Pank för första gången

"Vi kan vara försäkrade om att han inte söker någon egennytta genom profiter"

(Arméchefen Georg Lybecker om Frisius)

År 1713 började illa för Sverige, och fortsatte sedan med motgångar på alla fronter hela året. Kungen var fortfarande kvar i Turkiet. Skälet till att han hade stannat där var att han ansåg att han behövde Turkiets hjälp för att vinna kriget.


Enligt planerna skulle Karl med turkisk eskort marschera norrut för att förena sig med en svensk armé under fältmarskalk Magnus Stenbock. Men kungen hade börjat misstänka att turkarna konspirerade mot honom tillsammans med kung August, och att han skulle tas till fånga på vägen norrut. Karl sköt upp sin avresa, och i slutet av januari 1713 hade turkarna fått nog.


Efter en dags förhandlingar gick de den 1 februari till anfall mot kungens läger i Bender. Svenskarna övermannades efter en kort strid, och togs till fånga. Karl bröt ena benet under kalabaliken. Turkarna hade nu beslutat sig för att behålla kungen, och han fördes till ett slottet Timurtasj i närheten av Adrianopel. Där blev han sängliggande i nästan ett helt år, ända fram till julen 1713. Anledningen var sannolikt att kungen efter 12 år i fält, och med katastrofala motgångar de senaste åren, led av det som idag kallas utmattningsdepression. Han var helt enkelt utbränd.


Magnus Stenbock hade i början av januari marscherat in i Holstein-Gottorp. Men fälttåget gick snett och i början av maj tvingades han kapitulera till den rysk-sachiska övermakten, med armén helt utmattad av svält och sjukdomar. Han själv och 11 000 man togs till fånga.


I Pommern tvingades den svenske generalen Johan August Meijerfeldt överlämna Stettin till preussiska armén; därefter återstod bara Stralsund och Wismar av de svenska besittningarna i Tyskland.

Frisius tar över underhållet

Befälhavare för den finska armén under den första delen av 1713 var Georg Lybecker. Han hade redan avskedats en gång, men 1712 återfått befälet efter general Carl Nieroths död. Han försökte inför 1713 års fälttåg rätta till de misstag som begåtts när det gällde arméns underhåll under året innan.

 

I en skrivelse till regeringen i Stockholm på hösten 1712 underströk han att det var nödvändigt att förbättra underhållet, bl a genom att göra sig oberoende av sjötransporter. I december sammanträdde han i Helsingfors med Finlands landshövdingar, men resultatet ledde inte till några väsentliga förbättringar.


Det var just underhållet som var den finska arméns största problem på våren 1713. I Nyland fanns inte ett enda magasin. I Åbo-Björneborgs län fanns 1 000 tunnor säd hopsamlade. Men de kom aldrig fram till armén eftersom det var omöjligt att ordna transporter. Det enda resultatet av Lybeckers ansträngningar var att ett mindre magasin anlades i Lappträsk, och att 2 000 tunnor råg lagrades i Helsingfors. I Nyslott fanns 1 200 tunnor säd.


För 1713 hade den finska arméns underhåll ordnats genom den gärd av produkter som tagits ut av bönderna. Det var ett mycket ineffektivt system. Det tog tre-fyra månader att samla in gärden, och transporterna var mycket krävande för allmogen.


Efter en överläggning med landshövdingarna Johan Creutz och Justus von Palmenberg i mars 1713 lanserade Lybecker för kungen en helt ny idé om hur man skulle kunna klara underhållet och samtidigt förbättra den ekonomiska situationen i Finland: bönderna skulle betala gärden med pengar, och provianteringen skulle sedan skötas av en entreprenör som i sitt eget namn handlade in allt som behövdes.


Han tänkte förstås på krigskommissarien Johan Henrik Frisius. Höga vederbörande kände ju till hans kvaliteter, inte minst när det gällde att ordna krediter. Hans höga ambitionsnivå, uppoffrande sinnelag, generositet och vilja att ta personliga ekonomiska risker för armén var också omvittnad. Under krisen i samband med Viborgs belägring tre år tidigare hade han genom sina kontakter lyckats låna ihop 82 000 daler silvermynt till kronan – det motsvarade ungefär 200 årslöner för en tjänsteman.


I brevet till kungen skrev Lybecker att man skulle försöka förmå Frisius "att taga på sig den omsorgen att emot betalning anskaffa och furnera allt vad som till armén erfordras". Lybecker hänvisade till Frisius ärlighet gentemot alla och den kredit som han åtnjöt överallt, "så att han kan få allt som finns i landet". Om något fattades kunde han ordna fram det från andra länder.


Dessutom, menade Lybecker "kan vi vara försäkrade om att han inte söker någon egennytta genom profiter". Det hade visat sig senast härom året då han hade försörjt hela flotteskadern, och aldrig tagit betalt för något annat än sina egna kostnader. Det hade inneburit en märkbar besparing för kronan, och dessutom var soldaterna mycket nöjda eftersom allt det som Frisius levererade var av bra kvalitet.


Frisius hade vid den här tiden enligt Lybecker inga större tillgångar tillgängliga för det här ändamålet. Inköpen till kronan skedde med hjälp av krediter som han själv ordnade, och som han själv var ansvarig för.


Frisius var omtyckt bland soldaterna. Han litade helt på dem och lånade gärna ut pengar till dem som var i beråd – utan att ta någon ränta. "Han har hjälpt många som varit i trångmål", skrev Lybecker, "oaktat att han måst vänta med återbetalningen i åratal".


Lybeckers förslag presenterades för Frisius, som efter övertalning sade ja till uppgiften att sköta upphandlingen av förnödenheter till armén. Han gjorde det tack vare "en synnerlig vänskap till mig", skrev Lybecker. Frisius uppgift var att skaffa allt det som armén behövde och leverera det till fältmagasinet, och därefter skulle varorna distribueras till armén. "Han väntar sig betalning efter fältproviantmästarens kvittens", skrev Lybecker, "utan någon vinst, bara så att hans omkostnader blir gottgjorda." Onekligen en god affär för kronan.


Ryssland blev samtidigt allt starkare. Peter hade lärt sig av sitt misslyckade anfall på Finland året innan. På våren 1713 samlade han ihop stora truppstyrkor till Sankt Petersburg. Galärbyggen pågick och nya fartyg inköptes från utlandet. Den svenska ledningen kände till vad som pågick på den andra sidan om gränsen: man fick genom krigsfångar, spioner och spaningspatruller fortlöpande information om den ryska upprustningen. Bilden var entydig: ett ryskt anfall var att vänta – och det kom.

Utanför Helsingfors samlades i början av maj 1713 en stor rysk örlogsflotta med över 400 fartyg och 20 000 man. Försvararna i staden var underlägsna: bara cirka 1 800 man.

Helsingfors måste offras

Helsingfors hade vid den här tiden mindre än 1 000 invånare – det var bara tre år sedan pesten hade tagit 500 liv där. Staden hade ursprungligen legat vid mynningen av Vanda å, men 1640 flyttats några kilometer söderut för att fartygen lättare skulle kunna lägga till. Bara ett drygt decennium senare, i augusti 1654, brann staden. Det var en vådeld som spred sig bland de nybyggda trähusen och på några timmar hade två tredjedelar av dem brunnit ned. Många av de barn och ungdomar som bodde i den eldhärjade staden skulle få uppleva en brandkatastrof till – och efter den var rykande ruiner det enda som återstod.


Husen i det Helsingfors som mödosamt hade byggts upp igen efter branden 1654 var nästan alla av trä. De flesta hade bara en våning, och taken var täckta av spån eller torv. I början av 1700-talet bestod staden av fyra kvarter. De största tomterna var 4 000 kvadratmeter och de minsta bara 400 kvm. Den del av staden där bostadskvarteren fanns var inte mer än en halv kvadratkilometer.


