Den gyllene freden

"Eljest har jag från i höstas på alla möjliga sätt med oupphörliga bekymmer försökt hjälpa fram de av Eders Kunglig Majestäts trogna undersåtar som kommit från fångenskapen i Ryssland"
(Frisenheim till kungen i augusti 1722)

Den 25 maj 1721 utplånades en kavalleriskvadron från Jämtlands dragonregemente i strid med en överlägsen rysk styrka vid Sundsvall. Det var den sista krigshandlingen under stora nordiska kriget.


Freden med Ryssland slöts i Nystad den 30 augusti efter hårda förhandlingar, där ryssarna bland annat hotat med att släppa loss 115 000 man för nya härjningar längs den svenska kusten. Sverige tvingades avträda delar av Viborgs och Kexholms län, Ingermanland, Estland med Ösel och Dagö, samt Livland.
Det var en hård fred för Sverige, så hård att makthavarna försökte förtränga att Sverige faktiskt förlorat kriget – medborgarna informerades inte om vad freden i Nystad verkligen innebar. Att Finland återgått till Sverige nämndes kortfattat, men inte att stora delar av det övriga svenska territoriet gått förlorade.


Sveriges stormaktstid var definitivt slut, liksom det krig som dominerat Frisenheims liv sedan han tillsammans med sin familj tvingats lämna sin hemstad Nyen en vårdag 1703. Nu hade det gått 18 år. Frisenheim var runt 35 år när han flydde från Nyen – nu hade han passerat 50-strecket. Han hade offrat två decennier av sitt liv, sin karriär som affärsman och sitt familjeliv på kriget, flytt undan ryssarna två gånger, och varit med om den finska arméns långa katastrofala reträtt genom hela Finland runt Bottenviken och in i Sverige, slitit mot alla odds för att skaffa fram förnödenheter till soldaterna, lånat ut hela sin förmögenhet till kronan, och nu senast gjort allt för att inte den armfeldtska armén skulle svälta. Och allt hade slutat med nederlag och katastrofer.


Men samtidigt som kriget hade tagit ifrån Frisenheim hans karriär som affärsman hade det gett honom en karriär som ämbetsman: assessor i kommerskollegium, krigskommissarie, överkrigskommissarie, krigsråd, adelsman, direktör i växelkontoret. Och det skulle bli mer.


Men kriget var slut. Förlorat. Sverige var åter ett litet fattigt land i Europas utmark.


Vi vet inte hur Frisenheim kände sig i början av september 1721, när nyheten om freden spreds. Men vi kan tänka oss att var trött, in i märgen trött, att han tog sig tid att reflektera över sitt liv, att göra bokslut över krigsåren.


Han var en djupt religiös person, och han måste i enlighet med tidens självklara tro på den straffande guden ha grubblat över vad som hade gått fel mellan Sverige och Gud. Varför hade Gud straffat riket så hårt. Framgångarna i början av kriget var ju en bekräftelse på att Gud var nöjd med svenskarna, men vad hade hänt sedan? Varför hade Guds onåd och hämnd drabbat det svenska folket så hårt?


Men han fick inte tid att fundera så länge. Nya uppgifter väntade. Kriget var slut – nu skulle riket byggas upp igen. Frisenheim utnämndes till landshövding i det nyskapade Nyslotts och Kymmenegårds län, men först skulle han leda arbetet med Sveriges återtagande av Finland. Det var bara att sätta igång.

Finland – ett förhärjat land

Finlands fyra län vid tiden för Frisenheims utnämning till landshövding: Nyslotts och Kymmenegårds län, Österbottens län, Nylands och Tavastehus län, samt Åbo och Björneborgs län. Finlands fyra län vid tiden för Frisenheims utnämning till landshövding: Nyslotts och Kymmenegårds län, Österbottens län, Nylands och Tavastehus län, samt Åbo och Björneborgs län.

Det var ett svårt sargat Finland som på hösten 1721 återförenades med moderlandet Sverige: där de ryska ockupationstrupperna varit förlagda var hela socknar utarmade. Husen var förstörda, skogarna var nedhuggna och åkrarna hade använts som betesmark. För att göra ont värre rekvirerade den ryska armén när den lämnade Finland alla hästar man kom över, och lade under marschen hem till Ryssland beslag på mängder av livsmedel och furage.

 

Bristen på arbetskraft hade fått katastrofala följder, och situationen förvärrades ytterligare av att flera tusen man tvångsrekryterats till den ryska armén. Det var brist på folk, brist på dragdjur, brist på utsäde, och följden blev att stora åkerarealer hade växt igen. Gårdar där ägarna förts bort eller flytt hade förfallit.

 

De fyra landshövdingarna i Finland – Johan Stiernstedt i Åbo och Björneborgs län som avled på våren 1722 och ersattes av Otto Reinhold Yxkull, Peter Stierncrantz i Nylands och Tavastehus län, Robert Wilhelm von Essen i Österbottens län, samt Frisenheim – skickade oroväckande rapporter till Stockholm. Från det nyskapade Nyslotts och Kymmenegårds län rapporterade Frisenheim att vart femte hemman omöjligt kunde betala någon skatt till kronan. Ännu 1723 fanns i hövdingedömet nära 1 500 ödehemman. 1724 var 20 013 personer mantalsskrivna i länet – det var 2 000 färre än vid räkningen år 1700.

 

I Österbotten låg mer än 1 000 mantal helt öde. Landshövding Yxkull i Åbo-Björneborgs län berättade att där fanns 1 000 hemman som var helt öde, 4 000 nästan öde, och bara som var 3 800 någorlunda bevarade.

 

I städerna var situationen om möjligt ännu värre. Helsingfors hade Frisenheim varit med om att bränna ner när fienden var på väg dit åtta år tidigare. Ryssarna gjorde den nedbrända staden till arméförläggning genom att flytta dit gårdar från socknarna runt omkring. Men de förstörde alltihop innan de gav sig av igen 1721.

 

I Åbo bodde före kriget runt 5 000 personer. 1721 hade siffran sjunkit till omkring 1 300. Ryssarna hade rivit många gårdar och byggt kaserner av materialet – de hemvändande Åboborna hade svårt att överhuvudtaget hitta hem till platsen för sina gamla bostäder, så förstörd var staden.

 

Borgå hade sluppit att bli förläggningsort, men hade istället brunnit tre gånger under kriget. Ekenäs och trakten runt omkring hade fått ta emot stora ryska styrkor i åratal. I Gamlekarleby fanns vid fredsslutet bara ett 20-tal gårdar som var i beboeligt skick. Jakobstad var nedbränt. Vasa hade klarat sig något bättre. Många byggnader som den ryska armén huserat i var visserligen illa medfarna, men två tredjedelar av gårdarna var bebodda.

 

Brahestad, Uleåborg och Kajana hade råkat mycket illa ut, förödelsen var total. Åland låg öde – hela befolkningen hade flytt till Sverige.

 

Men Finland hade inte bara drabbats av tunga materiella förluster. Befolkningen hade också farit illa – många var skadade, både fysiskt och psykiskt. Både myndigheterna och kyrkan var oroade över den moraliska upplösning som kriget fört med sig.

 

Många män hade stupat, både män och kvinnor hade dött i pest, malaria (som fanns i Sverige ända fram till 1930-talet) och andra farsoter, kvinnor och barn hade rövats bort till Ryssland. Många människor var deprimerade och labila, familjer var splittrade, många hade skador av misshandel, och många hade trauman och panikattacker som de fick dras med livet ut. I stort sett alla hade berörts av kriget på något sätt. Supandet hade varit ett problem redan före kriget, och nu var situationen än värre.

Det svåra specialuppdraget

Kanslipresidenten Arvid Horn var rikets starke man och ledande statsman. Han stoppade kungens idé om att formellt utse Frisenheim till generalguvernör över Finland. Kanslipresidenten Arvid Horn var rikets starke man och ledande statsman. Han stoppade kungens idé om att formellt utse Frisenheim till generalguvernör över Finland.

Sådant var läget i den östra rikshalvan när Frisenheim den 7 oktober 1721 kom tillbaka till Finland.

 

Det svenska riket hade förändrats i grunden sedan Frisenheim strax efter slaget i Storkyro givit sig iväg från Finland till Sverige i februari 1714: stormakten hade blivit en liten fattig stat i Europas utkant. Enväldet var avskaffat. Karl XII hade styrt med järnhand – Fredrik I:s inflytande inskränkte sig nu till de två röster han hade i rådet. Makten låg i ständernas händer, och de i sin tur överlät den till riksråden och det sekreta utskottet. Det var riksdagens viktigaste utskott med ansvar för utrikespolitiken, försvarspolitiken och riksbanken. Utskottet bestod av 100 ledamöter: 50 adelsmän, 25 präster och 25 borgare. Bönderna fick inte vara med – det ansågs för bullersamma och pratiga.

