Upphöjd till friherre

"Eftersom han nu som nämnts således haft både, flit, möda och förmögenhet osparda till sin överhets och sitt fäderneslands tjänst, och därigenom visat sin uppriktiga nit, trohet och välmening för det allmänna bästa, är vi alldeles säkra på att han även hädanefter skall fortfara med detta."

 

(Ur sköldebrevet då Frisenheim upphöjdes till friherre 1727)

Frisenheims nya vapen var en utveckling av det gamla. Två sköldhållare har kommit till: ett par lodjur som står på ett postament. Skölden kröns av ett par friherrliga kronor ovanpå tornerhjälmar. Symbolerna för köpmanskap, krig och fred, det vill säga merkuriestaven, svärdet och olivkvisten går igen från det ursprungliga vapnet. På skölden finns också landskapet Savolax vapen, armborstet (delar av Savolax ingick ju i Frisenheims hövdingadöme). Tre silverfärgade kulor på ett av sköldens fält kan möjligen syfta på Frisenheims insatser för krigsmakten. Fältet med muren belagd med silverfärgade kulor går igen från Frisenheims ursprungliga vapen och syftar troligen på hans födelsestad Nyen.

På hösten 1724 kom Frisenheim tillbaka till Villmanstrand efter nästan ett års vistelse i Stockholm. Det var den sista gången han besökte Stockholm. Han blev kallad till fler riksdagar, men lyckades undvika dem – det var alltid med tydlig motvilja han under åren som landshövding lämnade sitt län. Han hade för mycket att göra på hemmaplan, helt enkelt.


Inte ens det faktum att han upphöjdes till friherre i augusti 1727 och att han därmed grundade en ny adelsätt, den friherrliga ätten Frisenheim, fick honom att resa till Stockholm och Riddarhuset. Han introducerades samma år som friherre och fick därmed politisk rösträtt för den nya ätten, en rätt som han alltså aldrig utnyttjade.


Nej, efter hemkomsten från Stockholm på hösten 1724 var det "business as usual" – Frisenheim stannade plikttroget i sitt hövdingadöme och skötte dess angelägenheter fram till sin död 13 år senare.

500 fångar måste försörjas

I början av 1725 fick Frisenheim en ny våg av hemvändande fångar att ta hand om. Under ockupationen hade med hjälp av de svenska myndigheterna 4 000 finska bönder förts till Ryssland. Vid årsskiftet 1724-1725 var de fortfarande kvar i Ryssland – de som hade överlevt – och det var bara runt 500. Nio av tio hade alltså dött under fångenskapen.


Frisenheim fick i januari 1725 veta att de 500 bönderna skulle friges och att de förts till Sankt Petersburg tillsammans med ungefär 150 svenska soldater. Alla skulle komma till Frisenheims län, där det var hans uppgift att ta hand om dem.


Han började omedelbart förbereda mottagandet; de skulle ha mat och logi, och de skulle så snabbt som möjligt slussas vidare till sina hemorter. Varje dag som de blev kvar innebar en belastning för länet: invånarna led redan svårt av den missväxt som varat i tre år.


Frisenheim frågade rådet vem som skulle betala för de frigivnas underhåll: staten eller de frigivnas släktingar. Han fick utan problem Statskontoret att stå för kostnaderna. När fångarna anlände, 443 bönder och 135 soldater, upprättade han listor över var de hörde hemma, försåg dem med mat eller kontanter i förhållande till den sträcka de hade att tillryggalägga, och skickade iväg dem hemåt. Soldaterna sändes hemåt i små grupper, för att de inte skulle ställa till oroligheter i bygderna. De bevakades av kronobetjänter till gränsen av de län där de hörde hemma.


De frigivna bönderna fick sitt underhåll i kontanter, och sedan ordnade Frisenheim så att de fick köpa mat billigt av borgarna i Villmanstrand. Underhållet av de frigivna bönderna kostade enligt Frisenheims bokföring kronan 526 daler silvermynt, en dryg daler per man alltså.


Alltihop verkar ha gått utan problem, men så var ju Frisenheim också en mästare på att förse folk med mat och andra förnödenheter. Att ordna underhållet för en kort tid åt 578 personer måste ha framstått som en lätt uppgift för honom, jämfört med att livnära hela den finska armén under långa och svåra tider.

Krav på utlämning till Ryssland

Svenska fångar fortsatte att droppa in över gränsen i åratal. För en del av dem som återvände var inte problemen slut ens när de lyckats lämna Ryssland. År 1729 kom smeden Jacob Bryggman tillbaka till Finland efter många år i Ryssland. Men han var inte i säkerhet. Överkommendanten Ivan Schuvaloff i Viborg krävde att de svenska myndigheterna skulle efterlysa honom och utlämna honom till Ryssland. Orsaken var att Bryggman enligt Schuvaloff olovligen hade avvikit från Viborg – han hade avlagt trohetseden till den ryska kronan, och därmed var han rysk medborgare. Dessutom hade han lämnat sin hustru kvar i Viborg.


Frisenheim vidarebefordrade efterlysningen av Bryggman till de andra landshövdingarna, och det resulterade i att denne hittades i Uleåborg. Magistraten där förhörde Bryggman och fick veta att han var född i Uleåborg, att ryssarna fängslat honom och fört bort honom under kriget när han var tio år gammal. Efter fredsslutet ansökte han förgäves om tillstånd att få lämna Ryssland. I stället tvingades han till arbete och att avlägga trohetseden. När han fick chansen rymde han "av kärlek till sina fäders ort" och lyckades ta sig tillbaka till Uleåborg.


Enligt fredstraktatens fjortonde paragraf skulle bägge sidors krigsfångar, där alla som förts bort under kriget också räknades in, omedelbart friges. Det stod var och en av dem fritt att antingen bli kvar eller resa till sitt hemland.


Mot bakgrund av vad man nu visste om Bryggmans öde gav rådet i slutet av november Frisenheim order om att avslå alla vidare krav från Schuvaloff om att få Bryggman utlämnad. Men det skulle ske "med gott manér", påpekade man för säkerhets skull.


Frisenheim instruerades dessutom om att han i fortsättningen skulle informera rådet när det kom fler krav från ryssarna om utlämning av folk, innan han skickade ut efterlysningar. I själva verket hade han redan haft flera fall som liknade Bryggmans och Frisenheim hade skött dem så att ingen hade blivit utlämnad.

Tsar Peter blev bara 52 år. Han efterträddes av sin

gemål Katarina.

Peter är död – leve Katarina

Den 31 januari 1725 slog nyheten ner i det Frisenheimska residenset i Villmanstrand: Tsaren är död! Det hade tagit den sensationella uppgiften tre dagar att ta sig de knappt 20 milen från Sankt Petersburg till Villmanstrand: Peter hade avlidit den 28 januari, klockan sex på morgonen. Han hade levt ett hårt och vilt liv. Han var bara 52 år när han dog, men ändå en sjuk och utbränd man. Han hade inte utnämnt någon tronföljare. Men frågan löstes snabbt: hans gemål, den 42-åriga kejsarinnan Katarina som varit hans medregent under de sista åren, besteg tronen.