Det fanns ett 20-tal gator, eller rättare sagt gränder, i staden – det var egentligen bara huvudgatan som gjorde skäl för beteckningen gata. Resten var leriga och snuskiga smala gränder, som helsingforsborna ogärna gav sig ut i när det blivit mörkt. Delar av staden såg mera ut som en bondby än som en stad, eftersom många av invånarna försörjde sig på lantbruk. De hade sina grönsaksland och trädgårdar i anslutning till bostadshusen, och strax utanför staden fanns deras åkrar och betesmarker för kreaturen.


Utanför Helsingfors samlades i början av maj 1713 en rysk örlogsflotta med 300 transportfartyg, 120 galärer och en invasionsstyrka på uppåt 20 000 man.


Försvarsstyrkan i Helsingfors leddes av generalmajor Carl Gustaf Armfeldt – och den var vida underlägsen: bara 1 800 man från Nylands infanteriregemente, samt delar av Nylands dragoner, Tavastlands, Viborgs, Åbos, och Österbottens infanteriregementen. En hopplös situation.


Fredagen den 8 maj visade sig de första ryska fartygen i vattnen straxt utanför Helsingfors. Försvararna öppnade eld med kanoner från stranden, och tvingade de ryska skeppen att retirera. Senare på dagen skickade amiral Feodor Apraxin fler fartyg för att rekognoscera platser för landstigningar, men de kunde inte fullfölja sitt uppdrag på grund av försvararnas eld.
Den 9 maj gick Apraxin till anfall med full kraft. Armfeldt lyckades avvärja den första anstormningen som sattes in mot hamnen och stadsuddens södra strand. Men en rysk styrka landsteg i Sandviken, väster om staden. Armfeldt var på väg att bli innesluten.


På söndagskvällen den 10 maj beslöt Armfeldt att retirera, och natten mot den 11 maj kallade han till rådslag med fyra högt uppsatta personer. Läget var förtvivlat och de hade ett mycket svårt beslut att fatta.


De fyra männen var general Armfeldt själv, överkrigskommissarien Johan Henrik Frisius, landshövdingen Johan Creutz och Helsingfors borgmästare Henrik Tammelin. Två av dem var mycket erfarna och luttrade: Armfeldt och Frisius. Armfeldt var 47 år, hade börjat sin militära karriär redan 1683, och sedan dess deltagit i många strider i allt högre befattningar. Frisius var runt 45 år. Han hade tvingats fly undan ryssarna två gånger. Nu hade han sedan 1709 verkat som krigskommissarie och riskerat hela sin förmögenhet genom att låna ut pengar till staten för att kunna skaffa förnödenheter till armén.


Problemet de hade att ta ställning till den här majnatten var enkelt och samtidigt mycket svårt. Enkelt därför att det bara fanns två möjliga sätt att lösa det på. Svårt därför att många människors öde och stora materiella värden låg i potten. Frågan som måste lösas var: skulle de fyra männen ge order om att Helsingfors skulle brännas ned för att förhindra att ryssarna fick nytta av staden? Den brända jordens taktik.


Det var bråttom, det ödesdigra beslutet var snart fattat och ordern löd: utrym staden och stick den i brand. De stadsbor som inte redan flytt fick order att omedelbart sätta sig i säkerhet. På småtimmarna på morgonen måndagen den 11 maj gick patruller runt och anlade bränder bland trähusen. Ryssarna försökte släcka, men staden brann ned helt. Bland allt som förstördes fanns kronomagasinet med 2 000 tunnor råg. De flesta Helsingforsborna stod på bar backe – de hade förlorat allt de ägde. Många av dem hade upplevt de tre svältåren i slutet på 1690-talet, de hade överlevt pestepidemin 1710 då hälften av stadens cirka 1 000 invånare dött, och nu hade deras stad förstörts av brand för andra gången på bara drygt 50 år. Det tycktes inte vara någon ände på olyckorna.


Tsar Peter var rasande över att Helsingfors brann. Han gav order om att bränderna skulle släckas, men när det inte lyckades lät han istället fullborda förstörelsen. Redan klockan fem på eftermiddagen den 11 maj utrymde han staden. Allt som återstod av Helsingfors var rykande ruiner.


Armfeldts retirerande trupper satte eld på de broar som de passerade norr om Helsingfors för att fördröja den förföljande fienden. Men ryssarna byggde snabbt flottar och tog sig vidare. Vid Gammelstaden anföll de Armfeldts styrkor, och efter en kort strid fortsatte reträtten till Borgå, dit även Lybeckers styrkor kom.


En del av Helsingforsborna blev kvar i trakten och hamnade i ryssarnas våld, en del lyckades fly till Sverige, dit de kom utblottade och utan att veta vad som hänt deras anhöriga. Ryssarna gjorde om Helsingfors till en militärbas med över 100 primitiva hus och baracker.


Rådet i Stockholm nåddes av budet om att Armfeldt bränt ned Helsingfors först i slutet av maj. Dess dom blev mycket onådig. Det var förhastat och omotiverat att bränna ned staden, tyckte rådsherrarna: "Vi kan inte annat än först och främst ogilla att staden skall vara uppbränd och förstörd av våra egna, eftersom fienden själv kanske hade förfarit mycket lindrigare med den. Vi finner att Hans Majestäts trogna undersåtar därigenom mist sina hus och sin egendom, men däremot är det svårt för oss att begripa vad fienden kan ha lidit för avbräck."

Frisius hjälper flottan

På morgonen den 12 maj – ett dygn för sent för att kunna påverka stadens öde – kom en flotteskader under vice amiral Erik Johan Lillie fram till Helsingfors. Det var en hemsk syn som mötte honom: det enda som fanns kvar av staden brandruiner.


Det innebar akuta problem för Lillie. Eskadern hade ont om proviant. Hur skulle han ordna underhållet? Han kände till Frisius och ryktet denne hade om sig som problemlösare. Han bestämde sig för att "skicka en express till nämnde assessor, som då var vid Hans Majestäts finska armé uti Borgå och kalla honom till mig."


Sagt och gjort. Amiralens utsände fick tag på Frisius och redogjorde för läget: om inte underhållsfrågan löstes skulle han tvingas segla tillbaka till Karlskrona. Sedan frågade han Frisius om denne trodde sig kunna förse eskadern med de förnödenheter som behövdes. Till skydd för verksamheten skulle han få en liten styrka ur armén och en avdelning med uppbådsmanskap.


Frisius sade ja. Och det var orsaken till att han den 22 maj – bara tio dygn efter det att han varit med om att fatta beslutet att bränna ned staden – åter befann sig i Helsingfors, eller rättare sagt i Gammelstaden, det ursprungliga Helsingfors som grundats av Gustav Vasa, ungefär en halvmil norr om den nya stadskärnan.


Lillie blev snabbt imponerad av "den oförtrutna flit och de goda anstalter" som Frisius visade upp när han kom igång med uppdraget. Han ordnade fram förnödenheter inte bara från Helsingforstrakten utan också sjöledes från Åbo och andra orter – allt mot kontant betalning. Han lyckades lägga upp ett så stort förråd av "bra och duglig proviant" att eskaderns manskap kunde hållas vid god hälsa.


Lillie konstaterade förbluffad att de förnödenheter Frisius skaffade fram var av så hög kvalitet att hälsoläget på fartygen förbättrades dramatiskt. För första gången upplevde han att det inte behövdes några läkare på fartygen – besättningarna var friska. Allt tack vare överkrigskommissariens "oförlikneliga hazard och försorg".


Frisius blev kvar i Gammelstaden ända till slutet av juli. Han rapporterade om Helsingfors till kungen att "fienden på alla sätt försöker angripa den här orten". Därför hade han misslyckats i försöken att skaffa folk till de galejor som väntades från Stockholm. De som var lämpliga att värvas till sådan tjänst hade av rädsla för ryssarna dragit sig uppåt landet eller höll till ute på öar och holmar i Finska viken.


Frisius visste att fienden fanns bara några mil bort, vid Vekkoski och att ryska fartyg spanade i de vatten där den nyanlända flotteskadern uppehöll sig, bara "ett kanonskott" från de svenska fartygen. Frisius försäkrade kungen att han skulle se till att eskadern inte led någon brist på förnödenheter, förutsatt att "den högste skulle unna den nåden att man finge vara här i någon ro och säkerhet" för fienden.


