Karl XII tar över

År 1697 dog Karl XI i magcancer, bara 42 år gammal. Han efterträddes av sin son Karl, som bara var 15 år gammal då han besteg tronen och blev enväldig kung. Han hade mist sin mor Ulrika Eleonora redan fyra år tidigare. Och nu var den skygge och blyge tonårspojken föräldralös och dessutom enväldig kung i en av Europas stormakter.


Det var ett väl organiserat rike som tonårskungen ärvde efter sin far. Kronans ekonomi var sanerad, statsskulden hade minskat från 44 till 11 miljoner silvermynt.


Karl XI hade lagt ned mycket kraft på Sveriges säkerhet – hans recept var ett starkt försvar, både till lands och sjöss. Hans genomgripande omorganisation av armén och flottan var i stort sett klar när han dog. Den krigsmakt som Karl XII fick ta över var kraftfull: armén omfattade 38 000 indelta eller roterade soldater och ryttare, och en värvad styrka på 25 000 man. Flottan bestod av 38 större örlogsfartyg bestyckade med 2 600 kanoner. Den svenska krigsmakten väckte respekt – den var troligen Europas mest välutbildade.


Det så kallade indelningsverket, "det ständiga knektehållet", innebar att den svenska bondebefolkningen var indelad i rotar. Varje rote bestod av ett antal gårdar som svarade för en soldats utrustning och försörjning. Varje soldat fick ett torp med mark att bruka, och dessutom en mindre kontant lön. Armén var indelad i landskapsregementen, vars soldater samlades till regementsmöten för att öva en gång varje år.


Större gårdar blev rusthåll, och varje rusthåll ansvarade för att en ryttare utrustades och underhölls. Kusttrakternas rotar ansvarade för att flottan fick båtsmän.


Systemet innebar att Sverige hade en stor stående och väldrillad armé som snabbt kunde mobiliseras. Vid stora nordiska krigets utbrott bestod den indelta delen av krigsmakten av 25 000 infanterister, 11 000 ryttare och 6 500 båtsmän. Tillsammans med de värvade förbanden i provinserna kunde Sverige mobilisera 76 000 man. Eftersom soldaterna i varje regemente kom från samma region skapades en mycket stark samhörighetskänsla, vilket var bra för stridsmoralen.
Varje regemente bestod av två bataljoner om vardera 600 man, och varje bataljon hade fyra kompanier. Musketerarna var beväpnade med musköt och värja, medan pikenerarna hade pik och värja. Grenadjärernas vapen var musköt och handgranater. Kavalleristerna hade värja, karbin och två pistoler.


Den svenska krigsmakten var när stora nordiska kriget bröt ut redo att ta sig an vilken motståndare som helst – men när tre fientliga stater nu gick till angrepp samtidigt blev det problem som inte ens de över 30 000 värvade soldaterna kunde avhjälpa, när en stor del av armén marscherade iväg för att möta de tre fiendestaterna på deras hemmaplaner. Försvaret av det egna territoriet blev lidande.


Problemet med att ordna fram reserver för de förband som sattes in mot Danmark på hösten år 1700 löstes genom att man lade på rotarna en ny uppgift: rotarna slogs samman tre och tre, och varje sådan ny enhet fick order om att förse armén med en ny soldat. Rusthållen beordrades att ta fram nya ryttare enligt samma system. Dessutom måste ju de soldater som gick förlorade i fält ersättas. Ju längre kriget pågick, desto flera ersättare måste tas fram för dem som stupade. Det innebar stora uppoffringar för befolkningen.

Grannarna går till attack

Det kändes tryggt att ha en armé och en flotta som fanns färdig redan i fredstid och som kunde ställas på krigsfot på mycket kort tid när orosmolnen tornade upp sig vid horisonterna både i öster och söder. Sverige var väl rustat för krig när Karl XII kröntes till kung: den karolinska armén var välutbildad och välorganiserad, och kunde mobiliseras med kort varsel; export och näringsliv fungerade; finanserna var i god ordning; riket var självförsörjande när det gällde krigsmateriel.


I flera länder som hade gemensamma gränser med Sverige trädde nya regenter till under åren före sekelskiftet 1700: Peter I tog över i Ryssland 1682. Kurfursten August i Sachsen blev kung även i Polen 1697. Fredrik IV besteg den danska tronen 1699. Bägge två var kusiner till Karl. De tre nyblivna monarkerna hade en sak gemensam: de ville åt svenskt territorium, och var beredda att starta krig för den sakens skull, bara oddsen var tillräcklig goda. Nu regerades Sverige av en helt oerfaren 15-åring. Det kunde inte bli bättre.