När Frisenheim fått reda på att tsaren var död skrev han omedelbart ett brev till rådet i Stockholm och berättade vad som hänt. Han skickade iväg skrivelsen direkt, inte med den vanliga posten, utan med en kurir. Den som fick ta sig an uppdraget att så snabbt som möjligt ta sig den långa vägen till Stockholm i vinterkylan var adjutanten vid Karelska dragonkåren, Paul Hentzius.


För att rådet skulle få veta nyheten genom Frisenheims brev utan att först nås av obekräftade rykten uppehöll han den ordinarie posten i Villmanstrand ett dygn. På så vis skulle kuriren Hentzius säkert hinna fram först.

 

Peter var den förste ryske härskare vars död Frisenheim rapporterade om, det skulle bli två till. Hur han fick veta att tsaren dött vet vi inte. Men uppenbarligen hade han byggt upp ett underrättelsenät som sträckte sig ända in i den ryska huvudstaden. "Jag har vidtagit sådana åtgärder här vid gränsen att jag blir informerad så snart något märkvärdigt händer," avslöjade han.


Tsaren var död – vad skulle hända nu? Någon information från myndigheterna i Sankt Petersburg kom inte, så Frisenheim visste inte. Han var "övertygad om intet var att befara från den ryska sidan", men ville ändå gardera sig mot oroligheter längs gränsen. De strövpartier som tidigare ställt till med problem kunde mycket väl ta tillfället i akt att återuppta sin verksamhet.


Villmanstrand var "en tämligen öppen ort", skrev han. Det var bäst att höja säkerheten, med tanke på de tillgångar som fanns där. Inte minst residensets ränteri, där alla pengar från kronans uppbörder förvarades. Lösningen blev att Frisenheim förstärkte den 70 man starka garnisonen med 50 man. Det gällde att vara försiktig, menade han, och vara beredd att bemöta strövpartier, men samtidigt undvika allt som kunde irritera ryssarna.


Några ytterligare nyheter hade inte kommit från Sankt Petersburg, konstaterade Frisenheim den 5 februari. Det var inte så konstigt eftersom staden var stängd – ingen fick lämna den. Det enda han visste att berätta var att tsaren utsett sin gemål till tronföljare. Det hade framgått av "en publikation som anlänt till Viborg." I början av mars rapporterade Frisenhem lättad att allt var i "stillhet och ro" vid gränsen, några incidenter i form av attacker av strövpartier hade inte förekommit.

Armfeldt måste ha förskott

Det är lätt att föreställa sig adelsmän och makthavare på Frisenheims tid som extremt gynnade – rika, arroganta och försedda med alla slags förmåner. Det är en bild som inte alltid stämmer, framför allt inte i stormaktstidens slutskede. Många av de adliga familjerna levde i små omständigheter och hade svåra problem med ekonomin. Frisenheims gamle vapendragare general Armfeldt, som också var född i Ingermanland, plågades ända till sin död av ständiga ekonomiska bekymmer.


Armfeldt bosatte sig efter kriget i Finland. Han bodde först på sin egendom Isnäs i Pernå socken, och flyttade sedan till överstebostället Liljendal i socknen med samma namn några mil nordost om Borgå. Där slog han sig ned med sin stora familj – hans hustru Lovisa hade fött 20 barn och många av dem bodde fortfarande hemma.


Armfeldt var 55 år gammal när han och familjen flyttade från Sverige till Liljendal i slutet av 1721. Ett par år tidigare hade han tackat nej till uppdraget som landshövding i Viborg, ett ämbete som han inte kunnat tillträda eftersom Viborg tillfallit Ryssland i freden i Nystad. Inte heller blev han landshövding för det nya län som organiserades efter fredsslutet. Den uppgiften gick som vi vet till Frisenheim.


Armfeldt ville bara åta sig uppgifter som var rent militära. Han blev kvar som chef för sitt gamla regemente, Nylands infanteri. År 1731 utnämndes han till friherre, och 1734 blev han som 68-åring överbefälhavare för Finland.


Liljendal var Armfeldts tjänstebostad, och det innebar att han hade full brukningsrätt och att han uppbar kronoskatten från några andra hemman. Armfeldt ägde dessutom själv flera stora gårdar. Isnäs i Pernå socken hade han köpt redan 1714 för 3 350 daler, och 1723-1724 köpte han ytterligare tre gårdar i närheten av Isnäs.


Regementschefen och storgodsägaren Armfeldt fick arbeta hårt de kommande åren. Han satsade mycket pengar och mycket möda på det illa medfarna Liljendal med åtta tillhörande hemman som hade plundrats och skövlats av ryssarna. Både byggnader, åkrar och ängar var i bedrövligt skick.


Armfeldt finansierade köpen av sina gårdar genom att låna pengar. En gissning är att hans gamle vän Frisenheim var en av hans kreditorer. Den gamle generalen ägde stora jordarealer, men hade trots det alltid svårt att få verksamheten som jordbrukare att gå ihop – han led en ständig brist på kontanter.
Ett av skälen till att Armfeldt liksom alla andra lantbrukare i Finland hade det svårt var den rad av år med missväxt som inträffade på 1720-talet.


I april 1725 fick Armfeldt i uppdrag att förrätta mönstringar av trupper i Villmanstrand, Fredrikshamn och Nyslott. När han kom till Villmanstrand uppvaktade han Frisenheim som han trodde hade fått en utbetalning från Stockholm för att täcka skjutskostnaderna under den fortsatta mönstringsresan.


Men Frisenheim hade inte fått någon sådan utananordning, och Armfeldt själv hade inga kontanter. Lösningen blev att han fick ett förskott av Frisenheim, som sedan skrev till rådet och såg till att den panke generalen fick sina pengar.

En armé i dåligt skick

Det var inte bara Armfeldt som hade det svårt. Hela den svenska krigsmakten, inte minst den finska armén, var i ett eländigt skick efter det långa kriget. På våren 1725 fick Frisenheim order från Stockholm att se till att de många vakanserna i regementena i hans län, Kymmenegårds läns regemente, Karelska dragonkåren som bildats av Karelska kavalleriregementet, och Nyslotts regemente till fot, kompletterades så att det inte skulle finnas mer än 100 vakanser i varje regemente.


Det var officerarna som kom med ett förslag till lösning genom en förändring i roteindelningen. I en del rotar fanns fyra gårdar kvar efter kriget, men i andra bara en gård. Den nya indelningen innebar att en rote skulle bestå av en blandning av förmögna, mindre förmögna och utblottade gårdar. På så sätt skulle "varje rote få känna lika tyngd" och verkligen vara i stånd att underhålla en soldat.