 

Rikets starke man och ledande statsman var kanslipresidenten i rådet, Arvid Horn. Genom den fredliga och oavhängiga utrikespolitik han drev skapade han förutsättningarna för Sveriges återhämtning.

 

Johan Henrik Frisius hade lämnat Finland som överkrigskommissarie. Nu var han adlad och hette Frisenheim sedan fem år och var nyutnämnd landshövding för Nyslotts och Kymmenegårds län i sydöstra Finland – den kanske mest utsatta delen av hela det svenska riket. Det var en befattning som Frisenheim var som klippt och skuren för, med sin entusiasm och framåtanda, sin organisationsförmåga, sin känslomässiga anknytning till området och sin goda lokalkännedom.

 

På andra sidan gränsen fanns den nyvordna stormakten Ryssland, som genom fredsslutet flyttat sina positioner en bra bit västerut, och dessutom lagt beslag på Finlands gamla bålverk i öster – Viborgs fästning.

 

Den svenska armén var långt borta och en skugga av sin forna storhet, och den finska armén var helt otillräcklig för att försvara Finland. Det var visserligen fred igen – men det var fortfarande en farlig tid.

 

Frisenheim fick vid sidan av sin landshövdingepost ett mycket viktigt specialuppdrag: han fick ansvaret för de finska regementenas överflyttning från Sverige till Finland, och han skulle leda arbetet med Sveriges återtagande av Finland. I praktiken innebar det att han fungerade som överbefälhavare och generalguvernör, även om han inte fick den titeln. Regeringsformen förbjöd nämligen tillsättningen av generalguvernörer.

 

Hela processen med storhertigdömet Finlands återförande till Sverige började i samband med att freden i Nystad slöts den 30 augusti 1721.

 

Fredsvillkoren var hårda, inte minst vad gällde Finland. Sverige avträdde en del av Viborgs län, södra Karelen, Ingermanland, Livland, Estland, samt öarna Dagö och Ösel till Ryssland. Som motprestation förband sig ryssarna att till Sverige betala ut två miljoner riksdaler, fördelat på vissa terminer. Dessutom fick Sverige rätt att från Ryssland årligen tullfritt köpa spannmål till ett värde av 50 000 rubel.

 

Den nya riksgränsen löpte nu från Vederlax till Virojoki, norr om Viborg till Jääskis och följde Kexholms läns gamla gräns till punkten där socknarna Parikkala, Kerimäki och Kesälahti möts, samt därifrån vidare till Porajärvi vid den gamla riksgränsen.

 

Inför fredsslutet tillsattes en kommission – Kommission angående trupptransport till Finland – ledd av krigskollegiets president, riksrådet och fältmarskalken Carl Gustaf Dücker. Kommissionens uppgift var att reorganisera de finska trupperna, verkställa transporten av dem från Sverige till Finland, och sedan demobilisera dem. Dessutom skulle kommissionen administrera hemtransporten av alla de 10 000-tals finska flyktingar som fanns i Sverige.

 

I kommissionen ingick fyra riksråd och representanter för kollegierna. En av ledamöterna var den nyutnämnde landshövdingen Johan Henrik Frisenheim. De andra var riksrådet och fältmarskalken greve Carl Gustaf Rehnskiöld, riksrådet och fältmarskalken greve Carl Gustaf Dücker, riksrådet, fältmarskalken och överståthållaren greve Gustaf Adam Taube, riksrådet greve Hans Henrik von Liewen, presidenten baron Sven Lagerberg, kammarrådet Joakim Cronfeldt och krigsrådet Nils Reuterholm.

 

Rådet slår fast i instruktionen för kommissionen, daterad den 22 augusti, att den skall "vid eftermiddagsstunden sammanträda, överlägga och reglera allt det som bedöms nödvändigt att ordna till den förestående transporten till Finland, och vilka trupper som därtill skall utses och användas, när storfurstendömet efter fredsslutet på Kunglig Majestäts och Sveriges kronas vägnar åter kommer att tas i besittning."

 

De förblödda finska regementena måste kompletteras innan de skickades hem igen. Det var svårt att få tag på soldater, men när finska armén kom tillbaka Finland var regementena fulltaliga. Luckorna i leden hade täppts till med svenska och tyska soldater.

 

Rådet gav kommissionen order att omedelbart arrangera transporten av regementena till Finland. Arbetet i kommissionen gick snabbt, och efter drygt en vecka överlämnade den ett detaljerat förslag till rådet den 1 september.

Kommissionens skrivelse lästes upp i rådet – där kung Fredriks makt inskränkte sig till att han hade två röster – den 4 september. Den behandlade allt från soldaternas utrustning, utfodringen av hästarna och anskaffandet av fartyg för trupptransporter, till byggandet av speciella bryggor för att kavalleriets hästar skulle kunna föras ombord.

 

Rådet uttalade sitt "nöje och välbehag" över förslaget, och kom sedan med ytterligare instruktioner, bland annat att kommissionen skulle försöka komplettera de glesnade finska regementenas led med manskap från de värvade regementen som fanns i Sverige. De utlånade soldaterna skulle skickas tillbaka till Sverige när rekryteringen av nytt manskap i Finland hade gett resultat.

Styresman och landshövding

Vid riksrådets möte den 4 september föreslog kungen att "en habil och skickelig man" borde tillsättas som överbefälhavare och högste styresman i Finland, att sköta både förvaltningen, ekonomin, livsmedelsförsörjningen, krigsmakten och återuppbyggnadsarbetet.


Men kungens idé gick i stöpet på grund av en konflikt mellan honom och kanslipresidenten Arvid Horn. Denne ansåg att förslaget kommit till i fel ordning: det var riksrådet, inte kungen som skulle komma med förslag i frågor som denna. Horn gick segrande ur striden: någon generalguvernör tillsattes inte.
Kungens tanke var troligen att general Carl Armfeldt skulle utses till uppdraget. En komplikation i sammanhanget var att Armfeldt utnämnts till landshövding i Viborg redan 1719, en befattning som han givetvis inte kunde tillträda eftersom Viborg tillföll Ryssland i fredsuppgörelsen. Men den gamle generalen ville bli kvar vid sitt regemente – han ville inte åta sig uppgifter som inte var rent militära.


Det hela slutade med att Frisenheim den 16 september fick uppdraget – han fick dessutom den landshövdingepost som Armfeldt tackat nej till, eller rättare sagt i det län som skapats efter fredsslutet. Men någon formell utnämning till generalguvernör, ståthållare eller överbefälhavare fick han inte.


Visserligen ansåg rådet att Frisenheim var den "habile och skickelige" person man sökte, men att hans kompetens i första hand fanns på det ekonomiska och kommersiella området. Till sin hjälp i militära frågor fick Frisenheim generaladjutanten Gotthard Wilhelm Marcks von Würtemberg. De två hade träffats redan tre år tidigare under de jämtländska fälttåget, då von Würtemberg var generaladjutant vid den jämtländska armén.


Frisenheims och von Würtembergs uppgifter var i direktiven noggrant avgränsade från varandra. På våren 1722 utsågs generalen Berndt Otto Stackelberg till överbefälhavare över trupperna i Finland, och i samband med det började Frisenheim ägna sig åt sitt eget län. Men enligt honom själv varade hans specialuppdrag ända till en bit in på 1723 – och ända till slutet av 1720-talet hade han en del uppdrag som gällde hela Finland.

Uppdraget – att återta Finland

Landshövdingen i Åbo och Björneborgs län, Johan Stiernstedt, var en av dem som skulle "räcka Frisenheim handen". Landshövdingen i Åbo och Björneborgs län, Johan Stiernstedt, var en av dem som skulle "räcka Frisenheim handen".

Den 18 september hade medlemmarna i transportkommissionen formulerat en handlingsplan som överbringades till rådet, och det tog bara två dagar innan rådet hade fattat sitt beslut helt i enlighet med kommissionens förslag. Den 20 september fick Frisenheim och von Würtemberg direktiven för sina uppdrag, "att ta berörda storfurstendöme å Kunglig Majestäts och Kronans vägnar åter i besittning." Frisenheim skulle sköta alla civila ärenden, och von Würtemberg de militära.

 

De skulle bägge två omedelbart resa till Nystad, där fredsförhandlingarna hölls, några mil öster om Helsingfors, med ett fartyg som reserverats speciellt för dem.

