Hunger och blodbad

"Jag vill behålla min kredit samt ett obefläckat namn och rykte"
(Frisius 1714)

Efter nederlaget vid Pälkäne drog sig Armfeldt nio mil norrut. I mitten av januari 1714 gick arméns infanteri i kvarter i Storkyro socken, öster om Vasa. Högkvarteret var förlagt till Gumsila. Kavalleriet befann sig vid Lappo 3-4 mil österut.


Det ryska infanteriets huvudstyrka under fältherrarna Golitsyn, Bruce och Buturlin befann sig vid Björneborg, med en kavalleriavdelning på 300 man mellan Björneborg och Kristinestad. Den större delen av ryssarnas kavalleri var grupperat i trakten av Tammerfors. Dessutom fanns garnisonstrupper i Tavastehus, Åbo, Helsingfors och Viborg.


Armfeldts armé uppgick till ungefär 5 800 man. Den bestod av resterna av Nylands, Savolax, Tavastehus, Viborgs, Österbottens, Åbo och Björneborgs regementen, Nylands och Åbo kavalleriregementen, samt Finska dragonerna. Det rådde en fruktansvärd brist på allt. Både manskap och officerare levde i elände, skrev Armfeldt.


Den 27 januari skrev Johan Henrik Frisius från sitt kvarter i prästgården i Storkyro ett tacksamt brev till kungen. Han skulle äntligen få tillbaka en del av de pengar som kronan var skyldig honom. Kungen hade samtyckt till att han skulle få kvittera ut 2 073 daler silvermynt av Österbottens infanteriregementes besparingsmedel.


Det här var ju bara en liten del av kronans skulder till Frisius, men han uttryckte ändå sina "underdånigaste tacksägelser". Han försäkrade kungen att han tänkte använda pengarna till att skaffa förnödenheter till armén. "Jag skall efter min underdånigaste skyldighet låta mig ligga varmt om hjärtat att framdeles gärna bidraga med vad jag med min förmåga kan åstadkomma till Eders Majestäts truppers förnödenhet."


Samma dag – den 27 januari – rapporterade Frisius till kungen att han ämnade resa till Stockholm inom kort. Han hade ordnat så att landshövdingen i Österbotten, Lorenz Clerk, skulle sköta underhållet av armén under tiden.


Frisius författade som vi sett många skrivelser till Karl XII. De återfinns i Riksarkivet i samlingen Skrivelser till Konungen, en samling som innehåller brev som är avsedda för regenten, inte att remitteras vidare till någon myndighet. Den samling som är rubricerad skrivelser till Kungl. Maj:t innehåller skrivelser från enskilda eller myndigheter till regeringen. Gränsdragningen mellan de två samlingarna är oklar.


Även om Frisius alltid adresserade sina skrivelser direkt till Konungen besvarades de inte alltid av honom. En del remitterades till och besvarades av olika ämbetsverk och myndigheter.


Armfeldt hade anmodat Frisius att på vägen till Stockholm uppvakta borgerskapet i de städer han passerade och förhandla sig till några tusen daler silvermynt som skulle fördelas bland de "mycket beträngda" officerarna i armén. De hade det så magert att de var tvungna att tigga till sig sådan mat som var avsedd för de gemena soldaterna. Frisius förklarade för kungen att det var viktigt att ge långivarna garantier för att de snabbt skulle få sina pengar tillbaka. Kontributionsränteriet, det nya ämbetsverk som förvaltade de extraskatter som togs ut för att finansiera kriget, skulle sköta återbetalningen. Frisius ville ha kungens tillstånd att förhandla till sig lån, som sedan skulle betalas tillbaka så fort han kommit fram till Stockholm.

Ruinerad och uttröttad

Anledningen till att Frisius ville lämna armén var att hans ekonomiska resurser var helt uttömda. Han hade satsat hela sin förmögenhet på att hålla den finska armén vid liv. Nu var han helt enkelt ruinerad. Dessutom var han helt uttröttad efter många års otacksamt slit. Han skrev också kryptiskt till kungen att han gjorde resan för att sköta "några av mina angelägenheter".

 

För Gustaf Adam Taube, som var chef över den armé som samlats i Roslagen, berättade han att han tvingats resa ifrån armén för att i Stockholm "söka riktighet och betalning för mina till Kunglig Majestäts tjänst gjorda underdåniga förskott." Men Frisius kom inte iväg till Stockholm som han hade tänkt, avresan blev en dryg månad fördröjd. Slaget vid Storkyro kom emellan.


I början av februari 1714 uppvaktade Frisius ånyo kungen om sitt stora – och hela tiden växande – problem: pengar. Nu skickade han en förteckning över sina kostnader för leveranserna till skeppseskadern under 1713. "En ansenlig summa kontanta medel", konstaterar han.


Han skrev att han ordnat fram pengarna genom sin kredit "och varjehanda andra anstalter". Han var rädd för att vara besvärlig när han nu ytterligare en gång tvingades be kungen att gripa in och hjälpa honom att få skulderna reglerade. Men situationen tvingar mig att fly till Eders Kunglig Majestäts nåd, skev han. Han måste helt enkelt få hjälp, annars väntade "ruin och undergång".


Hittills hade han lyckats uppehålla fordringsägarna, men nu måste han börja betala tillbaka. "eftersom jag vill behålla min kredit samt ett obefläckat namn och rykte". Hans krav var blygsamma: om han bara fick tillbaka någon del av sina fordringar så skulle han sedan med glädje fortsätta sitt arbete i kungens tjänst.


