Den långa marschen

"Det skall vara mitt högsta nöje om jag förmår prestera något nyttigt"
(Frisius till Karl XII)

Vid månadsskiftet september-oktober 1714 nådde Armfeldt med sin hungrande och frysande armé fram till Torneå: de lämnade finsk mark och kom in i Sverige. Den 11 oktober hade Frisius kommit till Nederkalix, där han sammanträffade med Armfeldt och armén, som nu var grupperad i Torneå, Kalix och Kemi socknar "som är en trakt på 7 mil".


Reträtten hade inte förbättrat arméns situation och Frisius uppgift blev inte lättare av det faktum att den lämnat Finland och kommit in i Sverige. Det var en utfattig och glest befolkad landsända man kom till. Armén bestod av cirka 4 000 man – men det var inte allt. Med den följde mellan 7 000 och 8 000 flyktingar – många av dem anhöriga till krigsfolket – som också måste livnäras. Den boskap som armén haft med sig hade slaktats eftersom det inte fanns något foder.


Både soldater och civila levde i misär. Underhållsproblemen var gigantiska. Västerbotten kunde inte försörja de 12 000 människor som kommit från Finland. Armfeldt hade utan tillstånd tömt ett spannmålsmagasin som var avsett för flottan, helt enkelt för att folk inte skulle svälta ihjäl. Och Frisius fick slita hårt för att skaffa fram den allra nödvändigaste till de hungriga, illa klädda och demoraliserade soldaterna. Många av dem hade "icke skjorta på kroppen, eller det ringaste på fötterna, utan går helt barfota."


Allmogen i trakten där armén var förlagd var ovillig att bidra med förnödenheter. Bönderna använde snarare sin flit till att gömma undan sina förråd, skrev Frisius ilsket. Först sedan både Armfeldt och Frisius kommit med "varjehanda övertalningar och försäkringar" om att de skulle bli gottgjorda av överheten gick det lite bättre.


All den boskap som flyktingarna förde med sig var ett stort problem. Djuren var den enda egendom som de lyckats rädda undan fienden, men nu åt kreaturen upp de små förråd av furage som fanns och som knappt räckte till arméns behov.


Frisius föreslog kungen att han omedelbart skulle köpa djuren och slakta dem till arméns behov. Någon omedelbar betalning kunde han inte erbjuda, eftersom han fortfarande inte hade fått betalt för sina förskott. Men om kungen godkände det kunde han använda de 20 000 daler silvermynt som handelsmannen Johan Paul Häublein ställt till förfogande.


Armfeldt beskrev i en rapport det förtvivlade försörjningsläget "vilket inte sker av något begär eller vana att beklaga sig, utan av ren nöd."


Frisius föreslog i en skrivelse till landshövdingen i Västernorrland, Alexander Stromberg i Gävle, att flyktingarna skulle evakueras från länet. Landshövdingen höll med honom helt och hållet – han ville också att flyktingarna skulle föras vidare söderut. Men det var en känslig fråga. Man kunde inte börja förflytta folk med våld, menade landshövdingen. Det var ju av kärlek till konungen och fosterlandet som de hade flytt. Karl XII hade ju själv gett order om att befolkningen skulle följa med armén. Men han hade inte tänkt på konsekvenserna: tusentals flyktingar i ett redan utarmat område.


Den finska arméns uppgift var att skydda Norrland mot ryssarna, men den blev samtidigt en stor belastning för hela landsändan.


Armfeldt vidtog drakoniska åtgärder. Han lät med löfte om betalning senare lägga beslag på all spannmål som fanns i de trakter där armén var förlagd, och tvingade bönderna att slakta sina kor; fodret behövdes till arméns hästar. Han gav också landshövdingen order om att se till att driva bort alla de flyktingar som följt med armén.


Vid årsskiftet var Frisius tillbaka i Umeå. Den 29 december skrev han på Armfeldts uppdrag en promemoria till landshövding Ramsay om situationen.


Armén hade blivit kvar i Torneå och Kalix socknar längre "än någon från början kunde tro", som Frisius uttryckte det.
Kavalleriet skulle stanna i Torneå även i januari, om det bara gick att ordna fram furage. Men hela armén kunde omöjligen bli kvar där, så infanteriet hade den 15 december ryckt söderut till Piteå och Skellefteå.


Nu var Frisius mycket angelägen om att få besked om vad det fanns för förråd i de trakterna, dels förnödenheter till manskapet och dels furage. Han skulle resa till Stockholm i januari och då var det viktigt att han av "höga överheten" kunde ordna fram sådant som fattades.


Frisius hade en märklig förmåga att skaffa fram förnödenheter – även i de mest hopplösa lägen. Nu berättade han för landshövding Ramsay att han på sin resa mellan Kalix och Umeå "av några ståndspersoner köpt upp all den spannmål som jag kunnat komma över". Han tillade kryptiskt att han lyckts med uppköpen trots att han "därtill av överheten inte haft de ringaste pengar till hands och mina i Kunglig Majestäts tjänst tidigare gjorda lån är obetalda". Hur bar han sig åt?


Landshövdingen hade tidigare under hösten påbjudit att var och en i länet skulle slakta en del av sin boskap, så att det hö som sparades på det sättet kunde ställas till arméns förfogande. Men det var inte många som hade efterlevt det påbudet, konstaterade Frisius i sin promemoria till landshövdingen. Han uppmanade Ramsay att utfärda en ny order där han allvarligen anbefallde alla att ofördröjligen slakta en del av sin boskap, särskilt ungdjur och oxar, och behålla mjölkande och dräktiga kor. Frisius framhöll att armén låtit slakta den boskap som officerarna haft, liksom alla överfödiga hästar.


Flyktingarna fyllde hela landsänden, menade Frisius. Och de konsumerade en hel del livsmedel och furage som armén borde ha fått. Det förorsakade stora olägenheter för trupperna som var tvingade att stanna där de var, medan flyktingarna hade möjlighet att fortsätta vart de ville. Landshövdingens olika påbud om att de skulle fortsätta till andra trakter hade de inte brytt sig om, och nu ville Frisius veta om han hade för avsikt att gå ut med fler och kraftfullare uppmaningar till flyktingarna.


Den finska armén var i själva verket nu vid årsskiftet 1714-1715 helt oduglig till operationer. Trupperna var så illa klädda – Frisius kallade det för deras "allt för svåra nakenhet" – att de under den kyla som rådde inte kunde göra någon tjänst. En del kunde inte ens gå ut ur sina kvarter. Situationen hade blivit marginellt bättre tack vare att allmogen hade lånat ut kläder till soldaterna.


Tack vare de nya kläderna kunde Armfeldt i mitten av december trots det stränga vintervädret flytta armén i en hastig marsch drygt 20 mil söderut, till trakten av Skellefteå. Förflyttningen var helt nödvändig – det fanns inga förnödenheter kvar i det ursprungliga grupperingsgområdet Torneå-Kalix-Kemi.


Armfeldt hade lovat att de som lånade ut kläder till soldaterna skulle få dem tillbaka så snart som trupperna kommit fram till sina nya kvarter. Nu bad Frisius landshövdingen att genom kronobetjänterna skaffa fram mer kläder från folket i Västerbotten: framförallt pälsar och strumpor, "så att de eländigaste soldaterna kunde skyla kroppen".


Frisius beskrivning av läget var mycket dyster. Han rapporterade att "nakenheten mer och mer tar överhanden, så att åtskilliga av soldaterna blivit mycket illa medfarna av kölden."


Nu var det helt nödvändigt, underströk Frisius, att allmogen försåg soldaterna med pälsar och strumpor. Annars skulle armén vara helt värdelös om "något fientligt vore å färde."
Det som befolkningen bidrog med av kläder kunde sedan avräknas från deras kommande utlagor till kronan, menade Frisius. När det gällde allmogens förmåga och vilja att bidra till arméns underhåll så hotade han med att som en sista utväg låta trupperna bo hemma hos bönderna, som då också fick förse dem med husmanskost.


Det var en bättre lösning än att hela armén tvingades förflytta sig till Ångermanland. Där väntade bara total undergång, skrev Frisius, eftersom där inte fanns de ringaste förråd. "Men i det här länet finns förmodligen underhåll i de mängder som behövs, till dess tillförsel kan ske från andra orter."


Någon av de sista dagarna i december 1714, den 30 eller 31, begav sig Frisius på general Armfeldts order iväg på en ny lång resa – till Stockholm igen. En resa på 80 mil i släde i vinterkyla genom ödsliga trakter. Avsikten var att han på plats i huvudstaden skulle informera "höga överheten" om den finska arméns svåra situation och sätta press på bland annat rådet tills han verkligen fick de pengar som krävdes för att armén skulle överleva. Det var inget lätt jobb – han skulle bli kvar i Stockholm i åtta månader, ända fram till september.

I slutet av december begav sig Frisius ut på en ny lång resa: 80 mil i släde i vinterkyla och på usla vägar. 

30 000 flydde till Sverige

I takt med att Finland och de baltiska provinserna ockuperades av ryssarna flydde befolkningen till Sverige. Det fanns flera orsaker till att flyktingströmmen blev så omfattande. Dels var ryssarna ökända och skrämmande med sina obegripliga seder och främmande religion. Dels flydde folk inom sitt eget land, det var lättare än att ta sig till ett främmande land, och det fanns ingen risk att man skulle bli avvisad vid gränsen.

