Långa farliga resor

"Jag är ensam, har ingen skrivhjälp, och Gud vet att här finns att göra"
(Frisenheim till Hamilton på sommaren 1718)

Att resa på Frisenheims tid var en prövning: tidsödande, besvärligt och farligt. Det fanns bara två sätt att ta sig fram långa sträckor på land: med häst eller till fots. Och vägarna var usla. 

År 1717 hade varit ett resornas år för Frisenheim, och resandet fortsatte 1718. På nyåret 1717 befann han sig i Lund, dit han rest från Stockholm. På sommaren var han tillbaka i Stockholm, och därifrån reste han norrut i augusti. Först till Gästrikland och Hälsingland, vidare till Duved i Jämtland, en sväng in i Norge och sedan till Umeå. Sen bar det av söderut igen, och på nyåret 1718 befann sig Frisenheim åter hos kungen i Lund. Sammanlagt flera hundra mil.


Att resa på Frisenheims tid var tidsödande, besvärligt och farligt. Det fanns bara två sätt att ta sig fram långa sträckor på land: med häst – endera ridande, i vagn eller släde – eller till fots. Och vägarna var usla, även om de hade blivit något bättre sedan Sverige blev en stormakt. Vägnätet hade lagts under statens kontroll – de stora vägarna mellan städerna hade börjat repareras, jämnas till och rätas ut. Vägarna mättes och milstenar sattes upp med en mils mellanrum, så att resenären skulle kunna se hur långt han färdats. Men Sverige var ett glest befolkat land, så många vägar var illa underhållna och ödsliga.

 

De flesta vägarna i riket var i själva verket inget annat än primitiva stigar som man bara kunde ta sig fram på gående eller ridande. Åar och älvar fick man passera vid de ställen där det fanns en färja eller pråm, och mindre vattendrag fick man vada över. Broar var sällsynta.


Mat, logi och utvilade hästar fick resenären på gästgiverierna. Dessa fanns med ungefär två mils mellanrum, och deras plikter och rättigheter var noggrant reglerade i den kungliga gästgiveriförordningen från 1649.


Det gamla skjutsväsendet som hade slitit hårt på allmogen hårt avskaffades och nu blev det istället gästgiverierna som fick ansvaret för att skjutssystemet fungerade. Gästgivaren var skyldig att hålla ett antal hästar för skjutsningarna, liksom vagnar, kärror, slädar och sadlar, och till och med båt om gästgiveriet låg vid en sjö eller vattendrag. Den som ville ha skjuts betalade i förskott efter en fastställd taxa. Gästgivaren skulle också hålla med husrum för resenärerna och stall för hästarna. Helst skulle gästgiveriet ha tre olika avdelningar för resenärerna: en för adliga personer, en för annat hederligt folk, och en för gemena personer.


Ett resultat av vägmätningarna var boken "Then Swänske Ulysses Eller En Nyttig Rese-Book" som kom ut 1709. Författare var regementspastorn Peter Olofsson Warnmarck, och boken var en kombinerad rese- och bönebok för folk på resande fot. Den innehöll information om avstånden mellan städer, vägarnas sträckning, gästgiverierna och avstånden mellan dem. Warnmarck hade åstadkommit den första svenska resehandboken.


Av militära sekretesskäl var det fortfarande förbjudet att publicera kartor för privat bruk. De enda som kunde ha någon uppfattning om hur stort Sverige var och vilken geografisk utbredning fäderneslandet hade var militärerna, som hade tillgång till kartor. Det skulle dröja över 100 år, till 1830-talet, innan den vanlige svensken fick en möjlighet att se hur Sverige såg ut – då satte nämligen Postverket upp Sverigekartor på alla poststationer.


Frisenheim hade givetvis tillgång till kartor eftersom han tillhörde den militära organisationen. I trakter där det varken fanns milstenar eller gästgiverier som kunde hjälpa resenären att hitta fram till resmålet fick han helt enkelt hyra in en vägvisare.

Karl XII införde högertrafik

Karl XII införde, vilket inte många vet, högertrafik i Sverige. 1718 stadgade en kunglig förordning om posttrafiken: "Om postiljonerna möts viker de ur vägen för varandra till höger; men på smala vägar, broar och dylikt har den företräde som först blåser i hornet." Tyvärr blev den första perioden med högertrafik kort. Redan 1734 infördes vänstertrafik igen genom den nya gästgiveriförordningen:

 

"När resande eller farande i städer eller på landet möts bör de vika till vänster så att de utan hinder kan komma förbi varandra, vid tio daler silvermynts bot för den som bryter här emot."

 

Med facit i hand kan vi konstatera att den ändringen var ett dåligt beslut.


Vägarna gick sedan gammalt där marken var fast och torr, ofta längs höjdsträckningar. Nackdelen med det var att de var mycket kurviga och backiga. Holländaren Justus van Effen var bokstavligen skakad efter en resa i Sverige 1719. "Färderna utför backarna var vådliga, det gick alltid utför med högsta fart. Om åkdonen gick sönder lagades de med en repstump och en gren från ett träd." En annan resenär klagade förskräckt över farten i utförsbackarna. Man måste blunda och hålla händerna för ögonen som skydd för stenar, damm och smuts som kastades upp.


Vintervägarna gick över frusna sjöar, älvar, myrar och kärr, och hade bitvis andra sträckningar än sommarvägarna. Det var lättare att resa på vintern än på sommaren, förutsatt att snötäcket inte var alltför djupt.


För att transporterna skulle fungera så bra som möjligt på vintervägarna fanns det lagar om hur de skulle underhållas. Väghållarna hade skyldighet att märka ut dem med särskilda markeringar på träden och med buskar nedstuckna i isen eller snön på sjöarna.


På sommaren blev de våtmarker som var så bra att resa på under vintern svårforcerade. Det gällde att bygga kavelbroar för att kunna ta sig fram över dem. Kavelbroarna bestod av kluvna stockar tätt lagda tvärs över vägen, gärna på en bädd av granris.


Det var stor skillnad på vägarnas skick i olika delar av landet. I Dalarna fanns det gott om smala kostigar, och i stora delar av Norrland fanns det inga vägar alls. Och kunde man undvika landsvägen eller stigen så gjorde man det – det var betydligt lättare att ta sig fram sjövägen eller på vintervägarna.
Hur snabbt man tog sig fram berodde på många olika faktorer: årstid, väder, vägens beskaffenhet, vilken kondition hästen eller hästarna var i, hur bra vagnen var.

Vargarna, lodjuren och björnarna var allvarliga

hot mot människorna på Frisenheims tid. Men

det fanns farliga människor också - man kunde

bli överfallen, bestulen, misshandlad eller dödad

av rånare.