Frisius beklagade också att hans resa till Stockholm hade fördröjts på grund av alla de angelägenheter som han måste klara av först. Hur bekymrad han än var för sin ekonomi och sina möjligheter att kunna fortsätta vara till nytta för den finska armén så var hans namn och rykte fortfarande gott bland dem han gjorde affärer med. Vid den här tiden hade några kronobetjänter gjort upp med borgerskapet i Vasa om köp av spannmål för 8 daler per tunna råg, och 7 daler kopparmynt per tunna korn. Men sedan erbjöd sig Vasaborna att sälja billigare – 7 daler för en tunna råg och 6 daler kopparmynt för en tunna korn – om Frisius gick i god för affären och var ansvarig för betalningen! Affären gjordes upp på det sättet. Frisius kreditvärdighet var fortfarande bättre än statens.

Katastrofen vid Storkyro

I slutet av januari 1714 började den ryska armén röra sig norrut, styrkan kan uppskattas till cirka 17 000 man. Armfeldt hade genom spaning god kännedom om fiendens rörelser, och lyckades till slut också få en uppfattning om ungefär hur starka ryssarna var.


Den 16 februari 1714 lät han sin slitna och hungrande armé gå i ställning på fälten vid Napo by tre kilometer sydost om Storkyro kyrka. Han hade beslutat sig för att invänta fienden och riskera ett slag. Den ryska armén under general Michail Golitsyn nådde samma dag fram till Imola kyrkby ett par mil söderut. Han hade planerat att hans trötta soldater som saknade vinteruniformer skulle få gå i vinterkvarter, men fått order av tsar Peter om att anfalla den finska armén i trakten av Vasa.


Golitsyn tillhörde en litauisk fursteätt och han hade tjänstgjort hos tsar Peter ända sedan 12-årsåldern. När han ledde den ryska armén vid Storkyro var han 39 år och en mycket erfaren fältherre. Han hade blivit sårad vid Narva, deltagit i stormningen av Nöteborg och belägringen av Nyenskans, och vid Poltava hade han fört befälet över gardet och varit med och tvingat svenskarna att ge upp vid Perevolotjna. 1710 deltog han i erövringen av Viborg.


Armfeldts styrkor fick slå läger ute i det fria. Det innebar svåra påfrestningar för det redan uttröttade manskapet, men Armfeldt vågade inte inkvartera armén för natten. Han hade funnit fältet vid Napo "utsökt" för det kommande slaget, och vågade inte lämna det eftersom fienden var så nära. Trupperna var grupperade på bägge sidorna om vägen till Vasa med ett stort öppet fält framför sig. Tvärs över det blivande slagfältet, som var omgivet av skogspartier, rann Kyrö älv.


Samma dag kallade Armfeldt till krigsråd. Det hölls i Frisius kvarter i Storkyro prästgård. De flesta som deltog var emot Armfeldts plan på att möta fienden i ett slag på fältet vid Napo. Både Frisius och generalmajor Reinhold Johan de la Barre argumenterade för att man skulle dra sig undan och vänta på förstärkningar. Det rätta stället att möta ryssarna på var mellan Kyro älv och Imola, ansåg de. Men Armfeldt drev igenom sin plan.


Nästa dag, onsdagen den 17 februari, var fienden bara en halv mil bort, och Armfeldt kunde genom att själv delta i spaningen mot det ryska lägret konstatera att det var en stor styrka han hade emot sig. Styrkeförhållandet mellan svenskar och ryssar var förkrossande. Armfeldts armé bestod av drygt 4 000 man, varav 1 400 ryttare. Den ryska armén var dubbelt så stor, drygt 8 000 man.


Den 16 och 17 hade det varit bistert kallt, den 18 och 19 blev det mildare, men istället började det blåsa och snöa. Armén slet mycket ont där den bivackerade i slagordning på det öppna fältet i tre dygn – frusna, hungriga och utan hopp.


Nu väntade striden, det vill säga skräcken, förvirringen, krutröken, vrålen, stanken av blod och inälvor. Artilleriets ammunition bestod av solida järnkulor, som orsakade fruktansvärda skador när de slog in i leden av soldater. Kropparna slets sönder eller klövs, huvuden slets av, och de som själva inte blivit träffade blev nerstänkta av blod och andra kroppsvätskor.


Många av Armfeldts soldater var säkert vettskrämda när de hungriga och skakande av köld väntade på striden på den snöiga fältet vid Napo. Men stridsmoralen i den karolinska armén var hög och disciplinen hård. Knektarna lydde order utan att ifrågasätta dem. Religionen hade också betydelse – om man skulle dö eller inte låg i Guds hand. Att försöka dra sig undan var meningslöst "eftersom ingen kula träffar utan Guds vilja".

Detta är general Armfeldts egen skiss över slaget vid Storkyro. Vågrätt över kartbilden går Kyro älv och straxt nedanför den landsvägen till Vasa. Det finns ingen nord-syd-pil på kartan, men Kyro älv flyter i nordvästlig rikting. Ungefär mitt på kartan. mellan ån och landsvägen har Armfeldt ritat in Napo by. Den finska armén är grupperad i kartans vänstra del med kavalleriet på flyglarna och infanteriet i centern. Huvudstriden utkämpades på fälten norr om älven, där Golitsyn efter en kringgående rörelse genom skogen överrumplade den vänstra delen av Armfeldts infanteriflygel.