 

Dessutom uppmanade kungen sina undersåtar att fly – det var ett bevis på lojalitet mot honom att inte stanna kvar och låta sig styras av tsar Peter. Det var i ett brev till rådet som Karl XII i mars 1711 – ett knappt år efter Viborgs fall – kom med uppmaningen om att medborgarna skulle fly undan ryssarna, så att de inte skulle riskera att föras bort som slavar till Ryssland.
Den skräckbild som folket i det svenska riket hade av ryssarna i början av 1700-talet hade målmedvetet byggts upp av centralmakten: ryssarna var aggressiva och hotfulla och hade som mål att förtrycka svenskarna. De var rena antitesen mot Sverige som representerade godheten: en rättfärdig, moralisk och fredlig nation. Det var enkelt för staten att bygga upp de här bilderna genom kyrkan och länsförvaltningarna. Invånarna hade ingen möjlighet att kontrollera vad som var sant: det var ju staten och kyrkan som hade ensamrätt på informationsspridning. Bilden av ryssarna gjordes ännu mer skrämmande genom de rykten om alla deras grymheter som spred sig genom Finland.


Flyktingarnas väg från hemorten till landet på andra sidan havet var lång, farofylld, mödosam, och psykiskt utmattande. De flesta hade ju innan de anträdde den långa resan aldrig varit utanför sina hemsocknar. Även om sjöresan över Östersjön kunde vara nog så farlig var flykten trots allt enklare för dem som kunde ta sig till Sverige på det viset. För de många tusen som tvingades gå till fots runt Bottenviken var det fråga om ett mycket tidsödande, utmattande och farligt företag. För de som gick från södra delen av Finland till Stockholm handlade det om en vandring på över 150 mil.


Den ryska ockupationen av Finland varade i sju år, mellan 1714 och 1721, en period som gått till historien som den stora ofreden. Finlands befolkning uppgick till mellan 370 000 och 400 000 personer. Av dem flydde nästan var tionde – uppskattningsvis cirka 30 000 till Sverige. Det var tungt slag mot det finska samhället – allrahelst som i stort sett alla ämbetsmän, präster och en stor del av ståndspersonerna gav sig iväg. Alla landshövdingarna flydde, tillsammans med sina landssekreterare och landskamrerer, liksom alla de elva professorerna vid Åbo akademi. Förvaltningsapparaten bröt samman.


De ryska ockupationsstyrkorna i Finland varierade från 15 000 till 25 000 man. De for tidvis mycket hårt fram med befolkningen. Men någon total ödeläggelse gjorde de sig inte skyldiga till, de skulle ju själva leva i det ockuperade landet, och dessutom skulle ju Finland fungera som bas för anfallet mot det svenska kärnlandet.


Många människor fördes bort till tvångsarbete i Ryssland, kanske så många som 20 000, både män, kvinnor och barn. Ryssarna dödade dessutom omkring 5 000 personer under ockupationen.

Katastroferna var Guds straff

I Sverige fanns en enkel förklaring till att finnarna råkat så illa ut: de hade sig själva att skylla eftersom alla motgångar i kriget på finsk mark var Guds straff. Den Gud som vi tillbad vid den här tiden var en hämndens Gud. Krig, pest och svält var hans straff för folkets synder – högfärd och övermod, frosseri och dryckenskap.


Straffet som Gud utmätte var kollektivt. Alla drabbades – skyldiga om oskyldiga. Nu var Finland ockuperat av ryssarna, och slutsatsen var enkel: finnarna måste ha syndat grovt, annars skulle de inte ha råkat så illa ut.
Nu gällde det för dem att ta varning och bättra sig, då skulle Gud ha förbarmande. Men om det fortsatte synda skulle de råka för ännu hemskare saker.


I januari 1715 befann sig general Armfeldt i sitt nya kvarter i Skellefteå, dit armén omgrupperats från Kalix och Torneå. Det nya året började bra på så sätt att kungen ställde 20 000 daler silvermynt till Armfeldts förfogande att användas till underhållet av trupperna. Det var prispengar från egendom som erövrats från fienden, och Frisius hade från Stockholm skött om så att leveransen av pengarna till armén fungerade.
Armfeldt beslutade att pengarna skulle användas till att hjälpa de nödlidande officerarna, och att de gemena skulle få ut en månads drickspengar. Officerarna levde under extremt svåra omständigheter. 1713 hade de fått ut två månaders lön, och under hela 1714 bara en månadslön – det var den som Frisius hade lyckats skaffa fram inför slaget vid Storkyro.


Mer än tio år senare var det fortfarande många av den finska arméns officerare som hade det svårt. Kriget var visserligen slut sedan några år vid det laget, men nöden bestod. På hösten 1725 beskrev den Östra kommissionens ordförande den misär som rådde bland en del av officerarna.


Deras löningshemman och boställen hade ödelagts under kriget, eller getts som frihetshemman till allmogen. Resultatet blev att de drabbade officerarna inte ens hade ordentligt tak över huvudet, utan fick logera i kojor, bodar och rior. De hade blivit lovade ersättning redan 1723, men fortfarande inte sett till någon, skrev kommissionens ordförande greve Gustaf Bonde.


De gemena hade naturligtvis inte haft det bättre. Armfeldt var när vintern närmade sig rädd för att deserteringarna skulle öka. Han skrev till kungen om soldaternas önskan att stanna vid sina hemorter, deras oro för den långa marschen runt Bottenviken, och deras skräck för att svårigheterna skulle bli ännu större när de kom till Sverige.


De 20 000 daler som kungen nu ställt till arméns förfogande räckte emellertid inte till både officerslöner och drickspengar till soldaterna. Armfeldt var tvungen att be Frisius ordna fram ytterligare 2 000 daler, och denne hade dessutom skaffat fram ansenliga mängder proviant, rapporterade Armfeldt till kungen.


Han bad nu kungen att se till att Frisius fick tillbaka de 2 000 daler han lagt ut, och att han dessutom fick ersättning för de förnödenheter han köpt in. Det var en förutsättning, skrev Armfeldt, för att Frisius även i fortsättningen skulle kunna verka i kungens tjänst.


Den 22 januari skrev Frisius en promemoria till kungen i vilken han bland annat på nytt föreslog att man skulle ge allmogen i Västernorrland order om att slakta sina mest mistliga kreatur. Det skulle få två positiva effekter: dels skulle det gå åt mindre foder, så att armén skulle kunna köpa överskottsfodret, och dels skulle armén kunna köpa kött till ett billigare pris. Han var säker på att allmogen gärna skulle sälja om de bara fick betalt, med tanke på alla utlagor som staten lagt på dem. Det var dessutom helt nödvändigt att en del boskap slaktades, eftersom bristen på foder hela tiden blev värre, så att både länets boskap och arméns hästar skulle svälta ihjäl om inget gjordes. Frisius påpekade också för kungen att han hade en plan för att anskaffa det salt som skulle gå åt till slakten, men han avslöjade inte hur det skulle gå till.


Men även om en del boskap slaktades, så skulle det foder som gick att uppbringa i Västernorrlands län inte räcka för arméns behov. Därför föreslog Frisius att man skulle begära hjälp från Ångermanland. Han hade framfört tanken till landshövdingen Alexander Stromberg vid sin genomresa söderut, och denne hade varit positiv. Det hela kunde lösas endera genom transporter av foder från Ångermanland till Västerbotten, eller genom att en del av kavalleriet förlades till Ångermanland.


Den spannmål som armén behövde till bröd rekvirerades från allmogen "till stor del genom övertalning och löften om betalning" i de distrikt där trupperna var förlagda. Den samlades in "under namn av lån och förskott", skrev Frisius i sin promemoria till kungen den 22 januari.


Men nu tyckte han att det var betänkligt att fortsätta på det viset utan ett kungligt beslut om saken. Han försäkrade kungen att om det vore möjligt att betala tillbaka de förskott som allmogen bidragit med så skulle det vara till stor nytta för riket. Det skulle innebära att bönderna i fortsättningen vore villiga att leverera större mängder spannmål, än om den togs ut mot deras vilja. Dessutom skulle priset bli lägre.

Ryssar, svält och sjukdomar

Den långa tröstlösa marschen i kyla, i dåliga kläder, med för lite att äta, ledde till allt fler dödsfall. Den långa tröstlösa marschen i kyla, i dåliga kläder, med för lite att äta, ledde till allt fler dödsfall.

Livet hängde på en skör tråd för soldaterna i den finska armén. När de lämnade Österbotten och kom in i Västerbotten så innebar det en till synes betydelselös förändring i deras kosthåll: spannmålen i Österbotten var rietorkad till skillnad från den i Västerbotten. Den svenska spannmålen bestod dessutom bara av korn, som soldaterna inte vara vana vid. När den spannmål som inte var rietorkad så småningom torkade så sjönk volymen med uppåt 20 liter per tunna (en tunna rymde c:a 150 liter), och det innebar att soldaterna fick mindre att äta och dricka – spannmålen skulle ju bli öl också.


Det ödesdigra resultatet blev, skrev Frisius i promemorian till kungen, att soldaterna insjuknar och dör mer än tidigare, "vilket fältskärerna och officerarna påstår förorsakas av den ringa födan".


