Det omöjliga fälttåget

"Vi måste lösa problemen, annars går hela armén förlorad så sant som Gud lever, men jag kan tydligt se att om varje man gör ett hederligt arbete så kan vi klara det"

 

(Frisenheim till landshövding Hamilton inför det jämtländska fälttåget)

Det svenska anfallet mot Norge 1718 var egentligen otänkbart – det skulle med den tidens militära tänkande och resurser helt enkelt inte gå att genomföra. Orsaken var att de norska bygderna var för magra och odlingsmetoderna för ineffektiva – det var omöjligt ens för en liten armé att överleva på vad det norska jordbruket kunde ge.


Anfallet på Norge 1716 hade visat på svårigheterna – och det var ändå bara en begränsad operation. Nu handlade det om att 50 000 man skulle överleva i Norge under lång tid.


Det var omöjligt – den enkla sanningen var den att man bara kunde föra krig med större arméer i trakter som kunde livnära soldaterna – jordbruket måste producera så mycket att livsmedlen räckte till inkräktarna också. Så var det inte i Norge –och inte i Sverige heller, för den delen. Inte på långa vägar. De enda bygder som egentligen kunde föda stora arméer fanns på kontinenten.


Men Karl XII, som ansåg att det var helt nödvändigt att genomföra ett omfattande fälttåg i Norge kläckte en idé som var genial, 200 år före sin tid, och som för generalerna till en början måste ha tett sig ogenomförbar, för att inte säga vansinning.


Kungens plan kan sammanfattas i en mening: Om det inte finns någon mat i krigsområdet får man ta den med sig.
Senare tiders militära teoretiker har skapat ett ord för metoden – magasinskrigföring. Men Karl XII var först med idén – efter honom låg den på is i ett par hundra år, tills järnvägar, utbyggda vägnät och så småningom flygförbindelser gjorde det möjligt att genomföra den.


Om det inte finns någon mat, så får man ta den med sig. Det låter enkelt, men hindren var i det närmaste oöverstigliga. Det krävdes enorma mängder med livsmedel för mätta en armé på 50 000 man i månader. Sådana mängder mat fanns inte i ett Sverige som varit i krig i 18 år och som dessutom drabbats av missväxt både 1717 och 1718. Dessutom var de logistiska resurserna för dåliga – det krävdes en enorm transportapparat för att frakta tusentals ton förnödenheter från Sverige till de två operationsområdena: södra Norge och Tröndelag. Vi ska minnas att allt måste fraktas på klövjehästar, på hästdragna vagnar eller slädar.


Men Karl XII hade bestämt sig, och han hade under hela sin tid som enväldig kung demonstrerat en märklig förmåga att få de order han utfärdade genomförda – även sådana som vid första påseendet såg omöjliga ut.


När kungen hade bestämt sig kom han fram till att fälttåget skulle genomföras på vintern – ännu en tanke som fick hans generaler att häpna. Krig förde man ju på sommaren, på vintern låg man i vinterkvarter. Det var en av den dåtida krigskonstens grundprinciper.


Men Karl XII hade räknat ut att ett vinterfälttåg var den enda lösningen på det svåra livsmedelproblemet. Han hade återigen kläckt en idé som var lika enkel som genialisk: ett vinterfälttåg innebar att både soldaterna och hästar åt av det som jordbruket producerat under föregående sommar – samma mat som de skulle ätit om de legat i vinterkvarter.


Och plötsligt hade hela det gigantiska underhållsproblemet reducerats till hur man skulle ordna transporterna av förnödenheterna fram till krigsskådeplatserna. Det var ingen enkel uppgift det heller, men kungen var säker på att det skulle gå.


Ett infanteriregemente behövde 15 ton livsmedel per vecka för att överleva. För att få fram sex veckors underhåll till regementet krävdes 180 fyrspända vagnar.


En annan fördel med ett vinterfältåg var att det skulle vara lättare för den svenska armén att ta sig fram i den besvärliga norska terrängen när kärr, myrar, bäckar och älvar var isbelagda. Dessutom skulle de dåliga vägarna hålla bättre för de tunga transporterna och kreatursdrifterna när marken var frusen.