 

Väl framme skulle de först av allt kontrollera att fredsfördragets ratificeringsurkunder hade utväxlats mellan Sveriges och Rysslands representanter. Direktiven föreskrev att de därefter skulle beordra en avdelning med 140 finska soldater som befann sig på Rådmansö att omedelbart segla till Åbo för att under von Würtembergs befäl i konungens namn ta de finska slotten och fästningarna i besittning. I första hand gällde det Helsingfors, Nyslott, Tavastehus och Åbo. Den första svenska kontingenten var alltså mer symbolisk än imponerande – den räckte bara till 35 man per stad.

 

När Frisenheim och von Würtemberg var klara med sina åligganden i Nystad skulle de resa till Åbo, där von Würtemberg skulle invänta truppstyrkan från Rådmansö och sedan marschera iväg för att återta de fyra städerna. Frisenheim skulle "genom korrespondens över hela landet" noggrant kartlägga det allmänna tillståndet i Finland: vilka trakter hade klarat sig bra, vilka var förhärjade och öde?

 

En annan viktig uppgift var att ta emot trupptransporterna från Sverige. Ett särskilt problem erbjöd de förband, vars rotehemman hade ödelagts under kriget eller ockupationen. Instruktionen slog fast att Frisenheim skulle förlägga de kavalleriförband vars rusthåll var ödelagda till Österbotten, Savolax eller andra trakter som var i gott stånd eller åtminstone mindre medtagna. Dessutom fick Frisenheim ansvaret för kronans många spannmålsmagasin. Instruktionen underströk att han hade "hela dispositionen och förvaltningen av magasinen och truppernas inkvartering".

 

Till sin hjälp fick Frisenheim två kommissarier: rådet räknade med att han själv förutom alla andra uppgifter också skulle resa omkring i Finland och klarlägga vilket tillstånd olika landsdelar befann sig i. De andra landshövdingarna i Finland, Johan Stiernstedt, Per Stierncrantz och Reinhold Wilhelm von Essen informerades om Frisenheims uppdrag av krigsexpeditionen i Stockholm, och fick order om att "räcka honom handen" och ge honom all assistens han behövde.

 

Frisenheim skulle också enligt instruktionen se till att Kunglig Majestäts kungörelser kom till allmänhetens kännedom. Rådet försåg honom med tryckta plakat som han skulle låta anslå, och som bland annat slog fast vad soldater och officerare hade att kräva i lön från sina rotar och rusthåll, vilka straff som skulle drabba dem som bröt mot bestämmelserna, och vad kronobetjänterna skulle fordra av allmogen, "med mera som kan bedömas nödvändigt att allmänt publicera och kungöra."

 

För att Frisenheim och von Würtemberg skulle kunna betala sina omkostnader för resan och uppehället lät rådet betala ut till dem "vad som ännu återstår på tre kvartals lön för detta år", och dessutom 2 000 daler silvermynt (som jämförelse kan nämnas att Frisenheims årslön var 1 500 dsm) som de skulle redovisa hur de använt. Redan samma dag som instruktionen om det förestående uppdraget undertecknades gav rådet order till Statskontoret att betala ut pengarna.

 

Problem måste det givetvis bli med ett uppdrag av den här kalibern – att återta hela den östra rikshalvan. Och de inställde sig redan i Stockholm. Kommissionen hade rekvirerat ett antal fartyg som låg vid Skeppsbron för att delta i transporterna till Finland. En del av fartygen hade renoverats och byggts om på kommissionens bekostnad för att passa för bland annat transporten av kavalleriets hästar.

 

Så långt var allt gott och väl, men sedan började en del av skepparna trilskas. De förhalade lossningen av sina fartyg och gömde segel och annan utrustning – allt för att slippa ge sig ut på den höstliga seglatsen över Östersjön. Kommissionen vände sig till rådet för att få hjälp med problemet den 19 september och redan dagen efter skrev rådet en ilsken uppmaning till överståthållare Gustaf Adam Taube – som för övrigt själv var medlem av rådet – och bad honom ta itu med de gensträviga skepparna. Årstiden och transportens angelägenhetsgrad tålde inga förseningar. Skepparna rättade in sig i ledet när överståthållaren "med behörigt allvar" tillhållit dem att utan dröjsmål göra sina fartyg klara och inställa sig med dem vid Skeppsholmen.

Tillbaka till Finland

Frisenheim seglade över Östersjön med ett örlogsfartyg med kaptenlöjtnant Lars Wattlander – som också hade varit verksam som kaparkapten – som befälhavare. När Frisenheim och von Würtemberg anlände till Finland lördagen den 7 oktober 1721 sammanträffade de omedelbart med de svenska fredsförhandlarna Johan Lillienstedt och Otto Strömfelt i skärgården i trakten av Nystad. Frisenheims första uppgift var att få bekräftat att fredsfördragets urkunder hade utväxlats, och nu fick han veta att det hade skett redan den 19 och 20 september. Men fredsförhandlarnas meddelande om detta hade inte nått fram till Stockholm.


Frisenheim och von Würtemberg gav sig nu iväg till Åbo för att ta emot de första trupptransporterna från Sverige.
Frisenheim kom fram till Åbo den 14 oktober, för att "taga i ackt Eders Kongl. Majts höga Interesse wid Landets evacuation och första intagning". Han blev kvar i Åbo till våren 1722, då han reste vidare till Villmanstrand för att på heltid ta itu med sina uppgifter som landshövding. Hans beskrivning av läget i Åbo är kort och kärv: allt är handlöst. Till sin hjälp hade han ett kommissariat med fem medarbetare: en överkommissarie, två kommissarier och två skrivare.


Frisenheim höll kvar kaptenlöjtnant Wattlander och hans besättning i Åbo i två veckor. De fick till uppgift att bygga en flottbrygga att användas när de väntade kavalleriförbandens hästar skulle debarkera fartygen. Den 29 oktober rapporterade Frisenheim till rådet att bryggan var klar och Wattlander beredd att segla hem. Allt var nu klart att ta emot transportflottan, rapporterade Frisenheim. Han hade fått underrättelser om att den var "på denna sidan om havet", och önskade nu bara att den hann fram "innan vintern infaller, vilket den verkar göra, emedan det åter börjar frysa."


De första fartygen anlände till redden i Åbo på kvällen den 30 oktober, och de övriga som också kom från Rådmansö väntade Frisenheim på när han rapporterade till rådet den 31 oktober.
Hästarna hade farit mycket illa under överfarten. Frisenheim reagerade snabbt och såg till så att varje häst redan under natten efter ankomsten fick ett halvt lispund (drygt fyra kilo) hö.


Resorna över ett höstblåsigt Ålands hav tog längre tid än planerat. Transporterna genomfördes inte bara från Rådmansö, utan fartygen kom också från Torneå, Umeå, Gävle, Stockholm och Karlskrona. En del av dem fick göra flera resor, och först i slutet av november kunde Frisenheim meddela att alla transporter var genomförda. Trots hårt väder hade allt gått bra: tre fartyg hade visserligen fått skador, men inga människoliv hade krävts. Däremot dog 20 hästar. En kontingent soldater kom dock inte iväg: Det handlade om 600 man som skulle skeppas ut från Karlskrona. När allt var klart för överfarten var vädret sådant att man inte vågade riskera skepp och manskap på Östersjön. De fick stanna i Karlskrona till våren.


Enligt planen skulle en del av fartygen ha gått till Björneborg, Nyland och Helsingfors. Men det blev inte så: många anlände ungefär samtidigt till Åbo, och det förorsakade en del problem.
Debarkeringen var besvärligare och tog längre tid än vad Frisenheim räknat med, men den 28 november kunde han rapportera att den var genomförd. Nu tog han itu med att ordna inkvarteringen av folket, vilket inte var det lättaste i det illa åtgångna Åbo. Dessutom måste han ordna drägliga förhållanden för hästarna, som var utmattade av sjöresan.


Någon nytta av landshövdingarna som skulle "räcka honom handen" hade inte Frisenheim. De hade inte hunnit installera sig än, och samma sak gällde kronobetjänterna. Återstod bara för Frisenheim att hitta egna lösningar: han anlitade prästerna, de kronobetjänter som tillsatts under den ryska tiden, och allmogen. Genom sätta upp anslag fick han folk att hjälpa till med transporter och furage.


Han ordnade så att kavalleriförbanden fick marschera iväg kompanivis på olika vägar, som han tilldelade dem. Men det hela var mycket besvärligt, rapporterade Frisenheim. Varje kompani måste förses med ett särskilt pass, där dess styrka fanns exakt angiven, och med uppgifter om hur mycket furage och skjutshjälp de hade rätt till. Läget förvärrades ytterligare av att väglaget var extremt dåligt.