Ryssarna, svälten och sjukdomarna – det var tre av de finska soldaternas dödliga fiender. Det fanns en fjärde som i den stränga norrländska vintern och bristen på kläder var farligare än någonsin: kylan.


"Den stora nakenhet i vilken mestadelen av manskapet vid Eders Kunglig Majestäts finska armé numera förfallit kan icke tillfyllest beskrivas", skrev Frisius i sin promemoria till kungen.
Soldaterna kunde inte ta sig ut ur husen där de var inkvarterade, och de hade inte överlevt marschen söderut till Piteå och Skellefteå om de inte fått låna kläder av allmogen. Nu hade Frisius gjort upp med landshövdingarna Stromberg och Ramsay om att allmogen skulle bidra med pälsar och skjortor "så att de mest nödlidande måtte nu i förstone ha en päls och en skjorta att skyla sig med". Frisius åtog sig att betala för plaggen och de inte kunde kvittas mot en minskning av utlagorna för de som ställde upp med kläder.


De uppåt 8 000 flyktingar som följt med armén från Finland led naturligtvis lika svårt som soldaterna i den norrländska midvinterkylan. Frisius såg deras lidande och försökte hjälpa dem så att de hade något att äta. Samtidigt var han också smärtsamt medveten om att det inte gick att pressa hur mycket förnödenheter som helst ur denna magra landsända. Dessutom konsumerades mycket av det som soldaterna så väl behövde av flyktingarna.


Han såg inga lösningar på problemet. Att tvinga flyktingarna att förflytta sig söderut nu mitt i vintern var inte möjligt – det skulle de inte överleva. I sin promemoria bad Frisius kungen komma med förslag till en lösning. Det enda sättet han själv hade kunnat hjälpa dem på var att köpa kött av dem när de slaktat sina kreatur.


I februari 1715 hade Frisius fortfarande inte fått tillbaka de 2 000 daler silvermynt som han själv lånat och sedan använt till officerarnas löner och de gemenas drickspengar. Han skrev till kungen och föreslog en lösning som gick ut på att han skulle få kvittera ut summan av överståthållaren i Stockholm, Gustaf Adam Taube.


Det var viktigt att han fick pengarna, förklarade Frisius, "så att jag nu först och främst kan bärga mig i min yttersta förlägenhet, framförallt eftersom de som jag häftar i skuld hos träget anhåller om betalning."


Situationen var sig lik för Frisius: fordringsägarna jagade honom, men han hade som alltid svårt att få ersättning för sina utlägg av kronan.


Den 2 mars 1715 författade Frisius ett memorial till kungen där han försvarade sig mot beskyllningar som han blivit utsatt för av landshövdingen Anders Erik Ramsay i Umeå. Ramsay hade skickat sin klagoskrift till kungen i början av januari, med en kopia till general Armfeldt, som i sin tur lät Frisius få en kopia.


Frisius menade att Ramsay "hade vidrigt behagat tyda" hans ansträngningar för att rädda den finska armén när den var förlagd i Västerbotten. Ramsay hade bland annat antytt att de åtgärder som Frisius vidtagit i Västerbotten var ägnade att fördärva länet.


Frisius underströk att han inte tänkte inlåta sig i någon tvist med Ramsay, "väl vetande att det inte annat än skulle misshaga Eders Kunglig Majestät och inte heller torde lända till Eders Kunglig Majestäts tjänsts befordran, om jag åter skulle förfoga mig till de nämnda trupperna, för att sörja för deras underhåll, varmed herr landshövdingen kommer att anlitas för ett och annat. Men eftersom herr landshövdingens brev torde bli liggande ad acta mig till last", så ville Frisius ge sin syn på saken. Han försäkrade att han givetvis inte hade några andra avsikter än att vara till nytta för kronan och länet.


I början av mars fick Frisius tre anvisningar på pengar från Krigskollegium. Pengarna var tagna av skattemedel från Västernorrland, Västerbotten och Sörmland, sammanlagt 30 000 daler silvermynt, som skulle gå till den finska armén. Frisius visade ingen glädje över tillskottet i sin skrivelse till kungen den 2 mars – det var skillnad på att få en anvisning och att verkligen kunna kvittera ut pengarna. Han konstaterade att pengarna troligen med tiden skulle komma att betalas ut, åtminstone 19 000 av de 30 000 dalerna. De 11 000 daler som var kontributionsmedel från Västerbotten trodde han inte alls på; länet var alldeles för illa åtgånget av arméns inkvartering och fiendens härjningar för att kunna bidra med pengar.


Läget vid armén var lika katastrofalt som tidigare, konstaterade Frisius den 2 mars. Officerarna måste få sina löner och manskapet måste förses med förnödenheter. Frisius poängterade i sin promemoria att han inte ville besvära kungen, men bad honom ändå lägga märke till officerarnas eländiga situation. En del av dem hade varit borta från sina boställen i två år eller mer, och både vinter och sommar legat i fält inför fienden.


Om de i fortsättningen skulle kunna göra kronan några tjänster så var det helt nödvändigt att de fick ut åtminstone två månaders lön. De 19 000 dalerna från Krigskollegium skulle inte räcka till, så Frisius föreslog att kungen skulle lägga till 20 000. Han menade att det inte skulle vara några problem med att skaffa fram den summan i Stockholmstrakten "som Gudi lov inte känt av krigsbesväret på så nära håll som de orter som varit närmast lågan."


Det är en mycket mörk bild av den finska arméns situation som Frisius målade upp från Stockholm i början av mars. "Kavalleriet kan inte räddas genom några order eller befallningar", skrev han, "hur allvarsamma de än utformas." Om inte kraftfulla insatser gjordes för armén så skulle både manskap och hästar dö, och Norrland ligga öppet för fienden.

Kungen hemma efter 15 år

I mars 1715 kom Karl XII hem till det svenska riket igen efter 15 år på slagfält utomlands. I mars 1715 kom Karl XII hem till det svenska riket igen efter 15 år på slagfält utomlands.

Den 5 mars 1715 skrev Frisius till Karl XII och uttryckte sin glädje över hans hemkomst efter 15 år utomlands. Kungen hade kommit till Stralsund i svenska Pommern redan natten till den 11 november 1714. Han stannade där i ett drygt år, och först den 13 december 1715 landsteg han i det egentliga Sverige igen, i Ystad. Han hade under sitt alias Peter Frisk startat sin långa och legendariska ritt norrut i oktober 1714 – men i sanningens namn åkte han faktiskt vagn en del av vägen.


Bland officerare och soldater i den Armfeldtska armén, som vid det laget skött sin vakttjänst i Norrland i ett år, steg stämningen när nyheten om kungens återkomst till Sverige nådde fram till dem. Förhoppningar tändes om att kungen skulle se till att Finland återerövrades, ett hopp som snart slocknade igen.


Stralsund belägrades av ryssarna och föll straxt efter det att Karl XII rest därifrån, den 12 december kapitulerade staden. Nu återstod bara två svenska besittningar: Wismar i Tyskland och Kajaneborg i Finland som kapitulerade först 1716.
På sommaren 1715 hade Preussen förklarat krig mot Sverige, liksom Hannover, vilket var illa för Sverige eftersom fursten av Hannover också var Storbritanniens kung.


Frisius brev till kungen den 5 mars är en uppvisning i den tidens underdåniga, självutplånande stil med vilken man tilltalade alla som stod högre i rang än man själv – och då naturligtvis främst den enväldige konungen som regerade med Guds mandat. Så här skrev Frisius:


"Ibland andre Eders Kunglig Majestäts trogna undersåtar erkänner jag, ringaste tjänare, med innerlig hjärtans glädje den lycksalighet, för vilken man ej tillfyllest kan tacka den stora Guden, att Eders Kunglig Majestäts dyrbara person numera befinner sig inom sitt Rikes gränser och önskar av mitt underdånigaste hjärta, att den allra högste behagar också i fortsättningen beskärma Eders Kunglig Majestäts höga kungliga person samt bekröna Eders Kunglig Majestäts höga anslag med en lycklig och välsignad utgång."


Efter denna tirad – som säkert kom från hjärtat – övergick Frisius till en märklig uppräkning av de uppdrag han haft de senaste åren – ett slags Curriculum Vitae över jobb han redan fått, till den han hade fått dem av.


Han framförde sin tacksägelse för den fullmakt som assessor i Kommerskollegium som han fick 1711, han redogjorde för uppdragen att skaffa underhåll till flotteskadrarna 1712 och 1713, han påminde om hur han fått totalansvaret för underhållet av den finska armén. Och hur han nu på general Armfeldts order befann sig i Stockholm, för att resa tillbaka till armén, "så snart jag härifrån expedieras".


Varför detta brev till Karl XII när det redan gått tre månader sedan hans återkomst till Sverige? Ville Frisius helt enkelt påminna kungen om vem han var och vad han uträttat i kronans tjänst?


Han avslutar brevet med ett löfte om att han även fortsättningsvis ska verka för den finska arméns bästa "till dess Eders Kunglig Majestäts eget nådigaste förordnande däröver kan inhämtas, så framt de, som man måste befara, inte kan få tillräcklig hjälp härifrån".


Var det kanske den sista stycket som var meningen med hela brevet. Kanske ville Frisius helt enkelt berätta för kungen att han ansåg att den hjälp som den finska armén fick från makthavarna i Stockholm var för dålig, och att han hoppades på att kungen skulle ställa det till rätta.