På hösten 1726 hade Kymmenegårds läns regemente fortfarande tre oindelade kompanier. Frisenheim löste problemet genom att förlägga de tre kompaniernas gemena och korpraler på vakanta rotar. Annars hade de måst få sin mat från förråden, som då skulle ha blivit helt tömda, enligt Frisenheim. Det hade också blivit kostsamt att inkvartera dem på husmanskost hos allmogen, vilket dessutom rådet hade förbjudit. Men nu hade alltså underhållet ordnats till de gemena och korpralerna utan att det kostade staten något, och utan att rotarna belastades med "förtryck eller tvång".


Men för trumslagare och profosser i de oindelta kompanierna var situationen värre. De var inte inroterade utan hade indelt lön, som de inte fick ut eftersom de var borttagna ur staten. De uppvaktade Frisenheim och berättade om sitt elände för honom. De hade på två år inte fått den ringaste lön eller underhåll. En av dem hade råkat i sådan misär att han till slut tvingats rymma, men de fem återstående framhöll att de hellre skulle gå under än att ta till ett sådant oråd. De vädjade till Frisenheim att han av medlidande skulle hjälpa dem med mat, så att de åtminstone överlevde. Han löste situationen genom att övertala några oindelta hemman att ta hand om de fem soldaterna.


I Savolax och Nyslotts regemente till fot fanns soldater som hörde till öde rotehemman, och som efter kriget placerats på garnisons- och fortifikationsstaten i Frisenheims län. Men nu måste de tas bort från den eftersom garnisonerna var kompletta genom att rekryter från Österbotten satts in.


Länet hade farit så illa i kriget att inte mindre än 600 hemman, vilket motsvarade 200 rotar, var helt öde eller hade blivit frihetshemman. Kvar i länet fanns 800 fungerande rotar.


Nu föreslog Frisenheim att de 27 soldater som tillhörde ödehemman kunde användas i garnisonstjänst och fortifikationsarbete på kronans bekostnad tills fler rotar satts i stånd. Rådet godkände alla hans förslag och åtgärder.


Ett symtom på kristillståndet inom krigsmakten var att deserteringar var vanliga, framförallt i de värvade regementena. De soldater som rymde tog ofta med sig både gevär och mundering, och trots att de efterlystes var det sällan som någon blev fast och återförd till sitt regemente.


På hösten 1731 skickade Frisenheim på rådets uppmaning ut order till alla kronobetjänter, länsmän, gästgivare och hela allmogen att noga hålla uppsikt efter löskekarlar och rymlingar som kunde uppehålla sig eller stryka fram i länet, med eller utan giltiga pass.


Frisenheim underströk att "ingen måtte understå sig att hysa, härbärgera eller hjälpa sådana karlar". Och till rådet poängterade han att han alltid sett till att de som hyst rymlingar eller hjälpt dem hade blivit straffade.

Officer dödades i duell

Frisenheim tvingades informera rådet om att organiserandet av dragonerna drog ut på tiden över sommaren. Det fanns flera orsaker – dels var det svårt att få tag på rusthåll som klarade de krav som ställdes, och dels satt skvadronens chef överstelöjtnant Georg Albrekt von Stockman i fängelse.


Han hade råkat i tvist med en officerskollega, majoren Torsten Torwigge vid Kymmenegårds regemente. Tvisten löstes genom att de två duellerade i Fredrikshamn den 10 juni 1725. Det blev en ödesdiger uppgörelse – Torwigge miste livet för von Stockmans hand och denne avsattes från sin tjänst och dömdes till döden. Han lyckades senare rymma och försvann över gränsen till Ryssland.


Duelldramat hade sannolikt samband med de ordningsproblem som fanns vid garnisonen i Fredrikshamn. Garnisonens uppgift var ju att skapa trygghet för Frerikshamnsborna, men så blev det inte: det förekom ständiga gräl, slagsmål och dueller, både militärer emellan och mellan stadsborna och militärerna.


Frisenheim såg allvarligt på situationen och det var delvis därför han vistades i Fredrikshamn nästan hela sommaren. Hans ingripande och tillsättandet av en ny garnisonschef tycks ha förbättrat situationen, även om det förekom incidenter i fortsättningen också. Vid ett tillfälle råkade den rike – och koleriske – handelsmannen Jakob Johan Tesche i slagsmål med ett par soldater. Det slutade med att den nye garnisonschefen general Lode trängde in i Tesches bostad tidigt påföljande morgon. Han släpades halvnaken till garnisonens vaktstuga, och slapp ut först när borgmästare Wittstock ingripit

Många fattiga rusthåll i kris

Ännu på sommaren 1725 sysslade Frisenheim med effekterna av den utmattade finska arméns hemkomst på hösten 1721. När Kymmenegårds läns regemente och Karelska kavalleriet kom tillbaka till sina hemtrakter var soldaterna i tre av regementets kompanier oindelta och måste förläggas hos allmogen i länet, och så förblev det till sommaren 1722.

 

Tre år senare, på sommaren 1725, hade de bönder som försett soldaterna med mat och logi fortfarande inte fått någon ersättning för sina kostnader. De uppvaktade Frisenheim som i sin tur vände sig till rådet så att de slutligen kunde få sina ersättningar.


Ännu 1726 och 1727 var problemen med dragonkåren fortfarande olösta. Det fanns fattiga rusthåll som inte klarade av att förse förbandet med både ryttare, hästar och utrustning. Det var fel att pressa dem, ansåg Frisenheim. Det var bättre att ge dem uppskov tills årets skörd var bärgad – den skulle förhoppningsvis bli bättre än de senaste årens. Han lyckades dessutom utverka en del andra lättnader för dem.


Det fanns andra problem också. Frisenheim hade anmodat rusthållarna att gå ihop kompanivis och göra gemensamma inköp av hingstar. Det skulle innebära flera fördelar, ansåg han. Dels skulle länet så småningom få tillgång till en stam med bra hästar, och dels skulle rusthållarna kunna pressa priserna. Det fanns många fördelar med metoden utan att det kostade något, enligt Frisenheim.


Han ordnade ett möte med rusthållarnas ombud, men de var tveksamma och ville ha betänketid. En del ombud dök överhuvudtaget inte upp till mötet.

Alla måste avlägga eden

Kung Fredrik I hade bestigit tronen redan på våren 1720, men fortfarande 1726 hade inte alla medborgare avlagt sin trohetsed till honom. På hösten 1725 fick Frisenheim en första påminnelse om saken: om det fanns några kronobetjänter i länet som inte avlagt eden så skall den saken åtgärdas så snart som möjligt. Men Frisenheim kunde lugna kungen med att läget var under kontroll – han hade sett till att häradsfogdar och häradsskrivare avlagt eden redan 1722, och att "de ringare betjänterna" lite senare hade fullgjort sin edsplikt. De som tillträtt tjänster senare hade fått avlägga eden innan de började arbeta.


I början av 1726 fick Frisenheim en ny påminnelse om eden från Stockholm: alla medborgare i länet som fortfarande inte avlagt eden skulle göra det så snart som möjligt, borgarna i rådstugan och allmogen vid tingen.