Om det gick så illa att fienden trängde in i området runt Helsingfors så hade Frisius förberett så att eskadern skulle kunna underhållas sjöledes från Åbo och andra orter. Han hade konfererat om detta och annat med amiral Lillie ombord på amiralskeppet Halland samma dag som de sista fyra fartygen i eskadern anlände till ön Villinge söder om Helsingfors.


Frisius hade till sitt förfogande en specialstyrka på 150 ryttare ur armén som han använde för spaning. Ett av styrkans uppdrag var att rekognoscera vägen från Helsingfors till Borgå. På kvällen den 21 maj rapporterade de spanande ryttarna till Frisius att fienden hade en förpost vid Vekkoski straxt väster om Borgå.


Situationen för befolkningen i kusttrakterna var besvärlig. Ryska styrkor både till lands och sjöss skapade oro, och Helsingfors hade just bränts ned av de egna. Frisius rapporterade att han försökte "muntra upp landets inbyggare" så gott han kunde. Många var på flykt i skogarna, men en del började också återvända till sina hemman, vilket var till fördel för Frisius i hans ständiga jakt på förnödenheter att köpa.


Det relativa lugnet i Helsingforstrakten varade inte länge. Redan en vecka efter det att Frisius uttryckt sin förhoppning om "ro och säkerhet" rörde fienden på sig. Ryssarna övergav den 26 maj plötsligt sina ställningar i Borgå och begav sig till sjöss. Onsdagen den 27 dök den ryska flottan upp vid Hästnäs och Villinge sund i Helsingfors skärgård. "Vi räknade upp emot 100 segel", rapporterade Frisius.


Ryssarna gick i land på öarna och for brutalt fram i byarna. "De har plundrat och tagit med sig spannmål, boskap, får och andra kreatur, slagit sönder husen men inte bränt dem", skrev Frisius.
Den ryska styrkan befann sig bara ett par kilometer från Lillies eskader som hela tiden väntade sig ett anfall. Frisius hoppades i sitt brev till kungen att Gud skulle avgöra en eventuell strid till svensk fördel, men bekymrade sig samtidigt över oddsen, bland annat med tanke på att de svenska fartygen var stora och vattnen i skärgården grunda.


Den 29 maj begav sig Frisius ut på spaningsuppdrag igen. Den här gången tillsammans med två officerare – kaptenlöjtnant Lennart Silfversvan från Nylands och Tavastehus infanteriregemente och kapten Gotthard Wilhelm Marcks von Würtemberg. Med sig hade de en styrka på 30 kavallerister och 20 infanterister.


De utgick från Gammelstaden där Frisius bodde och deras första mål var Villinge och Hästnäs där ryssarna härjat ett par dagar tidigare. Men där var det lugnt – fienden hade dragit sig tillbaka. De stötte på ryssarna ett par mil österut, i trakten av Borgå, där de liksom tidigare for fram bland befolkningen "dock utan härjande eller brännande".


Frisius skrev också i sin rapport om spaningen att en del ryska förband dragit sig österut från Borgå, mot Pernå. Där hade de fattat posto och delade ut skyddsbrev till allmogen i nejden.

Ingen lön – stora skulder

I början av juni var alla formaliteter med Frisius nya tjänst avklarade. Ärendet hade vandrat ända upp till Karl XII som vid den här tiden skötte rikets affärer från en bädd på golvet i ett rum på slottet Timurtasj i närheten av Adrianopel i Turkiet, 500 mil från Sverige. Kungen var fånge hos sultanen Ahmed III efter kalabaliken i Bender. Han var dessutom sängliggande: den benfraktur som han ådragit sig i kalabaliken ville inte läka.


Den 1 juni skrev kungen till kontributionsränteriet i Stockholm – ett nyinrättat ämbetsverk vars uppgift var att förvalta kontributionsmedlen, den speciella skatt som hjälpte till att finansiera kriget. Han gav ränteriet order att till Frisius i kontanter ersätta de utlägg han haft för inköpen av underhåll till armén. Proviantmästarens kvittenser på det denne tagit emot skulle fungera som verifikation.


Det nya systemet innebar många fördelar som kronan hade stor nytta av: många äventyrliga transporter kunde undvikas, den besvärliga skjutsverksamheten som drabbade allmogen hårt och var dyrbar för kronan kunde minimeras, armén kunde få sina förråd utan trassel, varorna skulle bli av hög kvalitet, och magasinen kunde anläggas på de platser som passade bäst.
Frisius hade fram till nu inte haft någon lön för sitt arbete som krigskommissarie, och eftersom han inte tog ut någon ränta på sina lån till kronan, hade han inte tjänat några pengar på den verksamheten heller.


Nu skulle det bli ändring på det. Lybecker var angelägen om att Frisius skulle bli kvar vid armén, "annars skulle Kommerskollegium kräva att han inställde sig i Stockholm". Han var ju faktiskt assessor där. Det skulle vara katastrofalt, ansåg Lybecker. Frisius var omistlig för armén.


Lybecker föreslog en lösning, som också genomfördes. Den innebar att Frisius "för all den möda och nit" han visat i kungens tjänst, och att han aldrig krävt någon vedergällning eller lön utan bara varit angelägen om kungens nåd, skulle få en överkrigskommissaries och en skrivares lön. En bokhållare skulle assistera Frisius i hans arbete. Allt detta borde "animera honom så mycket mera", skrev Lybecker. Att Frisius först nu skulle få en bokhållare kan vi dra slutsatsen att Frisius hittills klarat sitt arbete själv, utan hjälp av några assistenter.


Han avslutade sitt brev med ytterligare en entusiastisk utläggning om Frisius: "man kan icke undgå att ge vid handen, vilken nytta man kan ha av denne man, så att jag är övertygad om, att om det bara fanns några till av samma sinne och karaktär, så skulle arméerna och flottan kunna underhållas utan vidlyftigheter och besvär."


Regeringen i Stockholm gav så småningom uttryck för sitt behag över Frisius insatser, och sade ja till den föreslagna löneuppgörelsen.


Kungen själv skrev från sin sjukbädd i Timurtasj till Statskontoret och gav order om att man "efter hand och så mycket som möjligt" skulle reglera statens skulder till Frisius. Kungen påminde om Frisius osjälviska arbete för armén. Och dessutom var det viktigt för kronan att han fick sina pengar: om inte så skulle hans trovärdighet på kreditmarknaden försämras, och det skulle vara olyckligt, eftersom den behövdes i Frisius fortsatta ansträngningar för att hålla armén vid liv.


Men fortfarande på hösten 1713 var kronan skyldig honom pengar – det var de gamla förskotten som inte blivit reglerade. Man skulle kunna lägga till ännu ett drag till den entusiastiska beskrivningen av Frisius karaktär: ett oändligt tålamod – det var nödvändigt när man lånat ut pengar till den svenska staten.


Frisius återkom gång på gång i breven till kungen under sommaren och hösten om de pengar som kronan var skyldig honom, och hur viktigt det var att skulden reglerades. Annars skulle hans kreditvärdighet försämras, och han skulle inte kunna ordna fram pengar till inköp av förnödenheter. Frisius påpekade också att trots att kungen beordrat vederbörande myndigheter att reglera sina skulder hade fortfarande ingenting hänt. Redan på våren 1713 hade gärden från bönderna börjat tas ut i enlighet med de nya bestämmelserna. Beskattningskontributionen, som den kallades, innebar att varje gård skulle lämna en summa pengar som motsvarade ungefär ¼ tunna säd.


Den nya skatten tycks ha kommit främst flotteskadern i Finska viken till godo. Frisius skötte nämligen sin upphandling i kusttrakterna, medan Lybecker och armén befann sig i landets inre.


I maj anlade Frisius ett magasin i Pättilä, nio mil norr om Helsingfors. Ett försök gjordes att samla proviant för juni till Pättilä, men resultatet blev dåligt: när armén började marschera mot Lappträsk några mil österut den 19 juni hade varje man bara proviant för fem dagar.