Karl XII bodde under hela sin tid i Lund i det här huset i hörnet av Svanegatan och Stora Södergatan. Professor Martin Hegardt och hans familj som ägde huset fick flytta när kungen utsåg deras hus till högkvarter. 

Kungen hemlighöll målet

Karl XII hade ända sedan det misslyckade anfallet mot Norge 1716 planerat att göra ett nytt försök. Men det slutliga målet med operationen var det bara kungen själv som kände till.


En möjlighet är att han helt enkelt ville tvinga den danske kungen Fredrik IV till eftergifter, eller också ville han med Norge kompensera de stora förluster av territorium som kriget fört med sig. Fälttåget kan också ha varit det första steget i en större plan som innebar att svenska trupper när Norge var erövrat skulle skeppas över till Skottland eller Danmark.

 

Uppgifterna om Skottlandsplanen kan dessutom ha varit ett led i en svensk desinformationskampanj. Ingen vet – Karl XII avslöjade aldrig sina avsikter ens för sina närmaste befälhavare.
Det fanns i kungens omgivning andra idéer om hur Sveriges strategiska situation skulle kunna förbättras. Men Karl förkastade allihop. Fredrik av Hessen som var gift med kungens syster Ulrika Eleonora och befälhavare över den svenska armén gillade inte alls tanken på ett nytt anfall mot Norge. Den vilda naturen med berg och fjordar gjorde att man borde hålla sig därifrån, ansåg han. Och många av de höga officerarna instämde.


Fredrik försökte få kungen att avstå från att ge sig in i Norge – erfarenheterna från 1716 avskräckte – men Karl XII hade bestämt sig och då kunde inget få honom att ändra sig.
Det var otänkbart att kritisera kungen – så istället fick hans försteminister Georg Heinrich von Görtz skulden för beslutet att anfalla Norge – liksom han fick skulden för i stort sett allt som ogillades eller misslyckades. Det skulle till sist kosta honom huvudet.


Förberedelserna för anfallet tog tid. Kungen ledde dem från Lund, där han slagit sig ned på hösten 1716, efter nederlaget i Norge. År 1717 och första halvåret 1718 ägnade han helt åt att planera det nya företaget. 1718 var den svenska arméns numerär uppe i 60 000 man, en imponerande siffra med tanke på att kriget pågått i 18 år och att en hel armé gått förlorad i Ryssland.


Huvudarmén med 40 000 man ledda av kungen själv skulle angripa det norska försvarssystemet runt Oslofjorden, medan generallöjtnant Carl Gustaf Armfeldt med 10 000 man fick till uppgift att från Jämtland erövra Trondheim. Resten av armén – runt 10 000 man – avdelades att skydda Sverige mot angrepp från Ryssland eller Danmark.
Planeringen av underhållet förutsatte att alla förnödenheter skulle tas med från Sverige – och det var ett giganstiskt projekt. För att det överhuvudtaget skulle gå att genomföra anlades magasin längs gränsen. I Strömstad, Västra Ed, Holmedal, Eda och för den jämtländska armén i Duved.
Magasinen fylldes med allt som armén behövde – från proviant och furage till tobak, brännvin och hästskor. Förråden skulle räcka i sex månader, och bara livsmedlen och hästfodret uppgick till 65 000 ton.


Det var naturligtvis den svenska redan hårt prövade allmogen som skulle producera allt det som armén behövde och sedan transportera det till magasinen. Visserligen fick de betalt för sina varor, men bara i nödmynt. Böndernas situation försvårades ytterligare av att skördarna var mycket dåliga både 1717 och 1718.


Den logistiska apparaten kring fälttåget var enorm. Först skulle allting forslas till förråden, och sedan från förråden ut till förbanden. Bara för att transportera varorna från böndernas gårdar till förråden krävdes 120 000 vagnslaster och omfattande sjötransporter.