Frisenheim var angelägen om att det marscherande manskapet inte skulle utsätta befolkningen för några övergrepp, och uppmanade officerarna i regementena att noga se till att kompanierna iakttog god ordning och inte gjorde sig skyldiga till några oegentligheter. Han rapporterade till kungen att han hade tillställt officerarna "nödvändiga exemplar av Eders Kungliga Majestäts nådigaste förordning och reglemente daterat den 2 oktober, samt kvartersordningen av år 1719."

 

Frisenheim var nöjd med resultatet. Allt verkade gå ordentligt till – det största problemet var det ständigt dåliga väglaget. En del av proviantfartygen hade blivit skadade under överfarten och det fanns risk för att lasten skulle bli fördärvad om den inte lossades snabbt. Medan regementena marscherade iväg fick Frisenheim därför efter samråd med general Armfeldt disponera ett par hundra man som hjälpte till med lossningen.

 

Den 28 november hade både kavalleri- och infanteriförbanden avmarscherat från Åbo. Kvar fanns bara 50 sjuka soldater från Kymmenegårds regemente, men de lämnade staden inom några dagar.

Soldater, kvinnor och barn

Åtta av fartygen blev "vinterliggare" i Åbo: fem proviantfartyg som inte hunnit lossas, och tre fartyg som blivit skadade under seglatsen över Östersjön och måste repareras innan de kunde ta sig tillbaka till Sverige. Men vintern hann före. De skadade fartygen var fregatten Anklam under kapten Petreus, galären Pelikanen under kaptenlöjtnant Fleming, och fregatten Volga under kapten Wilhelm. Volgas mast var skadad, och en besiktning visade att hon inte skulle kunna gå till sjöss förrän den var reparerad. Ett försök gjordes att få arbetet gjort direkt, men vintern kom så snabbt "att fartyget nu ligger alldeles infryst i isen".


För Frisenheim innebar det att han måste ordna mat och logi åt besättningarna över vintern. Officerarna vädjade till honom att han skulle se till så att de fick ut sina månadstraktamenten, och dessutom extra förplägning. Annars skulle de ofelbart dö, framhöll de. Frisenheim höll med om att det skulle bli svårt för dem att klara vintern i Åbo om de inte fick hjälp. Han fick klartecken från Stockholm att använda de ryska skattemedlen.

 

Båtsmännen satte han i arbete på det galärvarv som ryssarna byggt utanför staden. Där fanns massor av material för skeppsbyggnad, men ryssarna hade lämnat det i en enda röra, och nu blev det båtsmännens jobb att reda ut kaoset.

 

Dessutom fick de hjälpa till med att lossa proviantfartygen, stuva in provianten i magasinsbodarna, och sedan bevaka bodarna som låg spridda runt om i staden.


De förband som överfördes från Sverige omfattade drygt 3 000 man, från Björneborgs, Österbottens, Savolax, Nylands och Karelens regementen. Till detta kom kvinnor, barn, släktingar och tjänstefolk, totalt 1 800 personer, som hörde till personalen vid infanteriregementena. Bara för kvinnorna och barnen hade sex transportfartyg reserverats. Överstelöjtnant Nils Reinhold Wrangel vid Björneborgs läns infanteriregemente hade exempelvis ett stort sällskap med sig: hustrun Beata Catharina, fyra drängar, två pigor, tre hästar och en hel del bohag.


Med i transporterna till Finland fanns också flyktingar som var angelägna om att komma hem igen nu när ryssarna evakuerat landet. Plats hade reserverats för 1 700 personer, familjer från Björneborg och Vasa. Tusentals flyktingar anlände sedan under hösten efter strapatsfyllda resor över ett stormande hav.


Med på transportfartygen fanns också livsmedel – bröd, gryn, råg och havre – samt hästar och foder. Soldaterna hade försetts med tobak, salt och brännvin för transporten. Med fanns också sådant som behövdes när återuppbyggnaden av Finland skulle börja: yxor, hammare, sågar, borrar och spik, liksom trävirke.


Transporterna blev en dyr historia för staten; sluträkningen för hela projektet uppgick till 117 000 daler silvermynt. Bara transporterna av kvinnorna och barnen kostade 4 000 daler. Hela den ekonomiska hanteringen sköttes av Statskontoret i Stockholm. Frisenheim disponerade knappast några medel alls, utöver sin lön.

Massor av hårt arbete väntade

Åbo slott var ett av de fästen som var högt prioterade i återtagandet av Finland. Men truppstyrkan räckte bara till 35 man per slott. Åbo slott var ett av de fästen som var högt prioterade i återtagandet av Finland. Men truppstyrkan räckte bara till 35 man per slott.

Det var massor av arbetsuppgifter som väntade på Frisenheim när han anlände till Åbo. Han grep sig an dem med sin vanliga entusiasm, och måste utnyttja hela sin simultanförmåga, organisationstalang och improvisationsbegåvning för få allt att fungera under de svåra förutsättningar som rådde. Beskattningen skulle ordnas; postgången skulle fås att fungera; tullverksamheten måste komma igång; förhandlingar måste föras med ryssarna om köp av de spannmålsförråd som de lämnat; återvändande krigsfångar måste få mat och transporter – för att bara nämna en del.

 

Dessutom fanns det massor av mindre ärenden och problem som Frisenheim måste ta itu med. Under hösten försökte han komma till rätta med en rysk officer, kapten Jelagin, som dröjt sig kvar i Finland. Han sysslade med att föra ut proviant och spannmål till Ryssland. Frisenheim skrev till honom, med nådde honom inte. Det visade sig att han hade dragit sig tillbaka över gränsen, och "begått allehanda egenvilligheter" längs vägen.
Men Frisenheim släppte inte ärendet: han gav sin landssekreterare George Malm i uppdrag att kartlägga vad Jelagin gjort sig skyldig till. Han skulle ta upp saken med Rysslands representanter vid de förestående förhandlingarna om dragningen av den nya gränsen.

 

I Åbo var det problem med ryska köpmän som inte betalade tull för varor som de förde in. Orsaken var enkel: det fanns ingen fungerande tullstation i staden. Det enda Frisenheim kunde göra var att avkräva köpmännen listor på de varor de haft med sig, och lämna dem till den förste tulltjänsteman som kom på plats.

 

Frisenheim hade svårt att få igång tullverksamheten. I januari 1722 var det fortfarande bara tullstationerna i Åbo och Nådendal som fungerade. Det var angeläget, skrev han till Statskontorets president Sven Lagerberg, att resten av tullstationerna kom igång eftersom det skulle ge staten inkomster. Frisenheim hade skrivit till landshövdingarna Stierncrantz och von Essen om saken, men de verkade inte vara särskilt intresserade "eftersom tullväsendet här anses vara en sak som landshövdingarna inte är ansvariga för".

 

En av orsakerna till att det var svårt att komma igång var personalbrist – tulltjänstemän som flytt uppmanades att återvända till sina hemorter – och att tullstugor och tullstaket under kriget bränts ned i många städer.

Postgången måste ordnas

En annan orsak till att det var svårt att få igång de viktigaste samhällsfunktionerna var att postgången inte fungerade. Den milda vintern gjorde problemet än värre: Ålands hav gick öppet hela vintern 1721-1722, vilket fördröjde postbefordran till och från Sverige.


I december berättade Frisenheim i ett brev till Kungl. Maj:t om sina problem med att få posten från Åbo till Sverige via Åland att fungera. Åland hade ju tömts på folk under kriget – hela befolkningen hade flytt till Sverige. Och nu berättade befallningman Berg som Frisenheim skickat ut för att inspektera postvägen till Sverige att det fortfarande inte fanns några bönder som kunde föra posten över Åland. Frisenheim berättade för rådet att han måste skicka ut 12 soldater och en underofficer ur sjöstaten, försedda med underhåll och hästar, för att transportera posten över Åland tills öns befolkning återvände.


Frisenheim underströk också att rådet måste ordna så att postbönderna i Roslagen med sina båtar beordrades att ta sig till Eckerö för att lämna post från Sverige och hämta den som var på väg från Finland.


Vidare föreslog Frisenheim att man skulle använda postbåtarna till att transportera svenska soldater som suttit fångna i Ryssland och som nu var på väg hem till Sverige.


Det fanns en postväg till. Möjligen säkrare än det stormpiskade Ålands hav – men lång, mycket lång. Den gick norrut genom hela Finland, runt Bottenviken, och sedan söderut igen till Stockholm. Sträckan från Åbo till Stockholm var runt 180 mil!


