Kamp mot kaos och död

"Således följer den ena olyckan efter den andra och förorsakar mig en ej ringa sorg och bedrövelse"
(Frisenheim i brev till Hamilton den 2 januari 1719)

Frisenheim inledde det nya året 1719 med att fredagen den 2 januari skriva ytterligare ett brev med svidande kritik till Hamilton. Nu lade han hela ansvaret för misslyckandet med att få fram budskapet om kungens död till Armfeldt på Hamilton. Om bara kapten Tawast och hans manskap hade fått fortsätta sin marsch till Duved så hade det lyckats. Men istället hade Hamilton gett dem kontraorder när de redan var på väg, "vilket verkligen allvarligt hindrat arbetet här, och att jag av brist på manskap inte kunnat vidta de åtgärder som behövs för att låta generallöjtnant Armfeldt få kännedom om de order som ankommit för återmarschen. Således följer den ena olyckan efter den andra och förorsakar mig en ej ringa sorg och bedrövelse."


Den här fredagen hade Frisenheim fortfarande inte fått några andra order från överbefälhavaren prins Fredrik än att armén tills vidare skulle stanna i Jämtland efter ankomsten från Norge. Därför var det av yttersta vikt att det furage som han flera gånger krävt att Hamilton skulle skicka verkligen blev avsänt.


Ett av Hamiltons argument för att inte komma igång med furagetransporterna var att armén troligen skulle få order att marschera vidare från Jämtland – och då behövdes det ju inget furage där. Det tyckte Frisenheim var helt orealistiskt. Oavsett om armén skulle stanna eller inte så skulle den ju komma genom Jämtland, och där var furagemagasinen helt tomma.

 

Dessutom skulle hästarna vara utsvultna när de kom från Norge efter många mils marsch utan något foder alls. De hästar som till exempel kom de åtta milen från Stene utan furage måste ovillkorligen utfodras när de kom fram till Duved, "annars sätts hela kavalleriet med alla arméns hästar i den största olägenhet och kommer inte att vara i stånd att förflytta sig längre fram".
Manskapet från skansarna i Skånäs och Stene, samt Viborgs kavalleri hade kommit till Duved under nyårsnatten och nyårsdagen, och det gjorde det så mycket mer beklagligt att den förväntade furagehjälpen från Ångermanland, Hälsingland och Medelpad på grund av Hamiltons kontraorder hade uteblivit. Det förorsakade nu ett obeskrivligt elände och nöd bland hästarna "här i trängseln", skrev Frisenheim.


Dessutom måste det fram gryn, sovel och andra förnödenheter till den styrka som måste stanna kvar i skansen i Duved som skydd mot norrmännen, även om alla andra förband fick order att dra sig tillbaka.

Hamilton avfärdar kritiken

Till slut blev Frisenheims upprepade förebråelser om de inställda transporterna – vädjande, ironiska, kritiska, insinuanta, och alltid lika träffande – för mycket för landshövdingen. I ett brev tillbakavisade han upprört all den kritik som Frisenheim levererat. Förebråelserna hade gått honom "något tills sinnes", skrev han.


"vad jag gjort i det här ärendet, har jag grundat på goda skäl och sunt förnuft, och inte minst på Hans Kunglig Höghets brev som befallde, att jag skulle dra omsorg om arméns durchmarsch etc: alltså fann jag det då onödigt att i det dåliga föret låta föra proviant till Duved och Frösön, eftersom jag med skäl förmodade, att det av sådant fanns så mycket som armén kunde behöva för en kort tid.


Jag har också skickat Herr Krigsrådet kopia av mina order till vederbörande om furagets och proviantens fortskaffande, som visar att jag hotat med livsstraff om de inte efterkoms, och mer har jag inte kunnat göra, beklagande att Guds väderlek inte ville bidra till min åstundan"


Hamilton avslutade brevet med att berätta att han skulle resa till Stockholm nästa dag. Något besök i Duved blev det aldrig.
Vad var det då som föranledde Hamiltons resa till Stockholm mitt i krisen med den hemvändande armfeldtska armén? Jo, han skulle representera sin ätt vid riksdagens sammanträde med början i mitten av januari. Vi kan ana vad Frisenheim – som också hade kunnat avvika till Stockholm och byta ut sin kammare i Duved mot Riddarhuset – tyckte om Hamiltons prioritering.


