för den skotske invandraren Hamilton. Han avslutar brevet med en ursäktande mening: "Since 12 Yeares I writ noe English and believe my Lord Can not understand what I writ". Han hade lärt sig engelska under sina år som köpman i början av seklet, då han gjorde affärer med engelsmän och holländare.

I ett brev till Hamilton senare på hösten greps Frisenheim återigen av tvivel om det han skrev verkligen var begripligt: "My Lords writing I understand very wel, but if my Lord understands that of my hand I doe not know, being I forgot my English".

Han hade inte behövt oroa sig. Hans märkliga, uttrycksfulla och känsloladdade brev, ofta på en oförskräckt blandning av engelska och svenska är fortfarande efter 300 år helt begripliga. Och inte bara det: de är medryckande, gripande och roliga, en stor läsupplevelse.

I brevet från sin första dag i Duved bad Frisenheim Hamilton att "för Guds skull" hjälpa general Fitinghoff att bygga upp bageriet på Frösön eftersom magasinet i Järpen redan var tomt och magasinet i Duved skulle vara tömt inom en vecka.
Frisenheim berättar också att en av kungens generaladjutanter dagen före kommit till Duved med muntliga order till Armfeldt om att denne nu måste bryta in i Norge. "We must provide a Magazin". Jag kan inte skriva mer, skrev Frisenheim. "Jag önskar bara att varenda man sätts i arbete i Sundsvall likväl som på Frösön, vi måste hitta ett sätt att klara det."

"... or the whole Army is lost as true as God lives, yett I Can See Clearly that if every Mann wil doe honestly wee Can prevent it".

Frisenheim var på plats, plikttrogen, entusiastisk, med sin organisationsförmåga och sin begåvning för improvisationer som effektiva vapen. Men också medveten om de små marginaler mellan liv och död som gällde. Om fälttåget skulle lyckas måste alla göra sin plikt – inte minst de som hade till uppgift att skaffa fram förnödenheter till armén.

Och runt omkring honom gjorde sig 10 000 man beredda att på usla vägar, genom kärr och moras, över fjällvidder och älvar, i regn, snö och blåst marschera in i Norge. Alla måste ha bröd, kött, gryn, tobak och brännvin, och hästar och boskap måste ha foder. 

General Armfeldt hade kommit till Duved redan den sista juli, och landshövding Hamilton gjorde ett besök den 11 och 12 augusti.

När Frisenheim hade lämnat Gävle och rest mot Duved de första dagarna i augusti lämnade han fem av sina hästar kvar i residensstaden. Orsaken var att han inte ville att hans hästar skulle tära på furageförråden i Duved – han visste att det skulle blir kris på furagefronten.

Redan efter ett par dagar i Duved fick Frisenheim reda på att två av hästarna hade försvunnit. Han ordnade så att de efterspanades vid regementena – men utan resultat. I ett brev bad han landssekreterare Palmborg att hjälpa till i spaningen efter hästarna. Den som hittade djuren skulle få hittelön, lovade han. Till Frisenheims lättnad återfanns snart hästarna. I slutet av augusti tackade han Palmborg för dennes "besvär och omsorg för mina hästars återkomst". Det blev befallningsman Strandell som fick till uppgift att se till att hästarna försågs med furage, "emot prompt betalning."

Några dagar före avmarschen ledde Frisenheim en proviantutdelning till soldaterna. Maten de fick nu skulle räcka den första tiden efter avmarschen. Varje man fick i daglig ranson:

Bröd: 6, 3 hekto
Gryn: 3 deciliter
Kött: 2,8 hekto
Dessutom salt, dricka, brännvin och tobak.

I matransonen skulle dessutom ingå 1,7 hekto smör eller fläsk, men det var sådana bristvaror att det som soldaterna verkligen fick låg långt under den fastställda mängden.

Den armé som Armfeldt förde befälet över och som nu skulle inta Trondheim bestod till största delen av finska kavalleri- och infanteriregementen, kompletterade med ett par svenska.

KAVALLERI:

• Åbo läns regemente till häst
• Nylands regemente till häst
• Karelska regementet till häst
• Jämtlands kavallerikompani.

INFANTERI:

• Åbo läns infanteriregemente
• Björneborgs infanteriregemente
• Tavastehus läns infanteriregemente
• Nylands infanteriregemente
• Österbottens infanteriregemente
• Viborgs läns infanteriregemente
• Savolax infanteriregemente
• Finska värvade bataljonen
• Helsinge regemente
• Helsinge bataljon
• Jämtlands regemente
• Kapten Långströms frikompani
• Artilleri- och fortifikationsavdelningar

Tillsammans med bland annat skjutsbönder, trossdrängar och officersdrängar uppgick styrkan till cirka 10 000 man. Frisenheims jobb var att förse  dem med allt de behövde de närmaste sex månaderna.

De finska regementena hade marscherat långt för att ta sig till Duved, från Umeå i norr till Nyköping i söder. Österbottens regemente hade tillryggalagt 70 mil till fots innan de var framme. De hade gett sig av från Nyköping redan i mitten av juni. Principen var att man marscherade två mil per dag och vilade var tredje dag.

