Georg Heinrich von Görtz och Casten Feif var 

två av nyckelpersonerna i den ekonomiska 

politiken under Karl XII.

Det rike som Karl XII som 18-åring ärvt av sin far var väl organiserat och hade god ekonomi. Karl XI hade lyckats sanera rikets finanser och få ner statsskulden från 44 till 11 miljoner silvermynt. Men det svenska riket var ett utpräglat jordbruksland med små städer, obetydlig handel och industri: skördarnas storlek var helt avgörande för hur landet skulle klara krigsbördorna. Det stod klart redan vid krigsutbrottet år 1700 att det skulle behövas en rad olika åtgärder för att finansiera kriget – skatterna räckte inte till för att klara krigskostnaderna.

En extra skatt, kontributionen, infördes direkt. För adeln, prästerna och bönderna bestämdes den nya skatten av hur mycket jord de ägde, och borgarna beskattades utifrån förmögenhet och inkomst. Dessutom lånade kronan pengar till krigföringen av Riksens Ständers Bank (den tidens riksbank), och ämbetsmännens löner sänktes så att de bara fick ut en fjärdedel av sin gamla lön. Staten lånade också från enskilda medborgare – Johan Henrik Frisenheim är ju ett lysande exempel på lojala medborgare som trots svårigheterna med att få tillbaka pengarna fortsatte att hålla kungen under armarna, som han själv uttryckte det.

Sveriges ekonomiska problem växte efterhand som kriget pågick och slukade allt större resurser. 1710 höjdes skatten, liksom tullavgifter och acciser. Kungen gav Casten Feif i fältkansliet i uppgift att komma med en plan för effektivisering av skattesystemet. Feif var klar med sitt förslag på sommaren 1712, och det innehöll en innovation – förmögenhetskatten. Det var den första skatt som gällde alla medborgare, och som inte brydde sig om vilket stånd den skattskyldige tillhörde. Bonde, adelsman, borgare eller präst spelade ingen roll – alla skulle beskattas på samma sätt.

Den nya fömögenhetsskatten bestämdes till två procent av den skattskyldiges tillgångar. Det räckte inte på långa vägar till för att täcka hålen i rikets finanser, men rådet vågade inte lägga på svenska folket en tyngre skattebörda än så.

Förmögenhetsskatten togs bara ut under tre år, 1713, 1715 och 1716, då Karl XII beslöt att den skulle avskaffas. Den hade inte blivit någon större framgång i den vacklande svenska stormaktens kamp för bättre ekonomi.

De sista krigsåren var Sveriges ekonomiska läge desperat: det gick inte längre att låna pengar eftersom förtroendet för Sverige var kört i botten. Nej, nu krävdes nya metoder.

Lösningen blev planhushållning: staten skulle styra och planera rikets ekonomi – finanspolitik, utrikeshandel, ransoneringar, export – allt ställdes under statens kontroll. Uppdraget att genomföra de åtgärder skulle göra det möjligt att fortsätta kriget och till och med sätta upp en helt ny armé gick till en enda man, den holstein-gottorpske ministern och adelsmannen Georg Heinrich von Görtz.

Görtz var under åren 1716-1718 Karl XII:s främste medhjälpare och i praktiken Sveriges rikshushållare. Hans recept var en inflatorisk penningpolitik. Han gav ut statsobligationer – som inte blev någon succé – och införde nya skatter, bland annat på peruker och tobak. De nödmynt som infördes, och som kallades Görtzens gudar, hade Görtz i själva verket inte alls med att göra. Det var kungen själv som låg bakom dem. Nödmynten förorsakade visserligen en våldsam inflation, men å andra sidan lyckades man genom Görtz och kungens drakoniska ekonomiska åtgärder finansiera en fortsättning av kriget och förstärka krigsmakten.

Många ämbetsmän som förlorat kampen om kungens gunst och knuffats undan från sina positioner av Görtz hatade honom, och när kungen dött blev han syndabock för allt det som drabbat svenskarna under enväldet. Han avrättades efter en olaglig och summarisk rättegång.