I november 1699 var allt klart. Peter och August hade bildat ett antisvenskt förbund, Peter och Fredrik hade ingått ett förbund mot Sverige, och August och Fredrik vara klara med sin allians. Det var upplagt för revansch. Nu skulle tonåringen på Sveriges tron få betala dyrt för de segrar som hans förfäder vunnit.
Den allierade anfallstrion vilade inte på hanen. Redan i februari år 1700 angrep August den svenska provinsen Livland, och en månad senare ockuperade Danmark en del av furstendömet Holstein-Gottorp som var en av Sveriges allierade. Stora nordiska kriget hade börjat.


Den 18-årige Karl XII nåddes av den första skakande nyheten när han var på björnjakt i Kungsör: en kurir meddelade att en sachisk armé utan krigsförklaring hade gått in i Livland.
Den unge oerfarne svenske kungen var inte lika handfallen som trion Peter-Fredrik-August hade trott och hoppats på. Han reagerade snabbt och gjorde upp sin plan: Först Danmark, sedan sachsarna. I mitten av juni var den svenska flottan på väg söderut med 38 linjeskepp, och tre veckor senare förenade den sig med engelska och holländska eskadrar efter den våghalsig segling genom Öresund – Nederländerna och England var också garantimakter för Holstein-Gottorp.


Den 25 juli landsteg en svensk styrka på 2 500 man vid Humlebaek tre mil norr om Köpenhamn. Svenskarna mötte inget motstånd, och ett par veckor senare hade 10 000 man landsatts.


Innan Karl XII hann anfalla Köpenhamn gav den danske kungen upp. Freden slöts i augusti och innebar att danskarna förband sig att respektera Holstein-Gottorps suveränitet och lämna anfallsförbundet mot Sverige.


Nu kunde Karl vända sig mot August som i februari alltså hade anfallit Livland. Den sachsiska armén i Livland uppgick på hösten till 18 000 man, men när Karl i slutet av september började förbereda sig för att häva Augusts belägring av Riga drog sig denne plötsligt tillbaka från Livland.


En månad tidigare hade tsar Peter utfärdat sin krigsförklaring mot Sverige, och i mitten av september ryckte stora ryska styrkor in i Estland och Ingermanland. Ryssarnas första mål var att inta Narva, och i oktober var staden omringad av 40 000 ryssar. Efter Danmarks kapitulation lät Karl skeppa över en svensk armé från Karlshamn till Pernau i den svenska provinsen Estland. Överskeppningen blev mycket besvärlig på grund av höststormar och drog ut på tiden under hela oktober.
I början av november samlades den svenska armén, ledd av kungen själv, i Wesenberg (idag Rakvere) ett 10-tal mil väster om Narva. Karl beslutade, mot rådgivarnas vilja och mot alla odds, att omedelbart gå till attack mot fienden vid Narva.


Förutsättningarna för de 10 000 svenskarna var inte de bästa när de inledde marschen mot Narva den 13 november. Vädret var uselt, och bristen på förnödenheter svår. På kvällen den 19 stod den genomblöta, frusna och hungriga svenska armén en mil från Narva. När nyheten om att svenskarna var i antågande ville inte tsar Peter vara med längre. Han överlät befälet till en av sina underställda och lämnade armén. Den 18-årige svenska kungens rykte som fältherre hade onekligen vuxit på några månader.

Den stora segern vid Narva

Slaget vid Narva blev en förkrossande svensk seger. Den blott 18-årige kungen hade över en natt skaffat sig ett anseende som genial fältherre.

Nästa dag var armén framme vid Narva, och Karl fattade omedelbart sitt våghalsiga beslut: Vi anfaller! Framryckningen kom igång på eftermiddagen och slaget utvecklade sig snabbt till en katastrof för den till numerären överlägsna ryska armén. På natten kapitulerade ryssarna, och deras förluster har uppskattats till uppåt 9 000 man i stupade och sårade.


Nu gick den svenska armén i vinterkvarter kring Dorpat, och kungen drog sig tillbaka till slottet Lais.


Under vintern fick den svenska armén i Estland förstärkningar, och när den i mitten av juni 1701 marscherade iväg för att slå Augusts armé på södra sidan om Düna var den 18 000 man stark. Forceringen av Düna inleddes den 9 juli. Den understöddes av svenska örlogsfartyg som seglat uppför floden. 7 000 svenskar, bland dem kungen själv, tog sig över floden i den första anfallsvågen. Sachsarna gick till motangrepp, men utan framgång, och snart befann de sig på reträtt. Slaget var avgjort, och sachsarna hade förlorat 2 000 man, mot de svenska förlusterna på 500 man. Svenskarna erövrade snabbt hela Kurland, där armén sedan gick i vinterkvarter i västra Kurland redan i augusti.