Att förflytta tusentals soldater och all deras utrustning var naturligtvis förknippat med problem. En av svårigheterna var de dåliga vägarna, som var sämre än vanligt den här sommaren efter allt regnande. De var dessutom sönderkörda av alla transporter för armén som redan passerat: bland annat kreatursdrifter och proviantforor.

Söndagen den 17 augusti samlades armén till gudstjänst inför uppbrottet mot Norge. Och nästa dag var det äntligen dags: två veckor efter tidsschemat satte sig den första av de fem divisionerna i rörelse västerut, ledd av Armfeldt själv. Tio bönder följde med som vägvisare.

Ett efter ett lämnade förbanden Duved, och på förmiddagen onsdagen den 20 augusti var alla på väg västerut. Duvedstrakten var åter lika ödslig som den varit innan hela den Armfeldtska armén anlände under sommaren.

Frisenheim hade genom hårt slit och hård press på allmogen i det utfattiga Västernorrland lyckats få ihop förnödenheter för sex veckor. Armén fick med sig 252 ton bröd – det var arméns basmat. Dessutom följde ungefär 2 500 slaktnöt med västerut över fjällvidderna. Mera livsmedel skickades sedan med foror under hösten. Totalt motsvarade det som Frisenheim fått ihop brödransonen för 3 000 man och sovelransonen för 1 600 man i sex månader.

Det innebar att armén hade sitt behov av bröd täckt från Duved i tolv veckor, medan köttet bara skulle räcka i sex veckor. Det kunde drygas ut md sådant som man kom över på plats i Norge. För att man skulle kunna köpa maten – inte stjäla den från norrmännen – hade general Armfeldt med sig en speciell kassa om 30 000 daler silvermynt för ändamålet.

Ett av skälen till Frisenheims frustration och trötthet var naturligtvis att varken han eller någon annan som kämpade i det norska fälttåget visste vad som var avsikten med operationen.

Ville Karl tvinga den danske kungen Fredrik IV till eftergifter genom att ockupera ett land som var oerhört viktigt för den danska ekonomin, eller ville han med Norge kompensera de stora förluster av territorium som kriget fört med sig. Fälttåget kan också ha varit det första steget i en större plan som innebar att svenska trupper när Norge var erövrat skulle skeppas över till Skottland eller Danmark. Ingen visste utom Karl XII själv. Han avslöjade aldrig sina avsikter ens för sina närmaste befälhavare.

Det var påfrestande för alla officerare, ämbetsmän och soldater i armén att utstå alla sorters vedermödor i detta informationsvakuum. Att inte veta varför man gjorde så stora uppoffringar. För att inte tala om alla de som dog utan att veta varför.

Söndagen den 31 augusti befann sig armén bara några kilometer från Stene skans som låg ungefär 3,5 mil från den svenska gränsen. Skansen var ett starkt försvarsverk, och det fanns runt 1 000 norska soldater grupperade vid förhuggningar i grannskapet.

Framryckningen mot Stene började på kvällen den 31 augusti, och svenskarna lyckades på måndagen i fullt dagsljus märkligt nog osedda ta sig förbi förhuggningarna och komma fram bakom skansen.

När Armfeldt anföll från två håll bröt det norska försvaret snabbt samman, och svenskarna kunde erövra skansen till priset av mycket små förluster. Armfeldt kände sig nöjd: vägen in i Tröndelag var öppen, och han hade en bra bas för det fortsatta anfallet.

Den sista augusti kunde Frisenheim inte utan stolthet informera kungen om att han lyckats få iväg inte mindre än 402 hästar med sammanlagt 27 ton mat till armén. Varje häst var lastad med 8 lispund (68 kilo) succariebröd och de eskorterades av 42 soldater. Frisenheim följde med kolonnen västerut till Skalstugan, och vände sedan tillbaka till Duved.

Skansen i Skånäs bjöd inget motstånd alls. Den kapitulerade utan strid den 3 september, och det innebar att arméns underhållsläge förbättrades. Bland det som norrmännen lämnade efter sig i skansen fanns över 10 ton skorpor, ett drygt ton bröd, drygt 2 ton smör, 400 kilo torrt kött, 38 ton mjöl och 1 ton salt.

Den 7 september skickade Frisenheim iväg en kolonn med 576 hästar lastade med proviant, eskorterade av 50 infanterister. Samma dag skrev han till kungen att han redan arbetade med en tredje proviantsändning.

Fyra dagar senare skrev Armfeldt till Frisenheim och berättade om den farliga passagen av passet vid Langsten vid Trondheimsfjorden ungefär tre mil från Trondheim. "Vi hade på den ena sidan berg höga som det största fjäll och tvärbranta som en vägg, på den andra sidan den djupa sjön, och däremellan en stig där man för man måste krypa fram utför och uppför i klyftorna."

Fienden hade förhuggningar i början av passet, men genom att ta en övre mycket svårframkomlig väg så att man befann sig över norrmännens ställningar lyckades den svenska förtruppen skrämma dem så att de övergav passet.

I byarna fanns bara kvinnor, rapporterade Armfeldt. Allt manfolk höll sig på befallning borta. Därför skulle säden bli stående på åkrarna tills den var förstörd.