Forbönderna fick betalt för sina insatser med nödmynt. Detta och körningarnas omfattning ledde till missnöje. I hela landet, och speciellt i Jämtland, protesterade bönderna mot körningarna: de vägrade helt enkelt att utföra dem och gav med sig först när kungen hotat dem med hårda straff.


Karl XII:s plan innebar att huvudarméns transportresurser var avpassade att kunna serva armén med alla förnödenheter den behövde inom tio mils avstånd från magasinen i Eda, Holmedal, Västra Ed och Strömstad. När vintern kom och med den slädföret fördubblades avståndet.


Huvudarméns uppgift var att erövra tre fästningar: i Kristiania, Fredrikstad och Fredrikshald, och de låg inom det område som transporterna av förnödenheter kunde nå. Fälttåget skulle vara genomfört och målen nådda i april 1719 – då skulle de flesta soldaterna skickas hem för att delta i vårbruket – de var ju bondpojkar nästan allihop.

Jämtland var vid tiden för det Armfeldtska fälttåget närmast en ödebygd. I hela landskapet fanns bara omkring 1 700 gårdar. Antalet invånare var inte mycket större än antalet soldater i Armfeldts armé – 12 000 personer.

Tusentals ton med förnödenheter

Den 22 juli 1717 fick Johan Henrik Frisenheim sitt uppdrag av Karl XII. Han skulle ansvara för underhållet av den jämtländska armén under det norska fälttåget.


Operationsbasen för anfallet mot Trondheim var Jämtland. En armé med 10 000 man – 3 000 man kavalleri och 7 000 infanterister – skulle marschera upp genom bygderna, och sedan skulle hela arméns underhåll skötas därifrån.


Jämtland var vid den här tiden närmast en ödebygd. Oändliga skogar och fjällområden. I hela landskapet bodde bara ungefär 12 000 människor, fördelade i omkring 1 700 gårdar, utspridda på en yta på 34 000 kvadratkilometer - åtta procent av Sveriges yta. Invånarantalet var alltså bara obetydligt större än numerären i Armfeldts armé.


De 12 000 jämtarna hade det svårt. Praktiskt taget alla vapenföra män var inkallade under fanorna. I Jämtland precis som i resten av Sverige var det sällsynt med män mellan 20 och 40 år som fortfarande var hemmavid. Missväxt och hungersnöd hade drabbat bygderna gång på gång under de senaste decennierna, senast både 1716 och 1717.
Många var undernärda och orkade inte med sina dagsverken. Och inte såg skörden ut att bli bra 1718 heller. I början av juli stod kornet kring Storsjön bara "en tvärhand" över marken.
Hur svårt folk hade det framgår med all önskvärd tydlighet av ett brev som landshövdingen i Västernorrland Hugo Hamilton skrev till Upphandlingsdeputationen i Stockholm:


"som bekant är landet av en allmän hunger plågat så att allmogen överallt måste nöja sig med barkbröd och således omöjligt något bröd här i länet för krigsfolket står att erhålla." Hamilton skickade till makthavarna i Stockholm med ett prov på det barkbröd som folket tvingades äta. Det var bakat av agnar, höavfall och ljungknopp.


Både Frisenheim och Hamilton visste att den redan hårt drabbade befolkningen i Norrland nu skulle få utstå nya svåra prövningar.


Vägnätet som var en förutsättning för transporterna av tusentals ton med förnödenheter var uruselt, under en del av året helt oframkomligt. Frisenheim måste ha varit skakad när han insåg svårighetsgraden i den uppgift som kungen gett honom.


Den innebar att proviant för sex månader till 10 000 man skulle anskaffas. Frisenheim skulle också förse förbandens trossar med livsmedel för de inledande sex veckorna av fälttåget, de sex veckor som kungen räknade med att det skulle ta att erövra Trondheim. Senare, när det blev slädföre skulle de förnödenheter som lagrats i Jämtland flyttas till trupperna i Norge.