Spänningen var stor i Duved under de första dagarna på det nya året. Man väntade sig när som helst en förpatrull eller kurir från Armfeldt med besked om vilken väg armén skulle komma – från Stene, Tydalen eller rent av från Långå.


Det första beskedet kom en kurir med på kvällen den 4 januari: delar av armén hade kommit till Handöl föregående dag. Men det var först på förmiddagen tisdagen den 6 januari som Frisenheim fick veta att en katastrof inträffat. Då kom de första avdelningarna av det som återstod av den jämtländska armén fram till Duved. Förfrysta, uthungrade och desperata vacklade de fram mot skansen. Den medtagne och frostskadade general Armfeldt var själv med i tätgruppen. Han berättade den hemska sanningen: hemmarschen över fjällen i svår kyla och rykande snöstorm hade krävt tusentals dödsoffer.

"Nu på stunden får jag reda på att vår armé haft den olyckan att till största delen frysa ihjäl i fjällen, och att resten genom kölden blivit mycket illa medfaren." Ur Frisenheims brev till landshövding Hamilton den 6 januari 1719.

Läs hela brevet!

Infernot i Duved

Frisenheim som kämpat så hårt för armén var chockad. Men han var luttrad, och sin vana trogen började han omedelbart planera och utfärda order i enlighet med den nya situationen – mer katastrofal än han någonsin kunnat tänka sig.


Frisenheim hade just avslutat ett brev till landshövding Hamilton när de första överlevande från den fasansfulla fjällmarschen uppenbarade sig. Han berättade att han på grund av bristen på furage hade varit tvungen att skicka de finska kavalleriregementen som kommit från Stene vidare till Hälsingland och Ångermanland. De hade fått med sig proviant så att de skulle klara sig under marschen och skulle sedan förses med underhåll i de fögderier där de förlades. Allt i avvaktan på Hans Kunglig Höghet prins Fredriks slutliga order om var de skulle grupperas. Frisenheim underströk särskilt att manskapet skulle utspisas med husmanskost, och att hästarna skulle ha foder "efter förordningen".


Han hade just undertecknat brevet då han fick klart för sig att stora delar av Armfeldts armé hade dukat under i snöstormen.
I ett PS informerade han Hamilton om katastrofen:


"Nu på stunden får jag reda på att vår armé haft den olyckan att till största delen frysa ihjäl i fjällen, och att resten genom kölden blivit mycket illa medfaren. Därför lär den nu så mycket längre komma att hållas kvar här, för att det berörda finska manskapet ska kunna skötas om, så att de möjligen kan räddas, istället för att förgås i sitt elände. Av hästarna förmodas över 2 000 redan ha kommit hit, med officerarnas hästar inräknade: och även om en del av kavalleriet som kommit från Stene har avgått härifrån till Ångermanlands och Hälsingland i väntan på vidare order, så är det ändå nödvändigt att berörda fögderier skyndar hit med det återstående furaget, inte allt, men så mycket som i hast kan fås fram."


Frisenheim reagerade snabbt. Hans första åtgärd var att organisera proviantforor och skicka iväg dem mot Handöl. Släde efter släde lastade med bröd, brännvin och tobak gav sig iväg: 850 kilo bröd, 147 kannor brännvin och 50 kilo tobak. Dessutom skickades sex slädar med förnödenheter från Skalstugan: två till Handöl, en till Valla, en till Tångböle, en till Staa och en till Renberg. "Förfriskning sänd mot det förfrusna Manskapet", som det på dåtidens militär-byråkratiska språk heter i Västernorrlands fältstatsbok.


Senare uppskattningar visar att cirka 2 700 man kom fram till Handöl. 3 000 man hade frusit ihjäl på fjället – och det skulle bli fler dödsoffer.


Frisenheim kommenderade också iväg bönder med hästar och slädar mot Handöl för att ta med de svårast medtagna. Allt eftersom soldaterna kom blev kaoset och trängseln i skansen och gårdarna i trakten allt värre – Duved hade förvandlats till ett inferno av döende och döda, primitiva amputationer, ångestskrin och gnäggande utsvultna hästar, desperation och apati. Begravningsplatsen utanför skansen fick ta emot 100-tals döda.