När armén tagit sig igenom passet vid Langsten var det bara ett par dagsmarscher kvar till Trondheim. Men Armfeldt var bekymrad över underhållsläget och beslöt att inte anfalla:

"Som nu årstiden lider och ett kallt regnväder har börjat, den medtagna provianten tar slut om några dagar, och bara en liten del av säden är skuren, så är någon hjälp med underhållet inte att tänka på"

Han bad Frisenheim om besked om vad som skulle komma från Sverige. Operationerna måste fortsätta, skrev han. Han skulle inte på minsta vis våga försumma dem. Men han måste få besked från Duved för att veta om han tryggt skulle kunna stanna eller lämna "vad man genom en så stor Guds nåd redan vunnit". Man anar Armfeldts desperation i det PS som han avslutade brevet till Frisenheim med: "Jag ber om skyndsam hjälp eftersom folket lider svårt".

Underhållsläget var så allvarligt och soldaterna for så illa att Armfeldt bestämde sig för att överge "vad man genom en så stor Guds nåd redan vunnit". Armén marscherade norrut igen till Levanger och Verdalen, där det fanns bättre möjligheter att skaffa mat till soldaterna.

I slutet av september fick Frisenheim en skrivelse från Upphandlingsdeputationen i Stockholm som gjorde honom mållös. Innehållet var en chock: hans näst intill omöjliga jobb hade dittills varit att förse armén med mat i sex månader, men det gällde inte längre. Nu skulle han ordna fram allt de 10 000 soldaterna behövde ända fram till slutet av juli 1719 – alltså ytterligare sex månader!

Bakgrunden var att Karl XII den 13 september hade utfärdat en ny order om fälttåget i Norge, en order som innebar att armén skulle stanna i Norge till i juni 1719, och att den skulle försörjas från magasinen i Jämtland till och med juli. Kungen underrättade Upphandlingsdeputationen i Stockholm om den nya situationen, och deputationen skrev sedan till Frisenheim i Duved.

Hur Frisenheim reagerade när han läste deputationens skrivelse i stugan i Forsa som han hade som högkvarter vet vi inte. Men vi kan tänka oss att det var på samma sätt som andra gånger då han drabbades av svåra budskap eller ställdes inför besvärliga uppgifter. Efter en stunds upprördhet gillade han läget och tog effektivt itu med de problem som det gällde att lösa.

När Frisenheim hade gått igenom underhållssituationen och gjort sina beräkningar kom han fram till att ett extra tillskott från deputationen på 90 000 lispund – 765 ton – bröd och spannmål skulle räcka. Han hade ju just tagit emot en stor summa pengar – 30 000 – daler silvermynt som han skulle skicka vidare till Armfeldt. Det borde räcka till att köpa den mat som fattades – summan skulle ha räckt till att betala ut 20 årslöner till Frisenheim när han några år senare utnämndes till landshövding.

Att forsla 765 ton bröd och säd från Mellansverige till Jämtlands obygder och sedan vidare över fjällen till Norge var med dåtidens transportteknik en enorm uppgift. Frisenheim var angelägen om att kunna utnyttja flera vägar från kusten till de jämtländska magasinen för brödtransporterna. Det var nödvändigt med tanke på den stora kvantiteten: de 765 tonnen motsvarade 3 000 slädlass. Han krävde därför att deputationen skulle skeppa varorna till tre olika hamnar – 60 000 lispund till Sundsvall, 20 000 lispund till Söderhamn och 10 000 lispund till Hudiksvall.

Sändningarna bestod av både säd, mjöl och färdigt bröd. Säden som kom från Upphandlingsdeputationen bakades sedan i jämtländska arméns bageri på Frösön och av allmogen. Sändningarna från Stockholm bestod bland annat av 250 ton färdigt bröd, 4 000 tunnor råg, 2 000 tunnor korn och dessutom gryn.

Nästan 90 procent av den säd och mjöl som var avsedda för den jämtländska armén kom från Upphandlingsdeputationen och bara 10 procent från Västernorrland.

I en kompletterande order meddelade kungen att det inte var nödvändigt att hela kvantiteten bröd fanns på plats före vintern. Men hela projektet gick så bra att allt bröd fanns på plats i magasinen vid årsskiftet 1718-1719: det var tillräckligt för 9 000 man i nio månader. Det sovel som fanns i förråden vid årsskiftet skulle räcka till 9 000 man i en och en halv månad. Tillgången på mat var alltså god, men Frisenheim måste också räkna med att en del av det som samlats in aldrig skulle nå soldaterna: en del skulle säkert försvinna genom fientliga aktioner, oväder och andra oförutsedda problem.

Siffrorna är häpnadsväckande. Allmogens uppoffringar, myndigheternas organisationsförmåga och inte minst Frisenheims och Hamiltons slit hade gett till resultat att kungens inortodoxa och för hans underlydande militärer och ämbetsmän obegripliga planer hade fungerat precis som det var tänkt.

Vid årsskiftet hade runt 40 procent av det tillgängliga brödet nått fram till armén i Norge, runt 15 procent fanns i magasinen i Jämtland, och resten var kvar i hamnstäderna vid kusten. Det handlade om runt 3 000 slädlass med 250 kilo på varje släde som skulle transporteras 40-50 mil fram till armén.

