Krigslyckan vänder

På morgonen den 28 juni 1709 gick den 17 000 man starka karolinska armén till anfall vid Poltava. Mitt på dagen var slaget avgjort – det blev en katastrof för svenskarna: 7 000 karoliner låg döda på slagfältet, 3 000 var tillfångatagna. Den här målningen av den franske konstnären Pierre-Denis Martin beställde tsar Peter själv efter slaget. Den finns nu i Katarinapalatset utanför Sankt Petersburg.

 

Under de år som Johan Henrik Frisius vistades i Viborg vände den svenska krigslyckan. Segrarna uteblev och ersattes av nederlag. 1704 blev ett svart år på den ryska fronten: efter Nyen föll också Dorpat, Narva och Ivangorod inom loppet av en månad. I Polen lyckades visserligen Karl avsätta kung August och ersätta honom med sin egen kandidat Stanislav Leczinski. Men August gav inte upp. Han fick förstärkning av ryska trupper och lyckades återerövra Warszawa.

 

1705 inleddes optimistiskt av svenskarna med ett överraskningsanfall mot Frisius gamla hemstad Nyen. Den svenske befälhavaren Carl Gustaf Armfeldt lät bränna en del av staden, och drog sig därefter tillbaka.

 

Peter skickade en armé på 12 000 man för att en gång för alla göra upp med den svenska armén i Livland. Carl Adam Lewenhaupt bjöd till strid den 16 juli vid Gemäuerthof söder om Riga, och vann en förkrossande seger. Men det var omöjligt att i det långa loppet stå emot ryssarna, som på hösten hade erövrat hela Kurland. Tsar Peter befann sig med den ryska huvudarmén i Polen under nästan hela år 1706. Hans enda offensiv på den östra fronten var anfallet mot Viborg i oktober. Det slutade som vi sett med att han drog sig tillbaka.

 

I början av februari möttes fältmarskalk Carl Gustaf Rehnskiölds 9 000 man starka armé och en dubbelt så stor sachsisk-rysk styrka vid Fraustadt sydvästra Polen. Rehnskiöld krossade sin motståndare – fiendens förluster har uppskattats till 7 000 döda och sårade.

 

1707 blev ett lugnt år på alla fronter. Den svenska armén var nu på toppen av sin numerär och kvalitet. Karl XII hade 35 000 man i Polen, välbeväpnade och välnärda. Det var dags att ta itu med den sista fienden – Ryssland.

 

När Karl bröt upp från vinterkvarteret vid Weichsel i början av 1708 var det bara en sak som gällde – att slå tsar Peter. Han skulle gå mot Moskva. Huvudarmén omfattade 38 000 man, dessutom fanns 14 000 man i Finland och 17 000 man i reserv i Sverige. I början av juli träffade den svenska huvudarmén på tsar Peters huvudstyrka vid Holowczyn i Vitryssland. Kungen hade bara fått fram 17 000 man av sin armé, men beslöt ändå att gå till anfall den 4 juli – det blev den sista av hans stora segrar.

 

Karl hade ända sedan årets början närt en plan som innebar att han skulle marschera söderut till Ukraina och förena sig med hetmanen Ivan Mazepa och hans upproriska tatarer, och sedan gå mot Moskva. I september satte han planen i verket – och började sin marsch mot katastrof och undergång.

 

Kungen hade fått uppfattningen att Mazepa hade en armé som var 30 000 man stark, men det visade sig bara vara 2 000. Det var bara för Karl att gå i vinterkvarter i norra Ukraina, men det blev en tröttsam vinter eftersom den ryska armén fanns i närheten.


Den svenska armén i Ukraina började det nya året 1709 med att storma en av fiendens stödjepunkter, staden Veprik. Stadens kapitulerade efter ett dygn, men till priset av svåra svenska förluster.

 

Medan kungen väntade på förstärkningar bestämde han sig för att erövra Poltava. Belägringen inleddes redan i april, och på morgonen den 28 juni gick den cirka 17 000 man starka karolinska armén till anfall. Mitt på dagen var slaget avgjort, det hade utvecklat sig till en katastrof för svenskarna: 7 000 karoliner låg döda på slagfältet, 3 000 var tillfångatagna. En av orsakerna till nederlaget var att Karl XII själv inte kunde leda armén på grund av att han några dagar tidigare hade blivit sårad i ena foten.