Formuleringen om att han befann sig i Stockholm på Armfeldts order innehåller förklaringen till den långa vistelsen i huvudstaden. Armfeldt hade skickat dit honom för att försöka påverka "höga överheten" till större insatser för den finska armén. Det gällde för Frisius att skaffa fram pengar till arméns överlevnad – det handlade ju bland annat om pengar som kronan faktiskt var skyldig honom. Att han ägnade sig åt uppgiften med stor kraft bevisas bland annat av det faktum att det från sejouren i Stockholm finns inte mindre än tio skrivelser till kungen och rådet av hans hand som alla handlar om arméns miserabla tillstånd och behovet av pengar till förnödenheter.

Frisius vädjar till kungen

Frisius egen ekonomi var körd i botten: han var utblottad, skrev han, och han måste få tillbaka åtminstone en del av de pengar som han lånat ut till kronan – annars skulle han inte kunna fortsätta att ordna fram förnödenheter åt armén.


Pengar. Eller rättare sagt bristen på pengar. Det var Johan Henriks Frisius ständiga problem under alla hans mer än 25 år i kronans tjänst. Han var ständigt jagad av fordringsägare för skulder som han dragit på sig när han lånat ut pengar till staten. Och han jagade ständigt och tålmodigt staten för att få igen de pengar han själv lånat ut. När stora nordiska kriget var över var också Frisius förmögenhet från hans tid som affärsman slut. Han hade inte haft tid att ägna sig åt affärerna, och han hade generöst ställt sina tillgångar till kronans förfogande.


Hur mycket pengar Frisius själv lånade ut till kronan, och hur mycket han förlorade i sin kamp för att hålla den finska armén vid liv går inte att klarlägga. Det går heller inte att reda ut hur mycket han lånade ihop mot sin personliga borgen.


Den 11 mars skrev han ett av otaliga brev till kungen med en vädjan om att få tillbaka pengar som han bisträckt kronan med. Den här gången handlade det om 4 000 daler silvermynt, som Statskontoret några månader tidigare lovat skulle betalas tillbaka i form av metallplåtar.


Plåtmynten var gjutna av koppar, trots att valören i det här fallet var daler silvermynt. Det berodde på att Sverige vid den här tiden hade silvermyntfot, vilket innebar att silvermynten var basen i myntsystemet.


Plåtmynten fanns i olika valörer, från 10 daler silvermynt ner till ½ daler. De största var mycket stora, flera decimeter långa och breda. 0,7 kilo plåt motsvarade en daler, så de 4 000 daler som Frisius nu ville ha tillbaka var omsatt i plåtmynt ungefär 2,8 ton metall!


Mynten kunde bestå av stämplade platta tackor som inte fick smältas ned, eller ostämplade tackor som ägaren kunde förfara som han ville med.


I fallet med de 4 000 dalerna hade Frisius informerat sig noga om förutsättningarna innan han skrev till kungen. Han visste att berätta att den stora mängd metall som avsatts till just den här myntningen året innan fortfarande låg och väntade på att myntas på Styckgjutaregården i Stockholm.

 

"Styckgjutaränkan som hittills haft hand om det berörda arbetet har sagt att hon är villig att fortsätta med det och förarbeta den metall som finns hos henne, bara hon kan få det väntade kontraktet."


En månad senare, den 5 april, hade fortfarande inget hänt med pengarna som Frisius väntade på. Han skrev till kungen igen och beklagade att han besvärade med samma ärende igen.
Nu hade det utvecklat sig därhän att Frisius hade blivit erbjuden att skulden skulle regleras genom att han fick motsvarande 4 000 daler silvermynt i obearbetad metall istället för mynt.


Frisius var förskräckt över förslaget, och bad att få pengarna i mynt. "Ty att mottaga den nådigt beviljade metall som fortfarande ligger på Styckgjutaregården in natura är alldeles ogörligt för mig, eftersom jag inte alls vet någon utväg med den, utan skulle komma att lida alltför mycket." Han bad att istället få summan levererad i plåtmynt från Kungliga Myntet, som tillverkade mynten.


De 4 000 dalerna var en gammal fordran som Frisius hade på staten, det var pengar som han ordnat fram till den slagna och skingrade armén efter slaget vid Storkyro.


Nu var Frisius mycket angelägen om att komma tillbaka till armén i Norrland. Han skrev att det fanns risk för att armén skulle gå under helt om han inte kom tillbaka – med pengar. Därför var det viktigt att han fick sina 4 000 daler, framhöll han. "Eftersom jag utan berörda medel omöjligen kan ge mig av på resan, vilket jag annars, så snart pengarna betalas ut, är i underdånighet beredd att göra, utan den ringaste tids förhalan, för att fortsätta att försöka förekomma de befarade vidrigaste påföljder".


Det går inte att klarlägga om Frisius någonsin fick sin 2,8 ton plåtmynt. Han framhöll visserligen i brevet till kungen hur viktig summan om han skulle kunna skaffa förnödenheter till den finska armén – men som vi redan sett så var kronan notoriskt opålitlig när det gällde att betala tillbaka skulder.


I mars väntade Frisius på flera utbetalningar av stora belopp från kronan. Men det gick trögt. Han underströk för kungen att han måste få tillgång till de 20 000 daler silvermynt som anslagits till armén. Så snart han fått pengarna skulle han resa tillbaka till armén i Norrland, för att lindra nöden bland trupperna, skrev han.


Dessutom väntade Frisius på en utbetalning på 13 000 daler silvermynt från kontributionsränteriet. Han skrev till ränteriet och påminde om saken och fick det arroganta svaret att arvprinsessan Ulrika Eleonora och Rådet hade tillställt ränteriet en stat över årets utgifter, och att posten till Frisius inte fanns med där. "Alltså har Kungliga kontributionsränteriet ingen kunskap om med vilka medel dessa 13 000 daler silvermynt skulle betalas."


Efter det svaret skrev Frisius på nytt till kungen och bifogade en kopia på det svar han just fått från kontributionsränteriet.
Återigen påminde han om i vilket eländigt skick den finska armén befann sig, och att både manskap och hästar riskerade att dö av umbäranden. Det enda sättet att förbättra situationen var att han fick medel till sitt förfogande att köpa förnödenheter för.


När det gällde kavalleriförbanden var situationen nu sådan att de måste flyttas från Västerbotten om inte hästarna helt enkelt skulle svälta ihjäl av brist på furage. Visserligen var en del foder på väg från Gävleborg, men där rådde det också brist, så att det man kunde skicka norrut skulle inte alls räcka till.


Dessutom påminde Frisius igen om sin egen pressade ekonomiska situation, om alla förskott som han beviljat kronan, och hur hård pressad han var av sina kreditorer.

Arméchefen Carl Armfeldt var en bekymrad man.

Hans armé var i mycket dåligt skick. Till höger

hans vapensköld.

Armfeldt – en bekymrad man

Den finska arméns befälhavare Carl Gustaf Armfeldt var på våren 1715 en mycket bekymrad man. Svält och umbäranden höll på att ta knäcken på hans ärrade och luggslitna trashanksarmé. Framförallt var det officerarna som for illa. De tröttar ut mig med sina klagomål, skrev han från Umeå till Frisius i Stockholm den 6 april, "så att jag inför Gud betygar att jag inte vet vart jag skall vända mig".


Hur kunde någon tro, undrade han, att krigsfolk skulle kunna härda ut när de inte hade en matbit att äta och kläder som bara räckte att skyla sig med.


"Gud vet att jag delar med mig av mitt", fortsatte han, "så att jag snart själv kreperar, men jag kan inte göra mycket, hur gärna jag än ville."


En del av arméns präster var så utblottade att de tiggde bröd av soldaterna, medan andra måste officiera iklädda renskinnspälsar, när de över huvud taget orkade med att tjänstgöra. "De säger mig rakt i ansiktet att de måste ta bröd och slaktnöt till sovel av bönderna", skrev Armfeldt. Han fortsatte sin skräckskildring av arméns tillstånd med att konstatera att han fick rapporter från regementena om subalterner som var så försvagade av hunger att de inte längre orkade ta sig upp ur sina sängar. "De kommenderande officerarna plågar mig med ansökningar om hjälp ur magasinet, men till det understår jag mig inte, för att de gemena inte skall komma att lida och allt på en gång ska gå över ända."


Allmogen led också svårt eftersom armépatruller lade beslag på sådant som behövdes till manskapet och hästarna, utan att bönderna fick något betalt för det.


Armfeldts brev till Frisius den här aprildagen var ett nödrop. Frisius måste ordna fram pengar – och det snabbt:


"...vidare fruktar jag, om en skyndsam hjälp inte kommer, så torde det orsaka desperation och mera ont, varför jag träget ber herr assessorn att inte tröttas i besväret, utan för Kunglig Majestäts tjänst och nytta bearbeta vederbörande myndigheter om undsättning, i första hand för officerarna."


Armfeldt behövde inte vara orolig för att Frisius skulle förtröttas i sina ansträngningar. Han fortsatte oförtrutet att på sitt underdånigt artiga och tålmodiga sätt att bearbeta "höga överheten". Den 9 april skrev han till kungen igen: han gjorde en sammanfattning av de insatser han gjort för kronan ända sedan Nyens fall och fram till 1715 – 12 år av ekonomiska risktaganden. Utan någon lön, utan ränta, och utan att få tillbaka de pengar han lånat ut.