Att de omfattande transporterna mellan hamnstäderna och armén i Norge över huvud taget gick att genomföra berodde på det välutvecklade system med forbönder som fanns i Västernorrland, och framför allt i Jämtland.

Många bönder hade som bisyssla att mot betalning köra foror med egen häst eller oxe och vagn eller släde, framför allt på vintrarna när det inte fanns så mycket att göra i jordbruket. Orsaken till att systemet fungerade ovanligt bra i Jämtland var den etablerade handeln mellan Sverige och Norge. Det fanns forvägar genom landskapet mellan den svenska östkusten och de norska handelsplatserna i Tröndelag.

Frisenheim var ständigt bekymrad över armén och soldaternas välfärd. I mitten av oktober låg armén stilla, "eftersom de inte kunna finna mer av åkerväxten att tillreda än vad de genast förtär", skrev han. Han hoppades att det snart skulle bli slädföre så att han kunde undsätta dem med proviant för en månad. Han ville helst av allt själv resa till Norge för att ta itu med problemen på plats hos armén. "Så sant som att Gud finns i himlen vill jag av hela mitt hjärta resa till Norge, men jag undrar vem som då skall sköta mina affärer här."

Problemet var att han inte hade någon kompetent ersättare. Generalmajor Fitinghof på Frösön var som vi redan sett ett ständigt bekymmer. Han var chef för Österbottens infanteriregemente och var dessutom direktör av kommissariatet i arméstaben. Han hade fått stanna i Sverige när armén marscherade till Norge eftersom hans hälsa var vacklande. Han var ofta sjuk, och när han var frisk misskötte han sitt jobb. "Fitinghof skriver till mig att han är sjuk", berättade Frisenheim för Hamilton den 10 oktober. "Han ställer till mer förvirring än något gott." Bageriet på Frösön som han förde befälet över producerade bara hälften så mycket bröd som det hade kapacitet till. Frisenheim ondgjorde sig också över att generalen inte skickade vanliga brev, trots att posten gick två gånger i veckan, utan istället sände expresser. "Han förstör allt vårt arbete, jag vet inte vad jag ska göra", skrev Frisenheim och bad Hamilton komma med en åsikt om saken.

Han hade givetvis skäl att vara upprörd – om han inte fick fram tillräckligt mycket bröd till soldaterna skulle de svälta. "Jag måste absolut ha 1 200 slädar och hästar redo vid det första slädföret."

Men om det här fortsätter, skrev Frisenheim "we may never Schow our eyes to the King, and the whole army wil dye in hunger."

Det var proviant på väg norrut från Stockholm, och Frisenheim var angelägen om att den sista delen av transporten, från Frösön via Duved till Norge, skulle klaras av utan några uppehåll. Han ville absolut ha ett möte med Hamilton för att dryfta de här sakerna. "Vi måste ha ett möte varhelst my Lord tycker," skrev han. "Berg [sju mil söder om Östersund] är mycket lämpligt eftersom expresserna från kungen kommer den vägen. Jag väntar på svar på detta med första post." Men något möte mellan Frisenheim och Hamilton kom aldrig till stånd, bland annat beroende på den 63-årige Hamiltons dåliga hälsa.

Frisenheim var mycket upprörd över folk som var ohederliga och inte skötte sina åligganden. Det här utbrottet är hämtat ur ett brev som hans skrev till landshövding Hamilton den 10 oktober 1718: "I am most ashamed for my Countrymen, yet there are many honest people them I Exclude, there is many things that my Lord does not know, they wil make honest men like the worst Stink in the Kings Noose or Näsan"

Läs hela brevet här!

Men Frisenheim kunde inte släppa problemet Fitinghof riktigt än: "Jag skäms mycket över mina landsmän", skrev han och det var säkert Fitinghof – och en del andra – han tänkte på. "Men det finns också många hederliga män och dem undantar jag. Det finns mycket som my Lord inte känner till." De som inte skötte sina plikter fick en riktig bredsida: "They wil make honest men like the worst Stink in the Kings Noose or Näsan".

Frisenheim var medveten om att han tagit i hårt i sitt nattliga brev, skrivet efter en lång dags hårt arbete, då han var trött och irriterad. Han avslutade det med följande uppmaning till Hamilton: "Bränn det här efter läsningen, den 10 oktober klockan 12 på natten". Men Hamilton brände inte brevet – tack och lov – det finns fortfarande att läsa i Landsarkivet i Härnösand.

Det var många detaljer som skulle klaffa för att Frisenheim skulle få underhållet till den jämtländska armén att fungera. I oktober 1718 uppstod ett problem som han var tvungen att lösa omedelbart: det fattades två balansvågar i de jämtländska magasinen och en i Stene skans. En petitess kan det tyckas, men utan vågar var det ju omöjligt att hålla rätt på vilka mängder av olika varor som levererades in till magasinen och vad som skickades vidare till armén.

