Det är svårt att idag föreställa sig de lidanden och påfrestningar som människorna i det svenska riket utsattes för under de drygt 20 år som stora nordiska kriget pågick.

Minst 120 000 soldater, kanske så många som 200 000, dog i fält. Men det var inte nog med de direkta offer som kriget krävde på slagfälten och i fältlägren. Sverige drabbades dessutom under krigsåren av flera missväxtår och en pestepidemi.

Vi ska minnas att invånarantalet i hela det svenska riket vid den här tiden inte uppgick till mer än ungefär två miljoner. I Finland bodde runt 400 000 människor, de allra flesta på landsbygden. År 1727 var de finländska städernas sammanlagda invånarantal bara cirka 14 000.

Orsaken till att missväxtåren blev så katastrofala för människorna var att skördarna även under goda år vid den här tiden var magra jämfört med vad dagens jordbruk producerar. Marginalerna var mycket små. När missväxten slog till så uteblev skörden helt eller delvis, och orsaken var förstås vädret: för tidig eller för sen frost, för mycket regn eller för lite regn. I värsta fall tvingades bönderna nödslakta sin boskap, och något utsäde till nästa år fanns inte. Hungerkatastrofen var ett faktum.

De första missväxtåren i anslutning till stora nordiska kriget inträffade redan före krigsutbrottet: 1695, 1696 och 1697. Nöden var så svår att mer än 100 000 människor dog av svält. Missväxten kom efter några rika skördeår; grödan förstördes av mycket hård frost.

Svälten och dess följdsjukdomar kunde i någon mån mildras genom att skördarna varit bra åren före missväxten så att det fanns spannmålsreserver lagrade i kronans förråd och dessutom kunde man importera spannmål från provinserna.
Befolkningen i Sverige hann inte återhämta sig från svältåren innan kriget bröt ut i februari år 1700. Dessbättre blev skördarna bra under de första åren av 1700-talet. Nästa missväxtår kom redan 1708 och 1709, samtidigt med en annan katastrof: den svenska arméns undergång vid Poltava och Perevolotjna. Det blev tunga år för befolkningen med både svält och omfattande utskrivningar av soldater till armén för att ersätta förlusterna i Ryssland.

År 1716 var det dags igen. Då kom tre missväxtår i följd. Orsaken var att grödan förstördes av extrem kyla. Bristen på mat blev under de här tre åren lika katastrofal som den hade varit under missväxtåren i slutet på 1600-talet. Dessutom förvärrades situationen nu av det på grund av kriget var omöjligt att importera spannmål. Det livsviktiga saltet blev också en bristvara. För att i någon mån lindra svälten införde myndigheterna tullfrihet på spannmål och bestämde ett maxpris på salt, sill och spannmål.

Många soldater döda. Nya utskrivningar. Missväxt och svält. Armén utplånad. Som om det inte räckte med det så kom pesten till Sverige 1710.

Pestepidemin hemsökte Sverige under åren 1710-1712. Smittan drabbade främst städerna och dödligheten var mycket hög. Enligt en uppskattning dog uppåt en tredjedel av befolkningen i Stockholm, Malmö och Göteborg, och i Helsingfors ännu fler. När epidemin ebbade ut hade uppåt 200 000 människor dött.

Inte nog med att folket i det svenska riket tvingades att utstå allt detta elände, de fick dessutom genom kyrkan klart för sig att det var deras eget fel att alla olyckor drabbade dem. Prästerna förkunnade att Gud vredgades över folkets svåra synder och att pest, katastrofer på slagfälten, missväxt och allt annat elände var hans rättvisa straff. Om man bara slutade synda skulle Gud blidkas och allt ordna sig.