Frisius fick soldaterna att jubla

Frisius, som mindre än en månad tidigare hade velat lämna armén eftersom hans ekonomiska resurser var uttömda och han själv utarbetad, gjorde nu ännu en tapper insats för den armé som han kämpat och offrat så mycket för de senaste fem åren, och som han skulle fortsätta att kämpa för i ytterligare fem år. På fredagsmorgonen den 19 februari dök han upp på det vindpinade, snöiga slagfältet vid Napo och gick runt bland avdelningarna. På något sätt hade han lyckats skaffa fram mera pengar och nu kom han med ett löfte som hade en märkbar effekt på stridsmoralen:


Han lovade alla officerare en månadslön, och soldaterna en månads drickspengar. De skulle att betalas ut till alla som överlevde striden, också eventuella tillfångatagna, och till de stupades familjer.


Frisius löfte utlöste jubel i armén. Armfeldt rapporterade efteråt att det "dem så animerade, att dhe efter krigsmaner skakade gevären och contesterade alt vela genomgå, sampt det och så trogit och manligen giordt, att man deras förhållande icke nogsampt berömma kan." De pengar som Frisius lyckats skaffa fram till slaget var den enda månadslön som officerarna fick ut under hela 1714.


Innan striden började red Armfeldt själv runt bland regementena och uppmanade soldaterna att kämpa för konungen och fäderneslandet. Knäfallande bad de Gud om hjälp i det förestående slaget.


Det ödesdigra slaget vid Napo by – det sista och blodigaste fältslaget under stora nordiska kriget – började vid tvåtiden på eftermiddagen fredagen den 19 februari. Då hade de finska regementena tillbringat tre dygn under bar himmel i vinterkylan – hungriga och frysande i sina slitna och trasiga uniformer. Men stridsmoralen var hög – det hade Frisius sett till genom att skaffa fram pengar till alla, både gemena och officerare.


Striden blev förbittrad. När Armfeldt märkte att ryssarna var på väg lät han en del av sina trupper avancera mot Napo by, medan en del stannade kvar på sin ursprungliga plats på fälten utanför byn. Fienden satte eld på Turpala by och svenskarna brände Napo: röken från de brinnande byggnaderna tillsammans med röken från kanonerna gjorde att sikten blev mycket dålig. Dessutom låg vinden på mot svenskarna, så att de fick både rök och snö i ansiktena. Detta gjorde att Armfeldt hade svårt att manövrera sitt kavalleri.


Ändå var den finska armén framgångsrik i inledningsskedet. Segerrop hördes redan bland soldaterna. Men fienden var för stark. Efter ett par timmar var Armfeldts armé krossad och befann sig på flykt. Han hade förlorat 2 000 man: 1 000 man var döda, 500 försvunna, och de övriga var saknade – halva armén var borta. Men de ryska förlusterna var också svåra: uppåt 800 stupade och runt 1 000 svårt sårade.


Var Frisius befann sig under slaget är inte känt, men förmodligen var det i närheten av slagfältet. Kanske var han i sällskap med kyrkoherden i Storkyro, Nils Aejmelaeus, som han varit inkvarterad hos. Denne var en av de sista som lämnade Napo. Han flydde ridande norrut.


Frisius desperata utspel på slagfältet hade inte hjälpt. Det som varit nära att bli en seger hade slutat i ett katastrofalt nederlag – och nu började den långa reträtten runt Bottenviken till Sverige.


Men Frisius höll sitt löfte. Både officerare och soldater fick sina pengar. Segraren – general Golitsyn – ställde inte till med några problem med överföring av pengarna till de finnar som tagits till fånga. Men han uttryckte sin förvåning över att de bara skulle få en månads lön. "En så rapp och hård eldgivning har jag aldrig varit med om", skrev han om svenskarna efter slaget. "Men med Guds hjälp och hans höga kejserliga majestäts lycka vann vi en seger över fienden."


Ett halvår senare berättade Frisius för kungen att han använt sina yttersta krafter för att övertala alla dem som han träffade att bidra med pengar. Han lyckades genom trägen uppvaktning till och med övertala en del flyktingar att bidra med "den yttersta penningen", mot försäkringar om att de skulle bli gottgjorda senare.

Johan Henrik Frisius hade sitt högkvarter i

prästgården vid kyrkan i Storkyro. Här

beslutade general Armfeldt att möta ryssarna

i ett slag på fälten vid Napo by. De flesta var

emot idén, men Armfeldt drev igenom den.

Ryssarna härjar i Österbotten

Efter segern vid Napo for ryssarna brutalt fram i de södra delarna av Österbotten. De plundrade, brände hus, misshandlade, tillfångatog och dödade människor. På grund av vintern och underhållssvårigheterna drog sig de ryska styrkorna sedan tillbaka från Österbotten några veckor efter slaget. Den slutliga erövringen av landskapet började hösten 1714. Denna höst och våren 1715 förhärjades de norra delarna. Plundringar och tvångsrekvireringar förekom i norra Österbotten och Kajanaland även hösten 1715 och våren 1716.


Frisius hade ju velat lämna armén i januari 1714, eftersom hans ekonomiska resurser var uttömda. Han måste iväg till Stockholm för att äntligen försöka få olika myndigheter där att reglera sina skulder till honom. Men eftersom Armfeldt vädjade till honom att stanna blev han kvar till efter slaget vid Storkyro.


Den 4 mars var Frisius fortfarande kvar hos armén. Det framgår av ett brev från Armfeldt till kungen.
Armfeldts vädjanden hade hjälpt. Han hade legat på Frisius med böner och övertalning. Trots att Frisius inte längre såg några möjligheter att vara till någon nytta ekonomiskt stannade han kvar hos armén ytterligare en tid. Han stod inför sin totala ruin, men lovade att "genom sina krediter göra vad någonsin kunde vara möjligt, vartill kärleken till Eders Kungliga Majestät slutligen bevekade honom", skrev Armfeldt till kungen.