Frisenheim skrev omedelbart till magistraten i Sundsvall och bad att få vågarna med tillhörande stora och små vikter från stadens invånare. Mot kontant betalning, givetvis. Om magistraten – av skäl som Frisenheim inte kunde föreställa sig – inte skulle ordna fram vågarna, så bad han en av kommissarierna i Sundsvall skriva till landshövding Hamilton och be denne skaffa vågarna från Hudiksvall, Söderhamn eller Gävle, och se till att de transporterades till Duved "igenom dag och natt".

Den 20 oktober skickade Frisenheim iväg 13 krigsfångar från Duved till Gävle. Fångarna, som Armfeldt tagit, var ytterst välbevakade – de skickades i en konvoj med 23 svenska soldater till Järpen. På Frösön togs de om hand av befallningsmännen som hade ansvaret för den vidare transporten. Fångarna var konstaplar och mycket väl informerade om de svenska fästningsverken och andra försvarshemligheter, poängterade Frisenheim. Så det gällde att bevaka dem ordentligt, så att de inte fick chansen att rymma tillbaka till Norge och rapportera.

De måste bevakas av duktigt och friskt manskap och de fick inte resa tillsammans, utan måste delas upp i mindre grupper. När de väl kommit till Gävle måste de förvaras så att de inte fick tillfälle att rymma, vilket de säkert skulle försöka med, trodde Frisenheim. "Det skulle vara en stor skada för Hans Majestät".

Ett av skälen till att Frisenheim var så orolig för att fångarna skulle rymma var att de hade förts till Duved längs den väg som han använde som underhållsväg till Norge. De kände alltså till de förbättringar av vägen som gjorts, och de byggnader – "magasin och andra nödvändiga hus" – som han låtit uppföra bland annat vid Skalstugan. Han var säker på att kungen skulle bli mycket missnöjd om någon eller några av fångarna rymde och fick tillfälle att rapportera hem om de nya byggnaderna.

Frisenheim arbetade som alltid hårt och plikttroget. Från den primitiva basen i den jämtländska obygden gjorde han allt för att underhållet av den Armfeldtska armén skulle fungera. Men ibland lyser också hans frustration och ilska igenom över de som inte skötte sina plikter, och de i kronans tjänst som fuskade och bedrog för egen vinnings skull.

I slutet av oktober hade han varit i Duved i tre månader. Tre månader av hårt arbete, med mycket regnande, snöblask och dagar som blev allt kortare. Den sista dagen i oktober var det ljust i bara sju timmar. Hans bostad i Forsa gård bidrog också till påfrestningarna. Han hade bara en kammare för sig själv, och när det kom "främmande och resande" så vara han tvungen att inlogera dem också i det enda rummet.

Den 31 oktober författade Frisenheim ett upprört brev till landshövding Hamilton. Om bara folk var ärliga och de egennyttiga tjuvarna stoppades så skulle man kunna fylla magasinen med 20 gånger så mycket fläsk och späck som fanns där nu. Alla hushåll i Västernorrland kunde slakta ett svin, menade Frisenheim. Det skulle räcka om allmogen sålde 1 500 lispund (ungefär 13 ton) till kungen, skrev han. "Låt dem behålla det övriga, och sälja det till vem de vill."

"Låt dem behålla sitt smör och sin strömming för eget bruk," skrev Frisenheim. Och den som inte ställde upp på den här lösningen var i själva verket en rebell, konstaterade han.

Frisenheim fortsatte av bara farten med fler förslag: "Låt dem behålla sin lax och bara leverera 30 eller 40 tunnor till kungen. Låt dem leverera bara 1 lispund kokött per hemman, och om man säger att det finns många fattiga människor, så låt vara att det finns 2 000 hushåll som inte klarar detta." På detta sätt skulle man få ihop minst 3 000 lispund, ungefär 25 ton.

Frisenheim framhöll att han hade ordnat bröd, gryn, havre, salt och tobak från Stockholm, oxar från Västerbotten, oxar och hästar från Västmanland – allt för att skona Hamiltons hövdingadöme Västernorrland. Allt allmogen där behövde leverera var små kvantiteter gryn, fläsk och torkat kött. De var befriade från inkvartering och borde därför vara villiga att utföra skjutsar för reda pengar.

Frisenheim var uppe i varv nu, och härnäst var det befallningsman Strandell i Hälsingland som råkade ut för hans ovilja – och det var inte första gången: "Vad ska jag säga om Strandell, som inte hjälper Langhar [befallningsman i Sundsvall] med tomma tunnor att salta in köttet från Västerbotten i. Jag önskar bara att staden Sundsvall och bönderna lånar ut sina kärl som de satt sina märken på. På inte mer än 14 dagar eller tre veckor är Langhar klar, och så får alla tillbaka sina kärl. Så gjorde jag här, och alla gick med på det. Nu kan boskapen dö av svält."

Efter en salva mot Strandells kollega Alander för brister i redovisningen kom turen till sist till en grupp bönder från Hälsingland. Det framgår inte exakt av brevet vad de gjort sig skyldiga till mer än att de försvunnit från Duved och "orsakat stora förluster på många sätt". De borde hängas för det, utbrast Frisenheim.