Dessutom hade armén med sig 7 000 hästar som behövde foder varje dag. Dagsbehovet för varje soldat var fastställt och såg omräknat till dagens måttsystem ut så här:

 

  • Bröd: 6, 3 hekto
  • Gryn: 0, 3 liter
  • Kött: 2,8 hekto
  • Salt: 16 gram


Med utgångpunkt från den tilldelningen ser den jämtländska arméns behov för sex månader ut så här:

 

  • Bröd: 1 100 ton
  • Gryn: 540 liter
  • Kött: 500 ton
  • Salt: 30 ton


Sammanlagt över 2 000 ton proviant som först skulle utkrävas av bönderna, och sedan transporteras från hela Norrand och en del av mellansverige till Jämtland, och därefter till Norge. Allt på urusla vägar, med det enda transportmedel som fanns – hästen. Och detta var ändå inte allt. Soldaterna i Armfeldts armé skulle dessutom ha dricka, brännvin och tobak.


När det gällde hästarna var Frisenheims uppgift att skaffa fram furage till de hästar som användes i transporterna mellan Jämtland och armén i Norge. Att ordna foder till arméns mellan 3 000 och 4 000 reguljära hästar bedömdes inte som möjligt. Det ansågs heller inte nödvändigt eftersom anfallet skulle äga rum medan det fortfarande fanns bete i markerna.

 

Förutsättningarna för att Frisenheim skulle kunna lösa sina uppgifter var allt annat än gynnsamma: brist på mat i hela landet, dåliga vägar, brist på hästar. Uppdraget var svårt – närmast omöjligt. Men han satte igång med sin vanliga entusiasm.


En rapport från den 2 april 1718 visar att det redan fanns stora mängder förnödenheter i magasinen. Spannmålen, mjölet och brödet skulle räcka till 5 000 man i sex månader. Men sovel var det ont om, det räckte bara till 600 man.

 

Den 18 augusti, dagen före arméns uppbrott från Duved, redogjorde Frisenheim för den situationen och uttryckte sina farhågor i en rapport till kungen: "Måste frukta att brister i ett eller annat kan uppstå."


Frisenheim berättade att en del av den hopsamlade spannmålen måste lämnas tillbaka till bönderna, eftersom de saknade utsäde. Han antydde till och med att kungen kanske borde skjuta upp hela fälttåget. Men kungen var obeveklig:


"...som magasinsverksamheten där uppe i orten Eder anförtrodd är, så haver I att draga försorg att vad utur magasinen blivit taget må i rättan tid åter bliva ersatt, på vad sätt det och ske kan, emedan ingen ändring med de till Jämtland beordrade trupperna nu mera står att göra."

 

Kungen hade bestämt sig – operationen skulle genomföras, hur dåliga oddsen än var.

Det Armfeldtska fälttåget som det kom att gestalta sig. Från Duved via Skalstugan och Stene till Stjördal och vidare till Trondheims-trakten. Den katastrofala hemmarschen gick över Tydalsfjällen till Handöl.

Svåra förutsättningar

Förutsättningarna för den Armfeldtska arméns fälttåg i Tröndelag var annorlunda – och svårare – än för anfallet mot södra Norge. Avståndet mellan basen i Duved, där också huvudmagasinet fanns, och anfallsmålet Trondheim var längre, mellan 15 och 20 mil, beroende på vilken väg man valde. Det innebar att det var omöjligt att underhålla armén från Duved innan det blev ordentligt slädföre, så att fororna kunde avverka dubbelt så långa distanser som när det var sommarväglag.


Det var en komplikation, men kungen var orubblig: Norges Nordanfjellska armé måste oskadliggöras för att den inte skulle kunna omgrupperas söderut och förstärka den Sunnanfjellska armén. Dessutom var Tröndelag ett ekonomiskt viktigt område för danskarna.


Hela planeringen av fälttåget i Tröndelag utgick från underhållsfaktorer. Eftersom avståndet till Trondheim var för långt för att underhållet skulle kunna klaras från Sverige innan det blev slädföre måste anfallet starta medan det fortfarande fanns bete till alla arméns djur under marschen – ungefär 7 000 hästar och dessutom ett par-tre tusen slaktkreatur som måste ha tillräckligt att äta.