Men Frisius lät sig säkert också bevekas av tillståndet i armén. Visserligen hade det rått nöd länge, men nu efter katastrofen vid Storkyro var situationen värre än någonsin: sårade som inte fick vård, utblottade och hungrande officerare och soldater, nödlidande kvinnor som följt sina män i fält och nu var änkor, barn som levde i misär sedan deras föräldrar dött.


Armfeldt var förtvivlad eftersom han inte hade några möjligheter att hjälpa dem. Pengarna var slut, han hade inte ett halvt öre kvar, konstaterade han bittert. Han bad i brevet den 4 mars kungen att hjäpa Frisius att bistå de många nödlidande.


Frisius hade försökt att skaffa pengar genom växlar från kontributionsränteriet, men utan framgång. Hans enda hopp nu var egna växlar till långivare som han kände personligen.
Inte ens Armfeldt själv var besparad nöden i armén. Han "var själv underställd en snöplig torftighet", skrev han.

Frisius reser till Stockholm

I slutet av mars eller möjligen början av april gav sig Frisius slutligen av från armén. Han reste till Stockholm, där han vistades hela våren och sommaren. Han kom tillbaka till armén först i september.


"Hr. Assessorn Johan Hinric Frisius, som här tils varit en tillflyckt, är nu på resan till Stockholm", skrev Armfeldt i ett brev den 4 april 1714.


Under Frisius frånvaro sköttes upphandlingen till armén av landshövdingen i Österbotten, Lorenz Clerk, som inte lyckades lika bra med uppdraget. Clerk fick betala en daler kopparmynt mer per tunna säd än Frisius, och allmogen godkände inte de skuldförbindelser som han ville ge dem istället för kontant betalning. Resultatet lät inte vänta på sig: underhållsproblemen blev ännu värre.


Den 1 april hade armén 1 245 tunnor säd, men av dem beräknades 996 tunnor gå åt redan samma månad, och till maj fanns således bara ett par hundra tunnor kvar. Dagen därpå, den 2 april, skrev Armfeldt till kungen om det nödläge armén hamnat i sedan Frisius gett sig iväg:


"eftersom inget förråd finns, så nödgas jag underdånigast anhålla att Ers Kungliga Majestät behagar förordna och anbefalla att nödvändig provision med första öppna vatten måtte komma hit, annars måste armén skingras och hela detta arbete förstöras. Eftersom assessor Frisius nu har avrest härifrån finns det ingen utväg när någon brist uppstår, där man annars alltid med hans hjälpa kunnat hitta på något."


Det skulle dröja ända till augusti innan den hjälp som Armfeldt vädjade om från Sverige, bland annat säd, äntligen kom fram till den svältande finska armén.


Det var svårt, för att inte säga omöjligt, för arméchefen att klara sig utan Frisius. Redan i juni bad han enträget att överkrigskommissarien skulle återvända till Finland. Men det skulle dröja ett par månader till.


I slutet av maj gav Frisius kungen en skriftlig rapport om sin syn på underhållsläget för den finska armén. Det fanns inte mycket kvar i förråden, konstaterade han. Från början av juni skulle det dessutom bli svårt att anskaffa mer från allmogen i Österbotten. Frisius anmodade kungen att ge order om att ordna förnödenheter från annat håll. Han konstaterade bittert att han fått försäkringar om att kunna köpa spannmål av årets skörd, men eftersom han inte hade några möjligheter att betala den så hade ett "så gott tillfälle till Eders Majestäts nytta och besparing fåfängt och emot min vilja fruktlöst gått mig ur händerna".


Kungen hade av "nådig försorg" ordnat så att 2 000 tunnor korn skulle skickas från Gävleborgs län till Österbotten. Men Frisius var inte nöjd med det. Han påpekade riskerna med transporten över Östersjön, och konstaterade syrligt att varje tunna av den spannmålen säkert skulle bli dubbelt så dyr som om man hade köpt den i Österbotten – om man hade kunnat betala den kontant.


Den finske knekten, skrev Frisius, var nöjd om han i brist på sovel fick rent rågbröd. Men han klarade sig inte på kornbröd om det inte var till hälften blandat med råg. Om man bara kunde ordna spannmål "emot prompt betalning" så att det tappra finska manskapet kunde förplägas ordentligt, så skulle man komma till rätta med deserteringarna: soldaterna skulle komma tillbaka till sina regementen, och det skulle bli lättare att rekrytera nytt folk. Frisius var alltid lojal mot den armé han kämpade för: det är gott och stridbart folk, skrev han.


Visserligen hade fienden farit brutalt fram i Österbotten, skrev Frisius. Men nu hade i alla fall genom "Guds nåd hela hövdingedömet befriats ifrån fiendens tvång och inkräktande".
Savolax regemente kunde kanske komplettras genom värvningar, trodde Frisius. Förutsättningen var att regementschefen överste Stiernschantz kunde få pengar att värva folk för. Han hade inte fått någon lön på fyra år, och kunde inte själv ställa upp med några pengar.

Det var en stor stad Frisius kom till vid sitt första besök i huvudstaden. Stockholm gjorde säkert ett starkt intryck på honom med sina 50 000 invånare, med sitt myllrande folkliv, vagnar och kärror, boskap, smuts och stank, och allt från tiggare till förnäma damer. Bilden visar Järntorget i Gamla stan.

Bodde hos sonen Didrik?