Frisius konstaterade att hans många lån till kronan fortfarande till stor del var obetalda. Han önskade att han kunde anstå med att få tillbaka sina pengar till dess att kronan befann sig i ett bättre läge. Men det var omöjligt eftersom "nöden numera trycker mig så hårt".


Han hoppades att kungen inte skulle tänka onådiga tankar om honom eller tro att han bara var ute efter beröm när han nu redogjorde för hur det låg till med de insatser han gjort för sitt "kära fäderneslands nytta".


Han berättade hur han både i Nyen och Viborg bidragit med pengar till armén. Av de pengar han ställt till kronans förfogande under Viborgs belägring hade han nu fem år senare fortfarande bara fått tillbaka en del. Det fattades fortfarande 26 000 daler silvermynt. Det var en enorm summa: den motsvarade 85 årslöner för en styrman. Dessutom hade Frisius blivit av med all sin egendom när ryssarna så småningom intog staden.


1712 och 1713 hade Frisius ansvarat för underhållet till först amiral Wernfelts och sedan amiral Lillies flotteskadrar. Nu påpekade han för kungen att han köpt in alla varor för sina egna pengar. Han hade betalat allt kontant, vilket innebar förmånliga priser. Och dessutom, framhöll han för kungen, hade kronan sluppit "stå för någon hazard" – det var ju Frisius som själv tog hela den ekonomiska risken.


Nu hade amiral Lillie, som också vistades i Stockholm, skrivit ett intyg om vilken betydelse Frisius insatser haft för flotteskadern. Frisius bifogade intyget i sitt brev till kungen för att skänka extra tyngd åt sina argument. Amiralen intygade nöjt att Frisius genom sitt hårda arbete hade försett eskadern med god och sund proviant. Han menade att det som Frisius levererade var av så bra kvalitet, att det hade en avgörande effekt på fartygsbesättningarnas hälsa.


Frisius gav sedan kungen en repetitionskurs i den finska arméns lidandes historia, och hur han själv hela tiden skaffat fram mer pengar till "förskott", som han kallar lånen. Han påminde om hur han under sin vistelse i Stockholm året innan bara lyckats få tillbaka en del av sina pengar.


Han underströk återigen att han inte ordnat förskotten med hjälp av sina egna pengar, "vilka jag med gott hjärta till det yttersta använt", utan den största delen hade han själv lånat. En del av långivarna var utländska, men han hade också lånat av "en del ... under fiendens välde suckande änkor och faderlösa barn, samt flyktingar, som vid fiendens infall i storfurstendömet Finland lidit stor skada på sin egendom och har råkat i ett mycket beklagligt tillstånd."


Frisius berättade att han försäkrat dem om att de skulle få sina pengar tillbaka, och nu uppvaktade de honom träget om återbetalningen, "vartill jag inte vet någon utväg alls, sedan jag utblottat mig helt".
Nu vädjade han till kungen att denne skulle ge vederbörande myndigheter order om att betala ut de summor som kronan var skyldig honom. Han framhöll att han även i fortsättningen villigt skulle använda sina tillgångar i kungens och fäderneslandets tjänst, "eftersom det skall vara mitt högsta nöje om jag däri förmår prestera något nyttigt."


Men då måste kungen först hjälpa honom att få tillbaka en del av sina pengar, annars skulle hans trovärdighet hos kreditorerna vara borta – och då skulle han inte kunna åstadkomma någonting i fortsättningen.

Frisius tillbaka till armén

Frisius begav sig norrut igen, tillbaka till armén, i början av september 1715. Den 3 september hade han kommit till Gävle, och den 22 september var han tillbaka hos Armfeldt i Röbäck i närheten av Umeå.


Den dagen skrev han ännu ett brev till kungen med en ny redogörelse för penningsummor som han blivit lovad, men som uteblivit:

  •  10 000 daler silvermynt hade reserverats från den jämtländska fältstaten. Men pengarna dirigerades om till förnödenheter för posteringar i Jämtland och Härjedalen. Kvar till finska armén blev bara 1 702 daler silvermynt.
  •  11 000 daler silvermynt från kontributionsränteriet hade krympt ihop till 2 500. Om resten av pengarna fanns "föga eller intet hopp".
  • Av en assignation på 20 000 daler silvermynt från Statskontoret hade det mesta slukats av återbetalningar, och således inte resulterat i några inköp av förnödenheter.
  • Nu hade armén bara förnödenheter för de närmaste två månaderna. "Fördenskull lär de inom kort lida nöd och därigenom tvingas att förflytta sig härifrån till ett annat hövdingadöme, om de inte i tid sjövägen från andra orter blir undsatta." Med de bistra framtidsutsikterna bad Frisius kungen att utfärda de order som var nödvändiga för att rädda armén.
  • Samtidigt med brevet till kungen skrev Frisius också ett brev till statssekreterare Frans Joachim Ehrenstrahl, i vilket han framförde "en ödmjuk tacksägelse för den mig visade gunstiga assistansen" då han kämpat för att armén i Norrland skulle få undsättning.

Sedan bad Frisius om mera hjälp: han vädjade till Ehrenstrahl att i "den Höga Kungliga Senaten" verka för att hans ansökan om medel för att rädda armén. Lobbying på hög nivå, alltså.
Frisius slet sin vana trogen hårt för att skaffa fram allt det som behövdes för att hålla armén – och flyktingarna – vid liv: kött, bröd, fisk, dricka, brännvin, tobak, furage. Det var tonvis med förnödenheter som gick åt varje dag.


Den 4 februari 1716 befann han sig i Högom straxt väster om Sundsvall. Därifrån skrev han till landshövdingen i Västernorrlands län, Alexander Stromberg. Länet omfattade på den tiden Gästrikland, Hälsingland, Härjedalen, Jämtland, Medelpad och Ångermanland, med Gävle som residensstad.

 

Det handlade förstås om förnödenheter. Frisius redogjorde först för sitt uppdrag och underströk att han hade ett kungligt mandat:


"Eftersom det med Höga Överhetens nådiga förordnande åligger mig att hitta alla möjliga utvägar för att Hans Majestäts för tillfället i Västerbotten stående finska trupper i tid och med minsta kostnad ska kunna förses med tillräckliga underhållsmedel."


Sedan kom han till saken. Allmogen i Ångermanland, Medelpad och Hälsingland hade fortfarande inte avkrävts 1713 års gärd av spannmål, 1 5/8 tunna per hemman. Men nu behövdes den till den finska armén. Frisius framhöll att bönderna "mot betalning utan besvär" borde kunna leverera spannmålen.


Han hade också en plan för hur det skulle gå till: bönderna i Ångermanlands norra kontrakt kunde, eftersom det var bra slädföre, transportera spannmålen direkt till armén i Västerbotten. Det södra kontraktet kunde leverera till Härnösand och de övriga fögderierna till Sundsvall, Hudiksvall och Söderhamn. Den spannmålen kunde sedan föras vidare sjövägen till armén så snart det blev öppet vatten.


Frisius bad landshövdingen att beordra befallningsmännen att se till att detta verkställdes, och dessutom ordna så att de bönder som inte levererat sin gärd för 1715 gjorde det. Allt för den finska arméns skull.

"Obeskrivlig veklagan"

Tre dagar senare, den 7 februari, fick Frisius med kurirpost ett brev från general Armfeldt i Umeå. Armfeldt slog larm om arméns svåra läge: man led svår brist på livsmedel och furage, eftersom det inte kom några transporter söderifrån. Han gav order om att spannmål och furage utan minsta dröjsmål skulle forslas upp till den hungrande armén "om inte Hans Majestäts manskap och hästar skall lida nöd och krepera". Annars skulle armén bli tvungen att omgruppera söderut, tvärs emot kungens intentioner och order.


Frisius satte sig omedelbart ned och skrev till landshövdingen i Gävle. Alexander Stromberg som varit i tjänst bara några dagar tidigare hade nu dragit sig tillbaka på grund av sjukdom. Därför vände sig Frisius till Johan Adlerström som tills vidare fungerade som tillförordnad landshövding.


Frisius konstaterade att kungen beslutat att den finska armén för att bäst kunna försvara landet tills vidare skulle stanna kvar i Västerbotten – och att den givetvis skulle förses med underhåll.

 

Hans egentliga ärende var att be Adlerström skynda på de transporter med furage som armén i Umeå väntade på. Frisius påminde honom om att Stromberg gett befallningsmännen order att se till att allt det som han gav dem order om blev gjort. Han påminde om att han ansvarade för arméns underhåll på order från Karl XII – "efter undfången hög befallning".


Han förväntade sig att befallningsmännen skulle gå honom tillhanda med allt som han begärde. Han hade gett befallningsman Strandell order om att se till den spannmål som fanns i beredskap, de matvaror som han själv inköpt och ett parti hö, transporterades till Umeå.


Han tillade med bitter ironi att allmogen borde vara desto villigare att utföra transporterna eftersom "invånarnas egen säkerhet till en stor del beror på att armén räddas."


Strandell hade informerat Frisius om att 700 hästar var utsedda till transporterna. "Fattiga änkor och förfallande hemman hade undantagits från att bidra med förnödenheter.