Rånare, rovdjur och skämd mat

Sträckan Lund-Stockholm som Frisenheim avverkade flera gånger tar idag 6-7 timmar med bil och någon timme mindre med tåg. På Frisenheims tid kunde man klara samma resa på sex dygn om nattuppehållen var korta och man hade tur med allt. När vädret var dåligt och väglaget uselt tog det betydligt längre tid.


Frisenheim och alla andra resenärer var inställda på problem och farligheter – de visste aldrig vad de kunde råka ut för på resan. Gästgiveriernas standard kunde vara alltifrån utmärkt till urusel. Man kunde råka ut för halta hästar, trasiga hjul, dragiga kalla rum, skämd mat och saltade räkningar. Längs vägen riskerade man att stöta på rånare eller rovdjur – för att nu bara nämna något. De stora rovdjuren varg, lo och björn var ett allvarligt hot mot människorna på Frisenheims tid. Rädslan att råka ut för dem var en plåga för resenärerna, liksom rädslan att bli överfallen, bestulen, misshandlad eller dödad av de rånare som var verksamma längs vägarna.


Det gick inte an att vara otrevlig eller aggressiv mot andra resenärer längs vägarna – det gällde att uppföra sig. 1734 års gästgivareförordning slår fast: "Var och en som på vägarna med skriande eller ropande, eder och svordomar gör buller och oro, eller de vägfarande med otidigheter i ord eller gärningar angriper, bötar fem daler silvermynt fast ingen skada eller våldsamhet skett, hälften till angivaren och hälften till fattiga vid nästa kyrka."


Slutkörda hästar låg och ofta och ruttnade längs vägen och spred en ohygglig stank. Hästkadaver användes som bete i vargfällor utanför städerna, längs vägarna och vid gästgivaregårdarna. Vi kan också tänka oss hur det luktade längs en väg där ett kavalleriförband med flera hundra hästar, eller en boskapsdrift med tusentals djur dragit fram och lämnat osande högar av spillning efter sig. Man kunde också stöta på kropparna av brottslingar som steglats och hängde kvar stinkande och illa åtgångna av fåglar, råttor och andra djur, medmänniskorna till varning.


Att avtala exakta mötestider med någon var omöjligt. Det handlade inte om att man kunde blir någon timme försenad. Det handlade om dagar. Ett exempel: i början av juli 1718 skulle Frisenheim resa de 15 milen från Stockholm till Gävle och träffa landshövding Hamilton. Några dagar före avresan skrev han till Hamilton och bad denne ha tålamod "om jag mot förmodan inte kan vara så punktligt i Gävle på den nämnda dagen, eftersom man inte kan veta vilka hinder som kan uppstå på grund av hästarna eller på annat sätt, varigenom man kan bli uppehållen en halv dag." Men Frisenheim försäkrade att han skulle skynda sig.


Frisenheims långresor under år 1717 uppgick till runt 500 mil. Om vi optimistiskt räknar med att han klarade 10 mil per dygn så tillbringade han runt 50 dygn på resande fot det året. Men sannolikt var det många fler, eftersom han säkert stötte på åtskilliga tidsödande problem längs vägarna. Exakt hur han reste vet vi inte, kanske red han, kanske långresorna företogs med häst och vagn och professionella kuskar. På vintern var det häst och släde som gällde.

Tillbaka hos kungen i Lund

På nyåret 1718 befann sig Frisenheim hos kungen i Lund, dit han kommit efter sin långa rundresa i Gästrikland, Hälsingland, Jämtland och Västerbotten. Frisenheim sysslade med förberedelserna för det jämtländska fälttåget: det hade redan gått ett halvår sedan kungen gav honom uppdraget att ansvara för underhållet under fälttåget – men det var först nu, vid ett möte med kungen den 13 januari, som uppgiften preciserades.

 

Den var av större omfattning än vad som tidigare sagts: att förse 10 000 man med förnödenheter under sex månader, mitt i ödemarken. Kanske den svåraste uppgift som Frisenheim ställts inför. Landshövding Hamilton informerades också om sin del i företaget – att på alla sätt vara Frisenheim behjälplig.


Frisenheim insåg att gärden från allmogen måste ökas för att man skulle få fram tillräckligt med spannmål. Han instruerade Hamilton om det nya läget. Varje mantal i Västernorrland fick sin kvot ökad med ¼ tunna av både korn, hackelse och blandsäd. Om en del gårdar inte klarade att leverera allt skulle det kompenseras genom att rikare hemman tvingades lämna mer. Präster och ståndspersoner skulle också bidra. Frisenheim lovade ordentlig betalning efter markegången – det officiella priset. Han underströk också att hela gärden måste föras fram till de jämtländska magasinen medan det fortfarande var vinterföre.


Frisenheim kom i sina beräkningar fram till att varje soldat per månad skulle få en följande ranson, omräknad till dagens mått, av olika varor:


17 kilo torrt bröd
4,3 liter ärtor
8,5 kilo kött
1 hekto salt
En daler, åtta öre silvermynt


Nu gällde det för Frisenheim att se till att allt blev verkställt enligt hans order. Men leveranserna räckte inte till. När Kopparbergs län levererat 1716 års gärd av råg korn, havre och hackelse, när Västernorrlands län fått fram både 1716 och 1717 års gärder av samma spannmålssorter, när bidraget från Upphandlingsdeputationen räknats in så fattades det fortfarande nästan 3 000 tunnor spannmål. Däremot skulle leveranserna av fläsk räcka för att täcka behovet.


Nu måste alltså bristen på spannmål åtgärdas. Dessutom måste Frisenheim skaffa fram närmare 6,5 ton tobak och nära 13 ton salt. För att klara behovet av kött skulle tillräckligt många slaktkreatur köpas och sedan drivas upp till Jämtland.


Samtidigt måste han ägna sig åt den obehagliga, tidskrävande och tålamodsprövande syssla som han varit tvungen att hålla på med regelbundet i snart tio år: att försöka få tillbaka pengar som han lånat ut till kronan. Nu i januari handlade det om 1 600 daler silvermynt som Frisenheims ställt till landshövding Magnus Cronbergs förfogande i dennes egenskap av chef för Västerbottens regemente. Frisenheim bad i en promemoria kungen att se till att skulden reglerades.


Nu hade Frisenheim bråttom. Den 18 januari lämnade han Lund och reste till Stockholm för att förhandla med Upphandlingsdeputationen om hjälp med att komplettera bristerna i magasinen. Han arbetade med hela sin vanliga beslutsamhet och energi för att klara den uppgift som kungen gett honom, och han hade gott stöd av Hamilton som gjorde allt han kunde för att det skulle fungera.