Det var svårt att få igång postgången på den rutten också. En av orsakerna var bristen på hästar. I de trakter där det var omöjligt att ordna hästar till postföringen fick postbönderna helt enkelt ta sig fram till fots "till dess anstalt kan bli gjord om hästars anskaffande för dem som inga har". En annan orsak var att Frisenheim var så upptagen av alla brådskande uppgifter att han helt enkelt inte hunnit koncentrera sig på postproblemet. I mitten av december 1721 rapporterade han emellertid till transportkommissionen i Stockholm att posten tack vare landshövdingen Reinhold von Essens insatser nu fungerade obehindrat i Österbotten. Varje sändning mellan Åbo och Stockholm eller tvärsom tog 20-21 dagar. Frisenheim hoppades att "snart kunna ordna så att postgången fungerar från gränsorten i mitt i nåder anförtrodda hövdingedöme, så att korrespondensen genom hela Finland, både den norra vägen och över havet, med säkerhet kan fortgå."


En som tryckte på hos Frisenheim om att ordna postgången var en svensk diplomat i Sankt Petersburg, kommissionssekreterare Thomas Knipercrona. Denne skickade sina brev hem till Sverige via Hamburg i Tyskland – och det blev dyrt.

 

Postpenningen är ansenlig när breven går den vägen, konstaterade Frisenheim. Därför garanterade han Knipercrona att breven skulle komma fram utan problem om denne adresserade dem till Frisenheim och skickade dem direkt till Finland. Sedan åtog sig Frisenheim att se till att de sändes vidare på ett säkert sätt. I slutet av januari 1722 rapporterade han till Stockholm att han hade vidtagit åtgärder för att få bort de sista hindren i postföringen. Snart skulle posten gå utan problem ända från ryska gränsen till Stockholm, både över Ålands hav och den norra vägen. Därmed skulle mycket portopengar kunna sparas.

Spannmålen – en stridsfråga

Frågan om spannmålen var mycket viktig – det handlade om att försörja både armén och befolkningen med mat och utsäde i det utarmade landet. Saken var den att ryssarna när de utrymde Finland hade lämnat kvar stora förråd av spannmål.

Den förvarades i magasin i Helsingfors, Nyslott, Tavastehus, Vasa och Åbo. Men det fanns en hake: Sverige hade i fredsfördraget förbundit sig att transportera förråden till ryska gränsen när Ryssland så krävde. Det skulle innebära oerhörda logistiska problem, och dessutom behövdes ju spannmålen i Finland.


Förhandlingarna om köp av säden inleddes. De 3 774 tunnor råg som fanns i magasinet i Åbo upphandlades redan under fredsförhandlingarna av de svenska delegaterna. De vågade inte köpa för Kronans räkning utan order, utan betalade med sina egna pengar. Frisenheim fick senare klartecken från Stockholm att köpa partiet.


Ingen visste exakt vad som fanns i resten av magasinen. Därför blev det Frisenheims uppgift att direkt efter ankomsten till Finland ta reda på dels hur mycket spannmål som fanns kvar, och dels vilken kvalitet den höll. Därefter fick han order att förhandla sig till resten av förråden, sammanlagt cirka 10 000 tunnor.


Strax före jul 1721 skickade Frisenheim iväg adjutanten Johan von Koch som kurir till Stockholm. Han ville ha klart besked från rådet om vilka villkor han skulle gå med på när det gällde inköpen av spannmål. von Kochs uppdrag var inte avundsvärt. Han skulle mitt i vintern ta sig hela den 180 mil långa vägen till Stockholm – och sedan samma väg tillbaka. Dessutom skulle han kontrollera om postgången fungerade så att "man numera kunde vara förvissad om brevens fortkomst".


Spannmålsförhandlingarna blev svåra och drog ut på tiden. De avslutades först i april 1722. Frisenheim tvingades till slut gå med på ett pris som var högre än han hade tänkt sig. Han betalade 10 408 rubel och 15 kopek för det som fanns i magasinen, 32 525 daler silvermynt omräknat till svensk valuta. Summan drogs av från den första utbetalningen av det ryska krigsskadeståndet när Frisenheim var i Viborg i maj 1722.


Han accepterade det högra priset av omsorg om befolkningen, skrev han från Villmanstrand i slutet av april 1722.

Transporterna av spannmålen till ryska gränsen skulle ha blivit mycket besvärliga. Han poängterar "den svårighet den redan till största delen utmattade allmogen av spannmålens framskaffande ifrån Nyslott till gränsen vid Viborg skulle ha drabbats av, för att inte nämna de besvär man skulle ha haft med att samla ihop så många säckar som behövdes, och de förtretligheter och chicaner som allmogen kunde möta vid levererandet av spannmålen".


Det enda spannmålspartiet som Frisenheim inte lyckades förhandla sig till var den råg som fanns i Helsingfors. När det gällde den var ryssarna orubbliga – de behövde den själva.
Riksrådet beslutade att befolkningen skulle få köpa av spannmålen till samma pris som kronan betalt för den. Allmogen skulle också kunna låna spannmål till mat eller utsäde, och sedan betala tillbaka nästkommande höst.


Frisenheim behöll kontrollen över arméns spannmålsmagasin i Fredrikshamn, Nyslott, Tavastehus och Villmanstrand ända in på 1730-talet. 1727 fick han betydande anslag för att förstärka magasinen; tanken var att få upp förråden till 50 000 tunnor, men det visade sig svårt. I juni 1727 fanns det 14 330 tunnor i magasinen, och 1729 runt 20 000 tunnor. Men sedan var det stopp, någon ytterligare ökning blev det inte.

Auktion på rysk material

Det var inte bara spannmål som ryssarna hade lämnat efter sig. Fartygsskrov, segel, tåg, ankaren, redskap och annat fanns kvar vid Österbottens kust. Sedan Frisenheim och den ryske överkommendanten i Viborg, Ivan Schuvaloff, förhandlat om saken löstes det så att alltihop såldes på auktion, och ryssarna fick en del av betalningen.


Däremot uppstod märkligt nog en tvist om ett parti bjälkar och annat trävirke som ryssarna lämnat kvar utanför Helsingfors. Svenskarna hävdade att partiet tillhörde godsägare i trakten, från vars egendomar det stulits. Den ryske fursten Michail Galitzin, som varit överbefälhavare i Finland under kriget, menade att allt tillhörde den ryska staten. Timret hade levererats av finska invånare som delbetalning på den skatt som Ryssland uppbar under ockupationen.


Problemet hamnade på Frisenheims bord. Schuvaloff informerade honom om att han fått order av furst Galitzin att se till att träet transporterades till ryska gränsen. Riksrådet manade till försiktighet: "höflighet och connivence" skulle gälla. Och så blev det.


Den 30 september skrev Frisenheim själv till Galitzin och informerade honom om att svenska kronan "av hänsyn till hans person i nåder funnit för gott, att lämna honom nämnda virke och timmer." Med ett undantag: den kastved som tillhörde en fru Agneta Wrede tänkte man inte släppa. Galitzin sade ja till uppgörelsen, och ryska fartyg kom och hämtade träet.


En annan källa till irritation, och ett betydligt större problem, var att Ryssland i strid med fredsfördraget fortsatte att ta ut skatter av den finska befolkningen. Enligt fördraget skulle alla skatteinbetalningar avslutas den 30 augusti. Därefter var invånarna bara skyldiga att hålla den ryska armén med proviant.


Men de ryska myndigheterna fortsatte att utkräva skatter både under september och oktober. De svenska fredsförhandlarna gav uppbördsmännen ute i bygderna och städerna order om att inte göra några utbetalningar till ryssarna. Till ingen nytta. Skatten drevs ändå in med stor stränghet.


Enligt Frisenheim drev ryssarna i strid med fredsfördraget på hösten 1721 in 10 000 rubel och 9 000 tunnor spannmål i Österbottens, Nylands och Tavastehus, samt Åbo och Björneborgs hövdingedömen. Han gav sig in i förhandlingar med de ryska fredsförhandlarna om saken. Utan resultat.
När det gällde hans eget hövdingedöme lyckades Frisenheim bättre. Överkommendanten Schuvaloff återlämnade 296 rubel och 800 tunnor spannmål som drivits in där.


Frisenheim beordrade också de ryska uppbördsmännen att till länens ränterier och spannmålsmagasin leverera in det som de fortfarande hade i behåll. Det som kom in till svenska kronan på så sätt representerade ett betydande belopp.


