Så styrdes riket

Johan Henrik Frisenheim levde under fyra regenter: Karl XI, Karl XII, Ulrika Eleonora och Fredrik I.

Vid riksdagen 1680 krossades högadelns makt. Rådet skulle bara yttra sig när kungen, Karl XI, ville det. Kungen fick dessutom bestämmanderätten när det gällde att tillsätta tjänster. Sverige var på väg mot ett kungligt envälde, och det fullbordades med hjälp av riksdagen två år senare, samma år som prins Karl, den blivande Karl XII, föddes.


Rätten att stifta lagar tillföll i praktiken kungen, liksom besluten om utrikespolitiken och utskrivningen av skatter.
Den 1 oktober år 1700 begav sig Karl XII iväg från Karlshamn mot Baltikum. Danmark var besegrat och nu gällde det Ryssland. Stora nordiska kriget hade börjat, och det skulle bli långvarigt. Kungen skulle bli kvar utomlands i drygt 15 år, till december 1715.


Det faktum att kungen under alla dessa år befann sig utomlands – hela tiden allt längre från Sverige – gjorde styrelsen av riket komplicerad och splittrad. Det enda kommunikationsmedel som fanns var ju häst och ryttare. När kungen befann sig i Turkiet – han blev kvar där i fem år – kunde det ta tre månader för ett brev från honom till rådet att nå Stockholm.


Karl XII hade svårt för att delegera beslut. Lösningen blev att han förbjöd rådet att fatta några beslut som inte var helt nödvändiga för landet. Istället fick en del ämbetsverk, bland andra Statskontoret, ökade befogenheter och större makt. Defensionskommissionen, som var ett utskott av rådet, tog år 1700 från Krigskollegium över uppgiften att leda försvaret av Sverige. Kanslikollegium skötte förhandlingarna med andra länder, men fick inte fatta egna beslut.


Kungens fältkansli följde honom under hela Stora nordiska kriget och skötte både inrikes och utrikes ärenden, liksom krigspropagandan. Kansliet hade en del makt, men Karl styrde sitt rike enväldigt, ofta utan att rådgöra med vare sig de tunga namnen i fältkansliet, kanslikollegium eller rådet i Stockholm.
Undantaget var de år då kungen befann sig i Turkiet. Då ökade rådets inflytande eftersom kommunikationerna mellan Sverige och Turkiet var så långsamma. Rådet blev mer självständigt, skrev ut skatter och fungerade som en slags provisorisk regering.


Då Karl kommit tillbaka till Sverige överlämnade han 1716 mycket av rikets förvaltning åt ett par nya ämbetsverk – Upphandlingsdeputationen och Kontributionsränteriet.
När Karls syster Ulrika Eleonora efter hans död valdes till drottning 1719 flyttades maktens tyngdpunkt över till riksdagen – enväldet var slut.


Ulrika Eleonora abdikerade redan 1720 till förmån för sin make som besteg tronen som Fredrik I. Redan 1723 tog hans självständiga roll i styrelsen av riket slut, och under de nära tre decennier som var kvar av hans tid som kung förändrades författningen snabbt så att riksdagen övertog i stort sett all makt. Den svenske kungens roll hade förändrats från att vara enväldig till att ha befogenhet att utnämna en del ämbetsmän.

Erik XIV:s spira är en av riksregalierna – symboler för konungamakten, som fortfarande används vid ceremoniella tillfällen.