Men Hamilton var bekymrad, bland annat med tanke på den brist på utsäde i länet som han förutsåg skulle komma när gärden drivits in. Frisenheim varnade honom för att framföra sådana bekymmer till kungen. Det skulle snarare kunna visa sig blir en nackdel istället för en hjälp, menade han. Han gav Hamilton rådet att bevaka kronobetjänterna. Det gällde att hålla efter dem! De kom alltid med svårigheter, menade han, fastän allt i själva verket var möjligt.


Men situationen i Hamiltons län var verkligen katastrofal redan före besluten om gärden till den jämtländska armén. Skörden 1717 hade nämligen blivit mycket dålig. En redovisning av läget till kungen vid årsskiftet hade visat en brist på nästan 50 000 tunnor spannmål för att klara behovet. Dessutom uppgick bristen på salt till över 500 tunnor. Även om Hamiltons folk medvetet beskrivit läget alltför pessimistiskt så är det ingen tvekan om att tillgången på spannmål var långt ifrån tillräcklig.


Under våren och sommaren 1718 led stora delar av allmogen i Västernorrland av svår hungersnöd, förvärrad av att 800 finska soldater från två regementen och ett stort antal flyktingar från Finland befann sig i länet. För att få makthavarna i Stockholm att förstå hur folket i hans län hade det skickade Hamilton till Upphandlingsdeputationen prov på det bröd som allmogen tvingades äta. Det innehöll nästan ingen näring alls – ingredienserna var agnar, höavfall och ljungknopp. I Medelpad levde folket på barkbröd och mjölk så att de "varken är levande eller döda".


Men kungen var obeveklig. Armén gick i första hand. Gärden skulle in. De bönder som obstruerade straffades med spö. Men resultatet blev i en del trakter ändå mycket magert. Hälsingland kunde inte förmås att lämna mer än 200 tunnor, resten fick köpas från Jämtland där situationen var bättre.

På vintern hade vägarna bitvis andra sträckningar än på sommaren. Vintertid gick de på isen över sjöar, vattendrag och kärr. Ur J Acerbis Travels through Sweden.

Magasinen måste fyllas

När Frisenheim vistades i Lund vintern 1718 hade kungen givit honom i uppdrag att se till att ett magasin inrättades i Eda i Värmland, vilket också ingick i uppladdningen för det norska fälttåget. Magasinet förlades till Eda skans, mellan sjöarna Hugn och Bysjön, söder om Charlottenberg och bara någon dryg mil från den norska gränsen.


Frisenheim reste upp till Eda på vårvintern 1718 och rapporterade till kungen den 17 mars från Örebro att det nu i skansen fanns bröd som skulle räcka till 10 000 man i fyra månader. Dessutom var mer proviant på väg från Stockholm och Uppsala. En del av transporterna hade fastnat i Karlstad, Kristinehamn och Örebro på grund av dåligt slädföre.


Nu ville Frisenheim att kungen skulle besluta om provianten skulle transporteras vidare till Eda till lands eller sjöss. Båda sätten skulle gå bra, skrev Frisenheim. Han skulle ordna det, bara kungen fattade ett beslut. Samtidigt höll han på att inrätta magasinen i Jämtland.


Från Värmland reste Frisenheim vidare, först till Gävle och därefter till Jämtland i början av april. Han hade lyckats köpa sex ton tobak och 100 tunnor salt. Hamilton hade ordnat fram två och ett halvt ton tobak. Allt detta levererades till magasinen under våren.


I Jämtland väntade flera otrevliga överraskningar på Frisenheim. Det fanns stora brister i den gärd som skulle ha levererats till magasinen för flera månader sedan. Det fattades furage. Det fattades hundratals tunnor av den spannmål som Upphandlingsdeputationen hade skickat från huvudstaden efter Frisenheims enträgna uppvaktning. Befallningsmännen kunde inte förklara vart tunnorna tagit vägen.


Läget när det gällde spannmålen var faktiskt katastrofalt. Den totala bristen uppgick till inte mindre än ungefär 6 500 tunnor – nästan hälften av det som skulle ha levererats saknades alltså.
Detta är vad som fanns i magasinen i Jämtland i början av april 1718:


Råg 597 tunnor                     Fläsk 141 ton
Korn 1 704 tunnor                Smör 3,8 ton
Blandsäd 1 077 tunnor          Kött 7,5 ton
Hackelse 7 684 tunnor          Ost 0,1 ton
Ärter 412 tunnor                  Halm 25,8 ton
Succariebröd 306 ton            Hö 83,3 ton
Rågmjöl 25 ton                    Brännvin 1 000 liter
Kornmjöl 78 ton                   Humle 272 kg
Gryn 3,7 ton

 

Det hade alltså inte ens med drakoniska åtgärder gått att pressa ut så mycket som behövdes av den redan hungrande allmogen i Västernorrland, och under de kommande månadernas levererades inte mer än några hundra tunnor.
Nu fanns bara en sak att göra för Hamilton och Frisenheim: de stora mängder spannmål som saknades måste köpas utanför Västernorrlands län. Och det innebar nya problem: transporterna skulle bli mycket betungande eftersom slädföret snart var borta.


Men det var inte slut med detta. Många bönder hade tagit av årets utsäde för att fylla sin gärd, och andra hade helt enkelt använt utsädet som mat för att inte svälta. Resultatet blev att det nu fanns ett stort och svårlöst problem till: bristen på utsäde måste lösas, annars skulle befolkningen i Hamiltons län stå inför en total hungerkatastrof.


Kungen gav till slut med sig: bönderna fick utsäde ur magasinen, mot betalning givetvis. Frisenheim fördelade 300 tunnor i Jämtland och 50 tunnor i Härjedalen efter att ha informerat sig om vilka behov som fanns. Prästerna fick också bidra med en del. Frisenheim var mycket noggrann med att de lager som fanns i de militära förrådshusen inte fick röras förrän det bevisligen inte fanns några andra utvägar.


Återstoden av länet täcktes genom att han rekvirerade 1 500 tunnor från Upphandlingsdeputationen. Den spannmålen kunde inte användas direkt som utsäde eftersom den växt söderut och inte skulle tåla det norrländska kallare klimatet.
I början av maj skrev Frisenheim från Sundsvall lugnande till Hamilton att denne nu kunde förlita sig på att Härjedalen, Jämtland och Medelpad skulle få tillgång till det sädeskorn som behövdes.


Men det hade inte varit lätt. Frisenheim berättade ilsket om den "inrotade, oerhörda illvilja och motsträvighet" som fanns i trakten. Från Sundsvall reste han vidare till Grundsunda mellan Härnösand och Umeå för att ordna så att allmogen i Ångermanland fick utsäde.


Gästrikland hade den svåraste bristen på utsäde, eftersom det parti som Frisenheim hade destinerat dit av misstag skickats till en helt annan trakt av landshövdingen i Västmanland, Jonas Cedercreutz. Frisenheim beklagade att allmogen i Gästrikland som hade satt all sin lit till denna transport nu skulle förbli ohjälpt, eftersom det inte fanns några fler möjligheter till undsättning. Han led som alltid med dem som hade det svårt.