Så långt var allt gott och väl. Men nu började problemen. Det hade snöat mycket, och slädföret hade blivit mycket svårt. Transporterna avtog, och bönderna ville dra ned på lasten på varje släde, eller istället för den fastställda kvantiteten hö leverera en tunna havre per häst.


Frisius gick med på ett uppskov med transporterna tills vädret blivit bättre, och att de kunde få leverera 10-12 lispund (85-102 kilo) spannmål per häst istället för höet.


Men nu var Frisius irriterad. Vädret hade blivit bättre, vägarna var uppkörda, men bönderna anförde allehanda hinder för att slippa slädturerna till Umeå. Det är ju bara 23 mil till Umeå, skrev Frisius. Och nu på vintern är vägen ännu genare. "Och man vet ju att de inte tycker att det är besvärligt att i sina egna ärenden fara till Bergslagen, över 20 upp emot 40 mil med en häst".


Frisius avslutade brevet till Adlerström med uppmaningen att utfärda de order som var nödvändiga för att få fart på transporterna. Och om Adlerström kunde hitta någon bättre metod än den överenskomna att få fram förnödenheterna så var det desto bättre.


Samma dag fick Frisius ett brev från landshövdingen i Västerbotten, Anders Erik Ramsay – eller Ramse som Frisius stavar hans namn. Ramsay klargjorde för Frisius att allmogen i Västerbotten var utblottad. Bönderna hade till och med slaktat sin boskap för att soldaterna inte skulle svälta – nu kunde de inte bidra med mer.


Frisius skrev omedelbart ännu ett brev till Johan Adlerström – det andra för dagen. Han bad landshövdingen se till att befallningsmännen Hellström och Westman från bönderna i sina fögderier rekvirerade tre eller åtminstone två lispund torkat kött eller fläsk och en ¼ kanna ärter från varje gård. Frisius underströk att det skulle ske "mot kontant betalning som var och en skall få direkt vid leveransen". Det måste gå snabbt: transporterna måste komma igång inom tre veckor om inte arméns manskap skulle duka under. Befallningsmännen måste påminnas om sina förpliktelser "eftersom Kungl. Majts truppers angelägenhet inte tål något dröjsmål."


Under återstoden av februari och hela mars bombarderade Frisius den nytillträdde tjänsteförrättande landshövdingen Adlerström med skrivelser. Alla med samma syfte: att få fram förnödenheter till armén.


För att lyckas upprepade han för säkerhets skull då och då att han handlade på kungens uppdrag, och ibland tog han till smicker: i ett brev skrev han om Adlerströms "vanliga nit att befordra Hans Majestäts höga intresse".


"Soldaternas veklagan över vad de utsätts för går inte att beskriva", skrev Frisius den 18 februari. Han berättade att fienden anfallit förposten vid Torneå och slagit den. Nu skulle infanteriet bryta upp från Umeå, men man saknade allt. Frisius vädjade igen om snabba åtgärder för att skaffa fram förnödenheter. "Tiden håller på att rinna ut", skrev han. "Och slädföret kan försvinna när som helst. Alltihop kan sluta med irreparabla skador på Hans Majestäts intressen". Han bad Adlerström att "göra en kraftig framställning hos bönderna" för att få fram provianten.

Otålig och bekymrad

Frisius var otålig och bekymrad. Otålig eftersom byråkraterna på länsstyrelsen i Gävle lade hinder i vägen för honom. Bekymrad eftersom arméns proviantförråd snart var helt tomt. Han var ju en handlingens man och hade svårt att stå ut med att livsviktiga åtgärder fördröjdes.


Den 19 februari befann sig Frisius i Nora socken öster om Kramfors. Därifrån skrev han på nytt till Johan Adlerström. "Tiden och möjligheterna förrinner på grund av korrespondens och förfrågningar", konstaterade han bistert. Hans Kungliga Majestät hade redan den 24 januari godkänt att finska arméns underhåll skulle ordnas genom gärden från allmogen i Ångermanland. Men än hade ingenting hänt. Och nu var läget kritiskt eftersom det inte fanns tillräckligt med proviant för mars månad.


Nu måste landshövdingen agera, skrev Frisius – även om han formulerade kravet oklanderligt och utsökt artigt:


"Fördenskull och i anseende till den nyttan, som Kongl Maijt deraf tillwexer, om berörde giärd nu kommer berörde Troupper tillgodo, är jag föranlåten hörsambst att anhålla, det täcktes Wälborne Hr Lagman och wice Landshöfdingen i anledning af Högstbemälte Hans Kongl Maijts Förordning, foga den anstalt, att mehrberörde giärd af allmogen i Ångermanlands Fougderijer nu straxt indrifwes, och till de i Wästerbotten stående Troupper afföres."


Redan nästa dag, den 20 februari, skrev Frisius på nytt till Adlerström. Han påminde återigen om att de bönder i Ångermanland som sålde förnödenheter till armén fick betalt kontant direkt vid leveransen. Men han behövde proviant till 5 000 man, och risken var att han inte fick fram tillräckliga mängder. Och nu hade han fått reda på genom befallningsmännen att allmogen tvärt emot den förre landshövdingen Alexander Strombergs förbud sålde förnödenheter till andra delar av landet, bland annat till Kopparbergs län. Han bad Adlerström sätta stopp för de förbjudna transporterna. Det är den finska armén som ska ha varorna!


I slutet av februari och början av mars var Frisius på nytt ute på resor å tjänstens vägnar. Han träffade vice landshövdingen Adlerström i Arnäs straxt norr om Örnsköldsvik, och fortsatte därefter till Nordmaling, dit general Armfeldt rest från sitt högkvarter i Umeå. Frisius rapporterade om de åtgärder han vidtagit för att få fram förnödenheter, och sedan diskuterade de en ny resa till Stockholm.


Försörjningsläget var kritiskt och avsikten med ännu en resa till Stockholm var att Frisius skulle försöka få rådet att därifrån sjöledes "med första öppna vatten" undsätta den finska armén med allt vad den behövde för att överleva.


Men Armfeldt var pessimistisk. Han tvivlade på att de åtgärder som behövdes skulle bli genomförda "utan befarar att armén i brist på tillräckligt underhåll lär lida nöd innan någon undsättning kan komma sjövägen från Stockholm."


I ett brev till Adlerström den 6 mars underströk Frisius återigen att de förnödenheter som armén behövde ofördröjligen måste skaffas fram och transporteras till Umeå, och det måste ske innan slädföret försvann, " som lätt kan hända vid den här tiden genom ett töväder."


Frisius formuleringar är närmast desperata när han konstaterar att armén kommer att lida nöd eller duka under om inte förnödenheterna kommer fram, "eller bli tvungen att lämna Västerbotten ... i strid med Hans Majestäts nådigaste intentioner och order, angående bevakningen och försvaret av den trakten mot någon befarad fientlighet."


En del officerare hade av bönder på de norrländska vägarna mot kvittenser tagit emot laster med förnödenheter som bönderna rätteligen själva borde ha transporterat ända till Umeå. Armfeldt var mycket missnöjd med detta "otillbörliga förfarande" och bestämde i samråd med Frisius att officerarna som straff med sina egna skjutshästar skulle få forsla lasterna till Umeå.


Det förekom också att bönder från Medelpad mot falska kvittenser lämnade sin spannmål och hö som de skulle leverera till Umeå till obekant folk längs vägen. På så sätt torde mycket gå förlorat för armén, skrev Frisius till landhövding Adlerström. Han uppmanade Adlerström att "låta vederbörande veta, att de hädanefter inte till någon, vem det var månde, på vägen avleverera sina laster, utan föra dem till Umeå."


Det förekom oegentligheter till sjöss också. Skepparen Bengt Bergh som från Gävle transporterat spannmål för arméns räkning hade försnillat en del av lasten och dessutom lossat den i Sundsvall istället för Umeå. Hans straff blev att göra återresan utan att få betalt för den.

Frisius krävde krafttag mot den illegala brännvinsbränningen. Armén behövde all spannmål för att få fram tillräckligt med bröd.

Hembränning drabbar armén

Ett annat problem var omfattande illegal brännvinsbränning. Husbehovsbränningen hade förbjudits redan 1698. Orsaken var omsorg om folkhälsan, men inte på samma sätt som i våra dagar. Nej, i slutet på 1600-talet handlade det framför allt om det slöseri med säd som brännvinsbränningen innebar. Säden behövdes till att göra bröd av till krigsmakten och befolkningen. Men någon möjlighet att kontrollera att förbudet efterlevdes hade inte myndigheterna.


Nu 1716 var all brännvinsbränning förbjuden i Västerbotten, men det förekom att bönder for till Ångermanland och köpte spannmål som de sedan brände brännvin av och sålde. Frisius konstaterade i ett brev till landshövding Adlerström att den olagliga brännvinsbränningen gjorde det ännu svårare att få fram spannmål som armén kunde baka bröd av. Han krävde nu att bränningen skulle förbjudas i Ångermanland också.
Men krigsmakten måste förstås ha tillgång till brännvin.

Soldaterna skulle ha sin dagliga ranson, liksom de fick en ranson tobak. Brännvinet fungerade dessutom som smärtstillande och lugnande medel när fältskärerna gjorde kirurgiska ingrepp på soldaterna. Någon narkos fanns inte. Brännvinet ansågs också nyttigt som förebyggande medicin, t ex mot tyfus och andra infektionssjukdomar som med ett gemensamt namn kallades för fältssjukan. Arméns brännvin levererades av brännerier som hade tillstånd till verksamheten.