Frisenheim arbetade oförtrutet vidare. Trots att många av soldaterna var i dåligt skick måste han skicka dem vidare till andra orter i Jämtland och till Medelpad, Ångermanland och Hälsingland. Han hade helst sett att de kunnat stanna i Duved tills de var i bättre kondition. Men det fanns varken mat eller plats till alla, och furagebristen var fortfarande svår.


Mitt i det kaos och den misär som rådde i Duved de här januariveckorna måste Frisenheim också sköta sina privata affärer. En av de många som han hade lånat ut pengar till var krigsfiskalen Brohm, som tjänstgjorde i Armfeldts stab. Det handlade om 3 700 daler kopparmynt (10 årslöner för en piga). Nu hade Brohm frusit ihjäl på fjället den 2 eller 3 januari, och Frisenheim måste bevaka sina intressen. Han skrev till landssekreterare Johan Palmborg och bad denne bevaka hans sak i rätten i Gävle:


"Till krigsfiskalen Brohm, som jämte flera andra haft olyckan att få sätta livet till på fjällen vid arméns återmarsch, har jag mot en revers utbetalat 3 700 daler kopparmynt, var emot han till min säkerhet upplåtit all sin befintliga egendom, som den bifogade reversen ger vid handen. Och som jag är försäkrad om Hr Secreterarens vänskap mot mig, så tar jag mig friheten att anmoda Hr Secreteraren, att han behagar ha godheten att bevaka min rätt genom en laga inteckning, så att jag till nämnde fiskals egendom må ha företräde och härigenom kan åtnjuta min fordran på honom."


Lånet blev en mycket dålig affär för den generöse – och riskbenägne – Frisenheim. Enligt landsekretare Palmborgs anteckningar fick han när boutredningen var klar i april bara tillbaka 52 daler kopparmynt. Han förlorade alltså 3 648 daler.

"ANNO 1719 DEN 20 JAN BEGROFS HÄR 600 MÄN". Täljstenen som hittades i en åker invid Handölsån år 1889 minner om katastrofen. Stenen finns numea i Handöls kapell.

"Ett obeskrivligt elände"

Den 10 januari skickade Frisenheim på grund av furagebristen ett antal regementen vidare bakåt, trots att han fortfarande inte fått något besked från prinsen om var de skulle grupperas. Det var ett måste – hästarna höll på att svälta ihjäl.


Nylands-Tavastehus regemente till häst under generallöjtnant Reinhold Johan de la Barre skickades via Frösön till Medelpad, och vidare till Hälsingland och Västmanland. Generalmajor Otto Reinhold Yxkull fick order att rida genom Bergs socken till Hälsinglands norra kontrakt (ett kontrakt är ett antal samverkande pastorat) med Åbo läns regemente till häst.

Finska värvade bataljonen, som nu bara bestod av 100 man, under kapten Johan Henrik von Wright skickades också till Medelpad, främst för att förbandets 54 officers- och trosshästar inte skulle belasta det katastrofala furageläget i Duved ytterligare.


Frisenheim gav Hamilton noggranna instruktioner om hur underhållet skulle ordnas. Yxkulls regemente hade förnödenheter som skulle räcka under marschen "för att inte allmogen ska besväras med att skaffa fram dem." Sedan var det Hamiltons sak att ordna proviant och furage tills regementet fått order att marschera vidare. de la Barre fick också underhåll för marschen till Sundsvall. Där skulle hans regemente kvittera ut underhåll ur magasinet, och när de kom fram till Hälsingland skulle förplägningen tas ur magasinet i Hudiksvall, "så att befolkningen inte har något annat besvär med den här durchmarschen än att anskaffa furage."


Frisenheim konstaterade också att de övriga regementenas trosshästar måste skickas vidare på grund av furagebristen, "vilket också är nödvändigt för det finska manskapets skull, som ligger 4 mil härifrån vid gränsen och inte kan komma därifrån, varför allmogens hästar nu måste användas för att hämta dem därifrån."