 

"Det gör mig av hjärtat ont att Gästrikland således kommer att lida brist på utsäde, vartill jag är alldeles oskyldig," skrev han. Men som vanligt hade han också lösningar på gång. Han bad landshövding Hamilton att hålla allmogen vid gott mod: "Jag är en garanti för att de så snart som möjligt ska få ersättning med spannmål in natura ifrån den Kungliga Deputationen."

Många tunga uppoffringar

Frisenheims resor runt i riket fortsatte. På sommaren 1718 vistades han några dagar i Stockholm. Den 30 juni var en ovanligt bråd dag för honom. Han hade ett möte med Upphandlingsdeputationen, det ämbetsverk under Georg Heinrich von Görtz, som bland annat hade till uppgift att handla upp förnödenheter till krigsmakten. Mötet handlade bland annat om alla de tusentals skjutshästar och oxar som behövdes till det jämtländska fälttåget, och efter mötet skrev Frisenheim inte mindre än sex brev till landshövding Hamilton.


Det var tunga uppoffringar som krävdes av den redan utarmade befolkningen. Frisenheims besked till Hamilton var att denne skulle se till att dennes hövdingadöme bidrog med minst 4 000 och helst 5 000 oxar. Frisenheim var som vanligt mån om att allmogen inte skulle drabbas hårdare än nödvändigt. Han menade att prästerskapet kunde bidra med många djur, eftersom de hade gott om boskap.


Men det var inte bara så att djuren måste skaffas fram – sedan skulle de drivas upp till Jämtland: från Gävle till Duved var det runt 50 mil. Frisenheim tipsade Hamilton om hur man kunde ordna drivandet av oxar och slaktnöt som skulle upp till Jämtland ända från Västmanland: djuren kunde drivas från länsman till länsman, "dessutom kunde jämte kvinnfolk en karl användas som uppsyningsman, och allvarligen tillsägas att noga akta på att kreaturen längs vägen inte far illa, bytes bort eller förloras."


Vid sitt möte med Upphandlingsdeputationen fick Frisenheim reda på att deputationen låtit skeppa iväg 4 022 tunnor spannmål till Västernorrland. Den skulle användas till truppernas behov under durchmarschen till Duved (durchmarch var beteckningen för truppförflyttningar genom bygderna i det egna landet). Dessutom hade 2 000 tunnor skickats iväg till brukens behov.


Frisenheim reagerade direkt – inte hade bruken och de marscherande trupperna användning för så mycket spannmål. Den säd som bruken skulle ha borde bara distribueras till dem som var nödställda.


Ett problem kvarstod med spannmålen: att transportera den från hamnarna i Sundsvall och Söderhamn till magasinen i Jämtland. Detta sammanföll olyckligt i tiden med de finska regementenas durchmarsch till Jämtland, då alla hästar i länet behövdes för att transportera deras utrustning. Frisenheim hann innan durchmarschen kom i gång i alla fall uppmana Hamilton att se till så att 300 tunnor transporterades från Söderhamn till Långå och 1 000 tunnor från Sundsvall till Jämtland.

 

Det brådskade, skrev Frisenheim, bland annat eftersom Hans Majestät Konungen i egen hög person torde ta den vägen och det skulle tas upp onådigt om det fanns någon brist. Det gjorde verkan. Hamilton gav omedelbart befallningsmännen order om att utan dröjsmål se till att transporterna genomfördes.
Det som blev över av spannmålen från Stockholm skulle nogsamt sparas till Jämtlands fältmagasin, skrev Frisenheim till Hamilton den 30 juni, samma dag som han suttit i möte med Upphandlingsdeputationen. Och det var landshövdingens uppgift att se till att det blev så.


Magasinen var mycket sämre försedda än man kunnat föreställa sig, underströk Frisenheim. Dessutom måste besättningarna i skansarna, som egentligen skulle ha fått sina förnödenheter på annat sätt, försörjas ur magasinen. På så sätt minskade förråden ytterligare inför det förestående fälttåget.
Frisenheim påminde Hamilton om att denne också skulle komma att få bekymmer om maten skulle tryta för Hans Majestäts trupper, och uppmanade honom att hålla noggrann uppsikt över spannmålen, och dessutom se till att ingen försökte tjäna pengar på den spannmål som var avsedd att ge de fattiga lindring.


Ett annat av de brev som Frisenheim skrev den bråda måndagen den 30 juni rörde brister i leveranserna till magasinen i Jämtland. Det handlade om 3 950 tunnor råg som befallningsman Strandell levererat och 900 tunnor råg från befallningsman Hällström: sändningarna visade sig vid ankomsten till magasinen innehålla för lite råg.


Frisenheim menade att orsaken var att "allmogen kommit till korta" och därmed brutit mot Hans Majestäts order. Nu informerade han Hamilton om att han skrivit till de två befallningsmännen och gett dem order om att komma överens med bönderna och sedan se till att bristerna ersattes.
Frisenheim bad också Hamilton att utan dröjsmål med kvittenser visa vad de levererat, och att de skulle få stå till "hårt ansvar" om det visade sig att det förekommit några felaktigheter från deras sida.


En viktig del av uppladdningen av magasinen inför det jämtländska fälttåget var att brödbakningen lades ut på entreprenad till befolkningen. Allmogen fick spannmål och skulle sedan leverera färdigt bröd till kronan. Frisenheim påpekade för Hamilton hur olika stora leveranserna av bröd var i förhållande till hur mycket spannmål de tagit emot för bakning.


En del bönder levererade mellan 7 och 9 lispund bröd per tunna spannmål, medan andra lyckades få ut 10 lispund per tunna. Frisenheim och Hamilton diskuterade de olika resultaten. Man måste veta hur mycket bröd den spannmål man hade i magasinen räckte till i slutänden. Brödet var ju livsviktigt för soldaterna.


Frisenheim berättade för Hamilton att man gjort provbakningar i Stockholm och kommit fram till att det gick att få ut 9 ¼ lispund (78,6 kilo) av varje tunna torr råg. Den tyska rågen, som var fuktig, skulle enligt vad som sades inte ge så mycket. Men testerna i Stockholm visade, berättade Frisenheim, att den fuktiga rågen nästan var lika dryg som den torra. Den gav 9 lispund och 4 skålpund (78,2 kilo) färdigt bröd per tunna. Och det skulle i fortsättningen bli det mått som man gjorde beräkningarna efter. Frisenheim bad Hamilton se till att befallningsmännen informerade de bakande bönderna om det nya kravet.

Den 30 juni bad Frisenheim landshövding Hamilton att skaffa fram 4 á 5 000 oxar. Han påpekade särskilt att prästerskapet borde bidra, för att allmogen därmed skulle klara sig undan lite lindrigare.