När Frisius kom till Stockholm på våren 1714 var det hans första besök i huvudstaden. Det var en storstad han kom till, med dåtidens mått mätt. Den svenska stormaktens huvudstad hade vid den här tiden cirka 50 000 invånare. Men efter en snabb expansion i slutet på 1600-talet hade stadens tillväxt stannat i början på det nya seklet, dels på grund av kriget och dels på grund av pestepidemier som hade skördat många liv.


Förstagångsbesökarna i Stockholm brukade bli imponerade – av stadens storlek, och det brokiga, stökiga och stimmiga folklivet på gator och torg. Folk överallt, gnäggande hästar framför vagnar och kärror, råmande boskap, skällande hundar, smuts och stank, soldater, pigor och förnäma kvinnor, borgare och drängar, fyllon och tiggare, bagarbodar, slaktarbutiker, krogar på varenda gata.


Och mitt i detta myller slottsbygget. Efter den brand som förstört slottet Tre Kronor 1697 hade det nya barockslottet omedelbart börjat byggas. När Frisius kom till huvudstaden var det halvfärdiga slottet en gigantisk byggarbetsplats där arbetet stått stilla i brist på pengar ända sedan katastrofen vid Poltava för fem år sedan. Gapande hål hade täckts över, fönster satts igen för att skydda slottets innanmäte i väntan på bättre tider.


Var Frisius bodde under sin Stockholmsvistelse vet vi inte. Men boendet var inget problem; han hade både barn, släktingar och många vänner i staden. En bra gissning är att han logerade hemma hos styvsonen Didrik och dennes hustru Anna Christina. Det var ju bara mycket sällan de fick chansen att träffas, och dessutom fanns det något annat som lockade Frisius hemma hos Didrik och Anna Christina: hans första barnbarn, lille Christian Didrik som var född i slutet av augusti 1713, och alltså var ungefär åtta månader när han träffade farfar Johan Henrik första gången.


Didrik var ju bara 10 år yngre än sin styvfar, han var född 1680 och alltså 34 år 1714. Han gick i Johan Henriks fotspår och blev krigskommissarie. I november 1712 hade han gift sig med Anna Christina Hueck, som också kom från Nyen. Släkten Hueck var en av de framgångsrika familjer i staden som Frisius hade haft nära förbindelser med. När Johan Henrik kom till Stockholm på våren 1714 var den 22-åriga Anna Christina redan gravid igen. Barnet, Catharina Elisabet, föddes i augusti 1715, men blev bara ett par år gammal. Parets tredje barn som var uppkallad efter farfar föddes i Malmö i november 1717. Han blev militär och stupade på Rügen under det pommerska fälttåget 1758.


Lille Christian Didrik blev så småningom också militär, han var överfyrverkare och stupade i slaget om Villmanstrand 1741. Bara fyra år efter farfars död i samma stad.
Frisius styvdotter Catharina gifte sig med Johan Hueck i Stockholm 21 juni 1716. Hennes far Johan Henrik befann sig i Stockholm då, och var säkert med på bröllopet.

Den finska armén var i nöd. Frisius krävde vid ett tillfälle

att 900 tunnor med förnödenheter omedelbart skulle

skickas iväg. Annars skulle soldaterna dö.

En armé i nöd – maten slut

Den 23 juli rapporterade Frisius i en promemoria till chefen för Roslagsarmén, Gustaf Adam Taube, att han av Armfeldt fått veta att den finska armén varken hade bröd eller sovel för augusti månad. "Utan skyndsam hjälp måste de ofelbart krepera [dö] eller gå ifrån varandra".


Det krävdes mer förnödenheter än beräknat, skrev Frisius. Orsaken var att manskap som gett sig av från armén hade infunnit sig igen.


Han anmodade Taube att ge order om att ett fartyg med 900 tunnor råg som just skulle avsegla till Österbotten fick lasten kompletterad med ytterligare 5 á 600 tunnor som fanns i förråd i Stockholm. På så vis skulle fartyget bli fullastat utan att det kostade något extra, eftersom kronan betalade samma pris för frakten oavsett hur stor lasten var. Dessutom var det förknippat med mindre risk att segla över Östersjön nu på sommaren än om man sköt upp frakten av de 600 extra tunnorna till hösten. Men nöden vid armén är mycket stor, skrev Frisius. Spannmålen måste skickas omedelbart. De partier av salt, tobak och uniformer som fanns klara kunde vänta till en senare transport.


Frisius rapporterade också att Armfeldt hade skrivit till Krigskollegium och anhållit om ny utrustning till de nyanlända i armén: 500 musköter, bajonetter, värjor, gehäng och väskor behövdes. Frisius bad Taube påminna Krigskollegium om att det var bråttom. Salt och tobak behövdes också, skrev Frisius. Han hade tidigare bett om 50 tunnor salt och och 2,5 ton tobak. Men ingenting hade hänt, och nu behövdes 150 tunnor salt och 5 ton tobak.


Sedan Frisius lämnat armén fanns det ingen kvar som hade något kapital eller som åtnjöt någon kredit hos leverantörerna av förnödenheter. Det ledde till att soldateras eländiga situation blev ännu värre. Det hände nämligen, avslöjade Frisius för Taube, att den ena farkosten efter den andra lämnade hamnarna i Österbotten utan att ha lossat sina laster av mat och annat som armén så väl behövde. Skepparna vägrade att sälja om de inte fick kontant betalning, eller kunde göra upp om kredit med någon de litade på. Och den ende de litade på var Frisius – som befann sig långt därifrån.