 

Att Frisenheim var förtvivlad över furagebristen framgick tydligt av brevet till Hamilton: "jag kan för övrigt inte till fullo beskriva det besvär och elände som furagebristen förorsakar."
Han var också bekymrad över sin egen arbetssituation: inte en enda befallningsman eller länsman hade han till hjälp. "Så jag måste göra allting själv". Han hoppades att landskamrer Erik Gerdzlovius från Gävle skulle komma redan nästa dag.
Två postturer hade kommit från Gävle utan några brev från Hamilton. Frisenheim väntade på besked om huruvida landshövdingen skrivit till arvprinsen och bett om besked var armén skulle förläggas. "Jag är när det gäller detta inte så lite bekymrad", skrev Frisenheim den 13 januari. "Eftersom jag här i trakten ser mig omgiven av hela armén, där så många förfrusna människor finns, så att jag inte är i stånd att beskriva eländet."


Av brevet framgick också att allt elände och alla problem fått Frisenheim överväga att ge upp och helt enkelt lämna Duved.
"Om jag ville vara som många andra så kunde jag bege mig härifrån, men eftersom jag ser att här inte finns en människa som tar sig an bygden eller armén, så förmår jag inte överge dem." I en mening sammanfattade han sedan hela den hemska situationen:


"Dagligen kommer också folk krypande från fjällen till Handöl, vilka jag låter föra hit på slädar".


Den 13 januari skickade han ett nödrop till kamrer Gerdzlovius i Gävle – denne hade fortfarande inte kommit till Duved, trots att Frisenheim börjat kräva det redan i julhelgen. Brännvinet hade tagit slut:


"Jämtländska armén har under marschen från Norge haft olyckan att såväl manskap som hästar fått sätta livet till, och det övriga manskapet blivit skadade av kölden. Och eftersom i magasinet här inte finns något brännvin, vilket behövs till det ankomna manskapets vederkvickelse, för att hjälpa tillrätta deras av kölden betagna lemmar: fördenskull ber jag Hr Kamreraren vara god att vid Sundsvall låta uppbåda så många skjutsbönder som behövs för att forsla hit de 40 tunnor brännvin som kommit från Stockholm, samt dessutom ordna så att därmed genom natt och dag skyndas, eftersom manskapet därmed lär kunna hjälpas ur sitt nuvarande miserabla tillstånd.

Dessutom ber jag att det kött som finns hos Hr Langhar [befallningsman] i Sundsvall forslas hit, för att armén ska få sovel, varav det inte finns något stort förråd här. För att både brännvinet och köttet ska komma hit ordentligt så ber jag Hr Kamreraren att förordna några pålitliga uppsyningsmän, som står för ansvaret om något kommer bort på vägen."


Det skulle dröja innan det efterlängtade brännvinet kom fram.

Hamilton reste bort

Den 6 januari hade Frisenheim skrivit till Hamilton och informerat honom om den katastrof som drabbat armén. Brevet kom fram till Gävle först den 14:e, och då hade Hamilton redan rest till Stockholm. Hans landssekretare Johan Palmborg bröt brevet och svarade omedelbart:


"Igår middag reste Hr generalen till Stockholm, och i hans frånvaro har jag öppnat Hr krigsrådets nu på stunden ankomna brev av den 6 denna månad, av vilket jag med innerlig bedrövelse erfar att krigsmakten så ömkligen gått under i fjällen, och att det lilla kvarvarande antalet är i ganska dåligt skick."


Han försäkrade att alla de önskemål som Frisenheim framställt om proviant och furage var åtgärdade och att de "allvarligaste befallningar därom är utfärdade".


Men Palmborg var pessimistisk när det gällde länets möjligheter att förse de ankommande arméförbanden med förnödenheter. "Jag fruktar att de sannerligen lär lida nöd i detta län", skrev han. "Ty böndernas förråd är mer uttömda än man kan föreställa sig."


Palmborg meddelade också att landskamrer Gerdzlovius äntligen kommit iväg från Gävle mot Duved den 8 januari och att alla befallningsmän "har order att rätta sig efter vad Hr krigsrådet och Hr kamreren befaller därifrån."