Frisius gjorde ännu ett försök att samla in proviant i Pättilä. Han utfärdade ett upprop till allmogen i trakten att baka bröd och forsla den dit. Han lovade kontant betalning, men något bröd fick han inte in.

Krigskorrespondenten Frisius

Medan Frisius skötte underhållet av flotteskadern i Helsingfors hade överbefälhavaren Lybecker dragit sig norrut med armén till Tavastehus "för att efter yttersta förmåga försvara själva hjärtat av landet", som Frisius uttryckte det i ett brev till kungen den 3 juni.

 

Posttransporterna hade också drabbats av de svåra tiderna, konstaterade han. Posten var helt enkelt inte säker för fienden. Det var därför Lybecker som en säkerhetsåtgärd hade bett Frisius att rapportera till kungen om fiendens förehavanden längs kusten.


Den 3 juni berättade Frisius att fienden sedan några dagar på nytt härjade med sina fartyg mellan Borgå och Helsingfors. Ryssarna skövlade och plundrade – men brände inte – i skärgården, och hade på nytt kommit till Hästnäs och Villinge, så att byarna nu var tömda på allt som var värt att plundras.


Frisius visste inte vad ryssarna hade för avsikter eller hur stor den fientliga styrkan var. Men han hoppades kunna klarlägga det – det gällde bara att få tag på en fånge som man kunde pumpa på information. Frisius hoppades också att amiral Lillie "med Guds hjälp" tappert kunde möta fiendens anfall. Men läget skulle förvärras.


Natten mot den 4 juni tog sig ryska galärer genom ett sund som brukade vara i stort sett uttorkat vid den här tiden på året, och dök helt överraskande upp i hamnen i det nedbrända Helsingfors. Där låg fem stycken holländska handelsfartyg som skulle lasta trävirke. Ryssarna anföll dem "med ganska stor häftighet med såväl fyrkulor som granater". Inom en halvtimme var fyra av de fem fartygen stuckna i brand och huvuddelen av besättningarna dödade. Bara några få hann rädda sig, en del simmande och en del i småbåtar.


Det femte fartygets kajuta och hytt var plundrad, men elden som tänts ombord hade man lyckats släcka. Det såg alltså ut som det hade klarat sig, men så lyckligt var det inte. Ankartåget antändes från bränderna ombord på det fartyg som låg intill, och det fartyg som såg ut att ha klarat sig drev iväg mot ett av de brinnande fartygen och antändes. "Trots att ingen flit och möda blev ospard" gick fartyget inte att rädda.


"Vår flotta försökte beskjuta fiendens fartyg", skrev Frisius till kungen, "men kunde inte göra något avbräck, eftersom fienden retirerade bakom de holmar som fanns där".


De ryska galärerna försvann samma väg som de kommit, lika plötsligt som de kommit. Efter sig lämnade de brinnande fartyg och ett stort antal döda sjömän.

Med i den ryska flotta som anföll Helsingfors fanns över 100 galärer. Galärerna var lättrörliga och snabba, perfekt anpassade för krigföring i skärgårdar med trånga och grunda farleder. De kunde drivas fram både med segel och roddare.

Ett tack till kungen

"Nu på stunden kom den utsatta brandvakten tillbaka med säker underrättelse att fienden dragit sig tillbaka åt Sibbo, ungefär 3 mil härifrån", rapporterade Frisisus. "I lika måtto berättar Herr överste Ramsay i en just nu ankommen express att hans utsända parti har tagit en kosack till fånga, som berättat att fienden befinner sig i Forsby bruk [en halvmil nordväst om Pernå]."


Efter de dramatiska händelserna i Helsingfors hamn begav sig Frisius ut på landsbygden där han reste omkring och skaffade förnödenheter till flotteskadern. Han kom tillbaka till Gammelstaden den 17 juni och satte sig omedelbart ner och dikterade ett brev till kungen med tack för ett brev som kommit under hans bortovaro, och med ursäkter för att han inte kunnat besvara det tidigare. Frisius tackade kungen för dennes beslut att ge Statskontoret och amiralitetskommissarien Ljungfelt order om att ge Frisius all tänkbar hjälp i hans arbete.


Hans tacksägelser är enligt tidens sed fullkomligt underdåniga – det var ju till en av Gud tillsatt och enväldig monark han skrev – mycket sirliga, och med våra ögon 300 år senare gripande och möjligen lite löjeväckande. Eller vad sägs om följande:


"...hwarföre icke allenast en underdånig tacksägelse nedlägges, uthan och skall iag till min dödzstund eij aflåta, att efterkomma alt hwad någonsin möjeligheten, tillståndet och krafterne tillstödja, och iag kan finna lända till Eders Kongl. Maijts Interesses befrämjande, och deth i synnerhet nu, wed denne mig åtagne Expedition med Flåttans, och den här på finska sijdan liggande Esquadres prowianterande, wijsa."


Frisius nämnde också alla de svårigheter som hela tiden drabbade befolkningen längs kusten – och honom själv. Men det är ingen som klagar, skrev han. Han konstarerade också stolt att flotteskaderns sjömän inte lidit brist på någonting. "Besättningarna är friska och sunda", rapporterade han.


Eftersom en stor del av allmogen mist sina hus under ryssarnas härjningar längs kusten hade Frisius förmått dem att brygga skeppsdricka under bar himmel. Och eftersom all malt i Helsingfors hade brunnit upp hade han ordnat så att kommissarien Ljungfelt skulle skicka malt från Stockholm. Den var på väg, hoppades han. Men försenad på grund av motvind på Östersjön.


Om ryssarna visste Frisius att berätta att de fortfarande fanns kvar i Borgå-trakten, och att en styrka den 15 juni hade varit inne i Hästnäs sund med sina galärer. Men när de siktat svenska örlogsfartyg hade de omedelbart dragit sig tillbaka och skulle nu finnas två mil från Helsingfors. Ett par dagar senare var fientliga styrkor synliga vid Pellinge söder om Borgå och Veckelax vid nuvarande Fredrikshamn.


Amiral Lillie hade all anledning att vara nöjd med Frisius insatser för flotteskadern. I slutet av juni var eskadern enligt Frisius själv till överflöd försedd med förnödenheter – så när som på en sak: skeppsdricka. Av det fanns inte mer än så att det precis räckte till de drygt 2 000 sjömännen i eskadern. Att det var en bristvara berodde på att Frisius leverantörer av skeppsdrickat, borgarna i Helsingfors, inte hade någon möjlighet att brygga dricka länge. Sedan deras stad brändes ned var de utblottade och skingrade, och bara inställda på att överleva en dag i taget.


Men det var ändå ingen kris ens när det gällde skeppsdrickat. Frisius berättade i en rapport den 24 juni att han genom stor möda lyckats få fram så mycket dricka att det räckte till den dagliga konsumtionen, men något lager fanns inte. Han hoppades fortfarande på att den sändning som kommissarien Ljungfelt i Stockholm utlovat skulle anlända.

Den 24 juni skickade Frisius ett nödrop till Karl XII. Han måste få sina pengar av kommissarie Robeck: Altså böönfaller alderunderdånigst, det tächtes Eders Kongl. Maijt ställa dhe nådigste ordre, att mehrbemälte Commissarie må med alfwar tillhållen blifwa, i så måtto sig att affinna, efter som samma medel till den daglige ophandlingen, som här af hwariehanda victualier skeer, som förmält är, högeligen betarfwas, i synnerheet som Inwånarne uti denne äfwentyrlige tijden, till ingen lefwerering, wilia sig låta förstå, med mindre det skeer emoot en prompt och contant betalning.

Nödrop om pengar

De visade sig till en början mycket villiga, men fiendens aktioner i trakten dämpade deras plikttrohet, och efter några dagar var situationen helt annorlunda. Folket från Raseborgs övre härad, kommenderade av överste Rennerfelt, hade deserterat till sista man, och översten stod där helt utan manskap. Folket från det västra häradet skötte sig bättre. De kommenderades av överste Gyllenlodh, och uppgick till 250 man. Enligt Frisius var det överstens sätt att sköta sina mannar som gjorde att de inte deserterade. Frisius undrade vilket straff kungen kunde tycka vara lämpligt för desertörerna med tanke på deras "olycka och motvillighet".