1 000-tals slaktdjur måste drivas

Armén behövde hundratals ton med kött för att soldaterna skulle överleva. Det enda sättet att lösa det problemet var att ett tillräckligt antal kreatur drevs upp till Jämtland och Norge och sedan slaktades på plats. Kungen hade nöjt sig med att ge order om att tillräckligt många kor, oxar, får och getter skulle köpas upp av allmogen i Västernorrland, och den 21 juni beordrade landshövding Hamilton att mellan 7 000 och 8 000 djur skulle hållas klara att drivas till Jämtland.


Om den siffran skulle nås krävdes det att varje gård lämnade två djur, något som Hamilton inte trodde var möjligt. Han försökte få kungen att lindra situationen i Västernorrland genom att få honom att beordra Kopparbergs län att också bidra med ett djur per gård. Men kungen var som vanligt obeveklig. Det som han en gång gett order om gällde.


Däremot lyckades Frisenheim få Upphandlingsdeputationen att gå med på att han fick förhandla med landshövdingarna i Västerbottens och Västmanlands län om att bidra, vilket också lyckades.


Den sista juni uppmanade Frisenheim Hamilton att se till så att drivningen av kreaturen sattes igång. Målet var att alla djur skulle vara framme i Duved inom en månad.


Många fattiga gårdar drabbades mycket hårt när djuren togs ifrån dem. Men det hjälpte inte att bönfalla eller protestera: uttagningarna drevs igenom med hot om fängelse eller spöstraff. Det innebar en katastrof när korna försvann från gårdarna – mjölken hade ju varit det viktigaste basfödan i hushållen, och nu togs den ifrån dem.


Kreatursdrifterna kom igång och de blev trots Frisenheims och Hamiltons ansträngningar för att de skulle skötas på ett bra sätt, mycket röriga. När djuren kom fram till Duved fanns det ingen organisation där för att ta hand om dem. Djur från olika håll blandades, ingen visste varifrån de kom, och det ledde till stora problem när bönderna skulle få betalt för dem. En del djur hade gått förlorade längs vägen. De djur som kom från Västerbotten var i så dåligt skick att de aldrig kom fram till sin destination, de orkade bara till Sundsvall.


De bönder som drev djuren den sista etappen fram till Duved bara lämnade dem och gav sig iväg hemåt så fort som möjligt. I varje fögderi hade nya bönder tagit över ansvaret för driften av djuren, och de som drev dem den sista biten var inte alls intresserade av hur det gick med betalningen eftersom det inte var deras djur.


Men alla problem och all brist på ansvarstagande till trots hade drivningen av de tusentals djuren till operationsbasen faktiskt fungerat. När Frisenhem kom till Duved den 5 augusti att hela företaget gått enligt tidsschemat. Drygt 2 000 djur fanns på plats. Till detta kom uppskattningsvis senare ytterligare cirka 1 500 djur, sammanlagt alltså cirka 3 500 djur. Knappt 1 000 stycken togs om hand av Frisenheims kommissariat och slaktades i Järpen och Duved under hösten. Huvuddelen av djuren, cirka 2 500 djur, fick regementena ta hand om. De följde sedan levande med armén mot Norge.


Först i slutet av augusti kom de sista nötkreaturen från Västmanland fram till Duved. De två kvinnor som drivit de 300 djuren den sista sträckan hade till Frisenheims irritation inga som helst besked med sig: varken var djuren kom ifrån eller hur många de varit från början.


Logistiken kring det jämtländska fälttåget var mycket omfattande: spannmålstransporter, brödtransporter, kreatursdrifter, marscherande truppförband, furageanskaffning, provianttransporter – det var mycket som Frisenheim skulle få att fungera. Ibland under passivt eller aktivt motstånd från allmoge eller befallningsmän.


På sommaren 1718 pågick omfattande transporter både till lands och sjöss, alla på väg till de jämtländska magasinen. I slutet av juni var sju fartyg på väg från Stockholm med destination Söderhamn och Sundsvall. Samtliga var lastade med råg till den jämtländska armén, sammanlag 5 140 tunnor och dessutom 78 ton bröd. Vi vet till och med vad skepparna hette: Petter Roos, Matts Simonsson, Staffan Boman, Hans Lendahl, Aron Lidberg, Håkan Liten och Gulich Sundman.


Frisenheim var angelägen om att allt skulle skötas på rätt sätt så att inget av lasten kom till skada. Han bad Hamilton se till att befallningsmännen Löfberg och Strandell i Hälsingland med "flit och sorgfällighet" ordnade så att lasterna lossades utan dröjsmål. De måste dessutom se till så att rågen lades upp i bra bodar, och att den skyfflades om tillräckligt ofta eftersom den inte var torr. Annars skulle den snart få skott och bli skämd, undervisade Frisenheim.


Det var mycket viktigt att spannmålen och brödet från Stockholm snabbt transporterades till magasinen. Men det fanns komplikationer. Allmogen hade fullt upp med att skjutsa "krigsfolket och dess medhavande proviant", och kunde inte hinna med allt samtidigt.

 

Men en sak var viktigare än allt annat – att besättningen i Långå skans i Härjedalen så snabbt som möjligt fick 300 tunnor råg för att inte lida nöd, eftersom det i hela Härjedalen inte fanns någon spannmål till dem. Den enda proviant som fanns i skansen var ett litet förråd av skorpor, som Frisenheim nu gav besättningen tillstånd att ta av. Dessutom bad han Hamilton att se till så att befallningsmannen Erik Elff i Härjedalen ordnade så att besättningen fick sovel att äta.


Det var extra viktigt att transporten av de 300 tunnorna spannmål till Långå genomfördes så snabbt som möjligt, underströk Frisenheim, eftersom "Hans Kungliga Majestät inom kort i egen hög person torde taga den vägen, och det onådigt skulle tas upp, om det då fanns någon brist."


Frisenheim avslutade brevet om spannmålstransporterna med några råd, som en påminnelse för att förekomma de svårigheter som kunde uppstå, och de bedrägeriförsök som kunde tänkas inträffa.

 

  •  Det skulle innebära en lindring för allmogen i skjutsandet av spannmålen om den delades upp i poster på 50-60 tunnor och skickades från länsman till länsman. På så vis skulle varje länsman korrekt kunna överlämna tunnorna till nästa. Eller också kunde en länsman följa med hela vägen fram till magasinet, och betala skjutsen till allmogen antingen vid vart ombyte eller på den ort dit spannmålen skulle. Dessutom kunde för varje post på 20-30 tunnor förordnas en bonde som rotemästare, som skulle se till att alla lass kom ordentligt fram och spannmålen oavkortat levererades till magasinet.
  •  De som i Söderhamn och Sundsvall först tog emot den spannmål som anlände från Stockholm måste tillhållas att skaffa fram de säckar som behövdes för att transportera den till magasinen. Dessutom måste säckarna returneras till sina ägare.