Dessutom fick Frisenheim order om att alla skriftliga eder till den ryska kronan som avlagts under ockupationen skulle samlas ihop och sändas till Stockholm. Han försäkrade att han skulle ta itu med både edsavläggelserna och insamlingen av ederna till den ryska kronan direkt.

Håll ett öga på ryssarna!

En av Frisenheims ständiga uppgifter från sin position vid den ryska gränsen var att i tysthet hålla ett öga på vad den ryska krigsmakten hade för sig. Det hade inte funnits mycket att rapportera, men situationen förändrades på sommaren 1725, då en rysk flotta utrustades mot Sverige och ryssarna blev hotfulla samtidigt som en engelsk eskader kryssade i Östersjön till Sveriges skydd. Frisenheim tillbringade stor del av somrarna 1725 och 1726 i Fredrikshamn för att hålla ett öga på de ryska flottrörelserna. Han fick återigen nytta av det underrättelsenät som han byggt upp, och som fungerat så bra vid tsarens död.

Troligen bestod nätet av rapportörer på både den ryska och svenska sidan som lämnade information till Frisenheim.


Rådet i Stockholm var speciellt intresserat av att få veta om den ryska galäreskadern löpte ut, och vart den i så fall var destinerad. I maj 1726 rapporterade Frisenheim att han "städse gav noga akt på alla de åtgärder som vidtas på den ryska sidan". Men han hade inte kunnat upptäcka några förändringar eller tecken på upprustning. Varken magasinen, förråden, garnisonerna eller gränsposteringarna hade förstärkts. Flottan höll på att utrustas och besättas med manskap, men inte på annat sätt än vad som skedde varje år.
När flottan skulle löpa ut efter vintern visste inte Frisenheim, men han skulle snart resa till Fredrikshamn, för att tillbringa sommaren där, och lovade att han "bland skären noga skall efterspana" och rapportera om vart den var på väg.


Från Frisenheims utsiktspunkt alldeles nära den ryska gränsen såg allt helt lugnt ut, det fanns inga orosmoln på den ryska himlen. Men i Stockholm hade rådet på våren 1726 nåtts av uppgifter om att medborgarna levde i räddhåga för ett fientligt anfall. Ryktena skulle hänga samman med de generalmönstringar av regementena som ägt rum, och rådet skrev till Frisenheim och uppmanade honom att lugna ner befolkningen för att de inte skulle företa sig något som kunde bli ödesdigert.


Frisenhem var oförstående inför uppgifterna. Han försäkrade att han inte hade märkt någon oro bland invånarna, och framhöll att han alltid sökt förekomma alla rykten och händelser som kunde förleda folket till "skadliga förehavanden och falska inbillningar".


Den 11 juni rapporterade han från Fredrikshamn att han vidtagit "alla upptänkliga åtgärder" för att noga iaktta ryska flottrörelser. Men han hade inte fått några underrättelser om att någon örlogsflotta visat sig. Åtta dagar tidigare hade visserligen "en hop segel" som verkade komma från Kronstadt iakttagits, men de hade vänt tillbaka igen. Från den södra sidan av Finska viken visste rapportörer som kom från Reval att berätta att en engelsk eskader låg för ankar ungefär en halvmil från staden.


I början av juli var "allt längs gränsen tyst och stilla." Det enda som hänt var att en del ryska gränsposteringar som dragits in för en tid sedan hade besatts igen. Men i Finska viken hände desto mer. De brittiska flottrörelserna i Finska viken oroade uppenbarligen ryssarna – den Hannoverska alliansen som delvis var riktad mot Ryssland hade ingåtts mellan Storbritannien, Frankrike och Preussen knappt ett år tidigare.


Ryssarna hade vidtagit alla tänkbara åtgärder för att ha kontroll på de brittiska örlogsfartygens rörelser, rapporterade Frisenheim. Minst tre och ibland fem ryska örlogsfartyg kryssade både natt och dag mellan Hogland och den finska kusten. Vaktmanskap hade placerats på Hogland, där vårdkasar byggts. Ryssarna hade förberett allt, berättade Frisenheim, så att de inom några timmar i både Sankt Petersburg och Kronstadt skulle kunna veta vad som pågick i Finska viken. Dessutom hade Frisenheims rapportörer noterat att åtskilliga ryska fartyg hade passerat Fredrikshamn på väg till Reval med proviant till den förstärkta garnisonen där.


I början av november 1726 gick det rykten om att ryssarna hade förstärkt garnisonen i Viborg med flera regementen. Men Frisenheim kunde lugna rådet. Han hade "efter närmare efterfrågande" fått reda på att det inte fanns fler regementen i staden än de två som funnits där hela tiden. Gränsvakten hade heller inte förstärkts.


Det enda som hänt längs Finska vikens kuster på sistone var en storm som dragit fram där på Allhelgonadagen. Den hade drabbat både Finland och Ryssland lika illa. I Fredrikshamn hade vattenståndet ökat och bodar och hus vattenfyllts, så att handeln blev lidande eftersom mycket varor förstörts. Viborg och Sankt Petersburg hade också råkat illa ut, med skador som var de värsta i mannaminne, rapporterade Frisenheim.


Många år senare, i juli 1733, fick Frisenheim av sina rapportörer veta orsaken till oron 1726: två ryska galärer och en fregatt hade i slutet av juni seglat in i skärgården utanför Fredrikshamn och ankrat en mil från staden. Med ombord fanns utöver besättningarna på ungefär 300 man också 600 soldater. Men det hela var inte så dramatiskt och krigiskt som det verkade vid första påseendet. Fartygen hade kommit från Kronstadt och var på väg till Preussen. De skulle segla inomskärs till Helsingfors och sedan vidare till sin destination via Reval och Riga.


De två galärerna var en gåva från den ryska kejsarinnan Katarina till kung Fredrik Vilhelm I av Preussen, och det var inte vilka presenter som helst. De var så präktiga att de inte kunnat bli vackrare, skrev Frisenheim. De var prydda med bildhuggararbeten täckta med äkta guld ända ned till vattenlinjen. Ombord fanns möbler för 300 personer, klädda med finaste grön och röd sammet med guld- och silvergaloner. Kajutorna var inredda på motsvarande sätt och smyckade med stora speglar.


Besättningarna var mycket väl munderade, rapporterade Frisenheim, och officerarna hade varit mycket artiga mot de representanter för Fredrikshamn som besökte fartygen. Besökarna hade hälsats med musik och kanonskott, och fått se allt ombord.

Ryskt fartyg på avvägar

På sommaren 1726 seglade en känslig historia upp vid kusten i Frisenheims län, bara en bit från Fredrikshamn, där han tillbringade sommaren. I slutet av juni angjorde plötsligt ett ryskt fartyg en hamn i Vederlax (Virolahti på finska) socken, och där började befälhavaren utan tillstånd eller tullformaliteter sälja mjöl till ortsborna. Och det var inte vilket mjöl som helst – det var den ryska kronans egendom!


