"Herre Jesus!
Kungen är skjuten!
Karl XII ligger begravd i Riddarholmskistan. Hans kista har öppnats flera gånger.
Fredrikstens fästning låg utanför staden Fredrikshald, högt belägen och med imponerande murar. Med sitt läge och en besättning på 1 400 man behärskade den hela södra delen av Norge. Det var helt nödvändigt för svenskarna att inta den.
Den egentliga belägringen av fästningen började den 27 november 1718 sedan svenskarna lyckats inta ett av de tre fort som fanns i anslutning till den.
Nu grävdes löpgravar allt närmare fästningen. Det mesta av arbetet utfördes på nätterna, i skydd av mörkret. Men norrmännen sköt upp ljuskulor och monterade upp brinnande beckfacklor på fästningsvallarna för att kunna se och beskjuta belägrarna. Många svenska soldater fick sätta livet till – natten mot den 29 november dödades 55 man av norska kulor. Den psykiska pressen på knektarna var hård.
Den 36-årige kungen var på plats både dag och natt i löpgraven och följde arbetet med stort intresse. Han lät till och med bygga ett litet skjul i närheten så att han inte behövde rida tillbaka till högkvarteret i Tistedalen varje gång han skulle äta eller vila sig.
Svenskarna hade tiden på sin sida. När artilleriet kom lite närmare skulle snart fästningsmurarna vara sönderskjutna. Ändå var stämningen dålig bland de svenska soldaterna. Livet i fält i slutet av november var påfrestande, speciellt som vädret var dimmigt och rått. Soldaterna sov på halm i granrishyddor som dessbättre var försedda med eldstäder.
Natten mot 30 november låg dimman tät över löpgravarna och fästningen, och den grävande styrkan ökades på till 400 man. På morgonen var avståndet till fästningen knappt 200 meter, och "bara" 30 man hade stupat på natten tack vare dimman. Kungen red tillbaka till Tistedalen klockan två på natten, höll på med skrivarbete, bytte uniform och vilade sig.
Sedan började Karl XII:s sista dag. Det var söndagen den 30 november 1718, den första söndagen i advent, och kungen deltog givetvis i gudstjänsten i Tistedalens kyrka.
Redan vid fyratiden på eftermiddagen var han tillbaka i löpgraven. Han var på bra humör, men otålig. Den franske fortifikationsofficeren Philippe Maigret, som ledde belägringsarbetet, lugnade honom. Fredriksten skulle falla inom en vecka, försäkrade han.
Dimman låg tät och det var mörkt när grävningsarbetet kom igång klockan sex på kvällen. 400 man deltog, men det gick trögt eftersom marken var hård. Kungen unnade sig en stunds vila i sitt skjul och deltog sedan i aftongudstjänsten. Redan vid sjutiden var han tillbaka i löpgraven. En timme senare lättade dimman, det blev stjärnklart, och norrmännen började sin eldgivning igen.
I det fladdrande skenet från deras ljuskulor och beckfacklor åt kungen sin kvällsmåltid i löpgraven. Klockan var omkring halv tio när han begick sitt ödesdigra misstag:
Löpgraven var omkring två meter djup och för att kunna se terrängen och fästningen bättre sparkade kungen in fötterna en bit upp i jordväggen och hävde sig upp med huvudet ovanför kanten, armbågarna mot krönet och huvudet stött i händerna. Kulan träffade kungen i den vänstra tinningen, gick rakt genom huvudet och ut genom den högra tinningen. Han dog omedelbart.
Det lät som när man kastar en sten i gyttja, berättade ett vittne. En annan person i närheten beskrev ljudet som när man slår med två fingrar i sin öppna handflata.
"Herre Jesus! Kungen är skjuten!", ropade någon i närheten.
Senare på kvällen bars kungen lik, övertäckt med kappa, en mössa och en peruk, för att ingen skulle se vem det var, på en bår till högkvarteret i Tistedalen. Några dagar senare lades kroppen i en enkel furukista som bars till Uddevalla, där den balsamerades.
Den 2 januari började resan mot Stockholm. Furukistan hade bytts ut mot en ekkista som stod på en katafalkvagn. Nästan 300 personer ingick i följet som eskorterade den döde kungen till Stockholm, dit han anlände den 27 januari. Då var det 19 år sedan han hade lämnat huvudstaden.
Karl XII är begravd i Riddarholmskyrkan. Hans död är en av de stora kriminalgåtorna i svensk historia: stupade han för en norsk kula eller var det en svensk kungamördare som sköt honom?