Den 27 juni avlossade Frisius ett nytt nödrop till kungen – det handlade förstås om pengar som kronan var skyldig honom. Föremålet för hans ilska och frustration var kommissarien Robeck vid den flottstyrka som Frisius 1712 försett med förnödenheter och traktamenten i reda pengar. Frisius underströk i brevet att det handlade om pengar som han bevisligen lagt ut för eskaderns räkning, utgifter som godkänts av Statskontoret.


Han hade påmint Robeck åtskilliga gånger, men denne hade förhalat ärendet, så att det nu hade gått "år och dag" utan att han hade fått sin rättmätiga fordran. Frisius skrev att kungen säkert insåg hur svårt det var att umbära sina pengar – som han själv hade lånat – så länge. Och dessutom behövde han ju pengarna för att kunna skaffa förnödenheter "till Eders Kunglig Majestäts höga tjänst innevarande år".


Nu bönföll han kungen att utfärda order "så att den omtalade kommissarien på allvar må tillhållas" att se till att skulden reglerades. Frisius underströk än en gång att pengarna behövdes till den dagliga upphandlingen av förnödenheter. "I synnerhet som invånarna i denna äventyrliga tid inte vill inlåta sig på någon leverans med mindre än att det sker mot en omedelbar och kontant betalning."


Den 8 juli skrev Frisius – som fortfarande var i Gammelstaden – till kungen och redogjorde för den övergripande situationen i kriget. Överbefälhavaren Lybecker själv "torde vara tillsammans med fienden", skrev Frisius. Han antog att Lybecker inte skulle hinna få iväg någon rapport om läget, och därför hoppades han nu att kungen nådigt skulle ta emot hans berättelse om krigssituationen. Sedan följde hans rapport som alltså handlar om den första veckan i juli:


"Sedan Herr generallöjtnanten [Lybecker] den 4 juli med hela armén ankommit till Kirjala Äng ¼ mil från Borgå, har fienden den 6 kommit till Borgå stad, och omedelbart velat erövra en bro på den här sidan. Men sedan fienden då blivit tillbakaslagen, har han kastat sig in bland husen i staden, och därifrån förskräckeligen med både artilleri och musköter beskjutit Eders Kunglig Majestäts armé, som lagt sig längs Borgåån, och sökt förhindra framryckningen som fienden med kraft företagit. Detta anfall pågick ännu i går kväll, sedan det började på middagen i förrgår. Men hur det sedermera avlöpt, har man ännu inte förnummit. Dock fruktar jag att Herr generallöjtnanten, eftersom det inte finns något förråd av proviant hos den honom anförtrodde armén, och i anseende till fiendens styrka och tunga kanoner, lär tvingas att dra sig därifrån på Tavastehusvägen."


Ett par veckor senare, den 27 juli, anlände Frisius till Åbo där han stannade till mitten av augusti. I ett brev till kungen skrivet just den 27 juli berättade han att han fått reda på att flotteskadern under viceamiral Lillie som skulle skydda den finska kusten "lyckligen och utan skada" anlänt till Hangö udd mitt emellan Helsingfors och Åbo.


Den 7 augusti rapporterade Frisius att han samma dag fått veta att fienden varit synlig i Bjärnå (Perniö på finska) ungefär 55 km öster om Åbo. Han beklagade sig över uppbådsmanskapets stridsmoral och oförmåga att hålla stånd, och berättade att enligt samstämmiga uppgifter från ryssar som tagits till fånga så var fiendens avsikt att förstöra Åbo, "hwilket den högste dock avböije".







Generalmajor Carl Armfeldt övertog befälet över den finska armén i augusti 1713. Han var skickligare än sin företrädare. Men den armé han tog över var i miserabelt skick.

Misär och deserteringar

På sommaren 1713 hade Lybecker definitivt råkat i onåd på grund av sin passivitet och defensiva inställning. I början av augusti kallades han till Stockholm och ställdes inför rätta för sina försummelser. 1717 fälldes han enligt krigsartiklarna 64 och 65, och dömdes att mista liv, ära och gods, men benådades av kungen.


Den 6 augusti 1713 övertog Carl Armfeldt befattningen som överbefälhavare för den finska armén. Han var skickligare och modigare än sin företrädare – men den armé som han fick befälet över var i ett bedrövligt skick. Fältkassan var tom. Soldaterna levde tidvis på vatten och bröd. Officerarna, som inte fick någon proviant av kronan, tiggde brödbitar av sina soldater. Många saknade uniform och vapen – de hade sålt dem för att kunna köpa mat. Många var sjuka, och många deserterade. När som helst kunde ett myteri utbryta. Ryssarna hade under sommaren ockuperat hela södra Finland.


Den 10 augusti fick Frisius från Stockholm veta att man planerade att skicka en armé från Sverige för att undsätta Finland. Styrkan på ungefär 3 000 man skulle avsegla från Furusund och landsättas i trakten av Åbo. Frisius fick order om att lägga upp förråd med förnödenheter där, genom att använda sin kredit och uppmuntra allmogen att bidra med allt det som krävdes. Frisius började omedelbart planera för att kunna klara underhållet av undsättningsarmén. Redan nästa dag, den 11 augusti, lämnade han Åbo och reste iväg till den nytillträdde överbefälhavaren Armfeldt i Tavastehus.


Frisius hade den senaste tiden varit sysselsatt med att skaffa fram förnödenheter till skeppseskadern, och det var därför länge sedan han besökt armén. Återseendet blev en chock. Armén befann sig i ett eländigare tillstånd än någonsin. En del soldater hade deserterat och begett sig av hemåt. Många var sjuka. Fältkassan var tom. Det fanns inte resurser att förse armén med 14 dagars proviant, vilket var nödvändigt om man skulle omgruppera den.


Frisius skrev till kungen att hans eget ekonomiska läge också var förtvivlat. Han hade inte fått tillbaka de pengar han lånat ut till kronan året innan och under 1713. "Varför jag omöjligen kan gottgöra dem som har något att fordra av mig. Var ibland finns flyktingar från Finland, som befinner sig i Stockholm, och därifrån dagligen beklagar sig."


Frisius vädjade i ett brev till kungen den 19 augusti återigen om att få tillbaka de pengar han lånat ut, inte minst för att hans kreditvärdighet skulle räddas, så att han även i fortsättningen skulle kunna göra "någon underdånig och nyttig tjänst."


Långivarna skulle fortsätta att jaga Frisius i många år framåt, och denne skulle tålmodigt fortsätta att underdånigt vädja om att äntligen få tillbaka de pengar som kronan var skyldig honom. Alltid med samma argument: jag måste få mina pengar – annars ryker min kredit – och då kan jag inte låna ut mer pengar till kronan...

Tusentals ton förnödenheter

Den 28 augusti rekvirerade Frisius allt det som krävdes för att hålla armén vid liv under vintern 1713-1714. Den handlade om förnödenheter för ungefär 8 000 man under sex månader – tusentals ton varor:


4 000-5 000 tunnor brödsäd (en tunna rymde c:a 125 liter), 24 000 tunnor mjöl eller 192 000 lispund (1 632 ton) torrt bröd, 72 000 lispund (612 ton) torkat kött, 3 428 tunnor gryn eller ärter, 300 tunnor salt, 24 000 marker (5,1 ton) tobak, 320 kannor (837 liter) nattvardsvin, 32 000 oblater och 6 000 daler silvermynt till drickapengar.


Dessutom måste Frisius ha pengar för att kunna betala officerarnas fälttraktamenten, och ge ersättning till de kunskapare som lämnade information om fienden.