Det skulle dröja ytterligare en vecka innan Frisenheim fick brevet, och till dess fick han leva i ovisshet om både Gerdzlovius och annat.


Frisenheims huvuduppgift var ju att skaffa fram förnödenheter till armén, men han kände också ett stort ansvar för allmogen i bygden som redan drabbats hårt av kriget. Den 18 januari skrev han till Hamilton och berättade att han skickat iväg ytterligare ett regemente från Duved. Han har gjort det utan att vänta på prinsens tillstånd, och motiveringen var just allmogens välfärd:
"Eftersom jag på allt sätt har ansvar för att detta län i möjligaste mån skonas från inkvarteringen av armén, i synnerhet vad hästarna och furaget beträffar, eftersom befolkningen bortsett från furaget och skjutsen kommer att bli nog betungad av den övriga delen av armén som kommer att bli kvar." Det regemente som nu fått marschorder var Karelska kavalleriregementet under överstelöjtnant Peter Jung. Målet var Västerbotten. Frisenheim beordrade befallningsmännen Hellström och Westman att se till att regementet fick de förnödenheter som behövdes tills man kom fram till Umeå.


Han underströk också för befallningsmännen vikten av att regementena fick tillgång till brännvin under marschvägen. Det behövs "brännvin för att förbinda och kurera de förfrusnas händer och fötter". Brännvinet skulle alltså inte drickas, utan användas utvärtes till soldaternas köldskador.


Manskapet behövde också dricka längs marschvägen, och Frisenheim önskade att "gästgivarna och andra som bor vid vägen ombesörjer det som är möjligt och av dem själva kan åstadkommas, och ha det färdigt att säljas mot betalning. Om detta låter sig göras för det manskaps skull som nu kommit förfrysta från fjällen, så är det mycket bra, om inte kan det inte hjälpas, men något måste det vara."


För att klara underhållet av regementena lades i mitten av januari en extra börda på allmogen i Västernorrland. Den gärd som hade bestämts till ¾ tunna spannmål för varje mantal ändrades nu till en tunna per mantal. Frisenheim hade föreslagit att spannmålen skulle malas på plats och sedan fraktas till de magasin som fanns i Jämtland medan det fortfarande var slädföre. Men Hamilton hade en invändning: den enda delen av länet som hade någon spannmål att avvara var Jämtland. Han hade därför gett befallningsmännen i Gästrikland och Hälsingland tillstånd att köpa upp spannmål i Jämtland, och det skulle ju göra transporterna kortare, påpekade han.

Regementena marscherar iväg

Under andra hälften av januari lämnade regementena Duved ett efter ett. Av ett brev som Frisenheim skrev till landssekreterare Palmborg den 26:e framgår det att Nylands infanteriregemente som Armfeldt själv förde befälet över nu också var marschklart. Frisenheim skrev:


"Det Nyländska infanteriregementet som nu är ett av de svagaste, och dessutom inte kan tjänstgöra eftersom nästan varje man har lidit skada av kölden, kommer nu att marschera till sitt gamla kvarter i Gästrikland, för att de övriga infanteriregementena därigenom ska kunna inkvarteras så mycket bättre här".


Allt som återstod av det nyländska regemente som fem månader tidigare marscherat iväg mot Norge var cirka 150 man, förlusterna i döda var 250 man.


Befallningsmännen menade att det var omöjligt att skaffa fram förnödenheter till regementet i Gästrikland, och att det måste förläggas någon annanstans. Men Frisenheim ansåg att det knappast kunde vara något problem att få fram proviant till de blott 150 man som överlevt katastrofen i Norge.


Nu kom äntligen landskamrer Erik Gerdzlovius fram till Duved. Det hade gått precis en månad sedan Frisenheim skickade sin första begäran om att han skulle komma. "har jag nu med Hr kamreraren Gerzlovius avtalat ett och annat som blir till nytta för detta och andra ärenden", skrev Frisenheim nöjt.