Under sin vistelse i Stockholm vädjade Frisius än en gång till kungen om att kronans skulder till honom äntligen skulle regleras. Han underströk att han inte hade använt sin egen förmögenhet – av det enkla skälet att han inte längre hade någon – till förskotten till armén. Det var lånade pengar, och nu jagade fordringsägarna honom. Det var både inhemska och utländska, och dessutom folk som på grund av ryssarnas ockupation av Finland hade råkat under deras välde: bland dem fanns flyktingar, änkor och faderlösa barn som lidit stor skada på sin egendom.


De hade låtit sig övertalas, skrev Frisius, de hade litat på hans försäkringar om återbetalning, och gått med på att låna ut pengar till konungens höga tjänst. Nu arbetade de envist på att få tillbaka sina pengar, och Frisius var angelägen om att reglera skulderna, inte minst för att slippa "oförtjänta omdömen att ha velat lura dem, vilket på en gång kunde göra mig förlustig av min hittills bevarade kredit." Nu hoppades han att kungen inte skulle lämna honom i sticket.

Meritförteckning till kungen

För säkerhets skulle bifogade Frisius en sammanställning över sina insatser i kungens tjänst hittills:

  1.  Han hade stannat kvar i Viborg under hela belägringen och bidragit med stora summor pengar till stadens försvar.
  2. Han hade skött upphandlingen för den flotteskader som 1712 var förlagd till Finland. Nu hade han väntat i två år på de 20 000 daler silvermynt som kronan var skyldig honom för den insatsen.
  3. Han hade skött underhållet av den flotteskader som kom till Finland 1713. Av de 10 000 daler silvermynt som det hade kostat honom hade han fått tillbaka 6 000 daler, men de hade omedelbart använts till nya inköp av förnödenheter. Resultatet var "att jag således fortfarande inte fått betalt för hela denna provianteringen."
  4. Han hade skött upphandlingen till armén, och accepterat två växlar på 9 200 daler silvermynt av general Armfeldt – de var fortfarande obetalda.
  5. Till sist framhöll Frisius att hans insatser för att skaffa förnödenheter till armén sedan den drogs tillbaka till Österbotten hade inneburit att fienden fortfarande inte hade lagt under sig hela hövdingedömet.

När Frisius hade skrivit ned den här sammanställningen kände han sig uppenbarligen lite olustig. Han han tagit i för hårt? Hade han framhävt sig själv för mycket? Han hoppade att kungen inte skulle tänka onådiga tankar om "sin ringaste tjänare". Han försäkrade också att han inte var ute efter beröm, vilket alltid varit honom främmande "i synnerhet inför Eders Majestäts höga tron". Han kunde ha lagt till att han faktiskt ruinerat sig i sina ansträngningar att hålla den finska armén vid liv. Frisius avslutade brevet med en förhoppning om att kungen skulle ufärda eftertryckliga order, så att han kunde få "en verklig och prompt betalning" för sina många förskott.


I mitten av juli såg det ut som om Frisius penningproblem äntligen skulle lösa sig. Handelmannen Grubb i Stockholm lovade att ställa 20 000 daler silvermynt till Frisius och den finska arméns förfogande. Därmed skulle Frisius kunna betala sina gäldenärer – och sedan ordna nya krediter – och omedelbart köpa förnödenheter till armén för de pengarna. Sedan kunde han bara hoppas att han så småningom skulle kunna betala tillbaka sina nya skulder. Hans ekonomiska ekorrhjul snurrade fort. För fort.


Men handelsman Grubb höll inte vad han lovat. I mitten av augusti hade han fortfarande inte levererat pengarna, och när han blev inkallad till rådet för att förklara sig, så dök han inte upp.


Frisius låg illa till igen. Men han hittade som vanligt en lösning. Den 16 augusti berättade han för kungen att han lyckats låna 8 000 daler silvermynt av två handelsmän, Hindrich Harmens och Johan P Häublein. De hade dessutom lovat att inom åtta dagar remittera 12 000 daler silvermynt till Umeå, så att pengarna skulle finnas där när Frisius passerade på sin väg tillbaka till armén.


Om den ekonomiska krisen inte till slut ordnat sig skulle han inte ha vågat visa sig igen vid armén, skrev Frisius till kungen.
Men nu gällde det att Harmens och Häublein fick tillbaka sina pengar, underströk Frisius. Annars skulle han det vara helt omöjligt för honom att göra någon nytta för kungen. "För att inte tala om att jag skulle förlora all min kredit och välfärd." Han bad också kungen att se till att Grubb höll sitt löfte.


Häublein hade stora problem med att få tillbaka sina pengar och skrev till slut också han till kungen och redogjorde för alla turer kring de pengar han både genom Frisius och på annat sätt lånat kronan.


Häublein inledde skrivelsen till kungen med att framhålla hur självuppoffrande Frisius var i sitt arbete för den finska armén. Han hade lämnat hela sin egen förmögenhet ospard, och han hade gjort det med "största nöje", skrev Häublein. Men nu tynade hans förmåga att stå till kungens tjänst bort eftersom de lån han gett kronan inte betalades tillbaka.


Häublein vädjade till kungen att hjälpa Frisius genom att helt enkelt ge rådet och kontributionsränteriet order om att de pengar som Häublein lånat ut genom växlar skulle betalas.


Häublein talade delvis i egen sak eftersom han själv måste få tillbaka de pengar han lånat ut. Det gällde bland annat en växel på 12 000 daler silvermynt utställd på kontributionsränteriet som skulle ha lösts in den 1 september 1713. Men i december hade han fortfarande bara fått tillbaka 4 000 daler av den summan.


De drygt 21 000 daler som Frisius 1713 lånat av honom för att klara underhållet av flotteskadern hade han fortfarande ett år senare inte sett röken av.