Historien hade egentligen börjat redan hösten innan då fartyget seglat från Sankt Petersburg. Destinationen var Reval, där lasten som bestod av kronans proviant i form av mjöl och gryn skulle levereras till garnisonen där. Men vintern kom tidigt och stoppade all sjöfart. Fartyget kom inte längre än till Kronstadt, där det blev kvar som "vinterliggare".


Resan kunde inte återupptas förrän i slutet av maj 1726. Då seglade fartyget "längs med skären" västerut, för att plötsligt lägga till i en av hamnarna i Vederlax, alldeles intill gränsen till Ryssland. Det var det som hände sedan som vållade problem och som gjorde att fallet hamnade på Frisenheims bord: skepparen började sälja av mjölet han hade i lasten till allmogen både på den ryska och svenska sidan om gränsen.


Det var givetvis ett grovt brott mot de svenska tullbestämmelserna, och måste beivras. Men ryssen hann iväg från hamnen innan den svenska tulljakten hann fram, och kunde uppbringas först den 25 maj på väg västerut igen längs kusten. På grund av motvind kunde inte det ryska fartyget föras till Fredrikshamn, utan tvingades ankra en dryg mil från staden.


Men skepparen och en matros fördes den 27 maj till Fredrikshamn, där han förhördes om sina förehavanden av Frisenhem, sjötullsinspektören och ytterligare ett par tulltjänstemän.


Ryssarna visade upp sina pass och skepparen berättade sedan att hans fartyg förlorat ett av sina ankare i en storm och därför tvingats söka sig i hamn. Han hade inga pengar till ett nytt ankare, och därför hade han efter ortsbornas enträgna böner gått med på att sälja sju tunnor mjöl till dem.


När han stoppades av tulljakten hade han legat i förhandlingar med en lots om att få köpa ett nytt ankare för pengarna han tjänat på mjölet: han vågade inte lämna skärgården och ge sig ut på öppna havet med bara ett ankare. Han sade till sitt försvar att ingen avrått honom från att sälja mjöl, eller berättat att det var förbjudet.


En del av skeppsfolket hämtades in till Fredrikshamn och en rättegång ordnades i all hast i sjötullrätten den 29 maj. En sak som förbryllade vid rättegången var att en del av den ryska besättningen uppgav andra namn än de som fanns i deras pass. Målet slutfördes den 30 maj, men någon dom avkunnades inte. Frisenheim ville först ha kommerskollegiets åsikt om saken, så en redogörelse skickades med extrapost till Stockholm.


Det var naturligtvis en känslig sak att med tvång hålla kvar ett fartyg som var lastat med "Den ryska kejsarinnans proviant". Frisenheim var rädd för att det kunde orsaka allvarliga komplikationer i förhållandet mellan Sverige och Ryssland. Risken var att affären kunde "ge ryska kronan anledning till någon vedervärdighet".


Det fanns flera obehagliga scenarier som kunde bli verklighet, ansåg Frisenheim: mjölet hade enligt skepparen redan tagit skada av den långa tiden ombord, och det skulle vara lätt för ryssarna att skylla skadorna på att svenskarna uppehållit fartyget; om bristen på mjöl ledde till en kris för försörjningen av garnisonen i Reval kunde det också skyllas på svenskarna.


Dessutom gick det rykten om att besättningen skulle överge fartyget och bege sig tillbaka till Sankt Petersburg om de inte fick fortsätta. Och om de hindrades från det också så skulle de begå självmord. Frisenheim försökte på alla vis hålla skepparen vid gott mod. Han inspekterade också lasten och fann att den största delen av mjölet var "hopbrunnet och förskämt".


Slutet på historien för svensk del blev att det ryska fartyget släpptes iväg redan i juli, sedan rådet kommit med sitt beslut. Hur det gick för den ryske skepparen vet vi inte. De ryska myndigheterna såg uppenbarligen allvarligt på hans tilltag att sälja kronans proviant i grannlandet.


När fartyget redan seglat vidare mot Reval fick Friseheim veta att överkommendanten Schuvaloff i Viborg hade önskat att fartyget under svensk bevakning skulle ha förts till Viborg – allt för grannsämjans skull. Men hans önskemål kom för sent.

Kallad till Stockholm igen

På hösten 1726 var Frisenheim kallad till Stockholm igen. 1726 års riksdag inleddes den 1 september, och då skulle han vara där. Men liksom vid 1723 års riksdag tyckte han att han hade för mycket att göra i sitt län för att med gott samvete kunna åka till Stockholm och stanna där i månader.


Vid den förra riksdagen hade han med rådets tillstånd skjutit upp avresan från nyåret till hösten 1723, då han äntligen kom iväg. Han hade sedan stannat i huvudstaden ungefär ett år. Nu i september 1726 var det dags att skriva till rådet igen och be om uppskov med Stockholmsresan.


Frisenheim förklarade att han gjort sig helt färdig för resan, men att han sedan insett hur mycket det fanns som fordrade hans närvaro i Villmanstrand och länet. Hans frånvaro skulle märkas mera där än i Stockholm, förklarade han: "Länets skötsel och vård fordrar en daglig uppsikt". Det gällde bland annat att nu, direkt efter skörden, driva in fordringar som kronan hade för att förrådshusen inte skulle bli helt tomma. Dessutom krävde länets närhet till Ryssland daglig uppmärksamhet.


Rådet tog Frisenheims synpunkter på allvar och han fick stanna hemma, med den reservationen att hans närvaro i Stockholm kunde bli nödvändig senare. Men han kom aldrig iväg till 1726 års riksdag, och ingen av de följande riksdagarna under hans livstid heller. Hans nästan årslånga vistelse i Stockholm från hösten 1723 till sommaren 1724 blev hans sista besök i huvudstaden.


Frisenheim var inte ensam om att försöka få dispens för att slippa delta i riksdagarna. Resorna och den långa vistelsen i Stockholm var betungande för många adelsmän som bodde i bl a Skåne och Finland. Resorna, särskilt från Finland, var både farliga och kostsamma, och det var svårt att vara borta från sin verksamhet hemma under så lång tid som ett år eller mer. Många av adelsfamiljerna i Finland var dessutom utblottade genom kriget.


Adeln i Nyslotts och Kymmenegårds, Nylands samt Tavastehus län förklarade i besvärsskrivelser till riksdagen att de inget högre önskade än att infinna sig i Stockholm, men att de på grund av sin fattigdom helt enkelt inte hade råd att resa.

En rysk furste på genomresa

Fursten Vasilij Lukitj Dolgorukov togs på sitt diplomatiska uppdrag emot av Frisenheim. Några år senare dömades han för högförräderi och avrättades. Fursten Vasilij Lukitj Dolgorukov togs på sitt diplomatiska uppdrag emot av Frisenheim. Några år senare dömades han för högförräderi och avrättades.