Frisenheims ständiga problem var att få förnödenheterna och furaget att räcka till alla förband. I början av februari hade Nylands och Tavastehus kavalleriregemente kommit till Hälsingland efter marschen över fjällen och sen vidare från Duved. Regementet var svårt decimerat efter katastrofen – av den ursprungliga styrkan på 740 man fanns bara 208 kvar – men ändå hade Frisenheim och landssekreterare Palmborg i Gävle som skötte Hamiltons jobb under dennes frånvaro svårt att skaffa fram de förnödenheter som det decimerade förbandet behövde.


Kronobefallningsmännen och magistraten i Gävle fick order att ordna både mat och furage till regementets olika nattläger längs marschvägen. För att klara det måste man ta av det som fanns i magasinen i Färnebo och andra platser. Orsaken var att allmogen helt enkelt inte hade mera förnödenheter än vad som gick åt till deras egna behov.


Han hade ordnat så att både Nylands regemente och Karelska kavalleriregementet skulle fortsätta sin marsch till andra hövdingedömen för att lätta lite på bördorna för Västernorrland. Men Åbo läns kavalleriregemente skulle bli kvar tills vidare. Frisenheim måste "avvakta höga överhetens order" innan regementet eventuellt kunde förflyttas.


Frisenheims stora – och svåra – uppgift vid den här tiden var att organisera de illa medfarna regementenas förflyttningar från Duved och deras förläggningar i andra delar av landet.
I början av februari fick han ett uppmuntrande brev från prins Fredrik som meddelade sitt "nådiga välbehag" över det som Frisenheims dittills åstadkommit när det gällde regementenas förläggningorter. Han hade fortfarande inte fått någon order om vart Åbo och Björneborgs läns regemente till häst skulle ta vägen. Prinsen hade frågat honom vad han hade för uppfattning, och Frisenheim hade svarat att han tyckte att regementet skulle förläggas i antingen Västerbotten eller Uppland. Västerbotten var den region där regementet bäst behövdes även om det var svårt decimerat.


Mer än hälften av de 750 karoliner i Åbo och Björneborgs läns regemente som gett sig ut på det norska fälttåget hade stupat – kvar fanns nu bara 300 man. Orsaken till att varenda man som kunde avvaras behövdes i Västerbotten var att Kvarken var istäckt och det hade ryssarna redan använt sig av och gjort raider i Umeåtrakten där de plundrat gårdar. Frisenheim hade ordnat så att Viborgska kavalleriet redan var på marsch dit. Nylands-Tavastehus kavalleriregemente under generallöjtnant de la Barre hade vid det här laget brutit upp från Hälsingland och var på väg till Gävle.


Frisenheim försökte brevledes få ett besked från Armfeldt om vart det Åboländska kavalleriet skulle beordras och hur dess underhåll skulle ordnas, men det var inte lätt. Armfeldt hade gett sig iväg till huvudstaden, men Frisenheim visste inte var längs vägen generalen befann sig, eller om han kommit fram. Han löste problemet genom att sända breven till landssekreterare Palmborg i Gävle i hopp om att denne skulle veta var Armfeldt fanns.

Allmogen plågad

Landssekreterare Palmborg var mycket bekymrad för allmogen i sitt län – även om de regementen som kommit dit var små till numerären så innebar de en svår belastning för de redan hårt drabbade bönderna.


I mitten av februari befann sig general Yxkull med Åboländska kavalleriet i Hälsinglands södra fögderi och general de la Barre med Nylands-Tavastehus kavalleriregemente i det norra fögderiet. De två regementena omfattade tillsammans bara drygt 500 man, men försörjningsläget i de två fögderierna var katastrofalt, och de 500 extra munnarna att mätta var en svår prövning.


Johan Palmborg fick dagligen ta emot gruvliga berättelser från de två fögderierna, där inte ens utsädet till vårsådden fanns kvar. Områdena var "redan så illa medfarna att nästan ingen åker kan besås, och inte något kreatur eller häst kan forslas hit, eftersom många redan skall vara utan bröd och hö."

 

I mitten av mars avtågade visserligen de la Barre mot Uppland, men Johan Palmborg var fortfarande lika bekymrad över den förtvivlade situationen i Hälsingland och Gästrikland. General Yxkulls regemente stod "emot all förmodan kvar", trots att Palmborg åtskilliga gånger hade skrivit till Hamilton om saken och berättat om hur erbarmlig situationen var. Fogdarna menade att Yxkull snart måste bryta upp och marschera söderut utan order eftersom Hälsingland nu helt enkelt var tömt på förnödenheter.