Häublein bönföll kungen att ta itu med saken, annars skulle både han själv och Frisius i fortsättningen inte kunna hjälpa kronan med krediter. Häublein var nu så utblottad, skrev han, att han inte ens kunde betala en växel på 4 000 daler silvermynt som Frisius trasserat på honom.

Från Finland till Västerbotten

Den 16 augusti 1714 begav sig Frisius norrut igen, tillbaka till armén. Han gjorde det på order av Karl XII:s syster, arvprinsessan Ulrika Eleonora, och rådet. Hans uppgift var att genom bland annat samråd med landshövdingarna i de två länen förbereda arméns förflyttning från Österbotten till Västerbotten, och sedan göra allt för att underlätta genomförandet av operationen.


Hans avresa hade blivit försenad på grund av ekonomiskt trassel. Prinsessan och rådet hade arrangerat så att han till arméns underhåll skulle få 10 000 daler silvermynt av de prispengar som fartyget "Le Beau Parterre" inbringat – det var ett franskt örlogsfartyg som erövrats av den svenska flottan. Men utbetalningen blev försenad, och de 20 000 daler som handelsmannen Grubb utlovat hade han heller inte fått. Och att resa tillbaka till armén utan pengar var inte meningsfullt. Det var bara att vänta – eller försöka ordna fram pengar på något annat sätt.


Så fick det bli. Han hade försett sig med medel på annat sätt, rapporterade han kryptiskt till kungen. Sen kunde han ge sig iväg. De 10 000 dalerna av prispengarna som han blivit lovad flöt in först långt efter avresan, konstaterade han.
Han reste norrut i så snabbt tempo som möjligt, och kom till Medelpad efter några dagar. Där väntade en obehaglig överraskning. En hel trakt var öde eftersom ett rykte om att fienden närmade sig hade fått allmogen att fly från sina hemman "så att man varken kunde se någon människa, mycket mindre få tag på hästar".

Under sin mödosamma marsch runt Bottenviken måste den finska armén forcera ett stort antal älvar där det inte fanns några broar eller färjor. Det var Frisenheims uppgift att se till att armén kunde ta sig över vattendragen på den svenska sidan. På den här kartan finns ett urval av de vattendrag som vållade bekymmer.

Armén utrymmer hela Finland

Frisius kunde till sist ta sig vidare till Umeå, där han hade överläggningar med landshövdingen i Västerbotten, Anders Erik Ramsay, om hur armén skulle tas emot. Därefter fortsatte han sin mödosamma resa till sjöss. Ett fartyg tog honom över Bottenhavet till Brahestad, och den 12 september var han tillbaka hos armén efter att ha varit borta i fem månader.


Situationen var katastrofal. Fienden närmade sig både till lands och till sjöss, och Armfeldt fattade redan dagen efter Frisius ankomst, den 13 september, med tungt hjärta beslutet om att utrymma Finland. Det var plågsamt att inse att detta var det enda som fanns att göra. Det handlade ju inte om en taktisk reträtt den här gången – det som måste ske var att överge hela den östra halvan av det svenska riket. Det var en nationell katastrof.


Återtåget inleddes omedelbart. Den 15 september lämnade infanteriet Brahestad, och den 19 bröt kavalleriet upp från Kalajoki. De få fartyg som fanns tillgängliga användes till transport av 450 man, de flesta från Savolax regemente. Det var de som ansågs mest benägna att desertera som snabbt skeppades iväg. Ett antal sjuka soldater från Tavastehus och Österbottens regementen fick också följa med. Men huvuddelen av armén måste marschera runt Bottenviken, ett tröstlöst företag i höstrusk och vinterkyla.


Frisius berättade för kungen den 13 september från Brahestad om läget. Fienden hade passerat Vasa och Nykarleby både till lands och sjöss, och avancerade norrut hela tiden. Han rapporterade också om sitt nya uppdrag utöver ansvaret för underhållet:


"Eftersom herr generalmajoren [Armfeldt] numera är sinnad att bryta upp härifrån till Uleåborg, så reser jag idag härifrån i förväg, för att ordna så att nödvändiga båtar och pråmar för manskapets överförande blir anskaffade vid de många passen." Fram till den svenska gränsen fanns det 22 ställen som bara kunde forceras med båtar eller flottar, bland dem fyra stora älvar: Ule älv, Ijo älv, Kemi älv och Torne älv. Och det var bara början – på den svenska sidan följde fler.

 

Uppgiften att ordna passagerna delades upp på två personer: Frisius skulle ta hand om de svenska vattendragen, och landshövdingen i Österbotten, Lorenz Clerk, skulle klara av dem på den finska sidan.


Frisius hade redan skriftligen anmodat landshövding Ramsay, att ge kronobetjänterna i Västerbotten order om att skaffa fram båtar. Men risken var, ansåg Frisius, att fienden skulle hinna före till passagerna. Han bekymrade sig för soldaterna också: deras uniformer var i uselt skick – de var illa rustade inför den stundande vintern.


Frisius blev bara kvar tre dagar i Brahestad. Den 15 september gav han sig iväg över till den svenska sidan. Han seglade med fregatten Ruschenfelt under kapten von Frischen rakt västerut till Lövånger, fem mil söder om Skellefteå. Han inrättade sig i Lövångers prästgård den 17 september. Det var en öde trakt. Folket hade flytt ut i skogarna av fruktan för att ryssarna skulle dyka upp.