Här avslutade han sitt upprörda brev av praktiska skäl. Generaladjutanterna Carl August Dohna och Johan Fredrik Didron anlände från kungen, och de skulle bo tillsammans med Frisenheim i hans trånga kammare. Det fanns helt enkelt inte plats för brevskrivning.

Kungen reagerade häftigt när han fick veta att Armfeldt hade avstått från att anfalla Trondheim och istället vänt om och marscherat norrut igen. Han gav generalen en order som inte gick att missförstå: Inta Trondheim!

Armén bröt upp från området kring Levanger-Stiklestad-Vuku i månadsskiftet oktober-november och stod utanför Trondheim redan en vecka senare. Att belägra staden var omöjligt eftersom Armfeldt inte hade något tungt artilleri. Armén slog läger söder om Trondheim för att förbereda ett anfall.

Samtidigt som armén bröt upp från Levanger och började marschera mot Trondheim igen så skickade Armfeldt iväg överstelöjtnant Peter Jung med 270 man ur hans Karelska kavalleriregemente tillbaka till Duved.

Orsaken var oroande underrättelserapporter om att norska styrkor samlats vid Snåsa i Norge ungefär 10 mil norr om Duved. Arméledningen misstänkte att de skulle användas till anfall mot magasinen i Jämtland, och i så fall behövdes en styrka som kunde försvara dem.

Jung gav sig iväg mot Duved på kvällen den 30 oktober. Vädret var perfekt – marken var hårdfrusen och det hade inte kommit mycket snö – så styrkan klarade av de cirka tio milen till Duved på två dygn.

De 270 kavalleristerna dök upp i Duved utan någon förvarning, och deras ankomst gjorde Frisenheim bekymrad och irriterad. Det rådde brist på furage redan innan – och nu måste han alltså ordna fram foder till ytterligare 270 hästar: "de här 270 hästarna gjorde igår slut på hela hömagasinet, så jag lät dem marschera till Järpen, där de kommer att rensa det på 3 dagar. Så hjälpe oss Gud i himlen."

Men Frisenheim kom snabbt på ett sätt att utnyttja Jung och hans folk – nu när de ändå hade dykt upp. Han förstärkte styrkan med 100 man infanteri och gav Jung order att ta sig till Snåsen och driva bort de norska förbanden därifrån.

Samma dag som Peter Jung gett sig av mot Duved med sitt kompani, den 30 oktober, gick Karl XII över gränsen in i södra Norge. Anfallet mot Kristiania och Akerhus fästning hade börjat, men först måste Fredrikstens fästning erövras. Norrmännen vek undan, så svenskarna mötte bara svagt motstånd. Belägringen av Fredriksten inleddes den 20 november.

Under uppmarschen till Duved på sommaren 1718, när plötsligt en hel armé rörde sig i de vanligtvis öde fjälltrakterna, inträffade en märklig episod som så småningom hamnade på Frisenheims bord.

General Horn berättade i brev till kungen att man i Handölsfjällen i slutet av juli tillfångatagit två holländska falkfångare. De hette Jean Broms och Jean Arts, och var försedda med pass utfärdade i Ystad i februari 1716. Man kan föreställa sig deras chock då de plötsligt mitt i ödemarken fann sig omgivna av soldater, och bortförda. De transporterades till Duved och förhördes, och blev sedan kvar i Duved som fångar under Frisenheims beskydd tills i början av oktober 1718.

Jämtlandsfjällen hade ända sedan medeltiden varit populära jaktmarker för falkenerare från den europeiska kontinenten. De reste den långa vägen upp till Jämtland för att fånga jaktfalkar och dressera. Att jaga med falk var ett uppskattat nöje bland de besuttna.

Kungen informerades om affären med Broms och Arts och gav i ett brev Frisenheim order om att falkenerarna skulle skickas vidare till Gävle tillsammans med tre kolleger som hade påträffats i Härjedalen. Brevet nådde Frisenheim den 7 november. Samma dag skrev denne till landshövding Hamilton:

"My Lord, ikväll fick jag brev från hans Majestät från Strömstad av den 23 oktober, som beordrar mig att sända falkenerarna till Gävle, och eftersom general Armfeldt har skickat 10 fångar till mig så får dessa falkenerare resa i sällskap med dem.

Likaså ger jag kapten Wargh order att han får skicka falkenerarna från Långå skans med sina falkar till Gävle. Jag tror inte att falkenerarna behöver bevakas som de andra fångarna. My Lord får vara vänlig att ordna så att de blir väl omhändertagna. När det gäller fångarna från Norge så måste de ha en bra och stark vakt."

Nu kom falkenerarna inte iväg riktigt som det var tänkt, eftersom en av dem blev sjuk. Men de reste från Duved 3-4 dagar efter de norska fångarna. I januari 1719 kom den oväntade upplösningen på historien. Då fick Frisenheim order från Hans Kunglig Höghet, drottning Ulrika Eleonoras make, den blivande kung Fredrik, att de "Keiselige falkfängarne måtte ställas på frie fötter", skickas till Stockholm och där anmäla sig hos Fredrik.

Falkfångarna hade ju vid det laget för länge sen lämnat Duved, så Frisenheim skickade ordern vidare till landssekreterare Johan Palmborg i Gävle. Denne berättade i sin tur i sitt svar att holländarna redan den 21 november 1718 fått resa vidare till Stockholm.
Men varför var Fredrik så intresserad av att få träffa dem? Var det deras tjänster som falkexperter som han ville åt?