Palmborg fick dagligen klagoskrifter "uppfyllda med jämmer från hela länet". Förtvivlade människor kom in på residenset, "faller på knä och ber om säd med mera för inkvarteringen, men här är ingen tillgång", berättade Palmborg för Frisenheim.
Palmborg ställde nu sitt hopp till Frisenheim och dennes "berömliga" arbete. Annars skulle man snart få se mycket elände och "länets bedrövliga ödeläggande."


Nylands-Tavastehus kavalleriregemente hade marscherat söderut till Uppland, och det var en lättnad. Men ett nytt stort problem var redan i antågande. Nu väntades Västerbottens regemente som skulle marschera genom det hårt drabbade Västernorrlands län på sin väg från Uppland hem till Västerbotten. Nu gällde det att hitta utvägar, skrev Palmborg och avslutade sitt brev med ett latinskt citat: sed ex nihilo nihil fit – av inget kommer inget.


Landshövding Hamilton blev till slut så påverkad av de dagliga uppvaktningarna om bristen på spannmål att han dryftade problemet med Statskontoret och Krigskollegiet, som han själv var medlem av. Krigskollegiet beslutade att arméförbanden skulle förses med spannmål till bröd ur magasinen, och att 4 000 lispund (34 ton) spannmål skulle överlåtas ur magasinen till de mest behövande bland allmogen och i städerna i länet.


I mitten av februari lämnade Frisenheim Duved några dagar. Han gav sig iväg de dryga tio milen till Frösön i släde för att bevista överste Carl Mauritz von Gerttens begravning den 17 februari. von Gertten var generaladjutant och hade fått sätta livet till under fälttågets katastrofala slutskede. Frisenheim hade gärna sett att överkrigskommissarien Severin Werlings begravning hade kunnat genomföras dagen efter, den 18 februari. Werling hade frusit ihjäl på fjället under snöstormen.

 

Hans kropp hade hittats av norrmännen som överlämnat den till svenskarna. Frisenheim var en praktisk man och ett av skälen till att samordna de två begravningarna var att man lyckats samla ihop svarta kappor till alla begravningsgäster, och de skulle inte utan besvär kunna samlas in igen om Werlings begravning dröjde. Men tyvärr gick det inte att ordna. Begravningen av Werling fick anstå till ett senare tillfälle.

Ulrika Eleonora blir drottning

Karl XII:s syster Ulrika Eleonora blev Sveriges drottning. Karl XII:s syster Ulrika Eleonora blev Sveriges drottning.

Den 23 februari 1719 utsågs Karl XII:s yngre syster Ulrika Eleonora till Sveriges drottning. Det innebar ett tvärt skifte i den svenska historien. Det kungliga enväldet var slut: makten gled över i händerna på riksrådet och en mäktig riksdag. Det var ett ruinerat land Ulrika Eleonora tog över efter sin storebror: Sveriges ekonomi och de militära krafterna var förödda efter två decennier av krig – nu gällde det att börja arbeta för att få fred.

 

I mitten av mars 1719 ansåg Frisenheim att han var klar med sitt arbete i Duved. De hårt decimerade regementena i den armé han kämpat för hade lämnat Årebygden och marscherat bort mot olika mål. Stillheten hade återvänt till Åredalen. Det fanns helt enkelt inte mer att uträtta i Duved. Efter en höst och vinter i de jämtländska fjällen begav Frisenheim sig iväg mot Stockholm.

 

Han hade gjort sitt yttersta, men den slutliga katastrofen för den Armfeldtska armén kunde han inte påverka. Stormen på fjället krävde cirka 3 700 karoliners liv, och ett okänt antal dog under de följande månaderna av de skador de ådragit sig under snöstormen.