En månads kost för en ryttare skulle bestå av 2 lispund (17 kilo) torrt eller 3 lispund (25,5 kilo) mjukt bröd, ½ lispund (4,2 kilo) salt strömming, 5 marker (1 kilo) torrt kött eller 2 1/2 marker (0,5 kilo) fläsk eller smör, 2 kannor (5,2 liter) gryn, ärter eller bönor,1 marker (2 hekto) salt, ¼ marker (0,5 hekto) tobak och en karolin i drickapengar.


Hästarna skulle ha hö och havre, men om det var brist på sådant kunde det ersättas med mjöl, råg och hackelse.
1712 års beräkningar visade att armén behövde drygt 4 000 daler silvermynt i månaden till underhåll.


Fram till 1713 hade försörjningen till mycket stor del klarats med sjötransporter. Ända från Österbotten kom fartyg med förnödenheter som skaffats fram genom den anbefallda gärden. Men när ryssarna i augusti 1712 trängde fram mot Kymmene älv blev det för farligt för underhållsfartygen att gå tillräckligt långt österut i Finska viken. Sjötransporterna avbröts just när de som bäst behövdes.


För att klara situationen fick varje gård i Nyland och Tavastland order om att mala och baka bröd av en tunna råg, och sedan transportera fram det färdiga brödet till armén. Det nya systemet började ge resultat först i augusti och september, och till dess tvingades förbanden låna säd i den trakt där de befann sig och sedan själva mala och baka.


I september anlade Frisius ett magasin i Tammerfors, där han samlade allt mjöl som rekvirerats i trakten. Men när armén påbörjade sin marsch därifrån in i Österbotten led manskapet svårt av hunger. Situationen förvärrades ytterligare av att stora skaror flyktingar slutit sig till armén.


Allmogen i Österbotten beordrades att lämna kött, hö, råg, ärter och andra förnödenheter. Soldaterna förbjöds med hot om stränga straff att tilltvinga sig något av allmogen. Allt skulle tas ut genom kronobetjäningen.


I slutet av september – då det nya upphandlingssystemet fungerat i några månader – skrev Frisius till kungen och bad om att få slippa alla de sysslor som tjänsten som överkrigskommissarie innebar utöver upphandlingen av förnödenheter. Tiden räckte helt enkelt inte eftersom upphandlingen innebar ständiga resor runt omkring i landet.

 

Dessutom skrev Frisius att han saknade den rätta kompetensen för de uppgifter som jobbet som överkrigskommissarie innebar. "Jag finner mig inte vara kapabel att förstå dem och hantera sådana räkenskaper och handlingar." Han föreslog att överkrigskommissarien Malm tills vidare skulle fortsätta sköta det jobbet. Det hade ju varit meningen att hans tjänst skulle dras in när Frisius tillträdde. Men nu föreslog Frisius en lösning som var mycket fördelaktig för kronan. Malm kunde behålla den lön som Frisius hade blivit lovad när han övertog tjänsten. Armén skulle på så sätt i få två överkrigskommissarier till priset av en. Frisius kanske helt enkelt insåg att han hur som helst aldrig skulle få se röken av kommissarielönen.

En överlägsen fiende

Underhållssituationen 1713 vållade stora bekymmer för arméledningen. Visserligen var Frisius skicklig på att skaffa fram förnödenheter, och dessutom innovativ och plikttrogen som få, men rikets och den finska arméns resurser och situation var sådana att underhållskrisen var oundviklig. Ett generalkrigsråd i Ystad 1716 slog fast att underhållsproblemen varit den främsta orsaken till att Finland måste uppges – om underhållet ordnats bättre, hade armén kunnat försvara landet på ett mycket mer effektivt sätt.


Det är en slutsats som kan ifrågasättas. Det verkliga skälet till det katastrofala militära läget var naturligtvis att den ryska armén var vida överlägsen den finska, och att det svenska rikets resurser var uttömda medan Ryssland växte sig allt starkare.


Frisius berättade om orsakerna till att försöken att lägga upp magasin misslyckades i ett brev till generallöjtnant Taube den 22 oktober. Han skrev att armén var för svag för att man skulle kunna skicka ut manskap för att samla in förnödenheter. Det saknades dessutom resurser för att försvara förråden.


I juli hade ryssarna erövrat Åbo på sin offensiv västerut, men de var tvungna att dra sig tillbaka därifrån till Helsingfors redan i september inför hotet från en svensk flottstyrka.


Rådet i Stockholm ansåg att den finska kusten måste försvaras till varje pris – annars fanns det risk för ryska anfall mot Stockholmstrakten. Därför fick Armfeldt order att stoppa ryssarna i Björneborg. Men det var omöjligt, ansåg han. Armén hade inga möjligheter att ordna transporter för alla de förnödenheter som behövdes. Dessutom fanns det tydliga tecken på att fienden var på väg mot Tavastehus.


Armfeldts plan gick ut på att snabbt befästa det medeltida Tavastehus slott och under tiden kraftsamla sin styrka i Hattula norr om staden. Men när den ryska armén närmade sig blev han orolig för att bli omringad. Han gav order om att förstöra de halvfärdiga befästningarna – sedan fortsatte reträtten.


Armfeldt gjorde halt vid Pälkäne, tre mil norr om Tavastehus, den 3 oktober. Nu skulle han bjuda strid. Hans utmattade armé bestod av drygt 7 000 man, och han avdelade ungefär 3 500 man att delta i slaget, medan resten säkrade vägarna runt om i området.


Frisius gav kungen en rapport om striden från sin horisont. Den 5 oktober berättade han att fienden börjat beskjuta de försvarsverk som Armfeldt uppfört vid Pälkäne. "I går blev en rysk fånge hitförd, som bland annat berättade, att fienden på allvar försöker komma över passet [vid Pälkäne] och därför bygger flottbryggor av de hus som finns på andra sidan."


Och dagen efter – den 6 oktober – gick fienden med sina nybyggda flottar och pråmar tidigt på morgonen över sjön i skydd av stark dimma, rapporterade Frisius. Ryssarna landsteg ett par kilometer bakom Armfeldts armé och gick snabbt till anfall.


Det blev en ojämn strid mot den numerärt överlägsna ryska armén under amiral Apraxin. Armfeldts armé stred tappert – men efter ett par dygn var krafterna uttömda och styrkorna skingrades. Förlusterna uppgick till 800 man. Det var dags att retirera igen. Nu var både Tavastland och Savolax i ryssarnas händer.

Frisius pank - hade lånat ut allt

Kavalleriet drog sig till Tammerfors där Frisius fick till uppgift att förse dem med förnödenheter. Det var inget problem, skrev Frisius till kungen. De led ingen nöd "eftersom de kan utnyttja det förråd som blivit upplagt här i trakten medan fienden uppehölls vid Pälkäne".


Men Armfeldt bad Frisius stanna kvar hos sig för att ordna underhållet för de delar av armén som ännu inte kommit fram till Tammerfors. Det var dessutom så att en del soldater hade förlorat sina ränslar med mat under slaget – en del hade helt enkelt kastat bort dem för att slippa den extra bördan.


Armfeldt bad också Frisius att skaffa fram pengar till ersättning för alla dem som blivit sårade under striderna vid Pälkäne "så att var och en kan få en Carolin i ersättning." Der var inget lätt uppdrag: fältkassan var tom och Frisius själv hade inga pengar – han hade redan lånat ut allt till kronan.

 

Lösningen var att försöka låna av flyktingar han kände för att få ihop den summa som behövdes. Han lyckades samla in 1 200 daler silvermynt som fördelades bland de sårade.


Samma dag som armén kom till Pälkäne – den 3 oktober – skrev Frisius till kungen från Keijärvi vid Tammerfors och berättade att landshövdingen i Nylands och Tavastehus län, Johan Creutz, begett sig av mot Stockholm, eftersom hela hans hövdingedöme, med undantag för en del av övre Sääksmäki, nu var i fiendens händer. Creutz hade gett Frisius en fullmakt att sköta sådana ärenden som kunde bli aktuella om den finska armén skulle komma tillbaka till länet. Frisius var således en slags tjänsteförrättande landshövding, en försmak av hans uppdrag som landshövding åtta år fram i tiden.