Under den ryska ockupationen hade en del av handeln i Finland skötts av ryska köpmän. En del av dem stannade kvar i de finska städerna sedan de ryska trupperna evakuerats. De svenska fredsförhandlarna hade gått med på att köpmännen skulle få fortsätta med sin verksamhet, och Frisenheim följde detta beslut. Han gav också ryska köpmän från Sankt Petersburg tillåtelse att resa till Björneborg, Kristinestad, Raumo och Vasa, trots att tullverksamheten ännu inte fungerade. Det orsakade givetvis omedelbart tvister mellan finska och ryska köpmän.

Soldater på rymmen

Ett av de första oförutsedda problem som Frisenheim fick ta itu med direkt efter ankomsten till Finland handlade om soldater som hade rymt. Många år tidigare, efter slagen vid Pelkänä och Storkyro 1713 och 1714, hade "en hoper" finska soldater rymt från sina regementen. Sedan dess hade de i åtta år under hela den ryska ockupationen hållit sig undan i skogar och avlägsna orter. Inte heller efter det svenska återtagandet hade de vågat sig fram av rädsla för att bli straffade.


Frisenheim såg omedelbart en fara med att ha mer eller mindre förvildade exsoldater smygande runt i skogarna: risken var "att de skulle gadda sig samman och föröva brott". Han beslöt sig för att prova en rätt enkel lösning: han lät anslå plakat som uppmanade soldaterna att godvilligt inställa sig hos myndigheterna. De som gjorde det kunde förvänta sig att få nåd av kungen. Resultatet lät inte vänta på sig. Bara i Åbo län hade den 25 oktober 1721 över 100 man kommit fram.


Frisenheim hade inte bara löst problemet med brottslighet – de soldater som inställt sig kunde nu endera föras tillbaka till sina regementen eller få ödehemman att ta hand om. Han rapporterade saken till rådet, som på hans förslag den 27 november utfärdade ett pardonsplakat för att locka fram ännu fler rymlingar ur skogarna. Samtidigt fick Frisenheim ett första erkännande från rådet och kungen för sina insatser så här långt i återtagande av Finland. De hade utfallit till nådigt välbehag.

En del av texten i det kungliga pardonsplakat som benådade soldater som rymt och stuckit sig undan. Hela texten tolkad till modern svenska ser du här nedan.

Här kan du läsa originaldokumentet

(Fredrik I till Frisenheim den 27 november 1721)

Här är hela pardonsplakatet

Vi Fredrik med Guds nåde Sveriges Götes och Vendes konung, gör veterligt, att eftersom det i underdånighet tillkännages att en del soldater från de finska regementena som efter de vid Pälkänä år 1713 och vid Storkyro 1714 med ryssarna utkämpade slagen rymt från sina regementen och under den ryska maktens vistande i Finland i skogarna och avlägsna orter undanhållit sig, i fruktan av att bli straffade för rymningen, inte heller nu sedan landet evakuerats har dristat sig att komma fram; ehuru de genom ett sådant obetänksamt avvikande gjort sig skyldiga till hårt straff. Så vill vi och av Kunglig nåd och mildhet sedan numera de bullersamma krigstiderna är förbi och Gud hugnat vårt Rike med en lugn fred, på det att de må njuta frukten därav, härmed i kraft av detta vårt öppna brev nådeligen ha friat alla ovanberörda soldater, såväl som ryttare och båtsmän som undanhåller sig från allt straff och tilltal förutsatt att de omedelbart inställer sig hos våra befälhavande, och förklarar i nåder till allmän efterrättelse att de som nu godvilligt anger sig hos landshövdingen i orten eller andra vederbörande skall för allt straff bli förskonade samt i vår Kungliga nåd och beskydd åter upptagna; men däremot skall de som inte vill komma fram när de ertappas tillika med dem som understå sig att hysa och gömma undan sådana förrymda allvarligen och utan förskonande bli bestraffade.

Stockholm i Rådkammaren d. 27 November 1721.


Friedrich

Krigsfångar på väg hem

I november 1721 började de komma till den finsk-ryska gränsen: de tusentals svenska krigsfångar som under ofärdsåren lidit i Ryssland. Och de fortsatte att komma i två år, fram till slutet av 1723. Fredsfördraget var tydligt när det gällde fångarna: de skulle omedelbart friges och förses med mat, logi och transport till gränsen. Så blev det inte. Fänrik Skog som varit på uppdrag i Sankt Petersburg och kom tillbaka till Åbo den 18 december berättade att ryssarna bara till en början uppfyllde sina förpliktelser. Sedan drevs fångarna snabbt ut från sin kvarter och tvingades utan ringaste hjälp med uppehälle eller skjuts iväg mot den svenska gränsen. "Allena med tryckta pass försedda" lämnades de att ta sig fram helt på egen hand.


Dagligen kom de utsvultna och nästan nakna i grupper fram till gränsen. Och vi skall minnas att det inte bara var soldater och officerare: många hade sina fruar, barn och tjänstefolk med sig. Desperata och uthungrade började de ställa till allvarliga besvär för allmogen, och Frisenheim var tvungen att skicka iväg sin landssekreterare George Malm och landskamrer Otto Wilhelm Quensell för att stoppa deras framfart.


Det blev Frisenheims uppgift att se till att krigsfångarna och deras anhöriga fick mat, logi och skjuts på vägen genom Finland – en del av dem var finnar och en del var svenskar som skulle fortsätta resan till Sverige och sina hemorter där. Frisenheims arbete försvårades ytterligare av att regeringen inte ställt några pengar till förfogande för att ordna fram sådant som fångarna behövde, mer än en del helt otillräckliga skattemedel från den ryska tiden.


Han gjorde som han brukade: han improviserade och hittade lösningar långt bortom de hinder som byråkratin satte upp. Mat skaffade han genom att låna ur magasinen och pengar fick han fram genom att ordna privata krediter – en konst som han utvecklat till mästerskap under de gångna tio åren. Han skrev till Kungl. Maj:t och berättade att han av två förmögna köpmän i Stockholm, bröderna Abraham och Carlos Grill, "förhandlat fram en summa pengar, för att därmed efter hand hjälpa berörda manskap".


Det var inte bara de hemvändande krigsfångarna som led. Frisenheim tvingades, för att transporterna skulle fungera, ge allmogen order om att sköta skjutsningen av fångarna utan någon ersättning. Det var en tung börda i en tid då det rådde en skriande brist på dragdjur. Frisenheim och de andra landshövdingarna fick ta emot otaliga klagoskrifter och ersättningskrav från bönderna – utan resultat.


Strömmen av fångar plågade Frisenheims redan svårt krigsdrabbade hövdingadöme särskilt hårt – det var dit de kom. Problemet skulle bli långvarigt, trodde Frisenheim. Det fanns massor av fångar kvar i Ryssland – det var alla de som var så sjuka och eländiga att de ännu inte kunnat bege sig hemåt.

Skaror med frisläppta

De första större skarorna med frisläppta kom i november 1721. Då fick Frisenheim av landshövding Per Stierncrantz i Nylands och Tavastehus län veta att major Erik Johan Faber på ett ryskt fartyg kommit från Sankt Petersburg till Virolahti (invid den ryska gränsen öster om Kotka) med 128 man, varav de flesta var sjuka och eländiga. Faber visste dessutom att berätta att en överstelöjtnant Broms med ungefär 170 man till fots var på väg från Sankt Petersburg mot svenska gränsen. Stierncrantz undrade hur han skulle förfara med de frisläppta – var det hans sak att förse dem med mat?


Frisenheim skrev till kungen och undrade hur han skulle göra, han hade ju inte fått någon instruktion om saken. Men han förutsatte, skrev han, att det var kungens vilja att all möjlig omsorg skulle visas de undersåtar som nu efter utstånden fångenskap lyckats ta sig hem, och att de skulle få hjälp med mat, logi och transporter till sina hemorter. Därför hade Frisenheim beordrat landssekreteraren George Malm och landskamreren Otto Wilhelm Quensell i sitt eget län att bege sig till den gränsort, dit överstelöjtnant Broms och hans manskap väntades, och på alla sätt hjälpa dem.


Dessutom hade Frisenheim uppmanat Stierncrantz att försöka låna medel till de frisläpptas behov, och lyckades han inte med det kunde han ta av tullmedlen eller i värsta fall de ryska kontributionsmedlen. Officerarna skulle få en månads fälttraktamente, och de svenskar som ville skulle få respass så att de kunde ta sig hem till Sverige genom "att gå norromkring" – det vill säga runt Bottenviken.