 

Vad tänkte Frisenheim när han i månadsskiftet mars-april var på väg söderut mot Stockholm? Kungen hade stupat, Sverige var utarmat, Finland var förlorat, där hans hemstad Nyen legat bredde numera Sankt Petersburg ut sig, den jämtländska armén var i stort sett utplånad. Frisenheim var en djupt religiös man, och han funderade säkert över varför Gud hade övergivit det svenska riket. Vad hade man gjort för fel, eftersom den allsmäktige inte längre höll sin skyddande hand över den svenske kungen och hans armé. Samme Gud hade ju hjälpt svenskarna till lysande segrar i börjat av kriget.

 

Hela Frisenheims liv hade kantats av katastrofer. Och nu hade den finska armén råkat ut för ytterligare en katastrof, samtidigt som kungen blivit skjuten. Varför alla dessa straff? Varför hade Gud övergivit Frisenheim och hans land?

 

Torsdagen den 19 mars kom Frisenheim på sin resa söderut till Digernäs vid Frösön, där han övernattade. Det var fortfarande vinterföre och han reste i släde. I Digernäs skrev han ett brev till landshövding Hugo Hamilton som han samarbetat med under hela fälttåget och konstaterade att han var försenad. Han hade planerat att vara i Stockholm vid det här laget.

 

Han hade också planerat att bevista kröningen av Ulrika Eleonora i Uppsala domkyrka, men den hade han missat med bred marginal. Den högtidliga akten hade ägt rum redan två dagar tidigare, den 17 mars.

 

Frisenheim hade helt enkelt haft för mycket att bestyra i Duved innan han kom iväg. "Annars skulle allt ha förblivit i största oordning, och inte det ringaste livsuppehälle för allmogen och deras kreatur hade funnits, vilket jag med yttersta krafter sökt förekomma".

 

Han bad Hamilton om information om vad de regementen som var på väg från Duved hade fått för definitiva destinationer. Det var nödvändigt för att han skulle kunna ordna med deras underhåll längs vägen på bästa sätt.

Men i slutet av mars hade fortfarande inga beslut fattats om vart de finländska regementen som var förlagda i Västernorrlands län skulle marschera. Den 31 mars hade Frisenheim hunnit till Sundsvall. Därifrån skrev han till Palmborg med beskedet att eftersom allmogen omöjligen kunde förse regementena med förnödenheter så fick alla regementena ta det bröd och gryn de behövde ur magasinen fram till maj månads slut.

 

Fram till dess var det viktigt att regementena inte förflyttades, menade Frisenheim, eftersom många av soldaterna var sjuka och inte skulle orka att "låta sig släpa från den ena orten till den andra". Dessutom skulle skjutsningen innebära stora besvär för allmogen, i synnerhet som våren hade kommit och slädföret hade övergått i menföre.

Bara 3 000 man kvar

Av den jämtländska armé som kommit till Duved på sommaren 1718 återstod nu ett drygt halvår senare bara en spillra. Styrkan på över 9 000 man hade krympt ihop till knappt 3 000, och det var dem som Frisenheim nu i slutet av mars kämpade för att hålla vid liv på deras väg från de jämtländska fjällen.


Här är en jämförelse över förbandens numerär när de bröt upp från Duved i augusti och när de lämnade Duved efter fälttåget:

 

Åbo och Björneborgs läns regemente till häst    750 – 308

Nylands och Tavastehus kavalleriregemente     740 – 208

Karelska kavalleriregementet                               610 – ?      

Jämtlands kavallerikompani                                  170 – ?

Åbo läns infanteriregemente                                 470 – 129

Björneborgs infanteriregemente                           255 – 110

Tavastehus infanteriregemente                            640 – 295

Nylands infanteriregemente                                 400 – 151

Viborgs infanteriregemente                                  110 – ?

Savolax infanteriregemente                                  490 – 250

Österbottens infanteriregemente                          910 – 363

Finska värvade bataljonen                                      140 – 122

Peter Långströms frikompani                                  70 – 51

Hälsinge regemente                                             1 525 – 339

Hälsinge bataljon                                                     650 – 250

Jämtlands regemente + kavalleri-kompaniet    1 285 – 267


Snöstormen – inte fienden – hade krossat Armfeldts armé.

År 1940 restes minnesstenen på den plats vid Handölsån där 600 karoliner ligger begravda i en massgrav.

Monumentet i Duved till minne av Armfeldts armé restes 1892 intill den plats där skansen låg.