En episod från mars 1716 visar den finska arméns brist på foder till sina hästar i blixtbelysning. En ryttmästare Kulhlfelt köpte för arméns räkning in 28 stycken ryttarhästar i Gästrikland och Hälsingland. När Armfeldt blev informerad om saken bad han Frisius att se till att hästarna tills vidare fick stanna kvar Gävle – det fanns helt enkelt inget foder att ge dem i Västerbotten. Och Frisius i sin tur fick be landshövding Adlerström i Gävle att ordna så att de 28 hästarna blev utfodrade med ett lispund hö om dagen.


Frisius stötte på många olika slags intressekonflikter i sin strävan att förse armén med förnödenheter. Ofta var det med största motvilja som både allmoge och ståndspersoner utförde de plikter för kronan som lades på dem.


På senvintern 1716 blev Frisius och Adlerström uppvaktade av Bergskollegium, som agerade å brukspatronen Matthias Krapps vägnar. Denne ägde Lögde bruk i Medelpad, och han var mycket orolig över att de 130 bönder som skötte kolningen vid bruket fått order om att lämna hö till de tross- och artillerihästar som var inkvarterade i Medelpad. Dessutom skulle han transportera spannmål och andra förnödenheter till armén i Västerbotten. Patron Krapp framhöll att driften vid bruket skulle avstanna helt om kolbönderna inte fanns på plats. Han föreslog att de som hade det gott ställt kunde betala med pengar och spannmål istället för hö, och att transporten kunde skötas med kronans egna resurser.


Frisius tänkte helt naturligt i första hand på arméns försörjning. Han påminde om hur viktig den finska armén var för befolkningens säkerhet och att det fanns ett avtal om att allmogen i Medelpad skulle transportera spannmål och hö till Västerbotten.


Det fanns bara 190 hästar tillgängliga för att transportera gärden och sovlet till Umeå "sedan fattiga änkor och frikallade hemman blivit undantagna", konstaterade Frisius. Om man sedan befriade de 130 kolbönderna, så skulle det innebära ett stort avbräck i arméns försörjning.


Frisius slutsats var att han inte kunde befria kolbönderna, varken från att lämna hö eller från transporterna till Umeå – även om verksamheten vid bruket skulle bli lidande. Och dessutom var det bråttom, inga förseningar kunde tolereras. 

Transporterna måste ske medan det fortfarande var slädföre.
Innan Frisius reste söderut fick han ytterligare ett uppdrag att ta itu med när han kom till Stockholm, utöver anskaffningen av livsmedel. Det handlade om manskapets uniformer. I slutet av februari hade Armfeldt fått ett brev från kungen, där denne gav honom order att förse regementena med nya munderingar. Armfeldt bollade ordern vidare till regementscheferna, men det visade sig omöjligt att verkställa den: det fanns helt enkelt varken köpmän eller hantverkare i Västerbotten som kunde åta sig uppgiften att få fram nya uniformspersedlar. Så vad göra? Jo, Frisius fick ta hand om problemet, förstås.

 

Armfeldt skrev till kungen att han "förmått assessorn Johan Hiinric Frisius att avbryta sina andra uppdrag" och ta sig an munderingsproblemet i Stockholm, eftersom han genom sina kontakter och anseende borde kunnat få fram munderingarna snabbt och till ett billigt pris.

Samarbete med Görtz

I maj och juni 1716 var Frisius i Stockholm igen. Var han bodde vet vi inte – kanske även denna gång hemma hos släktingar som flytt från Finland eller hos sonen Didrik och hans fru Anna Christina. Paret hade vid den här tiden två barn:

Didrik som snart var tre år, Catharina Elisabet som var knappt ett år gammal. Det var ju inte så ofta som Frisius hade tillfälle att träffa sina barn och barnbarn, så han tog säkert chansen när det var möjligt. Som vi redan sett var han säkert också med vid bröllopet när dottern Catharina gifte sig med Johan Hueck den 21 juni.


Frisius var inkallad till Upphandlingsdeputationen, ett ämbetsverk som Karl XII hade instiftat i början av året för att lösa den svåra ekonomiska kris som landet befann sig i. Dess chef var holsteinaren Georg Heinrich von Görtz, som styrde den med järnhand, och var ansvarig bara inför kungen. Deputationen hade bland annat till uppgift att upphandla de förnödenheter som krigsmakten behövde. Men Görtz samlade i själva verket hela finanspolitiken i sin egen hand, och införde drakoniska bestämmelser som drabbade befolkningen mycket hårt. Görtzens gudar – nödmynten – är bara ett exempel, även om de faktiskt inte var Görtz påfund.

 

Ungefär 40 miljoner nödmynt – eller mynttecknen som var det officiella namnet – präglades mellan 1715 och 1719. De var av koppar och vägde bara mellan fyra och åtta gram, men de gavs ett värde av en daler silvermynt. Görtz utvecklade under sina tre år som kungens rådgivare Sveriges ekonomi till planhushållning. Staten tog kontroll över utrikeshandeln, och prisregleringar och ransoneringar genomfördes. Görtz blev en tacksam syndabock efter Karl XII:s död och han avrättades i februari 1719.


En del av de som sålt förnödenheter till den finska armén drabbades också av deputationens åtgärder – de fick betalt i statliga obligationer istället för reda pengar. Med ett löfte om att obligationerna skulle inlösas inom kort.


Frisius fick deputationens tillstånd att ta hand om skattepengarna från Västernorrlands län för 1716, och använda dem till underhållet av finska armén. Han försäkrade landshövding Adlerström att han hade för avsikt att köpa de förnödenheter som behövdes för reda pengar.


Nu var det viktigt att de skattepengar som Frisius behövde för att betala inköpen för arméns räkning skaffades fram snabbt. Orsak: hans egen förmögenhet, som han tidigare kunnat ta av, var ju slut. Den hade han offrat i sina ansträngningar att hålla armén vid liv. Han skrev att han "jämte min kredit använt allt det övriga, som jag haft i min förmögenhet, och således ordnat ett nytt förskott till Hans Majestät, för vilket jag ännu inte fått betalt, utan med tanke på dessa knappa tider måste ha fördrag med till senare."


Han underströk för Adlerström att det som skulle köpas i fortsättningen måste betalas med den skatt som togs ut av befolkningen i Västernorrland, och bad landshövdingen se till att befallningsmännen snabbt drev in skattepengarna.


Frisius var alltid välunderrättad. I maj fick han i Stockholm reda på att det i Sundsvall och Härnösand fanns förråd av spannmål som borgarna i de två städerna tänkte frakta till Stockholm sjöledes och sälja där. Sådana tilltag gjorde Frisius upprörd – den hungrande armén behövde ju spannmålen!


Frisius skrev omedelbart ett brev till landshövdingen och bad honom förbjuda sådana transporter. Om spannmålen fraktades till Stockholm skulle resultatet bli att Frisius tvingades köpa den där, och sedan transportera tillbaka den förbi de städer den kom från och sedan den långa vägen upp till Västerbotten. Ett slöseri både med pengar och resurser. Frisius lovade att så snart "vår Herre hjälper mig dit", det vill säga till Sundsvall, Härnösand och Hudiksvall, så skulle han köpa upp spannmålen och låta säljarna få "en prompt betalning".


Och om någon redan lastat sin spannmål på fartygen så bad han landshövdingen se till att de seglade till Umeå istället för Stockholm: "då ska jag bestå dem inte bara inte bara ett skäligt pris för varan, utan också billig frakt, som de kan vara bättre betjänta av, än att skicka spannmålen hit [till Stockholm], och underkasta sig en så stor risk."


Sjötransporter mellan Stockholm och Västerbotten var riskabla, menade Frisius. Det hade kommit rapporter om att ryssarna förberedde anfall mot den svenska kusten – en stor mängd örlogsfartyg hade samlats i Åbo. Ett fartyg lastat med korn och malt avseglade trots Frisius ingripande från Sundsvall mot Stockholm. Han var upprörd: "Emellertid är det beklagligt att det ska finnas folk som inte rättar sig efter vad Konungens man för det allmänna bästa beordrar, av vilket inte annat kan följa än hinder i åtgärderna och brist på det som behövs till truppernas underhåll, med varjehanda andra obehagliga konsekvenser."


Rådman Gran som ägde fartyget fick en obehaglig överraskning när det kom fram till Stockholm; Frisius hade koll på situationen och såg till att skepparen "som exempel för andra tvingades att segla tillbaka med sin last och dömdes till ett lämpligt straff."

En varning till allmogen

Frisius uppmanade Adlerström att varna befolkningen i länet för att syssla med försäljning och utskeppning av varor som armén behövde. De borde "ta sig till vara för sin egen ofärd, eftersom det är otvivelaktigt att höga överheten lär låta straffa den olydige ... och invånarna själva därigenom kan komma att lida mer än de nu föreställer sig."


Frisius bad också Adlerström att se till att befallningsmännen Strandell, Hallström och Westman skulle köpa upp all salt strömming de kunde komma över, och stoppa all annan försäljning av den åtråvärda strömmingen. Han lovade att betala bra "om fisken, som bör vara ettersaltad, är god."