1 000-tals hästar måste anskaffas

En av de viktigaste faktorerna för att den jämtländska armén skulle lyckas med sin uppgift var hästarna. De behövdes till allt: kavalleriregementena behövde tusentals hästar, givetvis. Det behövdes dessutom tusentals hästar för att klara transporterna av förnödenheter till Jämtland. Och slutligen: armén måste ha flera tusen hästar med sig in i Norge för att klara mattransporterna.


Som vanligt var det den redan plågade allmogen som skulle ställa sina resurser till förfogande. Att de behövde sina hästar för att klara jordbruket spelade ingen roll, arméns behov gick före. Sedan fick bönderna klara sig bäst de kunde. De gjorde som de blev beordrade, men inte utan protester. Frisenheim och Hamilton framhöll också mer än en gång att landet riskerade ödeläggelse genom alla bördor som lades på befolkningen.


I mitten av juni meddelade Armfeldt Hamilton att mellan 3 000 och 4 000 hästar behövdes för att armén skulle få med all den proviant som behövdes. Hamilton hade tillsammans med Frisenheim kommit fram till att det behövdes dubbelt så många hästar. Kalkylen byggde på att varje häst kunde bära 10 lispund, det vill säga 85 kilo, eller en tunna, och att den totala mängden proviant skulle räcka till 10 000 man i två månader.

 

Men Armfeldt höll fast vid sina egna beräkningar, som byggde på att arméns numerär var mindre och att maten skulle räcka i sex veckor.


Det var en lättnad. Men Hamilton var ändå bekymrad. Han trodde helt enkelt inte att det skulle vara möjligt att tvinga av allmogen mellan 3 000 och 4 000 hästar. Han krävde att grannlänen Kopparbergs, Västerbottens och Västmanlands län också skulle ställa upp med hästar. Men han fick ett blankt nej av kungen. Frisenheim däremot fick tillstånd att fråga om de tre länen frivilligt skulle kunna hjälpa till, och han lyckades få landshövdingarna att lova att bidra.


I början av juli gick ordern ut: senaste den 1 augusti skulle 3 000 hästar med en skjutsbonde per fyra hästar finnas marschfärdiga vid Järpe skans, ett par mil öster om Duved. Varje häst skulle ha en klövjesadel, två säckar och något slags skydd för att skydda lasten från väta.


I mitten av juli skrev både Frisenheim och Hamilton till kungen och redogjorde för sina farhågor när det gällde hästarna. Det fanns risk för att Västernorrland skulle gå under om länet tömdes på hästar under skördetiden. Djuren skulle vara helt utmattade när de kom fram till Järpen, och det var inte alls säkert att de hann fram dit i tid. Och varifrån skulle man skaffa foder till alla dessa tusentals hästar? Men kungen var som vanligt obeveklig. Planen skulle genomföras.


Insamlingen av hästar pågick under hela juli. Med de tre län inräknade som lovat att bidra med hästar frivilligt så var befallningsmännen sysselsatta med aktionen på över två tredjedelar av Sveriges yta: från Tornedalen i norr till Mälaren i söder. Operationen stötte på stora svårigheter. En del hästar blev sjuka och dog, andra rymde. Bönderna trilskades när de skulle lämna ifrån sig sina djur, en del skjutskarlar rymde hellre än följde med den långa vägen till Jämtland.


De första hästarna kom fram till Järpen i slutet av juli, men projektet var ändå svårt försenat. Hästarna fördes efter hand ytterligare en bit västerut och fick beta i skogarna mellan Duved och Staa.


Frisenheim var orolig för förseningarna. Han skickade dagligen expresser för att skynda på den kontingent som var på väg från Ångermanland. Men tidsplanen höll inte. De första dagarna i augusti hade bara drygt 1 000 hästar kommit fram.
Arméns avmarsch från Duved måste skjutas upp i två veckor bland annat på grund av trasslet med hästarna. På avmarschdagen den 18 augusti fanns ungefär 3 000 hästar på plats tillsammans med 700 skjutsbönder. Sedan fortsatte hästarna att komma ända till slutet av september.


En till synes omöjlig plan hade drivits igenom med järnhand och med stora uppoffringar för allmogen. Att bönderna inte fann sig godvilligt och utan att obstruera framgår av ett brev som Frisenheim skrev till Upphandlingsdeputationen om varför många hästar var i så dåligt skick:

 

  1.  att det verkar som de sämsta hästarna i landet har valts ut med flit till denna expedition, eftersom de flesta var helt eländiga när de anlände;
  2.  har de flesta med sig de odugligaste sadlar och säckar som kan tänkas, med vilka de förstnämnda hästen under så små bördor som 8 à 10 lispund på vardera blivit sönderbruten och de sistnämnda varit så små att man med största besvär har kunnat använda dem;
  3.  har allmogen varit så trilsk att de gärna låtit hästarna fara illa, brytas och fördärvas, ja alldeles gå förlorade, för att de skulle få bege sig hem igen så snart som möjligt;
  4. har många på vägen hemifrån rymt från häst och allt, varför man erfarit att många hästar sprungit vilsna i skogarna, och som man till en del med stor möda låtit samla ihop, så att de kunnat användas, men då har både säck, sadel och dräng fattats.

Ville ha sonen Daniel till hjälp

Gåspennan – Frisenheims viktigaste kommunikationsmedel. Gåspennan – Frisenheims viktigaste kommunikationsmedel.

Stora frågor och små detaljer i tusental. Det var mycket Frisenheim hade att hålla reda på och få genomfört. En desto större prestation med tanke på att han varken hade en laptop, telefon, e-mejl eller sms till sitt förfogande. Han fick förlita sig på papper, gåspenna och den långsamgående posten – och sitt minne.

 

Givetvis hade han ett litet fältkansli med sig, med ett arkiv som innehöll material han inte kunde klara sig utan. Det fanns ju massor av fakta, siffror och resonemang som han omöjligen kunde hålla i huvudet. Han behövde dessutom hela tiden papper, bläck, pennor, lack och annat kontorsmaterial.

Vanligtvis hade han också en kanslist, men under det jämtländska fälttåget var han för det mesta utan skrivarhjälp.

 

Hans ton var närmast desperat när han bad Hamilton se till att sonen, överauditören Daniel Frisenheim, skulle "skynda genom natt och dag" upp till Duved. "Jag är ensam, har ingen skrivhjälp, och Gud vet att här finns att göra."