I september 1726 fick Frisenheim av överkommendant Schuvaloff i Viborg med mycket kort varsel veta att en högt uppsatt ryss skulle passera genom Nyslotts och Kymmenegårds län.

 

Det var ingen mindre än fursten och ambassadören Vasilij Lukitj Dolgorukov. Han skulle resa från Sankt Petersburg till Stockholm, och han hade bestämt sig för att göra det landvägen – det innebar att den första etappen gick genom Frisenheims län. Uppdraget i Stockholm var att få Sverige att avstå från att gå med i den Hannoverska alliansen.

 

Dolgorukovs önskemål för genomresan var blygsamma. Han ville att skjutsar skulle ordnas för honom, givetvis mot betalning. Men Frisenheim visste bättre. Det gick inte an att ta emot en diplomat och furste på det viset. Men tiden var kort och han skulle inte hinna få några instruktioner från Stockholm. Han fick improvisera, och sedan hoppas på att både Dolgorukov och rådet blev nöjda. Tanken var att den ryske fursten skulle vederfaras samma hedersbetygelser som en svensk ambassadör nyligen hade fått i Viborg.

 

Frisenheims ursprungliga plan vara att skicka överstelöjtnanten och gränsinspektören Aminoff att möta Dolgorukov vid gränsen. Sedan skulle borgerskapet och garnisonen ta emot honom i Villmanstrand när han väl kom dit.

Men Frisenheim var tvungen att ändra på planen när han fick veta att Dolgorukov hade en eskort under klingande spel med sig, bestående av bland annat 200 man från garnisonen i Viborg. Frisenheim misstänkte att om ryssen inte möttes av någon svensk militärenhet vid gränsen så skulle den ryska militära eskorten fortsätta sin marsch in i Sverige ända till Villmanstrand med hänvisning till furstens säkerhet. Och det vore ju helt olämpligt att ryska soldater "med öppna gevär och klingande spel" marscherade genom landet!

 

Frisenheim reagerade snabbt. Han anmodade cheferna vid Dragonkåren att samla ihop 50-60 dragoner, rida till gränsen och möta fursten där. Så skedde, och det fick till effekt att när ryssarna kom till gränsen den 14 september och blev varse de svenska dragonerna så stoppade de sin egen eskort före gränspassagen. Frisenheim mötte sedan fursten utanför Villmanstrand och bjöd in honom och hela hans följe till residenset, där de stannade i två dagar.

 

Frisenheim försäkrade i sin rapport om händelsen att han gjort sitt bästa för den ryske fursten skulle trivas. Den 16 september drog ryssarna vidare västerut, och Frisenheim och ett följe från Villmanstrand följde honom en halv mil. Därefter fick ryssen med sig en av Frisenheims betjänter fram till länsgränsen. Rådet godkände i efterhand allt det som Frisenheim arrangerat under furstebesöket.

 

Dolgorukov lyckades inte med sitt uppdrag i Stockholm. Sverige gick med i den hannoverska alliansen i mars 1727. Alliansen hade bildats 1725 och omfattade från början Storbritannien, Frankrike och Preussen, och ett par år senare anslöt sig alltså Sverige. Parterna garanterade varandras besittningar och stöd i försvarskrig. Alliansen var ett svar på den så kallade wienska alliansen mellan Ryssland, Österrike och Spanien.

 

Medlemskapet i alliansen innebar att den isolering som Sverige befann sig i sedan nederlaget i kriget var bruten. Krig med Ryssand måste till varje pris undvikas eftersom det inte fanns några utsikter till seger. Metoden var eftergifter till det yttersta. Men i och med inträdet i alliansen behövde Sverige inte längre känna sig helt ensamt i umgänget med Ryssland. Situationen kändes lite säkrare.

Kejsarinnan död – 12-åring tsar

Tsar Peters blott 12-årige sonson Peter utropades till tsar efter Katarina. Men han dog bara tre år senare. Tsar Peters blott 12-årige sonson Peter utropades till tsar efter Katarina. Men han dog bara tre år senare.

I maj 1727 fick Frisenheim för första gången på länge rapporter om dramatiska händelser på andra sidan om den ryska gränsen. På morgonen tisdagen den 9 maj mottog han ett anonymt brev som berättade att en sammansvärjning mot kejsarinnan Katarina I pågick i Sankt Petersburg. Men det var bara början. Nästa dag kom ytterligare ett brev om Katarina: hon hade dött lördagen innan, slog den anonyme brevskrivaren fast.

 

Katarina hade som vi minns bestigit tronen 41 år gammal drygt två år tidigare sedan hennes gemål Peter I avlidit. Och nu var hon död, åtminstone enligt brevskrivaren. Det här var någonting att informera Stockholm om. Men det krävdes en pålitligare källa. Frisenheim skickade iväg protokollisten Carl Brotterus, som han tidigare använt som kurir, till Viborg för att inhämta fakta i målet.

 

När Brotterus kom tillbaka kunde han bekräfta både att kejsarinnan varit utsatt för en sammansvärjning och att hon var död. Men det var inte sammansvärjningen som blev hennes död. Den hade krossats redan innan hon dog "och de delaktiga var belagda med svåra straff", skrev Frisenheim. Kejsarinnan hade i själva verket fallit offer för sin egen livsstil – hennes vilda utsvävningar hade helt enkelt tagit livet av henne, liksom de hade tagit livet av tsar Peter.

 

Frisenheim kunde redan i sitt brev till rådet en knapp vecka efter kejsarinnans död berätta att hennes efterträdare var den blott tolvårige storfursten Peter som var sonson till Peter I. Konseljen skulle sköta hans ämbete till dess han fyllt 16 år. Allt hade gått lugnt till efter kejsarinnans död, försäkrade Frisenheim. Inget "oväsende" hade utbrutit.

 

Ett par veckor senare, den 28 maj, var det fortfarande lugnt vid gränsen, "allt är ro och stillhet", rapporterade Frisenheim. Den unge storfurstens förlovning med prinsessan Maria Mensjikov hade kungjorts i hela hovets och regeringens närvaro.
Det enda som Frisenheim hade att berätta från Sankt Petersburg för övrigt var att biskopen av Eutin, i närheten av Lübeck, hade dött av mässling under ett besök i den ryska huvudstaden.

 

Gränsfrågor av olika slag var ständigt aktuella för Frisenhem. Det gällde för honom att ha kontroll över vad som hände på bägge sidorna om gränsen. Illegala gränspasseringar förekom åt bägge hållen och de var svåra att stoppa. Dels pågick olaglig handel över gränsen, dels försvann svenska medborgare till Ryssland där de hoppades på ett bättre liv, och dels kom ryssar in i Sverige över gränsen med samma förhoppning.

I slutet av 1729 utfärdade rådet nya bestämmelser som var ägnade att bättre kontrollera invandringen från Ryssland och var mer restriktiva med vilka som skulle få tillstånd att stanna i det svenska riket.