 

Den svenska armén retirerade åt sydväst och kom den 30 juni fram till Perevolotjna vid Dnepr, där den kapitulerade den 1 juli. Cirka 16 000 man blev ryska fångar. De enda som klarade sig undan var kungen och 1 300 man som tagit sig över Dnepr in i Turkiet. Katastrofen vid Perevolotjna fick allvarliga följder för Sverige: Danmark förklarade åter krig, och August ryckte in i Polen.

 

De nio krigsåren hade tärt hårt på Sveriges resurser. Och som om inte kriget vore nog drabbades landet dessutom av missväxt både 1708 och 1709. Befolkningen var hårt pressad av ökande skatteuttag.

 

Både Ryssland och Danmark planerade att anfalla Stockholm – om huvudstaden föll skulle det vara slut med den svenska stormakten. Anfallet mot Sveriges hjärta kunde ske endera från Skåne eller från baser i Finland. Men då måste Finland invaderas. Det skulle innebära att Sverige måste avdela trupper för att försvara Finland, vilket skulle göra ett anfall mot södra Sverige lättare. En förlust av Finland skulle vara en katastrof för Sverige, både ekonomiskt och när det gällde mänskliga resurser.

 

I början av november 1709 gick en dansk armé med 14 000 man i land i Skåne. Helsingborg kapitulerade omedelbart. I januari 1710 bröt den danska armén upp från sitt kvarter vid Helsingborg och marscherade mot Blekinge. Planen var att förstöra den svenska flottan i Karlskrona. Men det misslyckades, och danskarna återvände till Skåne. Hela Skåne, med undantag för Malmö och Landskrona föll i danska händer. Magnus Stenbock som förde befälet över den svenska armén i Skåne ville ha ett snabbt avgörande slag och ryckte fram mot Helsingborg.

 

Den 28 februari utkämpades slaget vid Helsingborg, som blev ett förödande danskt nederlag. Ett par dagar senare retirerade hela den danska armén tillbaka till Danmark.

 

På den östra fronten blev 1710 ett svart år. Samtliga svenska fästen i Baltikum föll: Riga, Dünamünde, Pernau och Reval. Och i Finland gick Viborg och Kexholm förlorade. Kungen själv tillbringade året långt hemifrån, i Bender. Han försökte få hjälp av Turkiet för att besegra Peter. Till slut lyckades han och i november förklarade turkarna krig mot Ryssland.

 

På hösten 1710 blev generalmajor Carl Nieroth överbefälhavare i Finland efter Georg Lybecker. Det var ingen lätt uppgift Nieroth fick. Det rådde katastrofal brist på allt – folk, förnödenheter och pengar. Han lyckades få ihop en armé på 9 000 man, men han avled redan efter ett drygt år, i januari 1712. Han efterträddes av den man han själv efterträtt, general Lybecker.

 

Medan nederlagen under 1710 radades upp på den östra fronten satt Karl XII fast i Bender, hundratals mil hemifrån, där han bara genom rapporterna kunde följa katastroferna i Finland och Baltikum. Och som om kriget inte vore nog: i september 1710 nådde pesten Helsingfors med smittade estniska flyktingar. Mellan 5 000 och 10 000 människor dog. Från Finland drog farsoten vidare till den svenska huvudstaden, där kanske så mycket som en tredjedel av befolkningen dog. Pesten fortsatte att härja ända till 1712.

 

I söder kom en strimma av hopp på sommaren 1711. I juli var den turkiska armén 200 000 man stark och omringade den ryska armén vid floden Prut. Tsar Peter var mycket illa ute, men till Karl XII:s besvikelse lät turkarna tsaren köpa sig ur sin förtvivlade situation.

 

Ryska, sachiska och danska styrkor angrep under året de svenska besittningarna på kontinenten. Men på grund av svårigheter med underhållet och brist på artilleri gjorde de inga nämnvärda framsteg.

Magnus Stenbock vann den sista

svenska segern.

År 1712 kom ett nytt svenskt bakslag i södra Sverige. I augusti var Magnus Stenbock redo att föra över en helt nyuppsatt armé från Sverige till kontinenten. Men danska örlogsfartyg lyckades överrumpla den svenska transportflottan och sänka huvuddelen av den. Stora delar av den nya arméns förråd gick förlorade, och Stenbocks läge var kritiskt: halva armén var kvar i Sverige, och den andra halva var landsatt på Rügen. Han lyckades slå sig igenom till Rostock, och beslöt i början av december att anfalla den dansk-sachiska armé som stod vid Gadebusch.
Stenbock vann en förkrossande seger, det sista slaget som den svenska armén vann under stora nordiska kriget. Men Stenbocks strategiska läge var ohållbart. På våren 1713 tvingades han kapitulera.