 

Men hur det gick med den skrivhjälpen vet vi inte. Daniel hade tjänstgjort i Eda skans i Värmland. Men arméchefen Armfeldt ville gärna ha upp honom till sig. I en skrivelse till Upphandlingsdeputationen i juli framhöll han att alla de arrestanter som fanns vid regementena, alla de mål som borde avgöras, och alla de dagliga sysslor som fanns med juridiska ärenden gjorde det nödvändigt att Daniel fanns tillstädes i Armfeldts högkvarter.

 

Armfeldt hade bett Frisenheim att tala med Daniel om en förflyttning, men det gav ingen resultat förrän på hösten, eftersom Upphandlingsdeputationen ansåg att Daniel behövdes i Eda. Armfeldt å sin sida menade att Daniels arbetsuppgifter i Eda kunde skötas av andra auditörer. Vi vet att Daniel kom upp till Jämtland i början av november, men om han stannade i Duved eller for vidare till Armfeldt i Norge är okänt.

 

På sommaren 1718 hade det gått ett och ett halvt år sedan Frisenheim blev adlad, och nu började han plötsligt underteckna sina skrivelser med sitt adliga namn. Varför det tog så lång tid lär vi aldrig få veta.

En nypa salt till varje man

Dagsransonen med proviant för varje soldat i armén fanns fastställd. I den ingick en nypa salt, 16 gram närmare bestämt. Och de 16 grammen var livsviktiga för soldaterna – saltbrist leder snabbt till allvarliga symptom, bland annat extrem trötthet och kramper.


Det var Frisenheims uppgift att se till att soldaterna i den jämtländska armén fick sin saltportion. 16 gram per man – det låter ju som en lätt uppgift. Men vi ska komma ihåg att det handlade om 16 gram per dag till 10 000 man under sex månader – och då talar vi plötsligt om en stor volym som måste fram: nämligen drygt 28 ton! Först köpas, sedan transporteras långa sträckor, och till sist distribueras till trupperna.


Inför fälttåget var en stor sändning salt – inte mindre än 80 tunnor – på väg från Stockholm via Sundsvall till de jämtländska magasinen. Till Långå skans transporterades 20 tunnor från Gävle. Begreppet "tunnor" var ju ett mått, det var alltså inte självklart att saltet i det här fallet verkligen transporterades i tunnor. Frisenheim gav landshövding Hamilton rådet att se till att saltet packades i säckar som sedan kunde täckas med hudar till skydd mot regn och snö. Han påpekade också hur viktigt saltet var för "Hans Majestäts tjänst och truppernas hälsa".


Frisenheim hade vid den här tiden, i slutet av juni 1718, också från Hamilton fått veta att kungen inom kort skulle besöka Jämtland och inspektera trupperna och förberedelserna för fälttåget, "varför det är önskvärt att man dessförinnan kunde hinna med de nödvändiga åtgärderna; på det att allt måtte vara i gott skick." Men kungens resa norrut blev aldrig av.

Svår rapport till kungen

I månadsskiftet juni-juli 1718 vistades Frisenheim ett par veckor i Stockholm, innan det var dags att resa norrut till Duved. Vid den här tidpunkten var det en sak som tyngde Frisenheims sinne mer än någonting annat. Han hade fått order av kungen i Strömstad att skriftligen redogöra för läget i de jämtländska magasinen.


Rapporten skulle innehålla uppgifter om "vilka magasin som är samlade till den jämtländska armén, hur de är anlagda, vilka varor och hur mycket av vad som är upplagt i magasinen, vilka anstalter som träffats för anskaffning av ytterligare förråd, för malande, bakande, etc."


Frisenheim skulle skicka rapporten med en express till högkvarteret, "nästkommande lögardag", det vill säga lördagen den 5 juli. Detta fick han reda på av baron Görtz när de träffades för att dryfta logistiken kring fälttåget. Hans Majestät hade befallt Görtz att ge Frisenheim order om att ofördröjligen avlägga rapport om "Magazinets rätte och egentlige tillstånd", och vad det fanns för problem i anskaffandet av sådant som behövdes för "inbrottet" i Norge. Och det var bråttom, Frisenheim hade bara ett par dagar på sig.


Som han såg det var problemet om han skulle göra skillnad på sådant som redan fanns i magasinen och sådant som var på väg. Dessutom insåg han att magasinen inte på långt när var i det stånd som de borde vara i. Frisenheim visste att en av orsakerna till sakernas tillstånd var att olika befattningshavare misskötte sin uppgifter. Bristerna i förråden "förorsakas av en del befallningsmäns försummelse samt otillåten handel, med mera."


Han skrev till Hamilton och bad denne garantera att de spannmålstransporter som han begärt verkligen genomfördes, och att han ville göra sitt bästa för att "på alla sidor bevara Hans Majestäts nådiga omdöme". Han bad om Hamiltons stöd.
Frisenheim skrev att Hamilton lätt skulle kunna föreställa sig hur han var till mods, och hur betänkligt han tyckte att det var att göra en fullständig rapport om ett företag "vars fullbordan fortfarande har så mycket svårigheter med sig."


Vid sitt flera timmar långa möte med Görtz tog Frisenheim upp problemet med att skaffa alla de hästar som behövdes för fälttåget. Han fick det kärva svaret att det var hans sak att ordna. Görtz sade att Hans Majestät menade att man vid Eda delvis kunde använda oxar som dragdjur till artilleriet och infanteriet. Alla oxar skulle ju ändå inte slaktas samtidigt.


När Frisenheim invände att de oxar som kronan köpt in aldrig varit använda som dragare så fick han till svar att då fick man väl vänja dem vid det – eller helt enkelt skaffa fram tillräckligt många hästar. Deputationen tänkte i vilket fall som helst inte befatta sig mer med saken, förklarade Görtz. Frisenheim fick lösa problemet bäst han kunde.


Han försökte få några dagars uppskov med rapporten till kungen om underhållsläget för att hinna resa till Gävle och träffa Armfeldt och Hamilton innan han skrev den. Men det var tvärstopp. Den 5 juli skulle rapporten vara klar, och samma dag skulle Görtz skicka den till kungen.
Frisenheim skrev till Hamilton om sin ovilja mot att skriva rapporten till kungen. "Gud vet att jag inte velat skriva till Hans Majestät bara av den orsaken att jag i detta ärende funnit en sådan oordning."


"Icke desto mindre vill jag i möjligaste mån söka gå medelvägen", skrev Frisenheim vidare, "och med expressen till Hans Majestät berätta att magasinet befinns vara inrättat för 6 månader, utan att skilja på vad som verkligen ankommit eller inte."


Frisenheim hade begärt av landshövding Hamilton att denne skulle skaffa fram 5 000 oxar, "icke tvivlande på att det skulle fullföljas, eftersom jag vet att herr generallöjtnanten och guvernören gör sitt bästa".