 

Frisenheim fick order om att anbefalla alla magistrater i sitt län att bli strängare i sin syn på vilka som skulle få stanna. Ingen skulle kunna vinna burskap och borgarerätt innan man utrett vad personen hade för anseende, och varför han övergett sitt hemland. Magistraten skulle pröva "huruvida de är kvalificerade att få beskydd och kan vara till nytta om de slår sig ned här för att bedriva någon borgerlig näring och hantering."


Det är okänt vad de nya reglerna fick för effekt.

"Nit, trohet och välmening"

Den friherrliga ätten Frisenheim bestod av bara två personer: Johan Henrik själv och hans adoptivdotterdotter Catharina Elisabeth. Den här målningen föreställer henne i vuxen ålder. Den friherrliga ätten Frisenheim bestod av bara två personer: Johan Henrik själv och hans adoptivdotterdotter Catharina Elisabeth. Den här målningen föreställer henne i vuxen ålder.

Fredagen den 4 augusti 1727 upphöjdes Johan Henrik Frisenheim till friherre. Det innebar att han nu tillhörde den näst högsta adliga värdigheten, efter greve. Men han titulerades inte friherre. Det märkliga är att en friherre i Sverige tituleras baron, men hans hustru friherrinna.

 

Genom att Frisenheim nu upphöjdes till friherre grundades en ny ätt, den friherrliga ätten Frisenheim. Den ursprungliga, adliga ätten och den nya friherrliga är alltså två skilda ätter. Introduktionen av den nya ätten skedde samma år. Den kostade Frisenheim 600 daler silvermynt i introduktionsavgift. Det var en betydande summa – hans årslön som landshövding uppgick till runt 3 000 riksdaler silvermynt.

 

Men Frisenheim utnyttjade aldrig den rösträtt för ätten som han nu hade, eftersom han inte kom till Stockholm och kunde delta i någon omröstning under de tio år han hade kvar att leva.
Han slöt själv den friherrliga ätten vid sin död 1737, medan den adliga ätten Frisenheim levde vidare till början av 1940-talet.

 

Mer om Frisenheims familj!

Adelsstånd med tre klasser

Det svenska adelsståndet bestod sedan gammalt av tre klasser: de gamla högadlga släkterna som länge styrt Sverige, greve- och friherrekassen, samt den meniga adeln. Motsättningarna mellan de tre grupperna var ofta stora, liksom deras sociala villkor: det fanns i själva verket ingen större skillnad mellan knapadelsmannen och den välbärgade bonden eller borgaren, varken när det gällde ekonomi, socialt anseende eller levnadssätt.

 

 

 


Fredrik I tillförde under sin regeringstid inte mindre än 190 nya ätter till Riddarhuset: 10 grevliga, 43 friherrliga och 137 adliga. De flesta av de nya friherrarna var landshövdingar, generalmajorer eller av motsvarande rang.
Om det har något samband med upphöjelsen till friherre vet vi inte, men hur som helst så skickade Frisenheim några månader senare, den sista december 1727, en nyårshälsning till drottning Ulrika Eleonora.


Han framhöll hur lyckliga hennes undersåtar var över att "den Alderhögste Guden" värnat om hennes hälsa under året. Han hoppades "i djupaste underdånighet" att hon skulle få erfara sällhet och välgång även under det kommande året. Det skulle fördubbla hans egen och andra trogna undersåtars innerliga fägnad, skrev han.

 

Fortsätt läsa…

…eller gå till innehållsförteckningen.

Klicka på bilden!

Här är hela det kungliga sköldebrevet

Bekräftelsen på Johan Henrik Frisenheims upphöjelse till friherre är sköldebrevet, undertecknat av Fredrik I. Det berättar utförligt om Frisenheims alla insatser, och beskriver hans nya heraldiska vapen. Här är sköldebrevet i sin helhet, bearbetat till modern svenska.

Vi Fredrik med Guds Nåde, Sveriges, Götes och Wendes Konung


Gör veterligt eftersom alla välbetänkta och om sina Rikens välgång och framåtskridande omsorgsfulla regenter varit angelägna om att deras undersåtar som framför andra givit prov på en ren och uppriktig nit och strävan för det allmänna bästas främjande, kan ges särskilda förmåner, inte endast dem själva till välförtjänt belöning och uppmuntran att fortsätta med det, utan också som ett föredöme för andra, att på samma sätt vinnlägga sig om ett lovvärt förhållande, både mot överheten och fäderneslandet.


Så har också Vi likaledes av kärlek och omsorg om Vårt Rikes välfärd, föresatt oss att följa Våra ärorikaste företrädares vällovliga exempel, att hugna dem av våra undersåtar som alltid uppfört sig berömvärt, och efter yttersta förstånd, kraft och förmåga gjort Oss och riket nyttiga tjänster, med heder och förmåner som motsvarar deras förtjänster.
Ibland sådana trogna undersåtar kan Vi med goda skäl räkna Vår troman och landshövding i Nyslotts och Kymmenegårds län, den Oss älskelige, ädle och välbördige Johan Henrik Frisenheim, som inte bara alltid varit ytterst angelägen om att gå sin överhet och fäderneslandet tillhanda med trogna och nyttiga tjänster, utan också, vilket är anmärkningsvärt, inte sparat på sin egendom när han kunnat uträtta något till det allmänna bästa med den.


I synnerhet har han med den finska armén gjort Kronan stora tjänster, då han gång på gång, då torftigheten varit som störst, icke endast själv försträckt både underhåll och pengar, utan också genom den kredit han skaffat sig hos andra upphandlat ansenliga poster förnödenheter till manskapet.


År 1709, då det Sachsiska regementet enligt order skulle föras över till Svea rike, men detta i brist på fartyg och underhåll inte kunde ske, tog han sig verket an, och därmed gick det så bra, att detta regemente som annars hade måst bli kvar över vintern i Viborg, med hans hjälp och noggrannhet i så god tid kom över till den svenska sidan att det med nytta kunde användas i slaget vid Helsingborg.


När ryssarna år 1710 belägrade staden Viborg försåg han besättningen med de varor som han upphandlade genom sin kredit. Senare förflyttade han sig, inte utan största faror, ut ur nämnda stad, och rakt igenom det fientliga lägret, som stängde in och låste staden på alla sidor, till den finska krigsmakten i landet, och hade även där omsorgen att anskaffa allt som fordrades till nämnda krigsmakts överlevnad.


Ehuru han den 31 oktober 1711 av Hans Högsalige Majestät Konung Karl den tolfte blev förordnad att vara assessor i Kommerskollegium, lät han det dock inte vara för svårt och mödosamt att på vederbörandes anmodan än vidare fortfara i sin omsorg om den finska krigsmakten, varpå han visade ett märkligt prov då han år [1714] efter slaget vid Storkyro i Österbotten på egen kredit till våra hos fienden tillfångatagna officerare och gemena utdelade några månaders lön och försträckning, vilket var dem till väsentlig hjälp och stöd i det olyckliga tillstånd som de hamnat i.
Han lät det heller inte bero vid det, utan hans medfödda nit för det allmänna bästas befrämjande fick honom att åren 1712 och 1713 även anskaffa förråd till de till de finska farvattnen beordrade eskadrar, så att de, som annars inte skulle ha kunnat vara till sjöss i brist på underhåll, tack vare hans omsorger sattes i stånd att hålla ut under hela fälttåget och sålunda inte bara hindrade fientliga framgångar, utan också handeln på de av ryssen intagna orterna.