Nu i början av oktober var Frisius fortfarande upptagen med att ordna med försörjningen av den förstärkningsarmé från Sverige som han och alla andra ansvariga i den finska armén trodde skulle komma – men som aldrig kom. Han bekymrade sig över att scoutbynachten (jämförbart med konteramiral) Evert Didrik Taube tagit ut en del förnödenheter ur förråden i Åbo till sin flottavdelning, förråd som var avsedda för förstärkningsarmén.


Pengarna var som alltid under de senaste åren Frisius stora problem. Han hade under året gjort omfattande inköp av förnödenheter, både till armén och flotteskadern – allt för egna pengar, eller rättare sagt pengar som han lånat. Det stora problemet var som vanligt att få kronan att reglera sina skulder.

Vem var egentligen överbefälhavare i Finland? Carl Armfeldt eller Gustaf Adam Taube? Förvirringen var total efter Lybeckers fall. Taube hade utsetts till posten men tillträdde aldrig.

Vem är överbefälhavare?

Den 22 oktober skrev Frisius ett brev till den officer som han trodde var överbefälhavare i Finland – generallöjtnanten Gustaf Adam Taube. Just det – trodde. Befälsordningen för Finland var nämligen vid den här tiden mycket förvirrad.


Lybecker hade kallats till Stockholm i början av augusti. Helt enligt order överlämnade han befälet till Armfeldt. Men rådet i Stockholm utnämnde i september Taube till överbefälhavare – en post som denne aldrig tillträdde.


Bakgrunden till de märkliga utnämningarna hade att göra med den förstärkningsarmé som enligt rådets plan skulle skickas till Finland. Tanken var att Taube skulle bli chef för både den armé som fanns på plats i Finland, och den nya styrkan. Det skulle ingå i hans uppgifter att föra över förstärkningsarmén till Finland.


Undsättningsarmén skulle bestå av ungefär 3 000 man från ett flertal förband, och den skulle utskeppas från Furusund.
Men av den grandiosa planen blev till slut ingenting. Efter ett rådslag med höga militärer beslöt regeringen den 19 oktober att sätta stopp för företaget. Armfeldt hade ju efter striden vid Pälkäne retirerat till Österbotten, och rådet bedömde det som omöjligt att underhålla en armé där.


Därmed drogs utnämningen av Taube till överbefälhavare också tillbaka: Armfeldt fick försöka försvara det som återstod av Finland med det som fanns kvar av hans utmattade armé. En hopplös uppgift.


När Frisius skrev sitt brev till general Taube – som denne bett honom skriva för att redogöra för underhållsläget – var det redan beslutat att Taube inte skulle vara överbefälhavare i Finland. Brevet var alltså bortkastad möda. Men det är ändå intressant, eftersom Frisius berättade om underhållsproblemen.
Han slog fast att läget varit mycket gynnsammare tidigare, innan fienden hade erövrat så mycket av Finland. Då hade han kunnat anskaffa och lagra en "ansenlig myckenhet underhållsmedel". Men nu var det värre.


Ett av problemen var att armén var så svag att den inte kunde skydda förråden – det fanns helt enkelt inte folk till det. Eftersom fiendens styrka var så vida överlägsen hade den finska armén inte kunnat hålla stånd, skrev Frisius. Den hade tvingats att dra sig tillbaka "än till den ena, än till den andra orten".


Det hade kunnat bli till stor skada för kronan om nya magasin hade anlagts, eftersom de inte hade kunnat skyddas ordentligt. Inte nog med att fienden hade varit i Åbo med hela sin styrka: det var heller inte säkert att anlägga magasin i inlandet. De skulle vara "underkastade största hazard och äfwentyr af fientlige partier", eftersom den åderlåtna armén inte kunde fördelas till förråden, utan måste hållas samlad.


Resterna av armén hade tillsammans med stora skaror flyktingar dragit sig tillbaka till Vasa efter slaget vid Pälkäne, dit Frisius också just anlänt när han skrev till Taube, och där han skulle bli kvar resten av året.


Han var osäker på underhållssituationen i Österbotten, eftersom han just kommit dit. Men han trodde ändå att han skulle kunna skaffa fram tillräckligt mycket korn till bröd – årsväxten hade varit god. Det skulle bli svårare med sovlet. Det var också brist på salt, och dessutom skulle det på grund av den annalkande vintern bli omöjligt att skaffa fram förnödenheter från andra håll i landet. En föga hoppfull rapport, alltså. Men Frisius avslutar brevet till den överbefälhavare som aldrig blev överbefälhavare med en försäkran om att "jag ingenting skall åsidosätta, som efter min yttersta förmåga kan lända till arméns bevarande och vidmakthållande".


Frisius var orolig för den osäkra postgången till Sverige. Det brev han skrev till Taube skickades den södra vägen över Åbo och Åland, och var "hazard och äfwentyr underkastat". Därför skickade han en dubblett av brevet ett par dagar senare. Då hade han också haft tillfälle att studera underhållsläget i Österbotten lite noggrannare och tillfogade en mer optimistisk rapport.


Det skulle visserligen bli svårt att försörja trupperna med förnödenheter som kunde uppbringas bara i Österbotten, nu sedan de andra hövdingedömena fallit i fiendens hand. Men Frisius trodde ändå att det fanns tillräckligt med spannmål för att hålla armén vid liv. Han hade dessutom talat med flyktingar som var villiga att sälja den boskap de tagit med från sina hemman – under förutsättning att de fick betalt kontant och i anslutning till att affären gjordes upp. En betydligt mer optimistisk bedömning än den han levererat bara två dagar tidigare.


När det gällde den "mycket efterlängtade" förstärkningsarmén, så ansåg Frisius att Kristinestad egentligen var den bästa debarkeringsorten. Men eftersom bland annat rapporter från kunskapare tydde på att fienden kunde skära av staden från armén i Vasa, så ansåg han att Tvärminne, vid Hangö, var den bästa platsen.


Som synes hoppades man i Finland fortfarande verkligen att förstärkningsarmén skulle komma. Och det framgår av Frisius brev att han trodde att den skulle uppgå till 10 000 man! Frågan är om han verkligen skulle ha klarat av att förse dem med allt de behövde.


Det skulle dröja en månad – till den 25 november – innan Frisius till slut fick veta att förstärkningsarmén inte skulle komma. Efter Stettins fall var regeringen rädd för fientliga landstigningar i Skåne, och vågade inte försvaga försvaret av Sverige ytterligare. Man hade beslutat att skjuta upp undsättningen av Finland till våren. Armfeldt fick klara sig bäst det gick med sin försvagade och svältande armé.


Som vanligt ställde Frisius snabbt om sig till det nya läget – han berörde bara det faktum att Finland inte skulle undsättas med en mening i ett brev till Taube den dagen. Sedan ägnade han sig helt åt den nya situationen.

Måste få pengar tillbaka

november 1713 var den finska arméns reträtt norrut i full gång. Den 4 november skrev Frisius från Vasa, där han skulle bli kvar året ut, ännu ett vädjande brev till kungen – nu måste han få tillbaka de pengar han låg ute med.


En sammanställning av allt det han levererat till flotteskadern talade sitt tydliga språk. Han nämnde inga penningsummor men uppräkningen av allt det han skaffat till flottan fram till oktober är imponerande – särskilt som Frisius samtidigt försett armén med allt den behövde:


1 128 daler silvermynt                378 tunnor ärtor
255 tunnor gryn                          23 tunnor rågmjöl
55 ton torrt bröd                          2 264 tunnor skeppsdricka
26 ton torrt kött                          16 ton färskt kött
26 tunnor salt grönt kött             3 tunnor strömming
63 tunnor salt                              900 liter brännvin
180 liter vinättika                        85 kilo ljus
875 kilo talg                                230 kubikmeter ved
25 kilo linnevekar                        124 meter plåsterduk


Visserligen hade Frisius fått en avbetalning på sin fordran på 10 000 daler silvermynt, men resten väntade han fortfarande på. Han hade inte heller fått betalt för de förskott han gett kronan året innan för att köpa in förnödenheter till flotteskadern. Han konstaterade nyktert att amiral Lillie knappast hade kunnat sköta sina plikter "om jag inte hade dragit försorg om anskaffandet av alla förnödenheter".
Nu bad han med oändligt tålamod kungen om hjälp med att få betalt för det han köpt in under 1712 och 1713.