De små tärningsgformade, torra och stenhårda surdegsskorporna var en innovation av strategisk betydelse. De var en viktig del av hela förutsättningen för fälttåget i Norge. Karl XII gjorde själv receptet till dem.

"Om kungen kände till det här skulle han göra oss till stallknektar!" Den 10 oktober 1718 kokade Frisenheim av ilska i sitt brev till generalmajoren Erik Göran Fitinghoff och dennes sätt sköta – eller rättare sagt missköta – sina uppgifter.

Fitinghoff var chef för Österbottens regemente, men eftersom hans hälsa var vacklande hade han fått stanna i Sverige när den jämtländska armén marscherade till Norge. Nu var han befälhavare i Frösö skans och Frisenheims närmaste man.

Frisenheim var missnöjd med Fitinghoff av flera skäl; dels var han ofta sjuk, och dels ansträngde han sig inte över hövan för att lösa sina uppgifter. Han borde bytas ut, ansåg Frisenheim. Men den här torsdagen i oktober hade Frisenheim en alldeles speciell anledning att vara irriterad där han satt i sitt kvarter i Forssa och skrev.

I Frösö skans fanns ett bageri, som byggts speciellt för det norska fälttåget, och som Fitinghoff var ansvarig för. Där bakades succariebröd, (namnet kommer från det ryska ordet suchar som betyder skorpa) en slags torra, stenhårda surdegsskorpor. Det låter inte särskilt märkvärdigt, men skorporna var en innovation av strategisk betydelse. De utgjorde en viktig del av hela förutsättningen för vinterfälttåget i Norge – att armén inte skulle vara beroende av mat som fanns i krigsområdet, utan tillföras alla förnödenheter utifrån.

Bageriet på Frösön hade kapacitet att producera ungefär 100 lispund, det vill säga 850 kg, bröd per dag. På tio veckor skulle man alltså kunna producera 60 ton. Men man hade bara lyckats få fram hälften: 32 ton.

"Ett barn hade klarat det bättre", skriver Frisenheim ilsket till Fitinghof. "Om kungen kände till det här skulle han göra oss till stallknektar. Sedan jag fick reda på det här kan jag inte sova." "Since I heard this I cannot sofwa", som han formulerar det på sin svengelska.
"Han förstör allt vårt arbete", klagar Frisenheim till landshövding Hamilton dagen efter det att han avlossat sin bredsida till Fitinghoff. "Jag ber er, my Lord, att säga er mening om detta."

Han avslutar med att be landshövdingen bränna det känsliga brevet: "burn this after riding, den 10 otr 12 o Clok in the night". Men det gjorde dessbättre inte Hamilton. Brevet finns fortfarande kvar att läsa i landsarkivet i Härnösand.
Frisenheims ilska är begriplig – Fitinghoff skötte ju inte sitt arbete. Men det fanns en annan orsak också: den vikt som Karl XII själv lade vid skorporna. Han hade själv kommit med idén, planerat produktionen, och till med skrivit receptet på skorporna.

Kungens tanke var att skorporna – eller fältbrödet som det också kallades – skulle vara en mycket stor och viktig del i soldaternas mathållning. Han gjorde helt enkelt skorporna till arméns basföda. Det skulle ha tre egenskaper: det skulle vara extremt hållbart, det skulle vara näringsrikt, det skulle gå lätt att transportera.

Här kan du läsa Karl XII:s eget recept

Frisenheim hade två nära anförvanter med sig i fält under det norska fälttåget. De skymtar bara förbi som hastigast i ett par brev.

Sonen Daniel som utbildat sig till jurist i Uppsala var överauditör i den jämtländska armén och tjänstgjorde i general Armfeldts stab. Vid tiden för det norska fälttåget var han 39 år. Han hade inlett sin juristkarriär som auskultant i den finska hovrätten och 1711 utnämnts till fältauditör i armén. Han gifte sig 1721 med Beata Christina Hiolman, men de fick inga barn. Daniel överlevde det norska fälttåget, men dog i Stockholm 1725, tolv år före sin far.

Armfeldts arméstab bestod av ett 50-tal personer, och som överauditör var Daniel Frisenheim under Armfeldt själv ansvarig för den juridiska verksamheten i arméledningen.
Daniel dyker bara upp ett par gånger i de skriftliga källorna från fälttåget i Norge. Det är i ett brev från Frisenheim till landshövdingen, och ett från landshövdingen till Frisenheim.
Frisenheims brev om sonen, ett odaterat PS, tog sig formen av ett nödrop. Han var överhopad av arbete, och behövde sonens hjälp. Han visste att både Daniel och Hamilton var på resande fot i samma trakter, så han skrev:

"where öfverauditeuren Frisenheim meets my Lord upon the way, where my Lord travels, bid him make häst throug the night and day, I am alone, noe help in writing, and God knows what here is to doe".

Och det märkliga är att Daniel Frisenheim och Hugo Hamilton verkligen träffades på vägen – det var inte så mycket trafik på den tiden.