De gemena soldater som kom hem tilldelades förnödenheter för 30 dagar, som skulle räcka tills de nådde sina regementen:


2 lispund 5 marker (c:a 18 kilo) torrt bröd,

eller 4 tunnor spannmål

eller 3 lispund (c:a 25 kilo) mjöl.
15 marker (c:a 3 kilo) saltgrönt

eller torrt kött, sill eller strömming.
2 kannor (c:a 5 liter) gryn eller ärter.
2 marker (c:a 4 hekto) salt.
1 skålpund (c:a 4 hekto) tobak.
30 öre silvermynt.


Som vanligt när Frisenheim ställdes inför människor som hade det svårt var inga hinder för höga, och inget byråkratiskt krångel för svårt att ta sig igenom. De hemvändande fångarna hade kämpat och lidit för fosterlandet. Han kunde inte överge dem nu, när de mitt i vintern, klädda i trasor, sjuka och uthungrade, äntligen var på väg hemåt efter många år i rysk fångenskap.


Major Faber och hans 128 soldater kom fram till Åbo den 1 december. Frisenheim hade via brev försökt ordna det så att de skulle stanna i Helsingfors, men det misslyckades på grund av "brevens oriktiga gång". Faber och hans manskap hörde hemma i Sverige, och Frisenheim hade tänkt skicka hem dem vägen "norromkring". Men han ångrade sig. De flesta soldaterna var sjuka, och han bedömde det som betänkligt att belasta allmogen med den skjutsning en sådan förflyttning innebar. Dessutom tvivlade han på att Faber och hans folk överhuvudtaget skulle kunna ta sig fram genom Österbotten, eftersom stora delar av hövdingadömet var ödelagt.

 

Frisenheim beslöt att de skulle få stanna i Åbo över vintern – och därmed hade han 129 munnar till att mätta. De fick sin mat ur magasinet, och på våren 1722 överfördes de vid första öppna vatten till Sverige med ett av de fartyg som också blivit kvar i Åbo. Det var en lösning som besparade både Faber, hans soldater och den österbottniska allmogen många lidanden och mycket besvär.


I mitten av december 1721 kom varje dag "en tämmelig hoop" fångar som endera var födda i Sverige, i de ryska provinserna eller andra utländska orter, men som alla hade tjänstgjort i svenska regementen och som nu alla ville komma till Sverige. Den 20 december hade Frisenheim fortfarande inte fått några besked från Stockholm om hur han skulle ordna fångarnas underhåll och hur kostnaderna skulle bestridas. Han hade redan för länge sedan insett att han inte alltid kunde vänta på klartecken från Stockholm för utgifter och åtgärder som handlade om liv eller död. Han hade tagit hand om de fångar som kommit hittills – formaliteterna fick ordnas upp i efterhand.


Redan nästa dag – den 21 december – kom ännu en grupp med 200 fångar till Åbo. De var "stadda i ett så torftigt tillstånd" att Frisenheim ansåg att han måste ge dem drickspengar för att de inte skulle lida nöd. Han skrev till kungen igen och deklarerade att han måste ta av de ryska skattemedlen till fångarna, och till manskapet från Livdragonregementet som befann sig i Åbo. Regementets rusthåll var ödelagda, och soldaterna fick sin förplägnad ur magasinet, men utan drickspengar skulle de ända få svårt att klara sig.


De ryska skattemedlen var de enda pengar som fanns tillgängliga, skrev Frisenheim: de tullmedel som Statskontoret hade ställt till förfogande existerade inte eftersom den enda tullstation som fungerade än så länge var den i Åbo.


"Därför är jag tvungen att ta så mycket av de ofta omtalade kontributionsmedlen att de här liggande Livdragonerna och ankomna fångarna kan få sina drickspengar till den nu stundande högtiden." Åter ett exempel på Frisenheims omsorg om vanligt folk: soldaterna skulle ha sina pengar till jul. Kungens godkännande fick komma i efterhand.

Handla först – fråga sen

Den 4 januari 1722 kom en stor grupp fångar till Åbo. Många av dem hade sina hustrur och barn med sig. "Hela staden är numera uppfylld med folk", rapporterade Frisenheim. Han var övertygad om att strömmen av folk österifrån skulle fortsätta hela vintern, så han sökte på alla sätt spara på det som fanns i magasinen. Han hade inte kunnat tilldela de senaste ankomna kvinnorna och barnen några egna matransoner – hans uppgift var ju begränsad till att se till att soldaterna fick mat – utan avvaktade ett beslut från Stockholm om rådet med tanke på vilket dåligt skick kvinnorna och barnen befann sig "i nåder täckes låta dem erhålla något underhåll."


154 man av de nyanlända som tillhörde flottan fördelade Frisenheim ut på båtmanshållen i trakten, som fick till uppgift att förse dem med mat och husrum. Han funderade på att inkvartera många fler ute på landet. Men risken med det var att bönderna inte skulle kunna underhålla både männen, fruarna och deras många barn. Det kunde leda till att ex-fångarna i desperation började "föröva varjehanda våldsamheter och excesser". Sådant var lättare att förhindra om han behöll så många i staden som överhuvudtaget kunde ges mat och logi där. På så sätt skulle "de icke få tillfälle att bedriva några egenvilligheter och excesser, allmogen till förtryck."


Frisenheim tog varje tillfälle som bjöds att skicka frisläppta svenska fångar vidare till Sverige. Annandag jul 1721 kom tsar Peters kammarjunkare Bestusjev till Åbo, på väg till Stockholm för att tillträda befattningen som Rysslands ambassadör. Bestusjev ville hellre resa över Ålands hav än hela den långa landvägen runt Bottenviken. Frisenheim hjälpte honom att planera rutten: först på isarna och sedan vidare med båt. Och nu kommer poängen för Frisenheims del: han skickade med Bestusjev en eskort om 30 matroser som just kommit till Åbo efter fångenskapen i Ryssland. Alla tjänade på arrangemanget: ryssen fick hjälp och skydd på resan, matroserna kom hem till Sverige, och Frisenheim sparade 30 matransoner varje dag.


Frisenheims problem med de frisläppta fångar som anlände österifrån fortsatte. I januari 1722 hade han fortfarande inte fått några order från Stockholm om hur de skulle förplägas. Det gällde till exempel underofficerarna från de finska regementena. Problemet var att deras gamla tjänster ofta var besatta när de kom tillbaka från Ryssland. Därmed hade de heller ingen rätt att få något stöd.


Men det ville Frisenheim inte finna sig i. "Det vore ett samvetsverk att lämna det arma folket ohjälpta, varigenom de skulle kunna dö, sedan de kommit till sitt fädernesland, varför jag tills vidare tänker låta dem få en menigs portion."

 

Frisenheim vädjade till Statskontorets president Sven Lagerberg om besked om vad som gällde. Det fick han så småningom: ämbetsmännen och höga överheten ställde upp på det som han redan bestämt.


I mitten av januari anlände från fångenskapen till Åbo ett antal högre officerare från Livgardet och andra regementen. De begärde omedelbart att Frisenheim skulle hjälpa dem att komma hem till Sverige. Det ordnade sig snabbt, mycket tack vare en löjtnant Gödick, som just kommit tillbaka till Åbo efter en resa med post till Stockholm. Gödick erbjöd sig att på nästa resa ta med sig 100 man till Sverige. Frisenheim var förstås tacksam. Det skulle "vara till besparing av magasinet om antalet redan ankomna fångar därigenom skulle minskas, särskilt med tanke på att ännu ett stort antal av dem som suttit fångna i Ryssland väntas hit denna vinter, vilka lär komma att åtnjuta underhåll ur magasinet."


Gödick gav sig av från Åbo den 21 januari tillsammans med de nyanlända höga officerarna, samt 96 underofficerare och gemena. Visserligen höll vintern på att bli mer sträng, skrev Frisenheim, men gruppen skulle nog ändå kunna ta sig fram vägen över havet. Gödick hade också till uppgift att ta reda på om postgången över Åland fungerade.


Under vintern 1721-1722 hade Frisenheim som vi har sett stora problem med att skaffa mat och husrum till alla de frigivna svenska fångar som anlände. Läget blev ännu mer tillspetsat när generallöjtnant Berndt Otto Stackelberg i början av februari vid sin ankomst från Ryssland rapporterade att ytterligare mer än 1 000 officerare var på väg. Frisenheim började omedelbart ordna så att tidigare ankomna underofficerare och kvinnor kunde skickas över Åland till Sverige, för att bereda plats för dem som var på väg så gott det gick i det illa medfarna Åbo.