Ett par dagar senare satte han sig och skrev ett nytt vädjande brev till kungen. Han framhöll att han även i fortsättningen i enlighet med sin undersåtliga plikt skulle betrakta det som sin största belöning att "hålla Eders Konglig Majtestät under armarna". Men fortsättningsvis var det helt omöjligt för honom att förse armén med förnödenheter om han inte av kontributionsränteriet fick tillbaka åtminstone en del av de pengar som kronan var skyldig honom.


Frisius egna tillgångar var helt slut, så han var helt beroende av lån från andra. Men långivarna hade tröttnat – lika svårt som Frisius hade att få tillbaka pengar från kronan, lika svårt var det för långivarna att få några pengar av Frisius. De "låter sig inte längre underhållas med löften och föreställningar", skrev han.


Läget på lånefronten hade dessutom försämrats radikalt allt eftersom ryssarna ockuperade Finland. De personer som Frisius hade lyckats förmå till lån var nu på flykt "från sina hemvisten och näringar och försatta i ett beklagligt tillstånd". De hade inte längre några pengar att låna ut, utan vädjade istället enträget till Frisius att han skulle betala tillbaka de gamla lånen – de behövde helt enkelt pengarna för sin överlevnad.


I ett nytt brev till kungen den 7 november konstaterade Frisius trött att han utan ringaste profit eller egen vinning "villigt givit mig ut i det ena förskottet efter det andra". Men nu var situationen outhärdlig, skrev han. Han måste få hjälp med pengar från kontributionsränteriet för att kunna fortsätta att tjäna kungen.


Han behövde alla pengar han kunde komma över. I början av november fick han veta att Österbottens Infanteriregemente hade en summa på drygt 2 000 daler silvermynt i länets lantränteri. Frisius skrev omedelbart till kungen och bad att få kvittera ut de pengarna som en avbetalning på kronans skulder. Ett av hans argument var att regementets pengar nu när fienden ryckte fram var "underkastade hasard och äventyr" där de låg i lantränteriet.


Frisius visste vid det här laget hur svårt det var att få kronan att betala tillbaka sina skulder. Men frågan är om det ens nu hade gått upp för honom hur motsträvig staten kunde vara när det gällde att göra sig skuldfri. Nu var det november 1713, och nästan fyra år senare, på sensommaren 1717, vädjade Frisius fortfarande om att få tillbaka de pengar som han lånat ut 1713. Kronan var fortfarande skyldig honom 3 623 daler silvermynt av den summa som han lånat ut fyra år tidigare.

"Fördjupad i skulder"

Den 5 november ryckte Frisius på nytt in som rapportör om krigsutvecklingen till kungen "eftersom Herr General Major Armfeldt just nu inte själv har tillfälle, att kunna berätta för Eders Kongl. Majt om sina förehavanden."


Armfeldt hade i slutet av oktober skickat generalmajor Reinhold Johan de la Barre och hans kavallerikår söderut från Vasa för att möta den från söder framryckande fienden vid Kristinestad. Nu kunde Frisius berätta för kungen att Armfeldt också brutit upp och marscherat söderut mot Kristinestad och fienden med resten av armén. Det borde inom kort komma rapporter om ett slag, trodde han.


I mitten av november samlades Armfeldt, de la Barre, landshövdingen Clerck och Frisius i Vasa för överläggningar. Trots att Frisius enligt sin egen dystra beskrivning var "fördjupad i skulder och försatt i vidlyftigheter", lovade han med aldrig sinande optimism och plikttrogenhet att klara försörjningen av armén till och med januari 1714.


För att förbättra situationen undrade han nu om inte de 1 200 tunnor spannmål som flottan hade liggande i förråd kunde överföras till armén. Dessutom ville han att kungen skulle godkänna ett extra skatteuttag hos allmogen. Eftersom årets skörd varit så ymnig menade han att varje mantal skulle få bidra med ett extra kvantum spannmål utöver den ordinarie gärden.


Armfeldt redogjorde vid mötet för soldaternas eländiga tillstånd. De var uttröttade och klarade inte av den tilltagande kölden nu när vintern kom. Arméchefen förklarade att de måste ha strumpor, skor, skjortor och vantar, och fick landshövdingen Creutz att lova att han skulle skaffa fram de nödvändiga persedlarna i sitt län.


Armfeldt ville också att officerarna, vars situation var bekymmersam, skulle få ut en månads lön. Men Frisius var tvungen att säga nej – han hade ingen möjlighet att ordna fram den summa som krävdes.


Däremot lyckades han lösa andra allvarliga kriser. Han skaffade fram ett antal varor som var helt nödvändiga för en karolinsk armé: salt, tobak, nattvardsvin – och hästskor.
Bristen på hästskor var på hösten 1713 så allvarlig att operationer mot fienden på sista tiden hade fått ställas in. När ryttarhästarna inte hade några skor kunde kavalleriförbanden helt enkelt inte röra sig. Nu gjorde Frisius "mot ordentlig och prompt betalning" upp om leveranser av hästskor med ett antal smeder i Vasa. Så snart 100 stycken blivit klara skulle de levereras till armén. Sedan skulle nästa 100-tal omedelbart tillverkas. Han beställde också en kvantitet hästkor från ett bruk några mil från Vasa.


Därmed var hästskokrisen löst – den är ett bra exempel på Frisius handlingskraft och förmåga att snabbt lösa ett problem som ingen tidigare tagit tag i, som bara fått växa och bli allvarligare och allvarligare. I själva verket var det ju inte så svårlöst – det gällde bara att tackla det. Och det gjorde Frisius.


Det faktum att kriget gick allt sämre och att fienden hela tiden flyttade fram sina positioner gav givetvis Frisius extra mycket att tänka på. I Åbo låg under hösten ett fartyg lastat med "såfvelpersedlar" – mat – till den undsättningsarmé som skulle komma – men aldrig kom – från Sverige. Frisius bedömde att det var allt för riskfyllt att låta skutan bli liggande där över vintern, med tanke på att ryssarna kunde dyka upp där igen. De hade ju redan varit där och härjat en gång tidigare under hösten. Den 28 november rapporterade Frisius till kungen att skutan nu hade tagit sig 20 mil norrut och låg i hamnen Sideby udd straxt söder om Kristinestad. Frisius avsikt hade varit att skutan skulle komma till Vasa, men det visade sig omöjligt: vintern hade kommit tidigt och farlederna hade redan frusit till. Istället hade han ordnat det så att lasten hade förts i säkerhet norr om Kristinestad, sedan vice amiral Lillie först fått kvittera ut en del till sin eskader. Kvar på fartyget fanns 100 tunnor råg som Frisius ville att armén skulle få använda.

 

Han skickade ut sitt eget folk för att rädda den värdefulla lasten undan fienden. "Några fientliga regementen befann sig bara en mil därifrån", skrev han. "Men farkosten kan omöjligen räddas, utan måste brännas när fienden närmar sig".


Den 25 november rapporterade Frisius också att generalmajor de la Barre dagen innan från Kristinestad hade ridit emot fienden med över 1 000 man. "Den högste give honom lycka", skrev Frisius. En vecka tidigare hade ryttmästare Freudenfelt med 80 man stött på ett fientligt parti om 200 man som höll på att driva in proviant några mil från Kristinestad. Freudenfelts styrka nedgjorde över 30 man och tog en dragonkapten och tre dragoner till fånga. De hade sänts till Armfeldt för förhör. "Fiendens högkvarter är i Björneborg och det är general Galitzin som kommenderar den ryska armén", skrev Frisius.

 

Läs fortsättningen här!

Eller gå till innehållsförteckningen.

General Georg Lybecker ansåg att Frisius var omistlig för den finska armén. Lybecker ställdes 1713 inför rätta för sina många försummelser som arméchef, dömdes till döden men benådades.