Hamilton beskrev mötet i ett brev daterat den 29 oktober 1718.
Han hade varit ute på en tjänsteresa och när han kom hem till slottet i Gävle skrev han ett brev till Frisenheim under rubriken "berättelse om åtskilligt". Men redan i början av brevet konstaterade han att han egentligen inte har så mycket att berätta.

En sak hade i alla fall hänt på hemvägen. Fem mil från Gävle hade han mött "monsieur Frisenheim". Var Daniel hade varit och vad han varit ute i för ärenden vet vi inte. Så här skrev Hamilton om mötet på den smala sönderkörda vägen en ruggig höstdag:

"Igår ankom jag hit och för den här gången har jag inget särskilt att berätta. Monsieur Frisenheim som jag mötte på vägen 5 mil härifrån lär ge Herr krigsrådet ett och annat vid handen som är onödigt att repetera här."

Vi får förmoda att Hamilton framförde nödropet om att Daniel skulle "skynda genom natt och dag" upp till Duved för att hjälpa sin far.

Det faktum att Frisenheim väntade på att sonen skulle hjälpa honom i hans arbete antyder att Daniel var stationerad i Duved, och att han inte följt med armén till Norge.

Den andra nära släktingen som deltog i fälttåget i Norge var kapten Johan Henrik Ahlgren, Frisenheims systerson. Hans mor var Hedvig Dorotea Frisius, född cirka 1668 och Frisenheims syster. Fadern var Andreas Ahlgren. Bägge var döda vid tiden för det norska fälttåget, de hade avlidit 1714 och 1715.

Om Johan Henrik Ahlgren – han var säkert uppkallad efter sin morbror – vet vi inte mer än att han var kapten, deltog i fälttåget mot Norge och att han under åtminstone en del av fälttåget tjänstgjorde i Duved, på samma ställe som sin morbror. Han skymtar förbi i ett brev som Frisenheim skrev till Hamilton på hösten 1718, strax efter det att Armfeldt hade intagit skansarna i Stene och Skånäs i början av september.

Frisenheim berättar att han sänt iväg en fora om 345 hästar med förnödenheter till Stene, och att han skickat med "al my Servants" – alla sina tjänare. Han har skickat med gott om hö till hästarna och konjak till forbönderna och eskorten "för att hålla dem på gott humör".

Frisenheim fortsätter: "mina tjänare har order att följa bönderna tillbaka igen. Min systerson Ahlgren är chef för dem."
Det framgår också att det har varit problem med ordningen vid tidigare transporter, så det var kanske därför han lät sin systerson och namne ta befälet – en person som han kunde lita helt på.

Om kapten Ahlgrens insats i det norska fälttåget vet vi inte mer än så – jo, en sak - att han överlevde både det och kriget. På 1720-talet bodde han i Åbo, där han 1722 gifte sig med Elisabeth Wittfotth och fick två döttrar.

Medan armén gjorde sig klar för avmarsch från Duved i början av augusti beslutade sig Armfeldt för att en gång för alla sätta stopp för den underrättelseverksamhet som den 76-årige norske prästen Niels Muus bedrev från sin prästgård i Snåsa i Nord-Tröndelag.

Magister Muus var en stor personlighet: färgstark präst, duktig jordbrukare – och spion. Han var sockenpräst i Snåsa i 38 år, från 1695 till 1733 – då var han 91 år gammal och fick tvingas bort från prästtjänsten.

Till honom kom 1718 folk som hade färsk information att lämna om den jämtländska armén – och det visste svenskarna. Nu när fälttåget skulle börja var det dags att göra någonting åt saken. Armfeldt skickade ut kapten Peter Långström med en del av dennes frikompani. Ordern var enkel: ta Muus tillfånga och för honom till Duved!

Det var en lätt uppgift för den erfarne Långström och hans mannar. Vid gården Hyllan i Snåsa fick de tag på prästen och några andra norrmän som de också tog tillfånga. Några dagar innan fälttågets inleddes var de tillbaka i Duved. Därifrån fördes Muus till Gävle, som var uppsamlingsplats för norska fångar.

Frisenheim var strängt upptagen med att lösa otaliga uppgifter för arméns försörjning. Ändå gav han sig tid att hjälpa den gamle spionerande prästen med pengar. Han var ju van vid att ordna fram kontanter och krediter till både staten och privatpersoner. Och när nu en representant för fienden bad om hjälp så ordnade Frisenheim det också.

I ett brev den 26 september till landssekreterare Johan Palmborg på slottet i Gävle, bad han denne ge Niels Muus 10 riksdaler mot en växel. Frisenheim instruerade sedan Palmborg att skicka växeln till Duved eftersom "jag inom kort själv lär göra en resa till Norge, och då se till att jag får betalt för växeln".

Frisenheim kom aldrig iväg till Norge, och man kan undra om han någonsin fick tillbaka sina tio riksdaler.

Niels Muus släpptes fri i februari 1719. Enligt den norska traditionen gick den gamle krutgubben sedan hela vägen från Gävle hem till Snåsa till fots, en sträcka på över 60 mil!

Fortsätt läsa här…

…eller gå till innehållsförteckningen.