Frisenheim hade också begärt att få 3 000 hästar, men han var osäker på hur Hamilton skulle lyckas med det. Onsdagen den 9 juli skulle Frisenheim träffa deputationen igen, och dagen efter skulle han resa norrut till Gävle för att konferera med Hamilton. Hans tidsschema var pressat. Han skrev att han skulle "genom natten fortskynda, på det att jag med herr generalen några timmar måtte få konferera."


Frisenheim skrev sin rapport till kungen på det sätt han skisserat för Hamilton – utan att skilja på det som verkligen fanns i magasinen och det som var på väg dit. Men han kände sig nu om möjligt ännu mer missnöjd över läget på underhållsfronten inför det förestående fälttåget.


Under det plågsamma arbetet med rapporten hade han i sin vånda kommit fram till att de pågående transporterna inte var tillräckliga. Den 9 juli skrev han till Hamilton att efter mycket funderande kommit fram till att "ingenting i världen kan förändra det som fattas i inrättandet av magasinen", om inte all den spannmål som var på väg från Stockholm i god tid fördes till Jämtland. Allmogen var fullt upptagen med att baka bröd till och ordna skjutsning för de regementen som var på väg upp till Duved. Det fanns bara en utväg – att låta regementena ta hand om provianten när de passerade städerna längs kusten och ansvara för att den kom fram till magasinen.


Den 12 juli kom Frisenheim till Gävle för några dagars överläggningar med Armfeldt och Hamilton. Frisenheim tvivlade fortfarande på att de optimistiska löften han gett Karl XII i sin rapport verkligen skulle kunna infrias. Han ansåg att han inte längre kunde hålla kungen i okunnighet om det exakta läget. Den 14 juli skrev han en ny – och fullständig – rapport, där han redogjorde för bristerna i magasinen och orsakerna till dem. Nu skrev han till skillnad från den förra rapporten på eget initiativ, och han var tydligt lättad över att komma med en sannare bild, även om den var mer pessimistisk och kunde uppfattas som en varning till kungen att överhuvudtaget genomföra fälttåget:

 

  • Vid marschen mot Duved hade trupperna i stor utsträckning måst få sin proviant ur magasinen.
  • Allmogen hade varit tvungen att äta upp mycket av den säd som de tilldelats för att baka bröd till magasinen.
  •  Jämtlands regemente hade helt enligt kungens order med sig proviant från rotarna för sex veckor, men det mesta av den var oätlig. Hälsinge regemente hade inte med sig några förnödenheter alls.
  • Skansarnas besättningar kunde inte skaffa någon proviant, utan var tvungna att försörjas ur magasinen.
  • Bönderna hade fått utsäde från magasinen.
  • Alla officerare och deras drängar måste få sin proviant ur magasinen, eftersom det inte fanns en enda tunna spannmål till salu i Jämtland.
  • Det var stora svårigheter med transporterna av spannmål till Jämtland.
  • Det skulle bli mycket svårt att anskaffa alla de hästar som måste följa med armén med proviant till Norge.

Ifrågasatte hela fälttåget

Frisenheim visste mycket väl att kungen inte skulle reagera nådigt på det här budskapet. Ändå dristade han sig att antyda att hela företaget borde ställas in: "Detta har jag inte kunnat underlåta att underdånigt berätta för Ers Majestät, för att Ers Majestät må ha kunskap om allt, innan trupperna i Jämtland kommer fram till bestämmelseorten."


Vi vet inte vad Frisenheim hade för förhoppningar på kungens svar, om han verkligen trodde att denne skulle ompröva beslutet att genomföra fälttåget. Om han hade några sådana förhoppningar så måste han ha blivit besviken när kungens svar kom. Frostigt och kompromisslöst konstaterade han bara att det var Frisenheims uppgift att se till så att underhållet fungerade, och att det inte var tal om några funderingar på att ställa in fälttåget:


"Eftersom magasinsverksamheten där uppe är anförtrodd till er, så har ni att dra försorg om att det som tas ur magasinen blir ersatt i rätt tid, på det sätt som det låter sig göras, emedan det inte längre går att göra några ändringar med de trupper som beordrats till Jämtland".


Det var ingen ände på allmogens lidanden i landshövding Hamiltons län under det ödesdigra året 1718. Missväxten gjorde att folk svalt och var så försvagade att de hade svårt att orka med normala dagsverken i jordbruket. Unga män var en sällsynthet i byarna – det flesta tjänstgjorde i armén, och många av dem hade stupat eller dött i fältsjukan.


Nu drabbades dessutom befolkningen längs vägarna ända nere ifrån Mellansverige och upp till Duved hårt av de stora truppförflyttningarna upp mot norska gränsen. Från Medelpad och Ångermanland tog Frisenheim emot otaliga klagomål från befolkningen om alla de bekymmer som inkvarteringen av trupperna vållade.


Han skrev till landshövding Hamilton och bad om dennes hjälp att göra något åt problemet. Både den fattige bonden och den förmögne ståndspersonen led, och Frisenheim påminde Hamilton om några saker som borde rättas till:

 

  • Den bonde som hade en officer inkvarterad hos sig var bara skyldig att ordna husrum. Allt annat måste officeren själv ordna. Oftast inkvarterades officerarna i de bästa husen, det vill säga hos de förmögnaste familjerna, och därför menade Frisenheim att en bonde som hade en officer inkvarterad hos sig också kunde ta sig an en eller flera soldater.
  • Ståndspersonerna borde också hjälpa till med inkvarteringen. I bland annat Värmland och Skåne förskonades varken säterier, prästgårdar eller bruk från inkvarteringsplikten. Och det var helt enligt Hans Majestäts vilja, framhöll Frisenheim.
  • De fattiga bönder som inte hade någon mat till sina egna borde befrias från inkvartering. Befallningsmännen som kände till hur var och en hade det borde kunna se till så att ingen led orätt.

I slutet av juli hade Frisenheim gjort allt han kunnat för att underhållet av den jämtländska armén skulle fungera. Han var själv inte alls nöjd med resultatet av sina ansträngningar: förutsättningarna för fälttåget var helt enkelt för dåliga. Han hade ju till och med försökt varna kungen och få honom och skjuta upp hela projektet.


Nu fick det alltså bära eller brista. Frisenheim var orolig och fylld av onda aningar när han gav sig iväg till Duved för att på plats i operationsbasen för fälttåget försöka göra det bästa möjliga av situationen.

 

Fortsätt läsa här…

…eller gå till innehållsförteckningen.

Den enda resehandbok som fanns på Frisenheims tid var "Then Swänske Ulysses Eller En Nyttig Rese-Book" från 1709, en kombinerad rese- och bönebok. Den innehöll information om avstånden mellan städer, vägarnas sträckning och gästgiverierna. Författare var regementspastorn Peter Olofsson Warnmarck. (Klicka på bilden så blir den större)