Avmarschen från basen i Duved bestämdes till den 4 augusti. Sedan gav kungen Armfeldt sex veckor att besätta Tröndelag. Armén skulle alltså ha med sig förnödenheter som räckte till de sex veckorna.


Soldaterna i den Armfeldtska armén fick nöja sig med en lite snålare tilldelning av mat än sina kamrater i huvudarmén, där den dagliga ransonen motsvarade ungefär 3 000 kalorier plus ett litet bidrag i pengar. Armfeldts folk fick ungefär 2 800 kalorier per man och dag, men hade istället ett något större kontantbidrag.


Tanken var givetvis att soldaterna för pengarna skulle kunna köpa en del av den mat de behövde: bidraget skulle räcka till att livnära dem under ungefär en av de sex veckor som fälttåget skulle vara enligt planen. Vid uppbrottet från Duved förde armén därför med sig ungefär 50 kilo livsmedel per man. Den största delen fraktades på hästar, och en mindre del var slaktkreatur som drevs fram där armén marscherade.


Sådan såg planen ut för magasinskrigföringen. Den svåra uppgiften att se till att soldaterna i Armfeldts armé fick den mat de behövde i ödemarken och på fjällvidderna i Jämtland och Tröndelag tilldelades två personer: krigsrådet Johan Henrik Frisenheim och landshövdingen i Västernorrlands län Hugo Hamilton. Frisenheim ansvarade för logistiken. Han skulle se till att tillräckliga mängder förnödenheter fanns på rätt plats vid rätt tidpunkt. Hamiltons jobb var att se till att hans redan hårt pressade undersåtar i länet skötte sina plikter när det gällde att leverera allt det som krävdes för att hålla armén vid liv.


Karl XII:s beslut att genomföra ett fälttåg med hjälp av magasinskrigföring hade inte varit möjligt om han inte kunnat använda sig av forbönderna. En av de viktiga parametrar kungen hade att ta hänsyn till när han planerade anfallet mot Norge var hur mycket gods som kunde förflyttas med hjälp av forbönderna. Ett exempel är att Frisenheim kalkylerade med att det skulle vara möjligt att transportera 2 100 ton varor från hamnstäderna vid ostkusten till armén i Norge. Om vi räknar med att varje fora transporterade 200 kilo skulle det ha gått åt 12 500 hästforor för att få fram allt tll armén.


Den Armfeldtska armén inledde marschen mot Trondheim den 18 augusti – två veckor försenad – och den 30 oktober red kungen in i södra Norge med en kavalleristyrka, följd av infanteriet.


Någon vinterutrustning i form av varma kläder hade den Armfeldtska armén inte med sig. Det bankrutta Sverige kunde inte få fram några vinterkläder till sina soldater. Det skulle visa sig ödesdigret.


Norrmännen i södra Norge bjöd inte mycket motstånd, men svenskarna fick ändå stora problem redan från början. Värst var de dåliga vägarna: både sommaren och hösten hade varit ovanligt regniga, och nu var vägarna förvandlade till lervälling. Dessutom hade norrmännen genomfört den brända jordens taktik: de hade skaffat undan allt som var ätbart och bränt stora områden.


Den svenska armén banade sig under Karl XII:s ledning mödosamt framåt. Trots noggranna förberedelser fungerade inte underhållet. Soldaterna svalt och frös. Men i början av november var man ändå framme till Fredrikshald: svenskarna hade nu erövrat i stort sett allt territorium öster om Glommen, från Fredrikstad i söder till Blakjer i norr.


Det enda hinder som nu fanns kvar på vägen mot Kristiania var Fredrikstens fästning. Belägringen inleddes den 20 november. Vi vet alla vad som hände i en av de leriga löpgravarna tio dagar senare.

 

Fortsätt läsa här…

…eller gå till innehållsförteckningen.

Karl XII kläckte idén till det norska fälttåget...

...hans svåger Fredrik av Hessen satte sig emot den...

...och Georg Heinrich von Görtz fick skulden för katastrofen.