Många av officerarna var helt utan pengar redan när de kom till den svenska gränsen – allt de ägde hade gått åt till att betala skjutspengar, så att de till slut varken hade pengar till mat eller skjuts. Frisenheim tvingades bisträcka dem med pengar för att de skulle kunna ta sig vidare hem till Sverige.

”Oupphörliga bekymmer”

På sommaren 1722 kom det fortfarande svenska krigsfångar över ryska gränsen och in i Frisenheims hövdingadöme, och det fanns fortfarande stora skaror kvar i Ryssland som behövde hjälp.


Frisenheim gjorde allt han kunde för att hjälpa fångarna, dels av omsorg om fångarna själva, och dels av omsorg om invånarna i länet: det gällde att se till att de fångar som kom över gränsen så snabbt som möjligt kom vidare västerut, en del till den västra delen av Finland och en del till Sverige. Frisenheims län var så illa åtgånget av kriget att det helt enkelt inte mäktade med att livnära fångarna. Det var knappt det fanns mat till den egna befolkningen.


Frisenheim berättade om sina vedermödor i en rapport till rådet i slutet av augusti 1722:


"Eljest har jag från i höstas på alla möjliga sätt med oupphörliga bekymmer försökt hjälpa fram de av Eders Kunglig Majestäts trogna undersåtar som kommit från fångenskapen i Ryssland. Jag har bland annat skrivit därom med varje post till Petersburg och äntligen för fångarnas egen bekvämlighets skull och för detta mig i nåder anförtrodde mycket utmattade läns skull denna sommar fått ut en stor del därifrån sjöledes till Stockholm, Helsingfors och Viborg. Från den senare orten har jag skickat dem som hör till Sverige vidare sjöledes, och hjälpt de övriga över gränsen till detta län och sedan vidare till sina hemorter."


Frisenheim hade blivit informerad om att ryssarna efter den 1 september inte längre skulle ställa några fartyg till förfogande för transporter av fångar från Sankt Petersburg till Sverige. Alltså måste de komma landvägen, vilket var tidsödande och besvärligt, och dessutom en påfrestning för Frisenheims län. Han tänkte snabbt ut ett förslag som skulle göra det lättare för både fångarna och det hårt ansträngda länet. Den 25 augusti presenterade han förslaget för rådet.


Han underströk inledningsvis hur hårt drabbat hans län var och att det inte tålde ytterligare påfrestningar:


"Eftersom det här hövdingedömet under krigsåren drabbats svårare än något av de andra länen, och allmogen dessutom förra hösten vid de ryska truppernas avmarsch och evakueringen av landet, samt sedermera vid fångarnas genomtågande, varit underkastad omfattande skjutsverksamhet, för att inte tala om att de varit överhopade ända till nu med dagligt arbete med gränsregleringen och vägbygget mellan den här orten och Veckelax, och handelns och Eders Kunglig Majestät därav beroende höga intresses befrämjande dessutom måst skyndas på, så ser jag ingen möjlighet att bevara allmogen i det här länet om de övriga fångarna måste fortskaffas härigenom, utan befarar i så fall områdets yttersta ruin och ödeläggelse."


Sedan kom Frisenheim med sitt förslag "fast jag ogärna ställer till svårigheter, utan hellre alltid söker finna medel och utvägar, som efter omständigheterna visar sig nödvändiga."


Han ville, både för fångarnas och för sitt läns skull, att rådet skulle skicka en galär till Viborg och hämta fångarna. Den kunde samtidigt få ett annat uppdrag: att rekognoscera inloppen till Veckelax, som skulle ersätta det förlorade Viborg och byggas ut till den nya ledande handelstaden i östra Finland. Frisenheim framhöll hur praktiskt det var att besättningen på detta sätt kunde "uträtta tvenne ärender".


Tre veckor senare, en 12 september, konstaterade Frisenheim att det nu var för sent att sätta planen med att låta galären hämta fångar i verket. Men han ville ändå att galären skulle komma: den kunde göra nytta vid Veckelax.


Frisenheim hade genom förhandlingar med ryssarna lyckats utverka att 200 svenskar skulle skickas sjövägen. Men för de övriga var allt hopp ute. Ryssarna sade bara att om de inte ville ge sig av landvägen så skulle de istället få träda i rysk tjänst. Fångarna bestämde sig för att ge sig av till fots mot Sverige. En del hade redan kommit fram och de övriga förväntades komma när som helst.

Vädjade för fattiga officerare

Frisenheim ömmade för de hemvändande krigsfångarna. Genom att uppvakta rådet försökte han på sommaren 1724 rädda två officerare från den misär de hamnat i. De två var kaptenen Eric Beerman vid Nyslotts läns fördubbling och kaptenlöjtnanten Nils Bure vid överste Hastfers värvade infanteri.


Efter 12 år i fångenskap i Ryssland och två år i frihet utan tjänst i Finland var den 49-årige Beerman förtvivlad över sin situation. Han slog "med bittraste tårar och blödande hjärta" fast att livet i frihet var värre än fångenskapen eftersom han var så fattig.


Beerman var liksom många andra officerare som inte fått några nya tjänster efter återkomsten till Sverige "tryckt av svår fattigdom", skrev Frisenheim. Han vädjade till rådet att ordna tjänster åt de två officerarna, eller om det inte gick, ge dem avsked med ordentliga avskedspenningar. Men det enda rådet gick med på var avsked med ett halvårs lön som avskedspenning. Det var ett besked som säkert bidrog till fler bittra tårar.


Men för Eric Beerman ordnade sig allt till det bästa redan samma år som han avskedades från armén. Han utnämndes till landsfiskal i Nyslotts och Kymmenegårds län. Vi anar Frisenheims hand och välvilja bakom den utnämningen. Beerman avled 1735.


Enligt fredstraktaten skulle de ryska styrkorna utrymma Finland inom fyra veckor efter det att fredsfördraget ratificerats den 9 september 1721.


Huvuddelen av ryssarna lämnade också Finland i god ordning inom den föreskrivna tiden. På trossvagnarna satt också många finska kvinnor – det var de ryska soldaternas och officerarnas alldeles egna erövringar: unga flickor och kvinnor som satsade allt på en ny tillvaro i Ryssland.


Men hela den ryska armén kom inte iväg som planerat. I Nyslott dröjde sig den ryska garnisonen kvar ända in i december. Frisenheim fick i ett brev veta att en del av ryssarna avtågat den 29 november, och resten den 5 december – två månader för sent.


För invånarna i Frisenheims hövdingedöme blev de ryska ockupationstruppernas hemmarsch betungande. Enligt fredsfördraget var de nämligen tvungna att utan någon ersättning förse ryssarna med transporter, proviant och furage ända fram till gränsen. På alla posthåll mellan Tavastehus och Villmanstrand skulle de finnas 2 324 lispund (nära 20 ton) hö och 129 tunnor havre till de ryska trupperna, och dessutom skulle 30 hästar finnas tillgängliga vid varje posthåll.


Frisenheims specialuppdrag varade i 18 månader. Han skötte det på samma sätt som han skött alla sina uppgifter i kronans tjänst: entusiastiskt och effektivt. Problemen och svårigheterna var många, men tack vare Frisenheims och de andra landshövdingarnas insatser kunde Sverige ta tillbaka Finland under ordnade former.

 

 

Fortsätt läsa…

eller gå till innehållsförteckningen.

Klicka på bilden!

Den 20 september 1721 fick Frisenheim den fullmakt som innebar det högsta ansvaret för Sveriges återtagande av Finland.

Här är fullmakten tolkad till modern svenska.

Här kan du läsa originaldokumentet!

(20/9 1721 Instruktion och fullmakt för Frisenheim)

Kunglig Majestät vill härmed i nåder befullmäktiga sin troman och landshövding, ädle och välbördige Johan Henrik Frisenheim att ta emot alla Kunglig Majestäts till Finland ifrån Sverige ankommande trupper och besluta om dispositionen av magasinen därsammastädes, samt efter att ha inhämtat underrättelse om landets tillstånd, att förlägga de av kavalleriet och infanteriet, vilkas rusthåll och rotar är hel ödelagda i Österbotten, Savolax eller i andra trakter som är i gott stånd och mindre medtagna, vartill Kunglig Majestät jämväl beordrar vederbörande landshövdingar att de angående allt skall räcka honom handen och låta honom vederfaras all ämbetets assistens.

 

Stockholm i Rådkammaren
d 20 Sept 1721.
I Hans Kungliga Majestäts frånvaro

C.G. Rehnskiöld. N.Tessin.
G.A. Taube.
M.J. de la Gardie.

C. Bonde.
H.R. Horn.
H.H. von Lieven.

J. Creutz.
C. Ekeblad.