Den 19-årige svenske kungen hade tillfälligt besegrat alla sina tre fiender – men två av dem, August och Peter, hade inte gett upp.


I början av september anföll ryssarna den svenska styrkan i Livland. De 2 000 svenskarna mötte den 9 000 man starka ryska armén vid Rauge. Sin numerära underlägsenhet till trots vann svenskarna en förkrossande seger. Ryssarna kom tillbaka i slutet av december, och vid slaget vid Errastfer tvingades den svenska armén retirera, varefter man en kort tid senare efter att ha fått förstärkningar fick ryssarna att retirera.


Efter den framgångsrika övergången av Düna beslöt sig Karl för att överge sin ursprungliga plan att utdela ett avgörande slag mot Ryssland. Han skulle först marschera till Polen och avsätta August från den polska tronen. Han litade inte på August – att få bort honom var en förutsättning för Sveriges säkerhet. Orsaken var att August så sent som på våren 1699 hade betygat Sverige evig vänskap – bara för att knappt ett år senare angripa Sverige utan krigsförklaring. Sedan dess betraktade Karl honom som svekfull och opålitlig, en person som man inte kunde slutna några avtal med. Först när August väl var ute ur leken för gott kunde man ge sig in i den avgörande striden mot Ryssland.


I slutet av mars 1702 bröt den svenska armén upp ur vinterkvarteret och satte sig i rörelse: målet var Warszawa. August försökte få stopp på den svenska framryckningen med diplomatiska förhandlingar, men Karl fortsatte obevekligt. I mitten av maj kunde svenskarna erövra Warszawa utan strid, men August hade innan dess gett sig av till Krakow.
I de förhandlingar som följde krävde Karl att August skulle bort från den polska tronen. När förhandlingarna förblev resultatlösa bröt svenskarna upp för att få till stånd ett slag.


De två arméerna möttes vid Kliszow mellan Warszawa och Krakow den 9 juli. Karl hade ungefär 12 000 man under fanorna, August dubbelt så många. Striden började på eftermiddagen och redan efter ett par timmar hade Karl vunnit en ny förkrossande seger. Efter slaget fortsatte Karl söderut, och erövrade Krakow utan blodspillan i slutet av juli.


Under sommaren gick ryssarna till ny offensiv i Livland. Den svenska armén där led ett svårt nederlag vid Hummelshof i mitten av juni. Det var slutet för den svenska armén i Livland, som nu plundrades av ryssarna. På hösten var det Ingermanlands tur. Fästningen Nöteborg föll i oktober.


I oktober bröt också Karl upp från i Krakow och marscherade nordost ut mot Lublin. Sedan August lyckats erövra Thorn beslöt sig Karl för att marschera tillbaka till Warszawa. I april 1703 inleddes återigen förhandlingar om Augusts ställning som kung av Polen – utan resultat. Samma månad vann svenskarna ett slag vid Pultusk, och därefter beslöt sig Karl för att erövra Thorn. Belägringen pågick från maj till oktober, då staden kapitulerade. Svenskarna gick i vinterkvarter vid Wisla, men August hade de inte blivit av med.


På den östra fronten koncentrerade sig tsar Peter i början av 1703 på Johan Henrik Frisius hemstad Nyen. Staden föll i början av maj, och Peter började omedelbart anlägga sin nya stad Sankt Petersburg där den svenska fästningen Nyenskans legat. Snart tvingades de svenska trupperna utrymma hela Ingermanland.

Krig per korrespondens

Den unge Karl XII lämnade Sverige på morgonen den 1 oktober 1700. Han skulle bli borta länge, mycket länge. Han kom inte tillbaka förrän femton år senare, den 13 december 1715. Under alla de åren pågick stora nordiska kriget – krigslyckan blev allt sämre, pestepidemier och missväxt gjorde livet för de plågade medborgarna allt svårare, rikets ekonomi försvagades allt mer. Och hela tiden styrdes Karl XII sitt sönderfallande rike per korrespondens – hundratals mil hemifrån.


För herrarna i rådet hemma i Stockholm gjorde detta att livet blev mycket besvärligt. Postgången mellan kungen och rådet var varken snabb eller smidig, och den tog allt längre tid ju längre bort kungen försvann. Till slut handlade det om månader.


Rådet tvingades ofta fatta egna beslut i brådskande frågor, beslut som kungen i värsta fall rev upp. Alternativet var att vänta på beslut från kungen, vilket ställde stora krav på tålamod, och alltid innebar en risk att beslutet var inaktuellt när det väl kom fram.

Karl var bara 15 år då han besteg tronen och blev enväldig konung. När han stupade 18 år senare var det svenska stormaktsväldet krossat.