I maj 1716 beslutade generalen och överståthållaren Gustaf Adam Taube som var ansvarig för försvaret mot Ryssland att en del av den finska armén, två av kavalleriregementena med totalt cirka 1 200 man, skulle flyttas söderut, till Medelpad. Frisius var fortfarande kvar i Stockholm, där han omedelbart greppade det nya läget: "jag tänker därför ordna min resa så att jag kan möta regementena". Han hoppades kunna träffa landshövding Adlerström för överläggningar och få goda råd av honom om hur man skulle kunna ordna inkvarteringen med så små påfrestningar som möjligt för befolkningen.


Frisius bad också landshövdingen att ordna så att det fanns furage och sovel till regementena när de kom. Han tänkte på allt: salt och tobak skulle han skicka från Stockholm. "tills jag hinner dit, vilket med Guds hjälp lär ske inom kort, eftersom jag på alla sätt försöker skynda på min avresa."

Möte med ombudsrådet

I början av juni sammanträffade Frisius med ombudsrådet Casten Feif i Stockholm. Feif var en av Karl XII närmaste och mest inflytelserika medarbetare. Han hade varit med kungen under hela den långa utlandsvistelsen och utnämndes vid hemkonsten till ombudsråd, det vill säga departementschef, vid krigsexpeditionen.


Feif var en man som på många sätt påminner om Frisius själv. De var nästan jämngamla; Feif var född 1662 och dog 1639. Han kom liksom Frisius från enkla omständigheter. Hans far var kramhandlare och hans mor var dotter till en vinskänk. Både Feif och Frisius gjorde karriär som ämbetsmän och blev adlade; Feif blev friherre 1715.


Dessutom var de två männen lika till karaktären. Bägge två var skickliga, outtröttliga och obrottsligt lojala mot kungen och riket. Feif beskrevs av Nicodemus Tessin dy som "en trogen svensk, redlig undersåte, flitig man, godhjärtad människa", en beskrivning som passar lika bra på Frisius.


Feif beskrivs också som gladlynt och humoristisk. Hans brev är personliga, ofta hållna i en stil som gör läsningen av dem nöjsam än idag. Det stämmer också väl överens med Frisius ofta drastiska och oförskräckta sätt att uttrycka sig.


På sommaren 1716 vistades Feif i Stockholm och Ystad, medan kungen var upptagen av det första norska fälttåget. När Feif och Frisius träffades i Stockholm var ämnet för deras möten givet: finansieringen av inköpen av förnödenheter till den finska armén.


Resultatet blev att Frisius lyckades utverka 15 000 daler silvermynt, och när Feif åkt tillbaka till Ystad skrev Frisius till honom och påminde honom om vikten av att armén i tid fick medel att betala både de gemenas underhåll och officerarnas löner.


Frisius berättade att han, trots att finansieringen inte var klar, hade skickat iväg tre fartyg med förnödenheter från Stockholm, och dessutom, skrev han, att de nödlidande officerarna måste få hjälp, "eftersom deras elände är så stort, att det inte tål något uppskov."


Medan det var omöjligt att få fram alla de livsmedel som armén behövde sålde bönderna i Västernorrland kött till uppköpare i Stockholm! Det gjorde Frisius upprörd. Det hände att han köpte tillbaka samma kött i andra, eller rent av tredje hand – och sedan skickade det norrut till armén. Dels hade köttet givetvis blivit dyrare för varje ägarbyte, och dels var transporterna dyra. Problemet löstes genom att landshövding Adlerström förbjöd utförsel av kött och spannmål från hamnarna i sitt län.


Bara några veckor senare, i mitten av juni, kom ny information till Frisius. Hela den finska armén var på väg söderut till Medelpad. Eftersom han fortfarande var kvar i Stockholm gav Frisius några råd till landshövding Adlerström hur han bäst kunde ordna det för regementena när de anlände. Han berättade också att han nästa dag, den 26 juni, skulle lämna Stockholm. Han hoppades att snart får träffa Adlerström "eftersom jag i Herrens namn är sinnad att (om Gud vill) i morgon fortsätta min resa till trupperna."


En episod som handlade om pengar och som utspelade sig i juni 1716 visar vilket förtroende Frisius åtnjöt från sin omgivning – och hur många järn han hade i elden. Så här var det:
På våren 1713 "erhölls kunskap om fiendens åtgärder och rörelser, av vilka man kunde dra slutsatsen att han hade planer mot Finland, vilka straxt därefter sattes i verket". I den situationen bad dåvarande chefen för Åbo och Björneborgs kavalleriregemente, generalmajor Reinhold Johan de la Barre Frisius att ta hand om regementets sparkassa, varav den största summan tillhörde regementet och en del var de la Barres innestående lön. Han bedömde uppenbarligen att pengarna var i säkra händer om Frisius förvaltade dem.


Frisius sade förstås ja och kvitterade ut pengarna. Regementskassan uppgick till 8 317 daler kopparmynt, och de la Barres del till 2 679 daler kopparmynt, sammanlagat alltså 10 996 daler kopparmynt.


Två år senare, i juni 1716, fick Frisius plötsligt ett brev från ombudsrådet Casten Feif, som ville ha ett yttrande om "regementets besparing, vilken hr översten Yxkull uppgett till 10 996 daler kopparmynt, men herr överstelöjtnanten Creutz genom sitt memorial berättat vara 8 317 daler och 27 öre".

Yxkull var de La Barres efterträdare som regementschef, och Creutz tjänstgjorde också vid regementet.


Ärendet hade alltså hamnat hos en av kungens närmaste män – Feif var chef för krigsexpeditionen. Och nu hade han uppenbarligen fattat misstankar över diskrepansen mellan de två höga officerarnas olika besked om regementets pengar. Var det några oegentligheter begångna?


Frisius kunde lugna honom. Straxt före slaget vid Storkyro hade de la Barre bett Frisius om ett bevis på de pengar som han disponerade. Frisius som inte hade handlingarna i ärendet tillgängliga skrev en revers på totalsumman 10 996 daler kopparmynt, "utan att jag därvid kom ihåg att åtskilja regementets medel från dem som herr generalmajoren för sin egen räkning anvisat mig". Så enkelt var det.


I mitten av juli befann sig Frisius i Härnösand tillsammans med general Armfeldt och den finska armén som var på marsch söderut. Armén hade stått stilla i några dagar för att baka och mala, och sedan fortsätta marschen till Sundsvall den 18. Frisius hade ordnat så att ett förråd av spannmål, tobak och salt fanns på plats i Sundsvall. Han hade också gett befallningsman Strandell order om att skaffa fram sovel, strömming och torrt kött till manskapet, samt smör till officerarna. Han berättar i ett brev till landshövding Adlerström att han när han var i Sundsvall några dagar tidigare avstått från att köpa smör och strömming av borgarna där; priserna var för höga.


Under marschen söderut mot Stockholm kunde Frisius ge officerarna i armén en glädjande nyhet: han hade lyckats ordna ett halvårs lön åt dem, "sedan de underhålls- och furageportioner som tilldelats dem i år först dragits av."

Mot Danmark – nej Norge

Karl XII hade börjat göra upp nya planer så fort han kommit tillbaka till Sverige i december 1715. Han var rädd för att ryssarna och danskarna tillsammans med den brittiska flottan skulle anfalla Skåne, och beslöt sig för ett förekomma dem. Vintern var sträng och kungen såg möjligheten att låta den svenska armén marschera över det isbelagda Öresund och erövra Köpenhamn. Planen föll på att en storm bröt upp isen den 9 januari.


Karl återupptog då istället planerna på ett anfall mot Norge, som var illa rustat för krig. Marschen mot Kristiania, som Oslo hette på den tiden, startade från Karlstad den 18 februari.
Den 10 mars kom kungen och den svenska armén fram till Kristiania, försenade av en snöstorm. Norrmännen hade då hunnit stärka sitt försvar, och den svenska armén var för svag för att kunna erövra fästningen Akershus. Det var bara att marschera hem igen – hela fälttåget hade varit förgäves. Armén drog sig tillbaka till Sverige.


På våren föll de sista svenska besittningarna utanför det egentliga Sverige. Kajaneborg som var det sista svenska fästet i Finland kapitulerade i mars och i början av april föll Wismar.
Den Armfeldtska armén fortsatte sin marsch söderut. Roslagsarmén hade flyttats till norska gränsen, och det blev Armfeldts uppgift att skydda den svagt försvarade kuststräcka som var sårbar för ryska anfall från Åland. På hösten 1716 hade han grupperat sin styrkor mellan Gävle och Stockholm, och Frisius var tillbaka i Stockholm för fjärde gången på drygt två år. I november informerade han ombudsrådet Feif i Lund om de ekonomiska turerna kring förflyttningen av armén den långa vägen från Västerbotten till Stockholm. Frisius berättade att han själv betalt alla de förnödenheter som gått åt under durchmarschen från Umeå till huvudstaden, "även om det var knappt om pengar".


Än en gång hade han lyckats skaffa fram de pengar som behövdes för att armén skulle överleva.

 

 

Fortsätt läsa här…

…eller gå till innehållsförteckningen

Klicka på bilden!

Det fanns bara en förklaring till de olyckor som Sverige råkade för när krigslyckan vände. Allt var Guds straff. Den Gud som vi tillbad vid den här tiden var en hämndens Gud. Krig, pest och svält var hans straff för folkets synder. På bilden ett exemplar av Karl XII:s fältbibel från 1709.