Hans alltid berömvärda inställning föranlät Hans Högsaliga Majestät att tänka på hans vidare befordran, och i slutet av år 1716 förordna honom till krigsråd, vilket inte inneburit att han mindre än tidigare uppfört sig väl och berömligt.


Vid finska arméns inmarsch i Norge år 1718 har han i enlighet med sin lovvärda vana varit noggrann att till dess underhåll vid gränsen samla magasin, och inte endast därmed utan också med vad som mera erfordrades försörjt krigsmakten, samt vid återkomsten på samma sätt mottagit den, och efter bästa förmåga sökt rädda de sjuka och förfrusna, samt hjälpa de övriga till sina kvarter och anvisade orter.


År 1719 och de följande åren har han sedan han anförtrotts ledningen av det då inrättade växelkontoret på ett utmärkt sätt gagnat det allmänna bästa, då han för att den svenska krigsmakten inte skulle splittras på grund av medellöshet ordnat ansenliga förskott och upphandlingar på egen kredit och risk, förutom annat som han med trogen tjänst tillhandahållit Riket.
Med anledning av allt detta fann vi oss föranlåtna att år 1721 i nåder förordna honom till landshövding i Nyslotts och Kymmenegårds län. Efter fredsslutet samma år och då han anförtroddes Finlands evakuering har han på ett grundligt sätt överkommit och röjt ur vägen alla de svårigheter som förekommit med ryssarna, liksom under landets dåvarande svaga tillstånd inte endast förflytta och förse med underhåll de från Svea Rike sent på året övertransporterade trupper, utan också förflytta dem till sina hemorter med minsta möjliga besvär för bygden, liksom han också vinnlagt sig om att förmånligt av ryssarna få upphandla ansenliga insamlade magasin, varav medborgarna med tanke på priset haft en stor förmån, och landet under de förflutna missväxtåren haft en märkbar hjälp och styrka.


De av ryska Kronan då påbjudna och redan uppburna kontributionerna har han innan uppbördsbetjänterna hann oroa dem sökt samla in i ränterierna, varigenom åtskilligt flutit in på alla orter.


De ur fångenskapen frisläppta har han med minsta besvär för landet tagit emot, försett och hjälpt fram.


Sedermera har han i det hövdingadöme som anförtrotts honom försökt inrätta och hjälpa upp den helt förfallna ekonomin och handeln, varav ansenligt tillfallit det allmänna. Och ehuru stora utbetalningar skett där på orten, och missväxtåren ogement plågat bygden, har dock genom hans goda föranstaltande det vunnits, att bygden räddats och allmänheten inte behövt besväras med undsättning av pengar och spannmål från andra orter. Utom allt detta har han på den viktiga gränsorten visat stor klokhet och försiktighet, så att de åsiktsskillnader som existerat blivit avhjälpta utan att Rikets heder eftersatts, samt all oro, förvirring dämpad och förekommen; med mera som kunde anföras till hans heder.


Eftersom han nu som nämnts således haft både flit, möda och förmögenhet ospard till sin överhets och sitt fäderneslands tjänst, och därigenom visat sin uppriktiga nit, trohet och välmening för det allmänna bästa, är Vi alldeles säkra på att han även hädanefter skall fortfara med detta.
Därför finner Vi att allt detta skall betraktas med särskild nåd, och vill till ett tecken därpå till välförtjänt heder förbättra hans tidigare stånd och byta det till ett förnämare.


Vi gör det i så måtto att Vi med kunglig makt och myndighet härmed och i kraft av detta vårt öppna brev i nåder unnar, skänker och ger honom, landshövdingen Johan Henrik Frisenheim och enligt hans åstundan, samt i avsaknad av närmare livs- och bröstarvingar, hans styvdotters dotter Catharina Elisabeth Hueck, friherrligt stånd, värde och rättigheter, och till förbättring av hans förra adliga vapen samt åtskillnad från andra friherrliga släkter i vårt rike en sköld i fyra fält, och mitt på fördelningen hans förra adliga vapen som är en sköld av guld över vilken en röd krenelerad mur ligger en face, sirad med tre silverkulor.


Översidan av skölden är en blå chef i vilken finns tre försilvrade duvhuvuden som vart och ett håller en olivkvist med näbben. Men på själva det friherrliga vapnet är det första fältet av guld, över det går ett rött band med en försilvrad merkuriestav på. Det andra fältet är blått, vari ses en gyllene krona över tre bezantiner av guld. Det tredje fältet är svart med en barrevis vänd pil av guld, som är lagd på en utåtvänd båge av samma metall. Det fjärde fältet är av silver, där en grön lagerkvist och ett bart svärd är lagda korsvis.


Ovanpå skölden står två öppna tornerhjälmar med en friherrlig krona emellan, och en på vardera hjälmen. På den högra hjälmkronan står en merkuriestav av guld mellan ett bart svärd och en grön lagerkvist. Över den vänstra syns en gyllene krona mellan två utslagna vingar, varav den högra är blå och den vänstra röd, bägge sirade med en bezantin av guld.


Lövverket är av guld, silver, blått och svart, och vapnet stöds av två lodjur, precis som samma sköld och vapen finns avmålat här, vilket nämnde landshövding Johan Henrik Frisenheim och hans styvdotter Catharina Elisabeth Hueck må föra och använda vid alla tillfällen, begravningar, möten, samkväm, insegel och avmålningar efter sina behov, skäliga vilja och behag, samt därjämte njuta, nyttja och behålla alla de förmåner, fri- och rättigheter som andra friherrar här i riket har givits och förunnats, eller hädanefter kan givas eller förlänas.
Det är också tillåtet för honom att nämna och skriva sig friherre till sin egen adliga och förvärvade egendom. Vi begär fördenskull av alla potentater, kejsare och konungar, furstar och fria republiker samt alla andra efter vars och ens höghet och värde, respektive flit-, vän-, och gunstligen; Vi bjuder och befaller också alla som är Oss förbundna med hörsamhet och lydnad att de erkänner nämnde landshövding Johan Henrik Frisenheim som friherre, och visar honom och hans styvdotter den ära och respekt som det ståndet tillbör, inte gör dem häremot hinder, men eller förfång i någon måtto, nu eller i kommande tider.


Till yttermera visso har Vi låtit bekräfta detta med egen hand undertecknat, och med Vårt stora underhängande sigill, i vår residensstad Stockholm den fjärde augusti år sjuttonhundratjugosju efter Kristi födelse.


Friedrich