Frisius visste hur det var att vara på flykt. Han hade flytt undan ryssarna från sin hemstad Nyen, han hade flytt från Viborg, han hade upplevt hela den långa reträtten norrut från Storkyro. Nu hade han lämnat Finland med ryssarna i hälarna. Finland var ockuperat och skulle så förbli fram till fredsslutet 1721. Det skulle ta sju år innan han kom tillbaka. Sin födelsestad Nyen fick han aldrig återse – den hade ju tsar Peter förvandlat till Sankt Petersburg.


Farhågorna om att fienden skulle hinna före armén till passagerna över de stora vattendragen besannades snabbt. Redan den 18 september kom sex stora och tre små ryska galärer helt överraskande seglande uppför Umeälven. 600 man steg i land i Umeå och plundrade, härjade, och stack staden i brand.


Frisius rapporterade till kungen om katastrofen några dagar senare: "av denna olyckliga och oväntade händelse har allmogen här blivit så skräckslagen att inga människor finns kvar hemma på flera mils avstånd från Umeå. Men jag förmodar att de lär komma fram idag, eftersom jag låtit dem veta att fienden dragit sig tillbaka och gett sig av till Österbotten igen." Frisius fick sin information från folk som han skickat iväg till Umeå från sin bas i prästgården i Lövånger, där han togs om hand av prästänkan Margareta Eurenius, vars man Nicolaus hade dött tidigare samma år.


Den proviant som Frisius med stor möda samlat ihop i Umeå fanns inte kvar, rapporterade hans informatörer. Ryssarna hade tagit med sig en del, och resten hade de förstört. Detta gjorde arméns redan förtvivlade försörjningsläge ännu värre. Det enda som nu fanns att tillgå för oktober var det som kronan nyligen avkrävt allmogen. En del fanns fortfarande kvar hos allmogen, rapporterade Frisius till kungen.


Frisius skulle nu försöka få dem att skaffa fram det som landshövdingen tidigare gett order om. Men han insåg att det inte skulle räcka. Hans analys av läget var illavarslande: "Jag kan inte se något annat än att Eders Majestäts trupper kommer att gå under, om inte andra åtgärder vidtas", skrev han.


Lösningen blev att han gjorde en upphandling både på landsbygden och i städerna "oaktat all fara och obeskrivlig möda som jag på så sätt underkastar mig."


Men förutsättningen var att kungen snabbt löste de ekonomiska problemen för Frisius. Om han inte med nästa post skulle få bekräftelse på att saken var uppklarad och nödvändiga medel ordnade så kunde han inte göra något mer för armén. Då var den dömd till undergång, skrev Frisius, "vilket jag inför Gud och Eders Majestät härmed betygar".


Den 29 september rapporterade Frisius till kungen att traktens bönder vågat sig fram ur skogarna igen.


Dagen därpå, den 30, reste han norrut för att sammanträffa med Armfeldt och armén, som vid det laget hade hunnit fram till den svenska gränsen på sin smärtsamma reträtt undan ryssarna. Längs vägen informerade han sig dels om de vattendrag som armén måste ta sig över, och dels om vilka förnödenheter som fanns tillgängliga för trupperna.


Försörjningsläget var givetvis problematiskt. Frisius kom fram till att det visserligen skulle blir svårt, men att det ändå skulle gå att livnära armén i området i sex månader. En förutsättning var att allmogen fick kontant betalning för det de levererade.

Den 13 september 1714 berättade Frisius för Karl XII om alla de svårigheter som väntade den svårt sargade finska armén på dess väg från Storkyro runt Bottenviken och söderut genom Sverige. Bara mellan Brahestad och Umeå fanns ett 20-tal älvar att ta sig över, och det var Frsius jobb att se till att det fanns båtar och flottar vid dem.

Svårt komma över älvarna

I början av oktober begav sig Frisius iväg norrut. Om han red eller åkte vagn vet vi inte. Den 5 oktober befann han sig i Luleå. På den 15 mil långa vägen dit från Lövånger hade han vid fyra älvar – Skellefteälven, Åbyälven, Byskeälven och Piteälven – ordnat så att allmogen skulle samla in alla båtar och pråmar i socknarna. Det kunde bli så att armén kom fram till området innan älvarna var isbelagda, och då skulle älvövergångarna gå mycket lättare och snabbare om det redan fanns båtar tillgängliga.


Vid Torneå hade övergången av älven tagit tid eftersom kronobetjänterna inte fanns på plats när Armfeldt kom dit. Landshövding Ramsay hade heller inte hunnit vidta några åtgärder för övergången eftersom han var upptagen med att avvärja fientliga aktiviteter.


I sin rapport till Karl XII i början av oktober var Frisius mycket mer optimistisk än de lokala kronobetjänterna, som ansåg att "armén inte kan försörjas i detta magra hövdingedöme". De gjorde alla slags svårigheter, enligt Frisius, och de menade att provianten inte skulle räcka i mer än en månad.


Men Frisius försäkrade kungen att armén skulle kunna försörjas i Västerbotten mer än sex månader, oavsett om den blev stående i Torneå eller om den marscherade till Umeå, "emedan Gud i år har välsignat denna landsdel med en mycket god årsväxt". Prästerskapet och allmogen hade dessutom försäkrat att de skulle bidra med allt som de gömt undan. När Frisius gav sig av norrut trodde han att armén "i anseende till manskapets nakenhet, inte lär kunna fortsätta marschen hitåt nu på hösten."

 

 

Läs fortsättningen …

… eller gå till innehållsförteckningen.

Generalmajor Carl Armfeldt var befälhavare för den svårt sargade och svältande finska armén. Han och Frisenheim lärde känna varandra under det långa kriget och blev goda vänner.

General Michail Golitsyn ledde den ryska armén i slaget vid Storkyro, och vann en förkrossande seger över Armfeldts slitna finska armé